Den här måndagen träffar vi Paolo Bacigalupi som förra året kom från (nästan) ingenstans och hamnade med sin debutroman ”The Windup Girl” på Times lista över 2009 års tio bästa böcker.

What are you reading at the moment?

”Corporate Warriors: The Rise of the Privatized Military”, by P.W. Singer — I’m really interested in the privatization of government services generally, and military privatization is so fabulously perverse that I couldn’t resist this one.

”Violence and Social Orders: A Conceptual Framework for Interpreting Recorded Human History”, by Douglass C. North
I’m interested in why societies tear themselves apart, and how they manage to fix themselves (or not). This is no surprise, I’m sure, considering the kinds of stories I write.

”Doubt is Their Product”, by David Michaels.
I’m interested in how corporations conduct information warfare to manipulate democracies. I think there are big implications for our future in the dynamics that Michaels describes.

How important is reading and books in your life? Has it changed over the years?

When I was growing up, reading used to be important for entertainment and escape, and I mostly read fiction. These days, I read so that I can better understand how the world works, and to inform my own writing, and it’s almost all non-fiction. Somewhere in the process of learning to write, I lost some of the fun of reading stories. Sometimes I re-read a book, because it feels familiar, but I think I’m just remembering the way I was when I first read the book, rather than actually engaging with it. Though, I did re-read ”Dune” recently, and was astonished the layers of ecology that inform that book, and which I apparently skimmed over when I was younger.

Which are your favorite SF authors and why?

I don’t think much in terms of favorites. I like William Gibson for his style. I remain enamored with George Orwell and Aldous Huxley for their fabulous blueprints of dystopia. I read Neal Stephenson for the whirl of ideas. I still look back at Ursula LeGuin’s ”The Dispossed”, because she showed me how a story and political theory can mesh.

Three books you couldn’t live without?

I’m not that kind of person. I couldn’t live without my wife, Anjula. Books are just things. I read them and give them away. Probably a better measure of the books I love is the ones that I keep buying and giving away to other people. I’ve always loved to give ”Understanding Comics”, by Scott McCloud away to my friends. It’s a comic book, that describes the artistic theories of comic books. Genius. I also give away ”All The Pretty Horses”, by Cormac McCarthy a lot, just because his prose in that book seemed particularly strong and I like to share it. I also keep giving away ”Cryptonomicon” by Neal Stephenson, but then I buy it again because of the Captain Crunch scene, and the Dentist, and all the other quirky digressions of the book. I always like to dip into that one again, and then give it away, again.

Can we expect a follow-up to the ”Windup Girl”?

There won’t be a sequel. I think I’ve covered the ideas that were necessary with that story, and I’ll probably let it be. I’ve got a Young Adult novel called ”Ship Breaker” that will be appearing in May, which focuses on sustainability and global warming and peak oil, but from a different set of angles. After that, I’ve got a bunch of other projects that I hope I’ll be completing in the coming year, but they’re all secret.

Ni har säkert inte missat att Björn Wiman bli ny chef på DN Kultur. Ett mycket bra val om man frågar mig, och allra lyckligast skulle jag bli om Johan Hilton sen fick Wimans gamla jobb på Expressen, så blir det två små stjärnor på rätt plats på kulturhimlen. Det är dock inte klart ännu, så vi får anledning att återkomma i frågan. Men under tiden passade jag på att fråga Björn litegrann om hans egen läsning.

Hej Björn och grattis till nya jobbet! Vad läser du just nu?
Har precis börjat med Sofi Oksanens ”Utrensning”, som fått smått fantastiska recensioner. Jag försöker läsa så mycket översättningslitteratur som möjligt utöver de få böcker jag hinner recensera – där finns ändå fortfarande ett imponerande utbud. Sedan bläddrar jag sedan ett par veckor fram och tillbaka i mitt gamla ex av Olof Lagercrantz memoarbok ”Ett år på sextiotalet”, om hans arbete på Dagens Nyheter. Svensk presshistoria är en av mina verkliga soft spots.

Du jobbar ju med kultur och litteratur. Läser du på ett annat sätt när du valt en bok helt själv än när du läser för jobbets räkning?
I någon mån läser jag ju allt i yrket. Som kulturjournalist måste man vara som en wettexduk: ju mer man suger upp desto bättre. Därför är det också viktigt att välja rätt semesterläsning, som ofta sätter djupare avtryck än de böcker man recenserar: de präglar en för längre tid framöver. Läser man till exempel en bra biografi om Heidenstam på sommaren sitter han på ens axel hela hösten.

Vi vanliga läsare får ju en hel del nya lästips via tidningarnas kultursidor, hur hittar du till nya böcker att läsa?
Böcker tenderar att torna upp sig på skrivbordet i en aldrig sinande omfattning. Man får göra urvalet på en kombination av plikt och frihet. Får jag välja helt själv, på frihet, blir det ofta biografier eller memoarer om gubbar från förr i tiden.

När vi har pratat läsrelaterade nyårslöften är det många som lovar att de skall sluta läsa i böcker de inte gillar eller kommer in i, hur gör du? Blir det från pärm till pärm, alltid, även om du ogillar boken?
Som plikttroget lärarbarn är jag nog präglad att hänga i från pärm till pärm, men jag har frigjort mig från det ganska mycket de senaste åren. Jag kan kraftfullt rekommendera detta friare förhållande till läsningen: att ta ner en bok från bokhyllan ska inte vara ett potentiellt fängelsestraff om den visar sig vara dålig. Litteratur är inte självspäkelse. Anders Ehnmark, en av mina favoritskribenter, har ett fint och frihetligt uttryck för det: Man läser och ”ser om det är något”.

Och så tänkte jag avsluta med min favoritfråga – skitsvår att besvara men man får alltid så intressanta svar – finns det någon bok som har förändrat ditt liv och på vilket sätt?
Mycket lätt fråga att besvara, tycker jag, för det finns hur många som helst. Jag får nöja mig med tre:
1. ”August Strindberg” av Olof Lagercrantz. Jag vann den när jag var tretton som förstapris i en golftävling för vuxna och blev förstås grymt besviken (hade hellre fått ett dussin golfbollar eller liknande). Men så läste jag den, kanske något år senare, och den som fick mig att bli intresserad av litteratur på riktigt. Sedan dess har jag läst den fyra–fem gånger.
2. ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin. En mäktig och sträng roman som jag läste under en förvirrad period i livet. Jag identifierade mig så starkt med huvudersonen att jag i likhet med honom började läsa på juristlinjen. Jag hoppade av tämligen snabbt, men tar fortfarande fram boken ibland och ryser av andra meningen, helt oförglömlig: ”Tiden var tung och vred”.
3. ”Willies kök” av Niklas Darke. Jag lärde känna Darke i mitten av 90-talet, han är fortfarande en av mina närmaste vänner. Vi startade förlaget Ink tillsammans för att ge ut hans manus, som inget av de större förlagen begrep sig på. Det var bland det bästa jag har gjort – förlaget drivs vidare av andra och jag är fortfarande övertygad om att den här knäppa kultromanen kommer att gå till litteraturhistorien. För mig är den ett kondensat av litteraturen när den är som bäst: stil och lycka.

Jag skrev inte så mycket om Jennie Dielemans ”Välkommen till paradiset”, när jag hade läst ut den förra året, men jag har gett den till nästan alla mina vänner, för jag tycker att den är så himlans bra och så himlans viktig. Den tar upp bekymren med att alla västerlänningar vill resa till Asien och hitta sin egen orörda strand, om all inclusive-hotell som byggs upp i Sydamerika, om burmesernas situation i Thailand och om grisfesterna på Kanarieöarna. Så klart var Dielemans ett dröm-måndagsmöte för mig.

Hon har tidigare skrivit ”Tackar som frågar – Historien om några människor” och ”Motstånd”. Läs mer om henne här.

Hej Jennie! Vad för slags böcker läser du helst på din fritid?

Väldigt olika måste jag säga. Det beror lite vad jag är inne i för mood och vad jag själv sysslar med för tillfället. När jag skriver skönlitterärt drar jag i gång tröskverket (dvs hjärnan) genom göttiga romaner som inspirerar och utmanar. Och när jag ska locka fram journalistterriern i mig, ja, då gör jag det med hårda faktaböcker av journalister jag har respekt för.

Finns det någon genre som du brukar undvika? Varför då?

Jag undviker inte deckare, men det blir aldrig av att jag läser dem. Vet faktiskt inte varför, har inga bra argument. Kanske borde jag börja.

Vad brukade du läsa när du var barn?

Narniaböckerna, ”Svarta hingsten”, Fem-böckerna och just det… Maria Gripes alla mystiska utsvävningar tyckte jag var enormt spännande.

Vad ligger på ditt nattduksbord för tillfället?

En stor hög och en del har legat där alldeles för länge, andra har just införskaffats och jag läser de parallellt beroende på mood: ”The Hard Facts of the Grimms’s Fairy Tales” av Maria Tatar, ”The translator – A tribesmans’s memoar of Darfur” av Daoud Hari, ”Butcher and Bolt – Two Hundred Years of Foreign Engagement in Afghanistan” av David Loyn, ”Laglöst Land – terroristjakt och rättssäkerhet i Sverige” red Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist, ”En halv gul sol” av Adichie Chimamanda Ngozi, ”Utrensning” av Sofi Oksanen…

Slutligen, vad föredrar du?

-bokhandel eller bibliotek?

Både och, jag gillar att stryka omkring i en bokhandel, men jag hade aldrig ens börjat läsa om det inte var för skolbiblan. Alltså: jag säger bibliotek.

-skönlitteratur eller facklitteratur?

Oj, det kan jag inte faktiskt inte välja mellan. Både och.

-hundöron eller bokmärke?

Hundöron

-ljudbok eller textbok?

Text. Jag vill se bokstäver, annars fastnar inte innehållet i hjärnan på mig.

Foto: Shahab Salehi

Veckans måndagsmöte är med isländske författaren Jon Kalman Stefánsson som har skrivit ”Sommarljus, och sen kommer natten”. I april kommer en ny roman av honom på svenska, ”Himmel och helvete”.

Vad läser du för tillfället?

”Your face tomorrow, volume three” av Javier Marias och diktsamlingen ”Svo rennur upp nótt” (”Sen blir det långsamt natt”) av den isländske poeten Ísak Harðarson, en av våra mest originella nu levande poeter, född år 1958.

Vilka var de bästa böckerna du läste under 2009?

”De vilda detektiverna” av Roberto Bolaño, ”Death in Rome” av Wolfgang Koeppen, ”Milli trjánna” (”Mellan träden”), Gyrðir Elíassons nya bok, en novellsamling. Inledningsnovellen avslöjar för oss vart någonstans i evigheten Strindberg kom, tämligen slokörad.

Vilken typ av böcker gillar du oftast? Hur är en bra bok?

Helst böcker där författare inte tar traditionella vägar, inte nöjer sig med att bara berätta en historia utan på ett eller annat vis försöker överskrida formen; jag letar efter böcker som kan överraska mig. Vilket naturligtvis blir allt svårare med åren. Sen läser jag förstås klassikerna, senast ”Barndom” av Tolstoj. Jag försöker hänga med i vad som skrivs i dag, men samtidigt hitta äldre författare. Både ”megaklassikerna” och de mindre kända, exempelvis Jean Rhys.
Och jag vänder mig till poesin, oavlåtligen: Szymborska, Zagajewski, Aspenström, Vallejo, Pessoa.

En bra bok har enligt min åsikt det som jag nyss nämnde, när en författare försöker ta nya vägar, överskrida dikten och därmed livet. Och framför allt när han försöker sig på det omöjliga, vilket Faulkner sa att han alltid gjorde, ”även om jag alltid misslyckas”, la han till. Saramago gör detta, och Javier Marias, de överraskar en, säger nånting nytt och samtidigt är det en njutning att läsa dem. I denna kategori kan man placera Roberto Bolaño, som tyvärr gick bort i förtid. Motsatsen vore en författare som Ian McEwan, utmärkta hantverkare, men de överraskar inte, gamla nyheters budbärare.

Bokbranschen i Sverige är orolig eftersom försäljningen gått ner och framtiden för böcker är oviss pga flera olika orsaker. Hur är situationen på Island med tanke på den ekonomiska krisen? Läser folk fortfarande, köper de böcker? Hur har den påverkat författare och bokhandlare?

Om något så har bokläsandet ökat under krisen, och är inte det i överensstämmelse med människans natur, hennes styrka, att när oket blir tungt över axlarna söker hon andlig spis, vill få en stund med sig själv, för att orientera sig, för att komma bort från världen ett tag, för att överskrida tänkandet? Också bokförsäljningen har ökat. Till det finns framför allt en prosaisk förklaring: här i landet köper folk böcker för att ge bort, och då i synnerhet julklappar. Folks konsumtionsutrymme har minskat, de kan inte ge bort lika dyra saker som förr och det går knappast att hitta en överkomligare julklapp än en ny bok till nära släktingar. En billig men överkomlig gåva. Bokutgivningen klarar sig därför ganska bra på Island.

Vi är ganska bekanta med Arnaldur Indridason och hans tjuriga polis Erlender här, men om du skulle rekommendera några isländska författare, vilka skulle det bli?

Bland etablerade författare kan man nämna Þórbergur Þórðarson. Under första halvan av 1900-talet hade Island tre stora prosaförfattare: Þórbergur, Halldór Laxness och Gunnar Gunnarsson. Gunnar skrev det mesta av sina verk på danska, jag rekommenderar ”Advent” och ”Svartfågel”, böcker kan inte bli mycket bättre än så. Þórbergur är en enormt originell författare, knappt översatt alls men nu har han blivit översatt till tyska, jag vet inte varför ni svenskar drar ut på det.
I övrigt: Gyrðir Elíasson, Bragi Ólafsson, två författare i fyrtioårsåldern, rätt så olika, personliga, med ena benet i poesin, och givetvis poeten Hannes Pétursson (född 1931), enligt min åsikt en av det nutida Europas främsta diktare, men han skriver, dessvärre för världen, på ett språk som strax över 300.000 personer kan läsa.

Vilken bok eller författare tycker du borde bli upptäckt 2010?

Naturligtvis Javier Marias för dem som inte känner till honom, bäst att börja med ”A heart so white”, Marias har få jämlikar på scenen idag. Roberto Bolaño, Imre Kertesz, och givetvis Jose Saramago, kungen själv. Sen försöka hitta halvglömda författare som Wolfgang Koeppen, som hamnat i vad nån beskrivit som ”the censorship of fashion, the tyranny of neglect” och detsamma kan man förmodligen säga om Jean Rhys.

Och så till sist en uppgift för alla dem som uppskattar den riktiga litteraturen och bryr sig om dess framtid: tvivla på modena, på bästsäljarlistorna! Givetvis ska man känna till den svängen, de böcker som blir på modet, hamnar på listorna, inget fel med det, men oupphörligen tvivla, och se sig omkring. Modet är alltid elakt, skoningslöst och ofta konservativt till sin natur. Ge er ut och sök upp riktig litteratur!

Översättning: John Swedenmark, författarfoto: Sofia Runarsdotter.

Den här måndagen träffar vi Karolina Ramqvist som förra året kom ut med romanen ”Flickvännen” som bl.a. vunnit Tidningen VI:s litteraturpris och vilken nu är nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2010. Karolina är chefredaktör för tidskriften Arena och bloggar här.

Foto © Anna-Lena Ahlström

Vad läser du just nu?
Ingenting. Jag läste senast Kristian Lundbergs Yarden och allt annat som ligger på hög och väntar verkar så trist efter den. Jag försökte lite med Katarina Wennstams Alfahannen, min första ”spänningsroman”, men kan konstatera att jag inte fattar alls vad det är som är spännande med spänningsromaner. Så nu läser jag mest för arbetets räkning: En pjäs som heter Hantverkarna som kommer att gå på Göteborgs Stadsteater i vår.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
Ja, men de läsupplevelserna hör ärligt talat barndomen till, eller tonåren. Alice Walkers Purpurfärgen revolutionerade min uppfattning om den kvinnliga anatomin när jag läste den i mellanstadiet, Marilyn Frenchs, Kerstin Thorvalls och Erica Jongs böcker förändrade min syn på vuxna kvinnor när jag var tonåring och Per Hagmans Cigarett visualiserade en massa längtan efter meningslöst liv och tillfälligt sex. Jag hoppas fortfarande komma över böcker som har potential att förändra min syn på skrivande, men jag vet inte vad som skulle krävas av en bok för att den skulle kunna förändra mitt liv. Det klassiska är väl att man mest hittar litteratur som bekräftar en snarare än att förändra och så upplever jag att det var även när jag var yngre; man upptäckte litteratur som bekräftade ens existens och såg en. Och så upplever jag att många av mina egna läsare fungerar också. Och sedan finns alltid möjligheten att böckerna kan bära en genom livet. Men förändra det?

Har du någon bok du skäms över i din bokhylla?
Nej, jag har mycket feministlitteratur från 1970-talet som många säkert skullle tycka är pinsam, och en del gubbiga essäböcker om musikkultur som jag kanske borde skämmas för samt ett antal  lightfeministiska livspusselantologier och självhjälpsböcker med Kaj Pollacks Att välja glädje som kronan på verket. Men jag skäms inte för någonting.

Finns det någon bok av en annan författare hade du önskat att du hade skrivit själv? Isåfall, varför?

Nej men det händer väl ibland att man känner så om något tema eller förhållningssätt i en bok. När jag läste Jamaica Kincaids A Small Place för första gången för tio år sedan eller nåt så tyckte jag att det var exakt vad jag ville skriva själv, och att det egentligen var meningslöst att tillägga något eftersom allt blev så fult och fjantigt i jämförelse.

Var och när läser du helst?
Var som helst. Det spelar ingen roll.

Har du någon ny roman på gång?
Ja. Den handlar om uppväxt och nittiotal.

Den första måndagen i februari heter vår måndagsmötesgäst Viktoria Myrén. Hon gav ut sin debutroman ”I en familj finns inga fiender” under 2009 och har nu – mycket välförtjänt om du frågar mig – blivit nominerad till Borås Tidnings Debutantpris.

Hej Viktoria, och grattis till BTD-nomineringen! Klassisk sportjournalistfråga: Hur känns det? Vad har du för inställning till litterära pris?

Hej, och tack. Det känns fantastiskt fint. Det sköna med nomineringen är att den ger en ”ok-stämpel” i stunder när jag tvivlar. Jag tänker att i den bästa av världar hade jag klarat mig utan den bekräftelse som nomineringen ger, men jag är inte där riktigt än. Jag jobbar med min buddhistiska sida : ) Men nomineringar och priser är naturligtvis viktiga ur en krass ekonomisk synvinkel, man syns mer, säljer förhoppningsvis mer och i det här fallet handlar det ju om mycket pengar som skulle ge tid och andrum att skriva. Förlaget gillar priser, men i vissa fall kan priser nog stjäla tid och kraft från det man egentligen vill hålla på med.

Vad läser du just nu?

Sofi Oksanen, ”Utrensning”. Har inte kommit så långt än, men den har redan gett mig snudd på mardrömmar. Ett fantastiskt berättande. Gillar hennes förmåga att skriva ”modernt” om historiska landstrauman.

Hur ser dina läsvanor ut? Har du alltid minst en bok på g eller är du periodare? Vilka slags böcker dras du till?

Alltid minst en bok på gång. Ofta en skönlitterär och kanske en fackbok vid sidan av. Har mer eller mindre intensiva läsperioder, men försöker bli av med de mindre intensiva, får panik om jag har en stund över och ingen bok i fickan. Jag försöker läsa ganska ”brett”, mycket anglosaxisk litteratur, men på senare tid, också mycket nordisk litteratur. Ofta kollar jag vad några av mina favoritförfattare gillar att läsa, på så sätt upptäckte jag Mary Gaitskill och Cormac McCarthy.

En kvinna som lämnar sina barn så som Marie i ”I en familj finns inga fiender” gör är ju fortfarande något väldigt tabubelagt i vår kultur. Ville du skapa debatt när du skrev boken?

Jag hade inte den tanken i huvudet när jag skrev, inte medvetet i alla fall, men jag tänkte mycket på att inte censurera mig själv, att inte undvika några fula tankar kring moderskap av rädsla för att det skulle färga av sig på mig som person. Personligen skulle jag önska att det fanns en större solidaritet mellan föräldrar, att det vore okej att prata om de här frågorna utan att bli stämplad som ”en dålig mamma”. Jag vet att många har blivit provocerade när de läst boken, dels för att ”så här får man inte göra”, dels för att de har känt igen sig själva till viss del och det är inte helt enkelt. Jag tror att många föräldrar brottas med känslor av skuld och skam, inte minst för att man aldrig någonsin i princip pratar om det, kanske kan det hjälpa att läsa en roman som sätter ord på de där känslorna.

Har du någon skämsbok eller -författare, alltså en bok eller ett författarskap du inte riktigt kan stå för att du gillar?

Jag är ju expert på att skämmas för små och stora saker, så det borde jag absolut ha. Men 90 procent av mina böcker ligger i kartonger på vinden i väntan på att vi ska snickra bokhyllor, så jag kan inte komma på någon.

Vilken var den senaste boken som var så bra att du var tvungen att tipsa hela din bekantskapskrets om den?

Helle Helles ”Ner till hundarna”. Jag läser sällan om böcker fastän jag vill, men den här läste jag två gånger inom loppet av en månad. Hon är extremt avskalad när det gäller känslouttryck, hur huvudpersonen känner skrivs nästan aldrig ut ändå är romanen bräddfull av känslor. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är hon gör, men det är väldigt fint. Genialisk i sin enkelhet. Rekommenderas till alla.

Vad har du för förhoppningar inför 10-talet om man ser till litteratur?

Jag skulle önska att gemene man började läsa fler böcker som dröjer sig kvar, inte bara slinker igenom helt utan motstånd. Texter som sätter någonting på spel och som väcker någonting hos läsaren, stort eller smått, gör en förbannad eller lycklig. Jag hoppas också att mina vänner Sofia & Sofia debuterar under tiotalet, och att jag själv lyckas ro mitt andra romanprojekt i land och få upp de där bokhyllorna…

Foto: Pontus Tideman

Journalisten och bloggaren Andreas Ekström håller på med en uppmärksammad bok om Google som kommer ut på Weyler förlag senare i år. Men Andreas har skrivit böcker tidigare, inte minst boken ”Hemliga pappan” som bygger på bloggen med samma namn. En blogg som åtminstone jag var trogen läsare av när det begav sig. Förutom att jag läser hans ”nya” blogg (där diskussionerna ibland går höga), följer jag även Andreas på Twitter och när jag såg att han kommit hem från en resa till Kamerun, blev jag lite nyfiken, så jag mejlade över några frågor till honom, både om Kamerun, Google och hans egen läsning.

Hej Andreas, du har just varit i Kamerun, vad gjorde du där?
Jag besökte Global Viral Forecasting Initiative, en virusforskningsstiftelse som Google finansierar. Jag har varit ute i djungeln med forskare som försöker följa hur virus reser från djur till människor. Målet för GVFI är att förutse de stora pandemierna, och att försöka stoppa dem. Det var fantastiskt att följa de här personerna. Jag tror att det är ganska okänt hur mycket pengar Google lägger på filantropi, och på vilket sätt det görs. Kamerunprojektet blir ett levande exempel till min bok.

Varför en bok om Google?
Av tusen skäl! Google liknar inget annat fenomen, inte som företag och inte som webbtjänst. Google har ett enormt inflytande över hur vi ser på världen och sitter på en ofattbart stor mängd information och pengar. Det är klart att man måste berätta om det, och eftersom det inte finns något i bokväg på svenska, varken skrivet eller översatt, så var det egentligen inget att tveka på. ”Google-koden” är inte i första hand till för dem som har stort fokus på teknik och redan har läst fem engelskspråkiga Googleböcker, utan för dem som är vanliga användare, som googlar varje dag men som ännu inte har tittat närmare på vad som finns bakom sökrutan. Sådana användare kommer att tycka att min bok är fascinerande, det vågar jag nästan lova. Men jag hoppas att det kommer fler svenskspråkiga Googleböcker efter min, eftersom det finns så många olika sätt att berätta om Google. Den stora sökmotoroptimeringsbibeln har jag till exempel inte skrivit, det borde Nikke Lindqvist göra. Heller inte den slutliga affärshandboken, den skulle kanske Emma Stenström och Ted Valentin kunna skapa. För att nämna två tänkbara framtida projekt alltså!

Vi är mest nyfikna på Google Books, av naturliga skäl. När jag själv besökte San Francisco och Google i somras, så pratade Google litegrann om att de blev rätt tagna på sängen av all uppståndelse runt Google Books. Tar du upp fenomenet i boken och får vi veta något mer kring detta?

Det blir ett helt kapitel om Google Books, och det heter ”Världens största bibliotek”. Om jag inte ändrar det de närmsta dygnen, sedan är det för sent… Det som möjligen kan vara nytt för de flesta är ett resonemang i kapitlet om vad Google egentligen vill ha sitt bokprojekt till, vad det bakomliggande målet är. Men det får man läsa boken för att få veta… Däremot har jag inte redovisat alla avtalsförslag i detalj, de ändras hela tiden och med sådan hastighet att det inte känns meningsfullt. En sak tror jag att man kan säga säkert i alla fall, och det är att Google kommer att anstränga sig för att verkligen lyckas med bokprojektet eftersom det är så imagemässigt viktigt. Jag har skrivit en krönika om det i Journalisten.

Det här blir den fjärde faktaboken du skriver – vad gillar du själv bäst att läsa, fakta eller fiktion?
”Hemliga pappan” var ju ett slags fackbok eftersom den var biografiskt sann. ”Lunds universum” var det definitivt, och ”Jag kräver att ni läser vaket och långsamt” är en samling författarintervjuer ur Sydsvenskan. Så jo, man får nog säga att böckerna har ett journalistiskt avstamp. Jag har inga skönlitterära ambitioner och skulle förvåna mig själv väldigt mycket om jag plötsligt skrev en deckare eller en thriller. (Som jag för övrigt totalt har tröttnat på som genre.) Martina Lowdens ”Allt” tycker jag var fantastisk, Marie Darrieussecqs ”White” är en favorit som jag tänker läsa om snart och Karolina Ramqvists ”Flickvännen” var nog bättre än jag först begrep, jag har märkt att jag fortfarande tänker på den ibland. Och så väntar jag med spänning på nästa bok av Juli Zeh. Jag tror att hon kan vara den smartaste människa jag någonsin har träffat.

Och vad läser du själv just nu?
”Scribbles from the den” av Dibussi Tande, en essäbok om Kamerun som är helt fantastisk. Jag behöver egentligen inte läsa klart den, jag har ju skrivit klart Kamerunkapitlet, men jag tänkte låta läsglädjen styra nu för första gången på några månader. Annars ser jag väldigt mycket fram emot Åsa Ericsdotters bok ”Svårläst” i februari och mot Siva Vaidhyanathans ”The Googlization of everything” som kommer i sommar. Det är en man som är tio gånger mer kritisk mot Google än jag. Men jag är å andra sidan kanske mindre kritisk än vad många tror. Vi får väl se hur min bok blir läst, det styr man inte över…

Under åren har vi måndagsmött en och annan förläggare, t.ex. Hanna Larsson på X Publishing och Jörn Lindskog på Thorén och Lindskog. Mattias Räms, driver det lilla förlaget Six Memos, med inriktning på internationell skönlitteratur. Han har bland annat gett ut ”Inte längre människa” av Osamu Daza och Patrik Süskinds ”Duvan”. Till vardags är Mattias mest grafisk designer med ett enormt bokintresse, både för form och innehåll. Tidigare har han arbetat som bibliotekarie, men han har lagt katalogiserandet på hyllan. Nu ser han fram emot bokformgivning och hoppas på att kunna ge ut ytterligare ett par böcker.

Hur kom du på tanken att du skulle starta ett förlag?

Eftersom jag alltid varit litteraturintresserad föll det sig naturligt. Jag ville lära mig. Jag hade absolut ingen aning om vad det innebär att
driva ett förlag. Så fanns det ju en massa böcker som jag tyckte borde finnas tillgängliga på svenska. Mitt första projekt var en återutgivning av Patrick Süskinds fantastiska bok ”Duvan” som sedan länge varit näst intill omöjlig att få tag på.  Det lockade mig att försöka få tag i rättigheter och översättare och så vidare.

Vad är det roligaste med att ha ett alldeles eget förlag? Vad är det minst roliga?

Det roliga är ju att man får bestämma allting själv och ge ut det man själv tycker är bra. Bara att välja en översättare som man tror passar för uppdraget är spännande. Omslag, sättning, bindning – man får lära sig allt. Jätteroligt!
Det minst roliga är väl att efterfrågan på böckerna sällan är särskilt stor och att det sällan går runt vilket gör att man inte kan ge ut så många böcker som man skulle vilja.

Vad läser du helst för böcker när du är ledig och får välja själv vad du ska läsa?

Det blir naturligtvis mycket utländsk litteratur eftersom jag gärna vill komma till andra miljöer än de jag redan känner till. Herta Müller, WG Sebald, Haruki Murakami och Jeanette Winterson om jag ska nämna några. Och Italo Calvino har ju alltid varit en favorit och det är också från honom förlagsnamnet kommer, efter hans fantastiska bok ”Six Memos for the Next Millenium”.

Du är bibliotekarie, visst? Hur sorterar du din bokhylla hemma?

Jag är bibliotekarie men håller nu på att skola om mig till grafisk designer eftersom jag alltmer blivit intresserad av boken som ett objekt. Skönlitteraturen som säkert utgör 60% av samlingen är alfabetiskt sorterad, det övriga ämnesvis och lite efter storlek.
Vad är egentligen dealen med Mircea Cartarescu (som jag har hört i minst tre olika sammanhang att du tycker väldigt mycket om)?

Han är inte så lätt och jag tror att det är en del av lockelsen. Sen är hans språk (i Inger Johanssons översättning) så oerhört poetiskt. Det är så vackert och njutbart, det finns någon sorts musikalitet i språket. Och så är jag också intresserad och fascinerad av Östeuropa under kommunismen.

Vilken bok ser du mest fram emot att läsa 2010?

Oj, det vet jag inte. Jo förresten, jag såg att det kommer ut en ny roman av Jenny Erpenbeck i översättning av Ulrika Wallenström. Det är en favoritförfattare och favoritöversättare i en och samma paket!

Har du någon sådan här skrytbok, som du alltid är snabb med att berätta att du har läst när du vill imponera på någon?

Jag tror det men är inte helt säker på vilken. Jag pratar ju gärna om böcker trots att jag har ett uselt minne av vad jag egentligen har läst. Men visst, i olika sammanhang lyfter jag säkert fram någon bok som jag tycker är lite extra tjusig bara för att imponera.

Cecilia Nilson är publicistisk chef för 7+ och förläggare på Rabén&Sjögren. En regnig, vanlig måndagsförmiddag i april 2005 när jag bodde i Bergen, Norge, och just höll på att baka bröd, fick jag ett helt fantastiskt mejl av henne. Hon skrev att de gillade min bok, som då gick under (det dåliga) arbetsnamnet ”En av världens äldsta historier”, så mycket att de ville ge ut den.
De ville ge ut den.
Fatta??!!
Nej!!
Jag rindge min dåvarande sambo på hans jobb och han trodde direkt att någon dött för att jag lät så konstig. Det var stor chock!
Vi bestämde att jag skulle komma upp till förlaget på möte två veckor senare när jag var i Stockholm, och under den här tiden var jag nervös varenda dag att de skulle ringa och säga att de ångrat sig eller att det blivit ett missförstånd. Men inget sånt samtal kom, mötet gick jättebra, boken skrevs om en massa, bytte namn och kom ut som ”En liten chock” i juni 2006. Sen har det blivit ett par böcker till, och under den här tiden och arbetet även massa fler mejl. Fortfarande ingen ånger eller missförstånd, tack och lov!

En av förläggarnas roligaste arbetsuppgifter måste ju vara just att kontakta människor som hoppfullt skickat in sitt manus och berätta för dem att de ska få bli utgivna. Hur brukar de reagera? Finns det några likheter? Någon som svimmat?

Idag träffar vi den finlandssvenske författaren Kaj Korkea-aho, som debuterade med ”Se till mig som liten är” under 2009. Jag tyckte mycket om den mörka berättelsen om kärlek och besatthet i Österbottens bibelbälte, och hade privilegiet att diskutera alla tänkbara aspekter av berättelsen i den bokcirkel som förlaget Söderströms hållit i samarbete med Bokhora under hösten. Kaj är inte bara en lovande författare utan en allmänt hyvens kille med ett skräckintresse som matchar mitt eget. Klart jag ville passa på att ställa några frågor till honom!

Hej Kaj, vad läser du just nu?

Jag läste nyss Johanna Holmströms utmärkta novellsamling “Camera Obscura”, men annars har det varit mest böcker om katter. Jag blir nämligen pappa till ett par bengaler i januari.

Jag råkar veta att du konsumerar stora mängder skräck. Det gör ju jag med, och eftersom jag ofta får frågan ”vad är grejen med skräck?” tänkte jag ställa den även till dig. Så: vad är grejen med skräck? Varför har man behov av att läsa skräck, tror du? Och hur började det för dig?

Jag läste Stephen Kings “Varsel” redan som 9-åring och var ett fan av Dario Argento som 10-åring. Jag har ingen aning om hur det blev så, men jag kastade mig över allt som verkade obehagligt. Alla människor gillar väl spänning i någon utsträckning, men för mig gick det utöver det. Ju mer makabert desto bättre, ju mer grisblod på skolbalen desto ivrigare blev jag liksom.

Psykologiskt sägs det väl handla om att på ett kontrollerat och tryggt sätt konfronteras med sina egna rädslor och med sin egen dödlighet, men jag tror ändå att folk i första hand helt enkelt är ute efter att läsa historier man gillar. Och varför man gillar olika saker är ju sist och slutligen rätt så trist att bena ut tycker jag. Antagligen skulle det förta min spontana, naturliga glädje att läsa en skräckhistoria om jag börjar tänka att orsaken till min entusiasm är att mamma kramade mig för lite som barn eller att jag har en patologiskt förhöjd  förtjusning för blod.

Vilka är dina favoriter inom skräckgenren?

Shirley Jacksons “The Haunting of Hill House” är svårslagen. “Låt den rätte komma in” är suverän. Stephen Kings tidiga noveller hör till det bästa han skrivit, t.ex. “Children of the corn” och “Apt pupil”. H.P. Lovecraft är ju bra, men nästan omöjlig att läsa. Jag minns att jag älskade “The Armageddon Rag” av George R R Martin. Och Kafkas “Processen” uppfyller de flesta av kraven på en bra skräckhistoria, eller hur?

Har du någon skämsbok?

Som tonåring läste jag alla 47 delarna i Sagan om Isfolket av Margit Sandemo och måste väl följaktligen då ha tyckt att det var bra. Har inte återvänt till vare sig serien eller författaren sen dess, och skulle väl knappast vara lika entusiastisk idag.

Årets största läsupplevelse?

Den kom ut redan 2008, men jag var sen som vanligt och läste den först i somras. Robert Åsbackas “Orgelbyggaren”. En fantastisk roman.

Vilken bok är mest 00-tal för dig?

Svår fråga, men kanske “Populärmusik från Vittula”? Den boken var ju överallt.

Vad ser du fram emot att läsa i vår?

Alla de böcker som jag köpt i höst men inte hunnit läsa då jag jobbat så förskräckligt mycket. Och så kommer Freja Rudels med novellsamlingen “Blodsband” och det jag haft privilegiet att få läsa ur den hittills har varit fantastiskt bra.