Jag har lite svårt att se etablerade författare som vanliga människor. Låt gå för de som jag råkar känna (som Johanna L), det är en helt annan sak med t.ex. Haruki Murakami, Nicole Krauss eller Pija Lindenbaum. Jag föreställer mig liksom hur de knallar omkring och är FÖRFATTARE hela dagarna. Vad författare gör? De umgås med andra författare iklädda polotröja, drickandes rödvin, konverserandes idel smartheter, såklart. Sedan har vi förstås Liv Strömquist. Liv släpper smarta, roliga seriealbum, gör serier till Bang och har gjort ett par kalendrar, varav Manshororna pryder min ena vägg. Min inställning till Liv kan beskrivas med fem ord: måttlös beundran och alltid ha-begär. Liv reder ut begreppen och ger mig otroligt mycket kredd på fester och mingel, när jag reciterar det hon har lärt mig. Liv är avslutningsvis underbar och vass i P3s Tankesmedjan under vinjetten Rätta mig om jag har fel. Och – ja just det! – i morgon skriver jag om hennes nya album ”Prins Charles känsla”. Såklart att just hon måste bli mitt första måndagsmöte för hösten.

Det har ju varit sommar och många brukar ju läsa mer under semestern, men inte alla, hur förhåller det sig för dig? Vilken årstid är din högsäsong för läsning?

Jag läser när som helst, bara jag har tid. Just nu har jag knappt varit ledig, för jag har jobbat så mycket med mitt nya seriealbum. Då läser jag bara böcker som kan användas i serierna. Annars läser jag året runt, jag älskar att läsa.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

För några dagar sedan läste jag ut ”Yarden” av Kristian Lundberg. Det är en extremt välförtjänt hyllad bok, den är så FRUKTANSVÄRT bra. Jag var helt skakis flera dagar efteråt. Jag är väldigt jobbig när jag läser nåt jag gillar, jag pratar om det som en frikyrkopastor och tvekar inte att ta upp boken och läsa olika delar högt för den jag råkar umgås med. Min kompis Amanda ringde t ex mig för att prata om en sak som hänt på hennes jobb, men då fick hon istället en lång högläsning ur Yarden i telefonen. Så kan det gå.

Det enda som deprimerar mig med alla hyllningar till ”Yarden”, är att den berättar om något som ingen annan författare skriver om: alltså att vara längst ner i klass-samhället, med osäkra anställningar och ett vidrigt löneslaveri. Alla svenska journalister och författare är så medelklassiga att en skildring av att arbeta i hamnen är lika mycket scinece fiction för dom som att någon beskrivit miljön på Mars. Man önskar att det skulle publiceras mer samtida arbetarlitteratur, speciellt med tanke på det extrema för-ytligande av begreppet arbete som pågår i samhället, t ex med politiska kampanjer som MUF:s ”Sverige jobbar”.

Du refererar ju en hel del till böcker i dina serier – vad läser du helst när du är ledig?

Jag älskar jag de gamla vanliga husgudinnorna, Sylvia Plath, Tove Dittlevsen, Suzanne Brögger, Birgitta Stenberg, för att nämna några. Sen läser jag gärna facklitteratur och även poesi.

Det enda jag aldrig läser är deckare. Jag har bara läst en enda deckare i hela mitt liv. Det var när jag var i Mexico, och nån svensk backpacker gav mig en pocketversion av Liza Marklinds ”Sprängaren”. Sedan åkte jag ut i djungeln, och skulle vara där en månad, men hade glömt att köpa med toalettpapper från stan. Så det slutade med att jag använde hela ”Sprängaren” som toalettpapper, och när jag skulle åka därifrån eldade jag upp de sista resterna av boken, eftersom det är så man måste göra för att inte lämna efter sig sopor. Jag tyckte inte att boken var särskilt bra, men att använda hela boken som toalettpapper – och sedan anordna ett bokbål av resterna – SÅ dålig tyckte jag inte att den var.

Hur är du som bokläsare: läser du en bok i taget eller flera samtidigt? Gör du hundöron eller antecknar du i dina böcker eller är du väldigt rädd om dem?

Jag läser flera böcker samtidigt, och jag är inte rädd om dom (som man kanske förstår av svaret ovan).

Hur sorterar du din bokhylla?

Jag har faktiskt en poesihylla, en seriehylla, och sen skönlitteratur och facklitteratur på olika ställen.

Vilket är ditt önskescenario för bokens framtid? Jag ser t.ex. framför mig hur jag kopplar in typ elektroder mellan hjärnan och böcker, så att jag kan läsa flera böcker samtidigt och liksom ta in allting som jag vill läsa, medan flera andra helst vill fortsätta läsa i pappersböcker.

Jag vill fortsätta läsa pappersböcker! Jag är för paranoid för att drömma om elektroder i hjärnan.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Jag beställde precis ”Det ondas blommor” av Baudelaire på AdLibris, fick nån slags inspiration att läsa om honom. Det ser jag fram emot.

Måndagsmötena är tillbaka efter sommarlov och vi börjar med Denise Rudberg som är högaktuell med ”Ett litet snedsprång” (och även första delen i ungdomsserien ”Baristas”). Denise är dessutom ständigt aktuell hos oss kan man säga eftersom våra inlägg om hennes ”Tillsammans”-böcker fortsätter att få nya kommentarer. Läs mer om det här. De flesta inlägg på bloggen har ju annars en kortare livslängd så det är lite ovanligt.

Hallå Denise! Vad läser du just nu?

Mian Lodalens nya bok ”Tiger”. Det är som att slungas tillbaka till sin egen tonårstid, jag kan nästan ta på min egen ångest från den tiden vilket gör det klart omvälvande att läsa. Den är oerhört skickligt skriven.

Genrebyte från chicklit till elegant crime-deckare! Vilka är dina egna deckarfavoriter?

Stieg Trenter är nummer ett för mig och kommer med sin långe och bufflige hjälte Harry Friberg alltid att vara så. Bland de nutida är jag mycket förtjust i Rennie Airths prisbelönta deckartrilogi med Scotland Yard-experten John Madden i spetsen. Ruth Rendell/Barbara Vine är också på min topplista.

Läser du mycket deckare?

Ja, har alltid gjort det. Min första vuxenroman var just Stieg Trenters ”Färjkarlen”, min andra vuxenbok var ”Rädd att flyga”, men den läste jag av helt andra anledningar…

Hur är en bra deckare?

En bra deckare har en given hjälte. Samt någon stackare som behöver hjälp av denne hjälte för att få upprättelse av något slag. Samt en tydlig inramning. Jag gillar att veta var jag befinner mig.

Hur är en dålig?

Där boken börjar med att presentera alltför många karaktärer i för korta klipp, att man inte får möjlighet att vila i att lära känna dem. Något som är oerhört svårt att undvika. Vad jag dessutom ogillar är när krimspåret är helt utan trovärdighet. Jag vill känna i alla fall viss trovärdighet till att detta skulle ändå kunna ske i verkligheten. Har därför något svårt för när vampyrer etc gör entré.

Har du läst något speciellt bra i sommar?

Om du, liksom jag, älskar att läsa ny anglosaxisk skönlitteratur på originalspråk är chansen stor att du är bekant med English Bookshop. De har i många år huserat i Uppsala, och när filialen i Gamla stan öppnade 2008 var jag en av de första kunderna. Deras slogan ”a booklover’s paradise” stämmer verkligen – det är fysiskt omöjligt att lämna butiken utan att köpa minst en bok! Gärna två, eller tre, eller… De har även en finfin hemsida där man kan beställa böcker och om boken du är ute efter inte finns i fysisk butik – hav förtröstan! English Bookshop-gänget är nämligen fantastiskt duktiga på att vaska fram svårhittade böcker. Till exempel så har jag fått hjälp att hitta flera djävulusiskt svåråtkomliga Elizabeth Hand-titlar tack vare Jan Smedh, aka Jan på English Bookshop. Som jag skrev i ett inlägg häromsistens är jag van vid att befinna mig på givarsidan när det gäller boktips. Jag läser så mycket och har en så pass tydlig uppfattning om vad som är lämplig Helenalektyr att det är svårt att ge mig bra boktips. Men! Jan är en av de få som lyckats, om och om igen. Redan nämnda Elizabeth Hand är bara ett exempel på författarskap jag upptäckt tack vare honom. Nu tänkte jag dela med mig av hans osvikliga boktipsarförmåga i ett måndagsmöte. Varsågoda!

Hej Jan, vad läser du just nu?

Seamus Smyth – ”Quinn”, en irländsk noir. Har bara kommit tre kapitel, men den är riktigt bra, mycket otrevlig berättare.

Hur väcktes ditt intresse för att läsa på engelska? Läser du något på svenska mellan varven också?

Mitt intresse för att läsa på engelska är nog grundat i min stora kärlek till det engelska språket. Men det som verkligen gjorde att det tog fart var ett specifikt besök i en specifik bokhandel: Midnight Express Bookstore i Santa Monica våren 1984. Där köpte jag av någon anledning tre böcker som verkligen gav mitt intresse en jätteskjuts. På svenska hinner jag läsa otroligt lite, jag läser ju hela tiden ‘i tjänst’ så att säga. Men jag har läst Larsson-trilogin, och innan dess var det … ”Röde Orm”. Fast jag högläser ju böcker på svenska för barnen så klart. Hela tiden.

Jag jobbar hela tiden med att leta runt efter nya boktips, jag lyssnar på kunder, läser bloggar, jag får besök flera gånger om året från de stora amerikanska och brittiska förlagen som presenterar sin utgivning, jag åker på bokmässan i London, jag läser, läser, läser… Just detta med urvalet är helt centralt tycker jag i vad som gör en bra bokhandel. Urvalet är bokhandelns själ.

Senaste höjdaren?

Karen Campbells ”Shadowplay”, tredje boken om Anna Cameron. Tim Wintons ”Breath”, underbar västaustraliensisk roman, David Nicholls ”One Day”, quirky relations-roman.

Senaste bottennappet?

Eh. Brett Battles ”The Cleaner”. Den var väl kanske bra, men inte riktigt min … påse.

Karen Campbell! Hon skriver de bästa brittiska polisromaner jag någonsin läst. Mörka och bra. Don Winslow – stor kalifornisk stilist, läs allt. Stuart Neville, ny irländare som debuterade stort med ”The Twelve” i fjol. Och Owen Hill, en subversiv Berkeley-författare vars hjälte är bokscout/privatdetektiv/poet. Tunt och innehållsrikt.

Väldigt svårt att sia om, och egentligen ganska ointressant. Det är så mycket annat än böckerna som styr. Läs istället på måfå och på tips, det som syns mest är inte alltid mest intressant. Men! Jag vill ändå sätta en femma på Adam Foulds i framtida prissammanhang; britt född 1974 med två romaner och en poesisamling i bagaget. Och redan kortlistad för Booker-priset… Han ska förresten chatta exklusivt med våra bokcirklar 22 juni….

Vad ser du fram emot att läsa i sommar?

Charlie Hustons nya bok ”Sleepless”, min fru säger den är lika bra som Neuromancer. Han är rätt bred den mannen… Alan Glynns Winterland har jag varit sugen på ett längre tag. En författare som jag tyckte om för 10-15 år sedan var Coerte VW Felske och nu har jag fått kontakt med honom och han har eget litet förlag och har nysläppt en roman ”Scandalocity”, ska bli mycket spännande att se om jag gillar hans stil fortfarande, det var rätt mycket jetset 90-tal… Och allra mest spänd är jag på ”This Wicked World” av Richard Lange, den har alla ingredienser jag brukar falla för! Fast nu ska vi flytta hela Uppsalabutiken till större bättre lokaler under midsommarhelgen, så det vete katten hur mycket jag hinner läsa på min ‘semester’…

Och så till sist: vem ska bli min nya Janinspirerade favoritförfattare efter Elizabeth Hand om du får välja?

Lewis Shiner tror jag du skulle gilla. Han tycker jag är samma andas barn på nåt vis, det lite punkiga utanförskapet, de små förlagen, de speciella tilltalet. Och om du dristar dig till att prova Robert McCammon tror jag definitivt du har en ny favvo. Börja med ”Boy’s Life”. Jo, gör det! Nu! [Jag har precis införskaffat "Boy's Life" och ser verkligen fram emot att göra McCammons bekantskap. Han känns som en tvättäkta Helenaförfattare, och coming-of-agevibbarna i ovan nämnda roman känns lite Stephen King. Tack, Jan - igen! bokhorans anm.]

Nu tar våra måndagsmöten sommarlov men vi återkommer naturligtvis med nya spännande möten i mitten av augusti! Under tiden kan ni passa på att läsa alla gamla måndagsmöten här.

Den här måndagen har jag äran att presentera en utav  boktipsauktoriteterna i mitt liv: nämligen Lev Grossman som är litteraturkritiker och teknikskribent på Time och författare till bl.a. boken ”The Magicians” som var en av mina favoriter från 2009 (nyss utkommen i pocket). Han är gift med författarinnan Sophie Gee (”The Scandal of the Season” ) och även hans tvillingbror Austin Grossman är författare (”Soon I Will Be Invincible”) . Missa inte heller hans blogg http://techland.com/ (fd Nerdworld).

What are you reading at the moment?

At this exact moment? I’m reading James Enge’s ”This Crooked Way”. I don’t know much about Enge — I don’t even think that’s his real name — but he’s a fantasy author who has obviously read a lot of Fritz Lieber and a lot of Larry Niven, and he uses those raw materials to build the most amazing things.

Also I’m reading my wife’s secret book-in-progress, which is amazing. Ghost stories will never be the same.

Which are the most important reads you’ve had so far in your life and why?

The list has to start with C.S. Lewis‘s ”The Lion, the Witch and the Wardrobe”. That’s where I discovered that you could make realer, more vivid worlds with words than you could with pictures or anything else for that matter. It also made me want to actually get into those worlds, which was probably the wrong lesson. It took a while to un-learn that one.

What else? ”Ulysses”, which is a boring answer, but oh my God, Joyce does things with words that shouldn’t even be possible. It’s like he has a cheat code that unlocks God mode. In a quieter way Donald Barthelme’s ”Snow White” had a similar effect on me.

Lastly, Susanna Clarke’s ”Jonathan Strange & Mr. Norrell”. At a moment when I wondered where fantasy could go from here, what new kinds of stories it could tell, what kinds of emotions it could reach, she just blew the doors and walls off, and left me standing in the middle of a whole new undiscovered landscape.

As a critic at Time Magazine, have you ever regretted a review and are there any books that you are especially proud of having introduced to the bigger public?

Oh, sure. Yes to both. I used write hatchet jobs, really aggressive pans, and I regret those now. I did one of Colson Whitehead, and another of A.M. Homes, that I would retract if I could. Conversely I wrote early raves of a couple of books by then-little-known authors that I’m very proud of. Alice Sebold’s ”The Lovely Bones” (”Flickan från ovan”) and Jeannette Walls’ ”The Glass Castle” (”Glasborgen”) would be two examples. So would ”Jonathan Strange & Mr. Norrell”. And I’ve been able to push Kelly Link pretty steadily over the years. I don’t know if I helped them find a larger audience, but I like to think that I did.

Also I’ve gotten Time to cover fantasy and science fiction, which it never did. You now see blurbs from Time on ”Watchmen” and George R.R. Martin, among others. I’m extremely proud of that.

With parents that were English professors, did they influence your reading a lot when you where young?

Very much. Both positively and negatively. Growing up in a house of books made reading and writing the obvious choice for both entertainment and self-expression. But we were pushed quite hard to immerse ourselves in the classics. I remember being given Dickens when I was 9 or 10. Dickens isn’t interesting to a 10-year-old. To get away from Dickens I dived into fantasy and science fiction. There I discovered that I could read and piss off my parents at the same time. For a 10 year old, nothing is better than that.
I later became a very serious student of the canon. But the damage had been done.

Do you judge people by their bookshelves?

Sadly yes.

If you were to recommend the readers of Bokhora a few books that they absolutely should read this year, which books would that be?

I don’t find that there are more than two or three indispensable novels in a given year. It’s the nature of fiction: the signal to noise ratio is very low. This year I would guess that Jonathan Franzen’s ”Freedom” will be one of those. (Utkommer i slutet av augusti på engelska). I enjoyed David Mitchell’s ”The Thousand Autumns of Jacob de Zoet” very much, and Gary Shteyngart‘s new book (”Super Sad True Love Story”). With any luck George R.R. Martin will publish ”A Dance with Dragons” this year. That would be worth reading.

Beyond that, no year is a bad year to read ”Madame Bovary”.

I understand that you are working on a sequel to ”The Magicians”, when will it be published? And, is there any chance that ”The Magicians” will be translated into Swedish?

If I can complete it on time — meaning by this October — ”The Magician King” will be released in America sometime next summer. As for a Swedish version, I can honestly say that I don’t know whether or not a publisher has bought the rights or not. It’s not that I don’t care! But there’s a person — her name is Stephanie — who keeps all that stuff straight for me. I’ll ask her.

Foto: Anette Andersson

Denna måndag möter vi Tove Leffler, radiojournalist som bl a var redaktör för fina antologin ”Könskrig” och nu debuterar som författare med en mycket vacker, mycket smäcker, roman, ”Den kärleken”. När jag läste den hörde jag ofta Toves röst litet som det lät när hon pratade om romanen under releasefesten på Desken, mild men liksom stark och det är så romanen är tycker jag. Mild men liksom stark. Så jag blev nyfiken på både Tove och bok.

Hej Tove! Du är aktuell med en bok om en ganska bortglömd författarinna/dramatiker (och släkting till dig), Ann-Charlotte Leffler. Varför tror du hon försvann så tydligt från den svenska författarscenen? Även om det inte är så många kvinnor ihågkomna från den perioden, så finns det ändå en del.
Det finns säkert flera olika orsaker till det. Hon flyttade ju till Italien och lämnade den svenska författarscenen. Och så dog hon ju redan som 43-åring. Det spelade säkert in. Men sedan har det ju funnits en tendns, generellt, att förminska och sopa bort kvinnliga författare. Även om vi känner till Ellen Key och Victoria Benedictsson, finns det en mängd andra som gick samma öde till mötes som Anne Charlotte. Det var en ganska kraftig backlash mot dessa framgångsrika kvinnor under slutet av 1800-talet.

Hur ser din egen läsning ut om man tittar till kön, läser du mest manliga eller kvinnliga författare?
Jag läser ju mest kvinnliga författare faktiskt. Det är inte ett medvetet val, men det har blivit så. Kanske för att jag kan relatera till det.  Jag tycker om Sara Stridsberg otroligt mycket, samt Alice Munro, Monika Fagerholm och naturligtvis Virginia Wolf. Men jag är också otroligt förtjust i PO Enqvist. Framför allt ”Blanche och Marie” och ”Livläkarens besök”. Jag tycker också att Steven Sem Sandberg är en av Sveriges bästa författare. ”Theres” inspirerade mig väldigt mycket.

Annars lyssnar jag mycket på ljudböcker (dels för att det roar mig, men också för att jag sitter i juryn till Iris ljudbokspris). Nyligen hörde jag Yvonne Hirdwalls ”Den röda grevinnan” som hon själv läst fantastiskt bra. Irene Lind läste Herta Müllers ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” helt enastående också. Två bra böcker, som blev bättre av bra läsning.

Jag tycker boken rör sig i ett gränsland mellan fakta och fiktion, men den är klassad som roman, varför denna form och inte en mer renodlad biografi?
Jag visste inte från början vilken form det skulle ta, men ju längre in i arbetet jag kom desto tydligare blev det för mig att jag ändå aldrig kan berätta en sanning. Det jag skriver kommer alltid att filtreras genom mig och mina erfarenheter. Jag har ju aldrig träffat henne. Hur kan jag någonsin låtsas att jag berättar hennes historia? Det kändes nästan förmätet. För mig blev det ärligare att visa tydligt att detta är min berättelse om Anne Charlotte. Någon annan hade skrivit något annat. Det finns inte en sanning, då är det ärligast att visa det, tycker jag.

Anne Charlotte har själv till och med sagt: Vad är för övrigt sant när det kommer till själsbeskrivningar?

Det har varit en slags riktlinje för mig också. Sanningen är ju både flytande, godtycklig och förhandlingsbar.

Vad läser du själv just nu?
Just nu Suzanne Brøggers ”Slöjan”. Den är spännande och bra. Sedan läser jag dessutom Sabinne Dardennes bok ”Jag väljer livet”, som handlar om när hon var inlåst hos den belgiske pedofilen Marc Dutroux på 90-talet. Men det är för att jag ska göra en dokumentär om den affären.

Senaste boken du…

…köpte: Suzenne Brøggers ”Slöjan” och ”Yarden” av Kristian Lundberg.

…läste ut: Sara Stridsbergs ”Darling River”

…gav bort i present: Anne Charlotte Lefflers ”Kvinnlighet och Erotik” (det är faktiskt sant!). Min kusin fick den i konfirmationspresent.

Eva Susso har ett språkligt tilltal som ingen annan och gestaltar gärna helt vanliga tjejer, som till exempel tjejerna i ”Hemligheter och pinsamheter”. Hon har skrivit sammanlagt ett tjugotal böcker och i höst kommer del 2 i hennes nya serie ”Dansfabriken”.

Jag blev så himlans glad när jag fick se att Rinkeby Bibliotek har adopterat henne nästa läsår. Jag bestämde mig för att jag måste kontakta henne!

Hej Eva! Du kommer att vara adopterad av Rinkeby bibliotek läsåret 2010/2011. Vad innebär det?

Kulturrådet har satsat pengar på det här pilotprojektet som är ett samarbete mellan mig, skolorna och biblioteket. Jag ska höra hemma på Rinkeby bibliotek och får en egen hörna där barn och ungdomar kan träffa mig. Och jag ska leda skrivarkurser och boksamtal på loven. Meningen är också att tillföra mina yrkeskunskaper i skolans värld, men all verksamhet ska ske på biblioteket. Just nu håller vi på och diskuterar olika idéer med skolorna. Till hösten börjar projektet att rulla och det ska utvärderas efteråt. För mig blir det intressant att undersöka vad som händer när jag är på samma plats under ett helt år. Jag har gjort så otroligt många författarbesök på olika skolor och orter men bara stannat en eller två dagar, max en vecka. Mitt förlag tycker också att det är en kul idé och ska medverka på något sätt. Eftersom vi uppfinner vår egen agenda kan vad som helst hända. Det är rätt speciellt eftersom det är första gången i världshistorien som exakt detta görs.

Vad läste du själv som barn och som tonåring?

Jag växte upp i ett hem med välfyllda bokhyllor, regelbundna biblioteksbesök och bokpaket till jul. När det gällde litteratur var mina föräldrar bäst för de lade sig aldrig i eller styrde min läsning. De presenterade ingen måstelista eller påstod att vissa böcker var finare att läsa än andra. Men de gav mig tillgång till olika slags böcker vilket formade mig till en fritänkande och lycklig bokslukare.

Vad är en ungdomsbok? Kan man definiera vad det är? Behövs en definition? I så fall varför?

Att sätta upp ramar och normer för vad en ungdomsbok är eller ska vara är lika enfaldigt som att försöka bestämma hur poeten bör skriva sin dikt eller konstnären måla sin tavla.

Vad läser du helst nu för tiden? Har du kanske en favoritförfattare?

För mig handlar läsning om tilltalet, tonen, mystiken, känslan texten väcker i kroppen. Litteratur är sensuellt, skönt, tankeväckande, medryckande. När jag läser en roman måste alla bitar finnas med annars ger jag upp. Den roman som fångar mig just nu är ”Invisible” av Paul Auster. Dessförinnan var det ”Just Kids” av Patti Smith. Det är litteratur i min smak.

Var läser du helst?

I sängen. På flyget. På tåget. Jag önskar att jag kunde promenera och läsa samtidigt. Jag  känner en man som gör det dagligen, till och från jobbet. Känner mig avundsjuk på honom. Promenera och läsa är två av mina favoritsysselsättningar och jag önskar att jag kunde göra båda samtidigt, men det är svårt .

Finns det någon genre eller helt författarskap som du gärna undviker? Varför?

Sen jag slutade läsa Kitty-böcker i tioårsåldern är deckare helt ointressant för mig, även fantasy och science fiction.

Hur sorterar du din bokhylla? Efter författarens namn? Bokens färg? Efter genre?

Eftersom jag köper många böcker men inte tänker skaffa fler bokhyllor måste jag gallra ganska ofta. Några hyllor sorterar jag efter färg. Andra hullerombuller. En hylla med olästa. En VIP hylla är vikt för lästa, svinbra som jag aldrig tänker skiljas ifrån.

Vilken bok läser du i hängmattan i sommar?

I traven som väntar finns Suzanne Brögger, Adonis, Maryse Condé, Richard Yates, Anna Lytsy och några till. Jag kommer antagligen att sitta på balkongen och läsa. Men mest ska jag skriva. Författarförbundet har semesterstängt, jag ska inte leda någon skrivarkurs … bara läsa, skriva och promenera. Underbart!

Niklas Krog har bla skrivit ”Turk & Ayla” som jag läste i våras och blev helt begeistrad i. Basket och kärlek = wow! Klart han måste bli måndagsintervjuad också, och kolla bara på fråga 3 hur rätt jag tänkte där. (Niklas: Hur länge får jag fortsätta? Svar: Läääänge.)

Vad läser du just nu?

Var du verkligen tvungen att fråga precis just nu? Just nu plöjer jag en historisk faktabok om Tempelherreorden som heter ”Nobly Born”, skriven av Stephen Dafoe. Välskriven och fascinerande, men inte direkt bladvändarspännande. (Jag läser för att ett eget korstågsskrivande.) Men när jag är klar med den ska jag kasta mig över Magnus Ljunggrens ”VM-sommar”. Det ser jag fram emot.

Har du några böcker du spanat ut som sommarläsning? Är de lätta eller tunga? Det finns ju två skolor, antingen vill man koppla av eller också tycker man semestern är en tid för att ta sig an de mer krävande verken.

Det brukar samlas en hög med böcker på mitt nattduksbord under vinterhalvåret och jag läser precis vad som helst, förutsatt att  någon annan har rekommenderat. Jag letar sällan (aldrig?) upp läsning på måfå. Vissa somrar går jag i barndom och läser om ”Sagan om ringen” eller ”Trollkarlen från Övärlden”, bara för att få minnas tillbaka. Men mitt läsande är slumpstyrt. Vad det blir den här sommaren har jag inte bestämt än. Spänningen är outhärdlig. :)

Du skriver både fantasy och realistiska ungdomsböcker. Vad läser du gärna själv?

Nuförtiden läser jag mest ungdomsböcker av alla sorter. Det finns mängder med fantastisk ungdomslitteratur, medan svensk vuxenlitteratur ofta är – och nu tänker jag raljera – rätt navelskådande och berättarrösten så coolt nertonad att allt liv har flytt. Ändlösa rader med extremt snygga meningar som inte ger mig någonting. Ungefär som superstajlade hem, där varje bevis på mänskligt liv är noggrant undanröjt. Livet är aldrig perfekt (åtminstone inte mitt) och min läsupplevelse växer i sprickor och brister, nästan som maskrosor. Utan sprickor och brister följdaktligen ingen upplevelse. När jag läser (och skriver) vill jag vara mitt på plats i det som händer, känna pulsen i bröstet och svetten sippra nerför ryggen, känna LIVET. Inte få något jättesnyggt levererat från halvdistans. Se där, en liten utläggning. Skönaste böckerna på sistone: ”Sugar Rush”, av Julie Burchill – galet ös med skruvade personligheter och kul berrättaröst. ”Shoo Len” (eller ”Kjolen” som vi kärleksfullt säger här hemma), av Douglas Foley – trassliga ungdomsliv som är svåra att släppa. ”Där världen slutar”, av Philip Reeves – fjärde och sista delen i serien om de vandrande städerna. De avslutande kapitlen är inget mindre än magnifika. Och … Hur länge får jag fortsätta?

Är det skillnad på att skriva fantasy och realism? Har du olika läsare till de olika böckerna?

Skillnaden är både stor och liten. Stor för att allt är påhittat i en fantasybok och precis vad som helst kan hända. Släpp sargen och vingla iväg, liksom. Liten för att det fortfarande handlar om människor (oftast) och mänskliga reaktioner/relationer. Kärlek är alltid kärlek, oavsett tidsålder och benklädnader. Jag lägger mycket energi på att hitta rätt tonträff i språk och handling för mina fantasyhistorier, på samma sätt som jag anstränger mig för att ge ungdomarna i ”Turk & Ayla” rätt språk och vardag. Det är först då det kan bli trovärdigt. Förmodligen har jag olika läsare för mina olika böcker, även om jag vet att det finns några som läser allt.

Jag gillade ju bla all sport i ”Turk & Ayla”. Har du hittat någon bra, inspirerande eller spännande sportbok – som är en roman alltså?

Jag slukade ”Svarta Hingsten”-böckerna när jag var yngre och det var alltid de superspännande loppen i slutet av böckerna som fick igång mig. Dessutom är jag tungt påverkad av Max Lundgrens gamla böcker om ”IFK Trumslagaren” och då var det ungdomslivet mellan tävlingarna som lockade. Men nuförtiden läser jag inte så mycket sportböcker. Magnus Ljunggrens ”Hålla masken” var dock suverän och likadant med Tim Adams ”I huvudet på John McEnroe”.

Ett par boktips som fler borde upptäcka – såna du läst senaste tiden och velat pracka på folk?

”Vägen” av Cormac MacCarthy – hårdare och hemskare och starkare kan man inte berätta något som är så hårt och hemskt och starkt. ”Svenhammeds journaler” av Zulmir Becevic – tilltalet påminner om suveräna ”Shoo Len”, men här blandas djupaste allvar med största humor och blir extra fantastiskt. ”Dockmakaren” av Michael Connelly – så ska en polisdeckarslipsten dras! Jag vet att mina tips spretar lite, men det finns så många bra böcker. :)

Berätta om en bok du blev positivt överraskad av?

För ett tiotal år sedan blev jag underbart överraskad av Theodor Kallifatides. Hade fått för mig att han skrev navelskådande och vackert på ett sätt som omöjligt kunde beröra mig. Så fel jag hade. Värmen i hans berrättarröst går inte att värja sig mot. Jag har inte läst allt han har skrivit, men hittills gillar jag ”Herakles” bäst. Inte så mycket för Herkules rätt krystade stordåd, utan för den trasiga vardagen Kallifatides bygger upp omkring superhjälten. Det fanns massor med sprickor där upplevelsen kunde spira.

Den här måndagen träffar vi Karl Johnsson, författare till fina serieromanen ”Mara från Ulthar” och en riktig fena på skräck, fantastik och annat livsnödvändigt.

Vad läser du just nu?

Hur är en typisk Karlbok?

Om jag ska vara ärlig så har jag snott de varelser du nämner i frågan från H.P. Lovecraft, men jag har förstås tolkat dem både till karaktär och utseende. Jag skulle gärna ha hittat på Alien, ”han” är så fin! Tänk att ha hittat på great Cthulhu! Det hade varit nice…

”Mara från Ulthar” utspelar sig, som du påpekar, i ett Lovecraftinspirerat universum. Vilka tre skräckböcker måste man ha läst, tycker du?

Ok, bara tre stycken…

”The case of Charles Dexter Ward”, om jag ska välja bara en av H.P. Lovecraft.
”I am Legend” av Richard Mathesson. Uppfann zombiegenren och återuppfann vampyrgenren. Mest handlar den om ensamhet. Ensamhet är läskigt!
”The Shining” av Stephen King. För att Stephen King är en av vår tids stora berättare [hey, tänker inte käfta emot där! bokhorans anm.] och ”The Shining” har allt som är bäst med King.

Har du några skämsböcker? (Definition av skämsbok: en bok du inte skulle läsa på bussen av rädsla för att någon du känner skulle upptäcka vad du läste.)

Eftersom jag läser mest fantasy är jag van att sitta på bussen och se ut som om jag läser en bok riktad till elvaåringar (eh, vilket de ofta också är), men då jag själv producerar fantasy så ser jag det som min uppgift att hålla huvudet högt och vara stolt över min pastellfärgade pocket med partiell lackering på titeln och en stegrande enhörning i solnedgång som omslagsmotiv.

Jag har dock en last som kan kännas lite obekväm på bussen: chicklit! Jag älskar Marian Keyes och jag har nog läst allt hon skrivit. ”Rachel’s Holiday” är bäst. Asså, jag är en sån där kille som är trygg i sin pung och allt, men de där rosa fluffiga omslagen kan vara lite för mycket ibland… Det tycker nog de flesta brudar också. Mer sobra omslag på chicklit tack!

Och vad passar bättre på syttende mai än ett Måndagsmöte med den Sverigeaktuelle ( ”Osynliga händer” i pocket och nyutkomna ”Lämna mig inte”) norrmannen Stig Sæterbakken?

Stig Sæterbakken. Foto: MediaApoteket.

Vad läser du just nu?
”The Magic of Things”, en veldig fin bok om stilleben-maleriets historie.

Jag har precis läst ut din roman ”Lämna mig inte” och jag är fortfarande flera dagar senare rätt skakad av den.
Så bra! Det er lesningens første beveger: å bli ”skakad”. Uansett hvor mange bøker jeg har lest, uansett hvor belest jeg er blitt, er jeg fremdeles den samme primitive leseren jeg var da jeg begynte, på den måten at jeg vil bli snakket direkte til, jeg vil bli tatt fatt i, jeg vil bli rystet, jeg vil bli ”skakad”. Blir jeg ikke det, er jeg ikke interessert.

Vilka böcker har skakat om dig ordentligt?
Mange. Senest Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen” fra 1972, som jeg leste for første gang i vår, siden jeg ble spurt av redaksjonen i Kritiker om å skrive et essay om den. En vakker og beinhard roman om galskap. Elje Ström er oppe i hodet på meg ennå: Skär av och begrav! Skär av och begrav!

Vilka norska författare tycker du att vi har missat här i Sverige?
Sigmund Jensen, Rune Christiansen, Tomas Espedal, kanskje et par til.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
I en hjelpeløs tid av min ungdom leste jeg ”Tyvens dagbok” av Jean Genet. Den ikke bare forandret mitt liv, den reddet det. Det var som en åpenbaring. Jeg var i ferd med å gå til grunne. Så dukket en hard og brutal hånd opp fra intet og røsket meg opp av min ensomhets ulykke, den jeg trodde skulle vare evig. Plutselig skjønte jeg at jeg ikke var alene allikevel, at det fantes andre mennesker som tenkte som meg, og som tenkte enda bedre, som meg, enn det jeg selv gjorde. Jeg ble ett med denne boken. Vi ble én og samme ting. Det var som det sto Stig Sæterbakken og ikke Jean Genet på coveret. Det er jo denne utrolige identifikasjonen man kan oppleve når man leser. Sammensmeltningen. Et annet menneskes verden gjort helt og holdent til din. Akkurat som i den vellykkede rusen: du mister deg selv og vinner deg selv på samme tid.

Senaste bok…
…du läste ut:
Mikhail Sjisjkin: ”Venushår”, en grufull roman som bruker en meningsløst kompleks form til å få sagt noen uhyre banale ting om livets beskaffenhet, en sånn type bok som stiller leserne i forlegenhet, fordi den er så sinnrikt komponert, og som gjør at anmelderne ikke tør annet enn å utbryte: Å, for en rik bok!

…du köpte:
Maurice Blanchot: ”Katastrofens skrift”.

…du gav bort:
Cormac McCarthy: ”Veien”. Til min mor på hennes 75-års fødselsdag. I tillegg fikk hun en sykkel.

Idag träffar vi Elin Grelsson, gnistrande textvirtuos, bloggare, debattör, radiopratare. Med mera, med mera. Nu skall hon släppa sin första bok och jag blev nyfiken på hur det är och vad som rör sig i en debutants huvud.

Hej Elin! Du skall debutera på Modernista – när och vad kommer din roman handla om?
Planen är att den ska ges ut i början av 2011. Det är en relationsdystopi om människor som har en väldigt klar bild av hur de själva, livet och deras relationer borde vara, men som är helt omförmögna att kommunicera med sig själva eller med varandra. Likaså är det en barndomsberättelse, som handlar om att växa upp och växa in i roller. Min grundläggande fråga när jag började skriva var i vilken mån vi någonsin kan blir fria och i vilken mån vi är knutna till mönster och roller som går igen.

Du har ju inte skrivit färdigt boken, men fick ändå ett bokkontrakt, hur bar du dig åt? Det är ju mångas dröm!
Jag har skrivit till och från på romanen i flera år och kände att jag inte kom vidare. Så jag skickade manuset till ett par förlag mest på prov. Pietro Maglio på Modernista hade läst en del av mig, via min blogg bland annat och tyckte att mitt skrivande var intressant samt att manuset hade en bra grund, så på den vägen är det.

Man kan följa ditt bokskrivande litegrann via twitter, vad tycker du är svårast och roligast än så länge?
Åh ja, jag försöker hålla mig undan Twitter när jag skriver för att det stör, men ibland är det skönt att gå in och skriva av sig om romanarbetet. Misstänker dock att det är mindre intressant att följa. Det svåraste just nu är att foga samman alla fragment, som romanen innefattar, och som jag har skrivit under skilda perioder. Somliga kom till för flera år sedan, andra ganska nyligen. Att få dem att hänga samman och skapa fungerande trådar mellan dem är en utmaning. Det roligaste är att ha en värld att styra och ställa över helt på egen hand, att gå upp i det sammanhanget så mycket att man inte tänker på annat och har enormt roligt medan man skriver.

Vad gillar du själv att läsa?
Jag läser mycket samtida svenskt, både prosa och poesi. Sedan grottar jag ner mig i någon viss tidsperiod eller författare i perioder. Plus väldigt mycket facklitteraturläsning, större delen av bokhyllan består av fackböcker.

Finns det någon bok som har förändrat ditt liv och i sådana fall hur? Förutom den alldeles uppenbara då, i form av din egen bok.
Det blir ett rätt egocentriskt svar som är kopplat till min egen bok på den frågan ändå. Den bok som har förändrat mitt liv är ”Hemsöborna”, såtillvida att det var den bok som min morfar höll fram till mig när jag var i sjuårsåldern och satt och knackade ner berättelser på hans gamla skrivmaskin. ”Sådana här böcker kommer du att skriva en dag”, sa han och det var första gången som jag började tänka på och drömma om att skriva romaner. Fast samma dag bläddrade jag i ”Hemsöborna” och tyckte att den verkade urtråkig, tänkte att bättre än såhär måste jag väl ändå kunna skriva.