Den här måndagen träffar vi Karolina Ramqvist som förra året kom ut med romanen ”Flickvännen” som bl.a. vunnit Tidningen VI:s litteraturpris och vilken nu är nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2010. Karolina är chefredaktör för tidskriften Arena och bloggar här.

Foto © Anna-Lena Ahlström

Vad läser du just nu?
Ingenting. Jag läste senast Kristian Lundbergs Yarden och allt annat som ligger på hög och väntar verkar så trist efter den. Jag försökte lite med Katarina Wennstams Alfahannen, min första ”spänningsroman”, men kan konstatera att jag inte fattar alls vad det är som är spännande med spänningsromaner. Så nu läser jag mest för arbetets räkning: En pjäs som heter Hantverkarna som kommer att gå på Göteborgs Stadsteater i vår.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
Ja, men de läsupplevelserna hör ärligt talat barndomen till, eller tonåren. Alice Walkers Purpurfärgen revolutionerade min uppfattning om den kvinnliga anatomin när jag läste den i mellanstadiet, Marilyn Frenchs, Kerstin Thorvalls och Erica Jongs böcker förändrade min syn på vuxna kvinnor när jag var tonåring och Per Hagmans Cigarett visualiserade en massa längtan efter meningslöst liv och tillfälligt sex. Jag hoppas fortfarande komma över böcker som har potential att förändra min syn på skrivande, men jag vet inte vad som skulle krävas av en bok för att den skulle kunna förändra mitt liv. Det klassiska är väl att man mest hittar litteratur som bekräftar en snarare än att förändra och så upplever jag att det var även när jag var yngre; man upptäckte litteratur som bekräftade ens existens och såg en. Och så upplever jag att många av mina egna läsare fungerar också. Och sedan finns alltid möjligheten att böckerna kan bära en genom livet. Men förändra det?

Har du någon bok du skäms över i din bokhylla?
Nej, jag har mycket feministlitteratur från 1970-talet som många säkert skullle tycka är pinsam, och en del gubbiga essäböcker om musikkultur som jag kanske borde skämmas för samt ett antal  lightfeministiska livspusselantologier och självhjälpsböcker med Kaj Pollacks Att välja glädje som kronan på verket. Men jag skäms inte för någonting.

Finns det någon bok av en annan författare hade du önskat att du hade skrivit själv? Isåfall, varför?

Nej men det händer väl ibland att man känner så om något tema eller förhållningssätt i en bok. När jag läste Jamaica Kincaids A Small Place för första gången för tio år sedan eller nåt så tyckte jag att det var exakt vad jag ville skriva själv, och att det egentligen var meningslöst att tillägga något eftersom allt blev så fult och fjantigt i jämförelse.

Var och när läser du helst?
Var som helst. Det spelar ingen roll.

Har du någon ny roman på gång?
Ja. Den handlar om uppväxt och nittiotal.

Den första måndagen i februari heter vår måndagsmötesgäst Viktoria Myrén. Hon gav ut sin debutroman ”I en familj finns inga fiender” under 2009 och har nu – mycket välförtjänt om du frågar mig – blivit nominerad till Borås Tidnings Debutantpris.

Hej Viktoria, och grattis till BTD-nomineringen! Klassisk sportjournalistfråga: Hur känns det? Vad har du för inställning till litterära pris?

Hej, och tack. Det känns fantastiskt fint. Det sköna med nomineringen är att den ger en ”ok-stämpel” i stunder när jag tvivlar. Jag tänker att i den bästa av världar hade jag klarat mig utan den bekräftelse som nomineringen ger, men jag är inte där riktigt än. Jag jobbar med min buddhistiska sida : ) Men nomineringar och priser är naturligtvis viktiga ur en krass ekonomisk synvinkel, man syns mer, säljer förhoppningsvis mer och i det här fallet handlar det ju om mycket pengar som skulle ge tid och andrum att skriva. Förlaget gillar priser, men i vissa fall kan priser nog stjäla tid och kraft från det man egentligen vill hålla på med.

Vad läser du just nu?

Sofi Oksanen, ”Utrensning”. Har inte kommit så långt än, men den har redan gett mig snudd på mardrömmar. Ett fantastiskt berättande. Gillar hennes förmåga att skriva ”modernt” om historiska landstrauman.

Hur ser dina läsvanor ut? Har du alltid minst en bok på g eller är du periodare? Vilka slags böcker dras du till?

Alltid minst en bok på gång. Ofta en skönlitterär och kanske en fackbok vid sidan av. Har mer eller mindre intensiva läsperioder, men försöker bli av med de mindre intensiva, får panik om jag har en stund över och ingen bok i fickan. Jag försöker läsa ganska ”brett”, mycket anglosaxisk litteratur, men på senare tid, också mycket nordisk litteratur. Ofta kollar jag vad några av mina favoritförfattare gillar att läsa, på så sätt upptäckte jag Mary Gaitskill och Cormac McCarthy.

En kvinna som lämnar sina barn så som Marie i ”I en familj finns inga fiender” gör är ju fortfarande något väldigt tabubelagt i vår kultur. Ville du skapa debatt när du skrev boken?

Jag hade inte den tanken i huvudet när jag skrev, inte medvetet i alla fall, men jag tänkte mycket på att inte censurera mig själv, att inte undvika några fula tankar kring moderskap av rädsla för att det skulle färga av sig på mig som person. Personligen skulle jag önska att det fanns en större solidaritet mellan föräldrar, att det vore okej att prata om de här frågorna utan att bli stämplad som ”en dålig mamma”. Jag vet att många har blivit provocerade när de läst boken, dels för att ”så här får man inte göra”, dels för att de har känt igen sig själva till viss del och det är inte helt enkelt. Jag tror att många föräldrar brottas med känslor av skuld och skam, inte minst för att man aldrig någonsin i princip pratar om det, kanske kan det hjälpa att läsa en roman som sätter ord på de där känslorna.

Har du någon skämsbok eller -författare, alltså en bok eller ett författarskap du inte riktigt kan stå för att du gillar?

Jag är ju expert på att skämmas för små och stora saker, så det borde jag absolut ha. Men 90 procent av mina böcker ligger i kartonger på vinden i väntan på att vi ska snickra bokhyllor, så jag kan inte komma på någon.

Vilken var den senaste boken som var så bra att du var tvungen att tipsa hela din bekantskapskrets om den?

Helle Helles ”Ner till hundarna”. Jag läser sällan om böcker fastän jag vill, men den här läste jag två gånger inom loppet av en månad. Hon är extremt avskalad när det gäller känslouttryck, hur huvudpersonen känner skrivs nästan aldrig ut ändå är romanen bräddfull av känslor. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är hon gör, men det är väldigt fint. Genialisk i sin enkelhet. Rekommenderas till alla.

Vad har du för förhoppningar inför 10-talet om man ser till litteratur?

Jag skulle önska att gemene man började läsa fler böcker som dröjer sig kvar, inte bara slinker igenom helt utan motstånd. Texter som sätter någonting på spel och som väcker någonting hos läsaren, stort eller smått, gör en förbannad eller lycklig. Jag hoppas också att mina vänner Sofia & Sofia debuterar under tiotalet, och att jag själv lyckas ro mitt andra romanprojekt i land och få upp de där bokhyllorna…

Foto: Pontus Tideman

Journalisten och bloggaren Andreas Ekström håller på med en uppmärksammad bok om Google som kommer ut på Weyler förlag senare i år. Men Andreas har skrivit böcker tidigare, inte minst boken ”Hemliga pappan” som bygger på bloggen med samma namn. En blogg som åtminstone jag var trogen läsare av när det begav sig. Förutom att jag läser hans ”nya” blogg (där diskussionerna ibland går höga), följer jag även Andreas på Twitter och när jag såg att han kommit hem från en resa till Kamerun, blev jag lite nyfiken, så jag mejlade över några frågor till honom, både om Kamerun, Google och hans egen läsning.

Hej Andreas, du har just varit i Kamerun, vad gjorde du där?
Jag besökte Global Viral Forecasting Initiative, en virusforskningsstiftelse som Google finansierar. Jag har varit ute i djungeln med forskare som försöker följa hur virus reser från djur till människor. Målet för GVFI är att förutse de stora pandemierna, och att försöka stoppa dem. Det var fantastiskt att följa de här personerna. Jag tror att det är ganska okänt hur mycket pengar Google lägger på filantropi, och på vilket sätt det görs. Kamerunprojektet blir ett levande exempel till min bok.

Varför en bok om Google?
Av tusen skäl! Google liknar inget annat fenomen, inte som företag och inte som webbtjänst. Google har ett enormt inflytande över hur vi ser på världen och sitter på en ofattbart stor mängd information och pengar. Det är klart att man måste berätta om det, och eftersom det inte finns något i bokväg på svenska, varken skrivet eller översatt, så var det egentligen inget att tveka på. ”Google-koden” är inte i första hand till för dem som har stort fokus på teknik och redan har läst fem engelskspråkiga Googleböcker, utan för dem som är vanliga användare, som googlar varje dag men som ännu inte har tittat närmare på vad som finns bakom sökrutan. Sådana användare kommer att tycka att min bok är fascinerande, det vågar jag nästan lova. Men jag hoppas att det kommer fler svenskspråkiga Googleböcker efter min, eftersom det finns så många olika sätt att berätta om Google. Den stora sökmotoroptimeringsbibeln har jag till exempel inte skrivit, det borde Nikke Lindqvist göra. Heller inte den slutliga affärshandboken, den skulle kanske Emma Stenström och Ted Valentin kunna skapa. För att nämna två tänkbara framtida projekt alltså!

Vi är mest nyfikna på Google Books, av naturliga skäl. När jag själv besökte San Francisco och Google i somras, så pratade Google litegrann om att de blev rätt tagna på sängen av all uppståndelse runt Google Books. Tar du upp fenomenet i boken och får vi veta något mer kring detta?

Det blir ett helt kapitel om Google Books, och det heter ”Världens största bibliotek”. Om jag inte ändrar det de närmsta dygnen, sedan är det för sent… Det som möjligen kan vara nytt för de flesta är ett resonemang i kapitlet om vad Google egentligen vill ha sitt bokprojekt till, vad det bakomliggande målet är. Men det får man läsa boken för att få veta… Däremot har jag inte redovisat alla avtalsförslag i detalj, de ändras hela tiden och med sådan hastighet att det inte känns meningsfullt. En sak tror jag att man kan säga säkert i alla fall, och det är att Google kommer att anstränga sig för att verkligen lyckas med bokprojektet eftersom det är så imagemässigt viktigt. Jag har skrivit en krönika om det i Journalisten.

Det här blir den fjärde faktaboken du skriver – vad gillar du själv bäst att läsa, fakta eller fiktion?
”Hemliga pappan” var ju ett slags fackbok eftersom den var biografiskt sann. ”Lunds universum” var det definitivt, och ”Jag kräver att ni läser vaket och långsamt” är en samling författarintervjuer ur Sydsvenskan. Så jo, man får nog säga att böckerna har ett journalistiskt avstamp. Jag har inga skönlitterära ambitioner och skulle förvåna mig själv väldigt mycket om jag plötsligt skrev en deckare eller en thriller. (Som jag för övrigt totalt har tröttnat på som genre.) Martina Lowdens ”Allt” tycker jag var fantastisk, Marie Darrieussecqs ”White” är en favorit som jag tänker läsa om snart och Karolina Ramqvists ”Flickvännen” var nog bättre än jag först begrep, jag har märkt att jag fortfarande tänker på den ibland. Och så väntar jag med spänning på nästa bok av Juli Zeh. Jag tror att hon kan vara den smartaste människa jag någonsin har träffat.

Och vad läser du själv just nu?
”Scribbles from the den” av Dibussi Tande, en essäbok om Kamerun som är helt fantastisk. Jag behöver egentligen inte läsa klart den, jag har ju skrivit klart Kamerunkapitlet, men jag tänkte låta läsglädjen styra nu för första gången på några månader. Annars ser jag väldigt mycket fram emot Åsa Ericsdotters bok ”Svårläst” i februari och mot Siva Vaidhyanathans ”The Googlization of everything” som kommer i sommar. Det är en man som är tio gånger mer kritisk mot Google än jag. Men jag är å andra sidan kanske mindre kritisk än vad många tror. Vi får väl se hur min bok blir läst, det styr man inte över…

Under åren har vi måndagsmött en och annan förläggare, t.ex. Hanna Larsson på X Publishing och Jörn Lindskog på Thorén och Lindskog. Mattias Räms, driver det lilla förlaget Six Memos, med inriktning på internationell skönlitteratur. Han har bland annat gett ut ”Inte längre människa” av Osamu Daza och Patrik Süskinds ”Duvan”. Till vardags är Mattias mest grafisk designer med ett enormt bokintresse, både för form och innehåll. Tidigare har han arbetat som bibliotekarie, men han har lagt katalogiserandet på hyllan. Nu ser han fram emot bokformgivning och hoppas på att kunna ge ut ytterligare ett par böcker.

Hur kom du på tanken att du skulle starta ett förlag?

Eftersom jag alltid varit litteraturintresserad föll det sig naturligt. Jag ville lära mig. Jag hade absolut ingen aning om vad det innebär att
driva ett förlag. Så fanns det ju en massa böcker som jag tyckte borde finnas tillgängliga på svenska. Mitt första projekt var en återutgivning av Patrick Süskinds fantastiska bok ”Duvan” som sedan länge varit näst intill omöjlig att få tag på.  Det lockade mig att försöka få tag i rättigheter och översättare och så vidare.

Vad är det roligaste med att ha ett alldeles eget förlag? Vad är det minst roliga?

Det roliga är ju att man får bestämma allting själv och ge ut det man själv tycker är bra. Bara att välja en översättare som man tror passar för uppdraget är spännande. Omslag, sättning, bindning – man får lära sig allt. Jätteroligt!
Det minst roliga är väl att efterfrågan på böckerna sällan är särskilt stor och att det sällan går runt vilket gör att man inte kan ge ut så många böcker som man skulle vilja.

Vad läser du helst för böcker när du är ledig och får välja själv vad du ska läsa?

Det blir naturligtvis mycket utländsk litteratur eftersom jag gärna vill komma till andra miljöer än de jag redan känner till. Herta Müller, WG Sebald, Haruki Murakami och Jeanette Winterson om jag ska nämna några. Och Italo Calvino har ju alltid varit en favorit och det är också från honom förlagsnamnet kommer, efter hans fantastiska bok ”Six Memos for the Next Millenium”.

Du är bibliotekarie, visst? Hur sorterar du din bokhylla hemma?

Jag är bibliotekarie men håller nu på att skola om mig till grafisk designer eftersom jag alltmer blivit intresserad av boken som ett objekt. Skönlitteraturen som säkert utgör 60% av samlingen är alfabetiskt sorterad, det övriga ämnesvis och lite efter storlek.
Vad är egentligen dealen med Mircea Cartarescu (som jag har hört i minst tre olika sammanhang att du tycker väldigt mycket om)?

Han är inte så lätt och jag tror att det är en del av lockelsen. Sen är hans språk (i Inger Johanssons översättning) så oerhört poetiskt. Det är så vackert och njutbart, det finns någon sorts musikalitet i språket. Och så är jag också intresserad och fascinerad av Östeuropa under kommunismen.

Vilken bok ser du mest fram emot att läsa 2010?

Oj, det vet jag inte. Jo förresten, jag såg att det kommer ut en ny roman av Jenny Erpenbeck i översättning av Ulrika Wallenström. Det är en favoritförfattare och favoritöversättare i en och samma paket!

Har du någon sådan här skrytbok, som du alltid är snabb med att berätta att du har läst när du vill imponera på någon?

Jag tror det men är inte helt säker på vilken. Jag pratar ju gärna om böcker trots att jag har ett uselt minne av vad jag egentligen har läst. Men visst, i olika sammanhang lyfter jag säkert fram någon bok som jag tycker är lite extra tjusig bara för att imponera.

Cecilia Nilson är publicistisk chef för 7+ och förläggare på Rabén&Sjögren. En regnig, vanlig måndagsförmiddag i april 2005 när jag bodde i Bergen, Norge, och just höll på att baka bröd, fick jag ett helt fantastiskt mejl av henne. Hon skrev att de gillade min bok, som då gick under (det dåliga) arbetsnamnet ”En av världens äldsta historier”, så mycket att de ville ge ut den.
De ville ge ut den.
Fatta??!!
Nej!!
Jag rindge min dåvarande sambo på hans jobb och han trodde direkt att någon dött för att jag lät så konstig. Det var stor chock!
Vi bestämde att jag skulle komma upp till förlaget på möte två veckor senare när jag var i Stockholm, och under den här tiden var jag nervös varenda dag att de skulle ringa och säga att de ångrat sig eller att det blivit ett missförstånd. Men inget sånt samtal kom, mötet gick jättebra, boken skrevs om en massa, bytte namn och kom ut som ”En liten chock” i juni 2006. Sen har det blivit ett par böcker till, och under den här tiden och arbetet även massa fler mejl. Fortfarande ingen ånger eller missförstånd, tack och lov!

En av förläggarnas roligaste arbetsuppgifter måste ju vara just att kontakta människor som hoppfullt skickat in sitt manus och berätta för dem att de ska få bli utgivna. Hur brukar de reagera? Finns det några likheter? Någon som svimmat?

Idag träffar vi den finlandssvenske författaren Kaj Korkea-aho, som debuterade med ”Se till mig som liten är” under 2009. Jag tyckte mycket om den mörka berättelsen om kärlek och besatthet i Österbottens bibelbälte, och hade privilegiet att diskutera alla tänkbara aspekter av berättelsen i den bokcirkel som förlaget Söderströms hållit i samarbete med Bokhora under hösten. Kaj är inte bara en lovande författare utan en allmänt hyvens kille med ett skräckintresse som matchar mitt eget. Klart jag ville passa på att ställa några frågor till honom!

Hej Kaj, vad läser du just nu?

Jag läste nyss Johanna Holmströms utmärkta novellsamling “Camera Obscura”, men annars har det varit mest böcker om katter. Jag blir nämligen pappa till ett par bengaler i januari.

Jag råkar veta att du konsumerar stora mängder skräck. Det gör ju jag med, och eftersom jag ofta får frågan ”vad är grejen med skräck?” tänkte jag ställa den även till dig. Så: vad är grejen med skräck? Varför har man behov av att läsa skräck, tror du? Och hur började det för dig?

Jag läste Stephen Kings “Varsel” redan som 9-åring och var ett fan av Dario Argento som 10-åring. Jag har ingen aning om hur det blev så, men jag kastade mig över allt som verkade obehagligt. Alla människor gillar väl spänning i någon utsträckning, men för mig gick det utöver det. Ju mer makabert desto bättre, ju mer grisblod på skolbalen desto ivrigare blev jag liksom.

Psykologiskt sägs det väl handla om att på ett kontrollerat och tryggt sätt konfronteras med sina egna rädslor och med sin egen dödlighet, men jag tror ändå att folk i första hand helt enkelt är ute efter att läsa historier man gillar. Och varför man gillar olika saker är ju sist och slutligen rätt så trist att bena ut tycker jag. Antagligen skulle det förta min spontana, naturliga glädje att läsa en skräckhistoria om jag börjar tänka att orsaken till min entusiasm är att mamma kramade mig för lite som barn eller att jag har en patologiskt förhöjd  förtjusning för blod.

Vilka är dina favoriter inom skräckgenren?

Shirley Jacksons “The Haunting of Hill House” är svårslagen. “Låt den rätte komma in” är suverän. Stephen Kings tidiga noveller hör till det bästa han skrivit, t.ex. “Children of the corn” och “Apt pupil”. H.P. Lovecraft är ju bra, men nästan omöjlig att läsa. Jag minns att jag älskade “The Armageddon Rag” av George R R Martin. Och Kafkas “Processen” uppfyller de flesta av kraven på en bra skräckhistoria, eller hur?

Har du någon skämsbok?

Som tonåring läste jag alla 47 delarna i Sagan om Isfolket av Margit Sandemo och måste väl följaktligen då ha tyckt att det var bra. Har inte återvänt till vare sig serien eller författaren sen dess, och skulle väl knappast vara lika entusiastisk idag.

Årets största läsupplevelse?

Den kom ut redan 2008, men jag var sen som vanligt och läste den först i somras. Robert Åsbackas “Orgelbyggaren”. En fantastisk roman.

Vilken bok är mest 00-tal för dig?

Svår fråga, men kanske “Populärmusik från Vittula”? Den boken var ju överallt.

Vad ser du fram emot att läsa i vår?

Alla de böcker som jag köpt i höst men inte hunnit läsa då jag jobbat så förskräckligt mycket. Och så kommer Freja Rudels med novellsamlingen “Blodsband” och det jag haft privilegiet att få läsa ur den hittills har varit fantastiskt bra.

Mycket glad att detta sista Måndagsmöte för årtiondet kunna presentera ett måndagsmöte med en av författarna till en av böckerna på min (och väldigt många andras) topplista för 00-talet: nämligen Alison Bechdel, författarinnan till ”Husfrid” (”Fun Home”).

What are you reading at the moment?

Edmund White’s memoir CITY BOY, about becoming a writer in New York City in the seventies. Also, Martin Duberman’s memoir about his political work in New York from the AIDS years to the present. Two New York memoirs by gay men, but so different they seem to have been written by creatures from two separate galaxies.

Could you ever have imagined that your book Fun Home would be on so many ”best of the decade”-lists? (It’s on mine aswell.) How does it feel?

No. It feels mostly lovely, but this is interrupted with periodic pangs of anxiety that I’ve been seriously overrated.

Are there any books that you read as a guilty pleasure?

Robert B. Parker’s SPENSER books, about macho-but-literate private eye.

How important is reading and books in your life? Has it changed over the years?

To be honest, I spend a lot less time reading as an adult than I did as a child. There’s just so much to do, especially when I need to spend many long hours drawing, that it’s hard to fit reading in. I often listen to audiobooks when I draw, but that really doesn’t feed me the way running my own eyes across the page does. I wish I had about four extra hours a day to just read.

Could you list your five best reads of the decade?

”The Night Watch” –  Sarah Waters

”Jimmy Corrigan, Smartest Kid on Earth” – Chris Ware

”Runaway” -  Alice Munro

”The Accidental” –  Ali Smith

”Reading Lolita in Tehran” – Azar Nafisi

Can we expect a follow-up to Fun Home sometimes in the future?

Yes, I’m hard at work right now on a second memoir about my twenties. That’s the surface story anyway, relationships I had in my twenties. But it’s really about my mother. And the nature of the self. If I can figure out how to do all that.

Den som väntar på ett sent måndagsmöte väntar på något gott denna måndag! Jag frågade Rasmus Fleischer, musiker, historiker, debattör och författare till ”Det postdigitala manifestet” som jag läste när vi var på bokmässan i höstas, där det finns väldigt intressanta tankar kring musikens utveckling.

Jag blev nyfiken på vad Rasmus tror om boken, så jag ställde några framtidsinriktade frågor till honom. Enjoy! Jag gjorde mycket. Och vill man läsa mer av Rasmus så finns hans blogg Copyriot att tillgå.

Dessutom bjuder vi på ytterligare en litterär bonus i form av kopplingen till skillingtrycket ”Sorgeliga saker hända” skrivet av Johan Lindström Saxon, ett skillingtryck kanske mer känt som Elvira Madigan – Rasmus morfars morfar var nämligen ingen mindre än Sixten Sparre!

Hej Rasmus! Vad tror du om bokens framtid – finns det likheter med det som har hänt musiken?
Flera likheter finns, men för den skulle råder ingen simpel parallell. En viktig skillnad är att litteraturen får sin kollektiva dimension framför allt genom andra skriftmedier, exempelvis tidningar och bloggar, medan musik handlar väldigt mycket om kollektiv närvaro. En annan skillnad är att det digitala cd-formatet redan på 1990-talet totalt utklassade de analoga formaten, vilket saknar tydligt motstycke på bokmarknaden, trots pocketformatets frammarsch.

Personligen tror jag på pappersboken. Böcker konsumeras inte bara genom att läsas, utan även genom att överlämnas, tappas bort, sorteras, och på andra sätt organiseras i det tredimensionella rummet. Pappersböcker och digitala textmedier kan samexistera, precis som konserter och skivor visade sig kunna fortleva sida vid sida, trots att många trodde motsatsen.

Använder du  – eller tror du att du kommer att använda – läsplatta, eller kommer det bara vara en onödig parentes i e-bokshistorien?
Jag använder inte läsplattor och har inga planer på att göra det. Min gissning är att många, men inte alla, kommer att använda det. Överlag är jag skeptisk till framtidsvisioner som går ut på att alla ska göra exakt likadant.

Hur köper du själv böcker – på nätet eller i den fysiska bokhandeln?
På nätet, nästan aldrig i bokhandlar. Men om jag ser till hur jag kommer över böcker finner jag fler alternativ än så. Ganska många böcker köper jag i dörren på releasefester eller samtal. På den årliga Textmässan i Stockholm brukar jag också shoppa loss. Det är lite som med film – jag går sällan på bio för att se en film, men älskar att kasta mig in i en liten filmfestival som ordnats av eldsjälar som drivs av en idé.

Och vad läser du helst för typer av böcker?
Just nu försjunker jag gärna i ett trebandsverk om svensk natur från 1926 som jag ärvt från min morfar. Där finns massor av uppsatser av gamla svenska biologer som använder underbart förmänskligande adjektiv om bland annat ålar, ekorrar, flundror och kålspinnare. Annars domineras nog min läsning av filosofi och idéhistoria, där jobb och fritid flyter samman. Läser alldeles för lite skönlitteratur men prioriterar det ett par gånger om året.

Skönlitteraturen faller i två kategorier: gamla böcker av döda manliga författare som jag sällan läser ända ut, samt nya böcker av levande kvinnliga författare som jag intensivläser. Under 2009 gillade jag särskilt ”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg samt CRFN:s debutroman ”Naturen”, fast även böcker av Nikanor Teratologen och Gunnar Blå. Vi kan väl säga att manliga författare under pseudonym räknas som kvinnor.

Vilken bok tycker du bäst definierar 00-talet?
Om jag får vara cynisk kan jag säga att nollnolltalets litteratur bäst definierades av förlaget Nicotext. Deras affärsidé är att inte jobba ihop med författare. I stället ger de ut bloggar i bokform, eller ännu hellre citatsamlingar utan författare, tryckta i billigast möjliga pocketformat.

I dessa tider av listmakande och sammanfattningar kan jag konstatera att Josefine Adolfssons ”Kårnulf was here” lätt är en av mina bästa läsupplevelser på den här sidan millenniumskiftet.  Jag tycker att Adolfssons språk däri är helt briljant och som sagt blev jag oerhört lycklig när jag fick se att hon skulle komma med en ny bok, ”Farlighetslagen”. 10 dagar innan dopparedan är måndagsmötet med Josefine Adolfsson min julklapp till er ;-)

Vad ligger på ditt nattduksbord just nu?
En karta över Mexico, en skruvmejsel, en sönderbiten hundleksak, tre hårklämmor och Alices Munros ”Nära hem”.

Jag gillar sättet som du skriver på väldigt mycket. Hur är en bra bok för dig? Tycker du att handlingen är det viktigaste eller tycker du att ett språk som tilltalar dig väger tyngst?
Om man istället pratar om en ton som naglar fast mig, den kan vara påstridig eller försynt men kompromisslös i fråga om att vilja någonting oavsett om det nu gäller form eller innehåll, så blir jag ofta nyfiken. Det behöver inte ens vara något som faller mig i smaken. Men något som oftast är ganska naket och långt ifrån att vara konstlat i fråga om att spekulera i vad som går hem eller inte.

Nämn tre omistliga böcker.
Det där varierar ju väldigt mycket över tid, men just nu skulle jag säga Michel Houellebecqs ”Plattform”, Juli Zehs ”Leklust” och Roald Dahls ”Häxorna”.

Hur sorterar du böcker hemma hos dig? Hur resonerar du?
Jag har nog testat det mesta, storleksordning, bokstavsordning, tema, färg. Det viktigaste för mig är att regelbundet stöka om för att hitta en ny relation till de böcker jag har i mitt hem. Jag gillar inte döda, bortglömda föremål. Jag är en riktig hejare på att rensa ut och lämna böcker till Myrorna och Emmaus. Allt ifrån böcker som fortfarande står på nyhetshyllorna i bokaffärer till sådana som följt med i allt för många flyttar utan att jag tittat i dem.

Vilken bok blir årets julklapp, om du får bestämma?
Jag kan ju inte annat än säga ”Farlighetslagen”.

Vad föredrar du:

-bokhandel eller bibliotek?
Eftersom jag kommer från en familj som inte läst speciellt mycket böcker säger jag bibliotek. Det var en guldgruva för mig när jag växte upp, från det att jag var fyra år gammal till tidig skolålder och under tonåren. Majoriteten av bokhandlar är idag ganska trista och likriktade och jag tycker generellt att de flesta böcker är alldeles för dyra, så jag säger bibliotek. Heja biblioteken!

-skönlitteratur eller facklitteratur?
Jag har svårt att dra en klockren gräns där emellan. Jag gillar ofta böcker som rör sig i ett mellanskikt.

-hundöron eller bokmärke?
Bokmärke, definitivt. Vykort, hårsnuddar, snöre, allt går bra.

-ljudbok eller textbok?
Svår fråga eftersom jag är utbildad radioproducent på Dramatiska Institutet och ljudnörd. Men jag säger ändå textbok eftersom de ljudböcker jag tagit del av hittills inte på något sätt utnyttjar ljudet som medium. Ljud för mig ligger mer nära film än text och en ljudbok består ofta av en enkel uppläsning där jag oftast fastnar i att irritera mig på att man inte tagit till vara på möjligheter istället för att koncentrera mig på historien.

Fotograf: Miriam Preis

Den här veckans måndagsmöte är med Fredrik Wikingsson, tv-profil och författare. Senaste bokalstret heter ”Tårtgeneralen” och är skriven tillsammans med Filip Hammar. Och just idag signerar de den i Ullared!
Bilden på Fredrik är tagen på plats i Tjernobyl.

Jag såg Babel när du och Filip var med, och du berättade om ett berusat idolmöte med PO Enquist (som väl inte var berusad ska tilläggas för alla som läst ”Ett annat liv”) där du försökte få fram vad som var så bra med ”Livläkarens besök”. Vad ÄR så bra med den och PO?

Ah… Jag vet inte, det var något så INSUGANDE med språket bara. Man måste komma ihåg att Livläkaren var mitt första möte med PO, så när jag väl högg in på Lewis Resa, Kartritarna etc så blev jag inte lika överrumplat GOLVAD. Det är väl som med den första heroin-hitten (åtminstone enligt Ewan McGregors rollfigur i Trainspotting), man söker den där bli-av-med-oskulden-euforin i resten av livet. I mitt fall gav jag min svendom till livläkare Struensee.

Har du träffat andra favoritförfattare du gillar? Brukar du gå fram och hälsa (en del blir ju helt paralyserat blyga när de träffar idoler)?

Går aldrig fram själv, men jag hade turen att träffa Allen Ginsberg en gång, i New York i december 1995. Han var mycket risig då, men stötte likväl besinningslöst på mig. Ibland har jag tänkt på hur mitt liv skulle tett sig om jag svarat ja på hans fråga, “Would you like to nourish me with your love throughout this dark night?”

Vad läser du just nu?

Jag kämpar med Gellert Tamas ”De apatiska”, men tyvärr tror jag hans monstruöst indignerade, polemiska ton sätter stopp för det. Tyckte mycket om “Den sista cigarretten” och “Bergets döttrar”. Avslutade HELT nyss Michael Palins FÖRNÄMLIGT TREVLIGA dagböcker “1980-1988 – Halfway to Hollywood”. Jag tror inte att det går en människa på jorden som är mer sympatisk än Michael Palin. Och det smärtar mig att så många (relativt sett) tog sig an Lars Noréns dagbok när även “1969-1979 – The Python Years” ligger och väntar på att bli upptäckt.

Läser du mycket? Vad läser du?

Jag läser i spurts, mellan jobb och barn, men då blir det jävligt koncentrerat och lustfyllt. Är pappaledig nu och promenaderna fylls med ljudböcker, som jag numera köper från amerikanska iTunes Store, vilket rekommenderas VARMT. Köp ett gift-card i USA bara, regga ett konto och börja spisa. Just nu är det Malcolm Gladwells artikelsamling “What the dog saw” som rullar. Vad gäller annat läsande så kan man MÖJLIGEN säga att jag tycker om böcker som placeras i en historisk kontext som på ett sätt eller annat lockar mig. Jag är rätt ointresserad av vad som händer runt omkring oss just nu, man liksom översköljs av det ÄNDÅ, via tusentals outlets. Hellre då nedslag på Bukowskis-auktioner 1988 (Östergren) eller Don DeLillos lyriska beskrivningar av den varma rooftop-sommaren i New York 1974 (Underworld).

Finns det någon skämsbok i din bokhylla?

Jag slänger rätt snabbt böcker jag läst, eftersom jag är anal, men jag har i många år klamrat mig fast vid Linda Skugges dagböcker (”Men mest av allt vill jag hångla med någon”) eftersom jag minst en gång i månaden tar fram den för att se på fotot där Per Hagman har en pizza framför sig. Man kan läsa in mycket i den pizzan om man känner för det. Jag vill klargöra att jag inte skäms för att jag har Linda Skugges DAGBÖCKER i min bokhylla, men jag skäms en smula när jag bläddrar fram till bilden på Per Hagman och denna pizza (ser ut att vara en Capricciosa).

Du har ju två små flickor också, är det några böcker du absolut ska läsa för dem? (Bra bilder/barnböcker från när du själv var liten eller så?)

Det är mycket boken om Lilla och Stora Monster som efterfrågas här hemma, men jag hoppas kunna fasa in PO vad det lider. Som Mitch Hedberg brukade säga, “Any book is a children’s bok if the kid kan read!”

Vilken var den senaste boken/böckerna du tyckte var så otroligt bra att du ville tipsa alla om den/dem?

Jag blev fan helt knäckt av Steve Helys “How I became a famous novelist”. Hely skriver för sitcomen 30 Rock, men den här driften med hela bokförlagssvängen är så jävla rolig och på-pricken att jag tycker att han ska säga upp sig och ägna sig åt böcker på heltid. Full disclosure: Jag känner karln, men jag är inte ensam om att rejva. Washington Post skrev (och detta kommer jag att avundas i hela mitt liv): “I may have read a funnier book in the last twenty years, but right now I can’t think of one.” Går att beställa. Gör det! Jag skulle också uppskatta om Bokhoragänget recenserade den, så att jag har någon att diskutera den med.