Det har ju varit sommar och många brukar ju läsa mer under semestern, men inte alla, hur förhåller det sig för dig? Vilken årstid är din högsäsong för läsning?

Jag läser när som helst, bara jag har tid. Just nu har jag knappt varit ledig, för jag har jobbat så mycket med mitt nya seriealbum. Då läser jag bara böcker som kan användas i serierna. Annars läser jag året runt, jag älskar att läsa.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

För några dagar sedan läste jag ut ”Yarden” av Kristian Lundberg. Det är en extremt välförtjänt hyllad bok, den är så FRUKTANSVÄRT bra. Jag var helt skakis flera dagar efteråt. Jag är väldigt jobbig när jag läser nåt jag gillar, jag pratar om det som en frikyrkopastor och tvekar inte att ta upp boken och läsa olika delar högt för den jag råkar umgås med. Min kompis Amanda ringde t ex mig för att prata om en sak som hänt på hennes jobb, men då fick hon istället en lång högläsning ur Yarden i telefonen. Så kan det gå.

Det enda som deprimerar mig med alla hyllningar till ”Yarden”, är att den berättar om något som ingen annan författare skriver om: alltså att vara längst ner i klass-samhället, med osäkra anställningar och ett vidrigt löneslaveri. Alla svenska journalister och författare är så medelklassiga att en skildring av att arbeta i hamnen är lika mycket scinece fiction för dom som att någon beskrivit miljön på Mars. Man önskar att det skulle publiceras mer samtida arbetarlitteratur, speciellt med tanke på det extrema för-ytligande av begreppet arbete som pågår i samhället, t ex med politiska kampanjer som MUF:s ”Sverige jobbar”.

Du refererar ju en hel del till böcker i dina serier – vad läser du helst när du är ledig?

Jag älskar jag de gamla vanliga husgudinnorna, Sylvia Plath, Tove Dittlevsen, Suzanne Brögger, Birgitta Stenberg, för att nämna några. Sen läser jag gärna facklitteratur och även poesi.

Det enda jag aldrig läser är deckare. Jag har bara läst en enda deckare i hela mitt liv. Det var när jag var i Mexico, och nån svensk backpacker gav mig en pocketversion av Liza Marklinds ”Sprängaren”. Sedan åkte jag ut i djungeln, och skulle vara där en månad, men hade glömt att köpa med toalettpapper från stan. Så det slutade med att jag använde hela ”Sprängaren” som toalettpapper, och när jag skulle åka därifrån eldade jag upp de sista resterna av boken, eftersom det är så man måste göra för att inte lämna efter sig sopor. Jag tyckte inte att boken var särskilt bra, men att använda hela boken som toalettpapper – och sedan anordna ett bokbål av resterna – SÅ dålig tyckte jag inte att den var.

Hur är du som bokläsare: läser du en bok i taget eller flera samtidigt? Gör du hundöron eller antecknar du i dina böcker eller är du väldigt rädd om dem?

Jag läser flera böcker samtidigt, och jag är inte rädd om dom (som man kanske förstår av svaret ovan).

Hur sorterar du din bokhylla?

Jag har faktiskt en poesihylla, en seriehylla, och sen skönlitteratur och facklitteratur på olika ställen.

Vilket är ditt önskescenario för bokens framtid? Jag ser t.ex. framför mig hur jag kopplar in typ elektroder mellan hjärnan och böcker, så att jag kan läsa flera böcker samtidigt och liksom ta in allting som jag vill läsa, medan flera andra helst vill fortsätta läsa i pappersböcker.

Jag vill fortsätta läsa pappersböcker! Jag är för paranoid för att drömma om elektroder i hjärnan.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Jag beställde precis ”Det ondas blommor” av Baudelaire på AdLibris, fick nån slags inspiration att läsa om honom. Det ser jag fram emot.

Hallå Denise! Vad läser du just nu?

Mian Lodalens nya bok ”Tiger”. Det är som att slungas tillbaka till sin egen tonårstid, jag kan nästan ta på min egen ångest från den tiden vilket gör det klart omvälvande att läsa. Den är oerhört skickligt skriven.

Genrebyte från chicklit till elegant crime-deckare! Vilka är dina egna deckarfavoriter?

Stieg Trenter är nummer ett för mig och kommer med sin långe och bufflige hjälte Harry Friberg alltid att vara så. Bland de nutida är jag mycket förtjust i Rennie Airths prisbelönta deckartrilogi med Scotland Yard-experten John Madden i spetsen. Ruth Rendell/Barbara Vine är också på min topplista.

Läser du mycket deckare?

Ja, har alltid gjort det. Min första vuxenroman var just Stieg Trenters ”Färjkarlen”, min andra vuxenbok var ”Rädd att flyga”, men den läste jag av helt andra anledningar…

Hur är en bra deckare?

En bra deckare har en given hjälte. Samt någon stackare som behöver hjälp av denne hjälte för att få upprättelse av något slag. Samt en tydlig inramning. Jag gillar att veta var jag befinner mig.

Hur är en dålig?

Där boken börjar med att presentera alltför många karaktärer i för korta klipp, att man inte får möjlighet att vila i att lära känna dem. Något som är oerhört svårt att undvika. Vad jag dessutom ogillar är när krimspåret är helt utan trovärdighet. Jag vill känna i alla fall viss trovärdighet till att detta skulle ändå kunna ske i verkligheten. Har därför något svårt för när vampyrer etc gör entré.

Har du läst något speciellt bra i sommar?

Hej Jan, vad läser du just nu?

Seamus Smyth – ”Quinn”, en irländsk noir. Har bara kommit tre kapitel, men den är riktigt bra, mycket otrevlig berättare.

Hur väcktes ditt intresse för att läsa på engelska? Läser du något på svenska mellan varven också?

Mitt intresse för att läsa på engelska är nog grundat i min stora kärlek till det engelska språket. Men det som verkligen gjorde att det tog fart var ett specifikt besök i en specifik bokhandel: Midnight Express Bookstore i Santa Monica våren 1984. Där köpte jag av någon anledning tre böcker som verkligen gav mitt intresse en jätteskjuts. På svenska hinner jag läsa otroligt lite, jag läser ju hela tiden ‘i tjänst’ så att säga. Men jag har läst Larsson-trilogin, och innan dess var det … ”Röde Orm”. Fast jag högläser ju böcker på svenska för barnen så klart. Hela tiden.

Jag jobbar hela tiden med att leta runt efter nya boktips, jag lyssnar på kunder, läser bloggar, jag får besök flera gånger om året från de stora amerikanska och brittiska förlagen som presenterar sin utgivning, jag åker på bokmässan i London, jag läser, läser, läser… Just detta med urvalet är helt centralt tycker jag i vad som gör en bra bokhandel. Urvalet är bokhandelns själ.

Senaste höjdaren?

Karen Campbells ”Shadowplay”, tredje boken om Anna Cameron. Tim Wintons ”Breath”, underbar västaustraliensisk roman, David Nicholls ”One Day”, quirky relations-roman.

Senaste bottennappet?

Eh. Brett Battles ”The Cleaner”. Den var väl kanske bra, men inte riktigt min … påse.

Karen Campbell! Hon skriver de bästa brittiska polisromaner jag någonsin läst. Mörka och bra. Don Winslow – stor kalifornisk stilist, läs allt. Stuart Neville, ny irländare som debuterade stort med ”The Twelve” i fjol. Och Owen Hill, en subversiv Berkeley-författare vars hjälte är bokscout/privatdetektiv/poet. Tunt och innehållsrikt.

Väldigt svårt att sia om, och egentligen ganska ointressant. Det är så mycket annat än böckerna som styr. Läs istället på måfå och på tips, det som syns mest är inte alltid mest intressant. Men! Jag vill ändå sätta en femma på Adam Foulds i framtida prissammanhang; britt född 1974 med två romaner och en poesisamling i bagaget. Och redan kortlistad för Booker-priset… Han ska förresten chatta exklusivt med våra bokcirklar 22 juni….

Vad ser du fram emot att läsa i sommar?

Charlie Hustons nya bok ”Sleepless”, min fru säger den är lika bra som Neuromancer. Han är rätt bred den mannen… Alan Glynns Winterland har jag varit sugen på ett längre tag. En författare som jag tyckte om för 10-15 år sedan var Coerte VW Felske och nu har jag fått kontakt med honom och han har eget litet förlag och har nysläppt en roman ”Scandalocity”, ska bli mycket spännande att se om jag gillar hans stil fortfarande, det var rätt mycket jetset 90-tal… Och allra mest spänd är jag på ”This Wicked World” av Richard Lange, den har alla ingredienser jag brukar falla för! Fast nu ska vi flytta hela Uppsalabutiken till större bättre lokaler under midsommarhelgen, så det vete katten hur mycket jag hinner läsa på min ‘semester’…

Och så till sist: vem ska bli min nya Janinspirerade favoritförfattare efter Elizabeth Hand om du får välja?

Lewis Shiner tror jag du skulle gilla. Han tycker jag är samma andas barn på nåt vis, det lite punkiga utanförskapet, de små förlagen, de speciella tilltalet. Och om du dristar dig till att prova Robert McCammon tror jag definitivt du har en ny favvo. Börja med ”Boy’s Life”. Jo, gör det! Nu! [Jag har precis införskaffat "Boy's Life" och ser verkligen fram emot att göra McCammons bekantskap. Han känns som en tvättäkta Helenaförfattare, och coming-of-agevibbarna i ovan nämnda roman känns lite Stephen King. Tack, Jan - igen! bokhorans anm.]

Nu tar våra måndagsmöten sommarlov men vi återkommer naturligtvis med nya spännande möten i mitten av augusti! Under tiden kan ni passa på att läsa alla gamla måndagsmöten här.

What are you reading at the moment?

At this exact moment? I’m reading James Enge’s ”This Crooked Way”. I don’t know much about Enge — I don’t even think that’s his real name — but he’s a fantasy author who has obviously read a lot of Fritz Lieber and a lot of Larry Niven, and he uses those raw materials to build the most amazing things.

Also I’m reading my wife’s secret book-in-progress, which is amazing. Ghost stories will never be the same.

Which are the most important reads you’ve had so far in your life and why?

The list has to start with C.S. Lewis‘s ”The Lion, the Witch and the Wardrobe”. That’s where I discovered that you could make realer, more vivid worlds with words than you could with pictures or anything else for that matter. It also made me want to actually get into those worlds, which was probably the wrong lesson. It took a while to un-learn that one.

What else? ”Ulysses”, which is a boring answer, but oh my God, Joyce does things with words that shouldn’t even be possible. It’s like he has a cheat code that unlocks God mode. In a quieter way Donald Barthelme’s ”Snow White” had a similar effect on me.

Lastly, Susanna Clarke’s ”Jonathan Strange & Mr. Norrell”. At a moment when I wondered where fantasy could go from here, what new kinds of stories it could tell, what kinds of emotions it could reach, she just blew the doors and walls off, and left me standing in the middle of a whole new undiscovered landscape.

As a critic at Time Magazine, have you ever regretted a review and are there any books that you are especially proud of having introduced to the bigger public?

Oh, sure. Yes to both. I used write hatchet jobs, really aggressive pans, and I regret those now. I did one of Colson Whitehead, and another of A.M. Homes, that I would retract if I could. Conversely I wrote early raves of a couple of books by then-little-known authors that I’m very proud of. Alice Sebold’s ”The Lovely Bones” (”Flickan från ovan”) and Jeannette Walls’ ”The Glass Castle” (”Glasborgen”) would be two examples. So would ”Jonathan Strange & Mr. Norrell”. And I’ve been able to push Kelly Link pretty steadily over the years. I don’t know if I helped them find a larger audience, but I like to think that I did.

Also I’ve gotten Time to cover fantasy and science fiction, which it never did. You now see blurbs from Time on ”Watchmen” and George R.R. Martin, among others. I’m extremely proud of that.

With parents that were English professors, did they influence your reading a lot when you where young?

Very much. Both positively and negatively. Growing up in a house of books made reading and writing the obvious choice for both entertainment and self-expression. But we were pushed quite hard to immerse ourselves in the classics. I remember being given Dickens when I was 9 or 10. Dickens isn’t interesting to a 10-year-old. To get away from Dickens I dived into fantasy and science fiction. There I discovered that I could read and piss off my parents at the same time. For a 10 year old, nothing is better than that.
I later became a very serious student of the canon. But the damage had been done.

Do you judge people by their bookshelves?

Sadly yes.

If you were to recommend the readers of Bokhora a few books that they absolutely should read this year, which books would that be?

I don’t find that there are more than two or three indispensable novels in a given year. It’s the nature of fiction: the signal to noise ratio is very low. This year I would guess that Jonathan Franzen’s ”Freedom” will be one of those. (Utkommer i slutet av augusti på engelska). I enjoyed David Mitchell’s ”The Thousand Autumns of Jacob de Zoet” very much, and Gary Shteyngart‘s new book (”Super Sad True Love Story”). With any luck George R.R. Martin will publish ”A Dance with Dragons” this year. That would be worth reading.

Beyond that, no year is a bad year to read ”Madame Bovary”.

I understand that you are working on a sequel to ”The Magicians”, when will it be published? And, is there any chance that ”The Magicians” will be translated into Swedish?

If I can complete it on time — meaning by this October — ”The Magician King” will be released in America sometime next summer. As for a Swedish version, I can honestly say that I don’t know whether or not a publisher has bought the rights or not. It’s not that I don’t care! But there’s a person — her name is Stephanie — who keeps all that stuff straight for me. I’ll ask her.

Foto: Anette Andersson

Denna måndag möter vi Tove Leffler, radiojournalist som bl a var redaktör för fina antologin ”Könskrig” och nu debuterar som författare med en mycket vacker, mycket smäcker, roman, ”Den kärleken”. När jag läste den hörde jag ofta Toves röst litet som det lät när hon pratade om romanen under releasefesten på Desken, mild men liksom stark och det är så romanen är tycker jag. Mild men liksom stark. Så jag blev nyfiken på både Tove och bok.

Hej Tove! Du är aktuell med en bok om en ganska bortglömd författarinna/dramatiker (och släkting till dig), Ann-Charlotte Leffler. Varför tror du hon försvann så tydligt från den svenska författarscenen? Även om det inte är så många kvinnor ihågkomna från den perioden, så finns det ändå en del.
Det finns säkert flera olika orsaker till det. Hon flyttade ju till Italien och lämnade den svenska författarscenen. Och så dog hon ju redan som 43-åring. Det spelade säkert in. Men sedan har det ju funnits en tendns, generellt, att förminska och sopa bort kvinnliga författare. Även om vi känner till Ellen Key och Victoria Benedictsson, finns det en mängd andra som gick samma öde till mötes som Anne Charlotte. Det var en ganska kraftig backlash mot dessa framgångsrika kvinnor under slutet av 1800-talet.

Hur ser din egen läsning ut om man tittar till kön, läser du mest manliga eller kvinnliga författare?
Jag läser ju mest kvinnliga författare faktiskt. Det är inte ett medvetet val, men det har blivit så. Kanske för att jag kan relatera till det.  Jag tycker om Sara Stridsberg otroligt mycket, samt Alice Munro, Monika Fagerholm och naturligtvis Virginia Wolf. Men jag är också otroligt förtjust i PO Enqvist. Framför allt ”Blanche och Marie” och ”Livläkarens besök”. Jag tycker också att Steven Sem Sandberg är en av Sveriges bästa författare. ”Theres” inspirerade mig väldigt mycket.

Annars lyssnar jag mycket på ljudböcker (dels för att det roar mig, men också för att jag sitter i juryn till Iris ljudbokspris). Nyligen hörde jag Yvonne Hirdwalls ”Den röda grevinnan” som hon själv läst fantastiskt bra. Irene Lind läste Herta Müllers ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” helt enastående också. Två bra böcker, som blev bättre av bra läsning.

Jag tycker boken rör sig i ett gränsland mellan fakta och fiktion, men den är klassad som roman, varför denna form och inte en mer renodlad biografi?
Jag visste inte från början vilken form det skulle ta, men ju längre in i arbetet jag kom desto tydligare blev det för mig att jag ändå aldrig kan berätta en sanning. Det jag skriver kommer alltid att filtreras genom mig och mina erfarenheter. Jag har ju aldrig träffat henne. Hur kan jag någonsin låtsas att jag berättar hennes historia? Det kändes nästan förmätet. För mig blev det ärligare att visa tydligt att detta är min berättelse om Anne Charlotte. Någon annan hade skrivit något annat. Det finns inte en sanning, då är det ärligast att visa det, tycker jag.

Anne Charlotte har själv till och med sagt: Vad är för övrigt sant när det kommer till själsbeskrivningar?

Det har varit en slags riktlinje för mig också. Sanningen är ju både flytande, godtycklig och förhandlingsbar.

Vad läser du själv just nu?
Just nu Suzanne Brøggers ”Slöjan”. Den är spännande och bra. Sedan läser jag dessutom Sabinne Dardennes bok ”Jag väljer livet”, som handlar om när hon var inlåst hos den belgiske pedofilen Marc Dutroux på 90-talet. Men det är för att jag ska göra en dokumentär om den affären.

Senaste boken du…

…köpte: Suzenne Brøggers ”Slöjan” och ”Yarden” av Kristian Lundberg.

…läste ut: Sara Stridsbergs ”Darling River”

…gav bort i present: Anne Charlotte Lefflers ”Kvinnlighet och Erotik” (det är faktiskt sant!). Min kusin fick den i konfirmationspresent.

Eva Susso har ett språkligt tilltal som ingen annan och gestaltar gärna helt vanliga tjejer, som till exempel tjejerna i ”Hemligheter och pinsamheter”. Hon har skrivit sammanlagt ett tjugotal böcker och i höst kommer del 2 i hennes nya serie ”Dansfabriken”.

Jag blev så himlans glad när jag fick se att Rinkeby Bibliotek har adopterat henne nästa läsår. Jag bestämde mig för att jag måste kontakta henne!

Hej Eva! Du kommer att vara adopterad av Rinkeby bibliotek läsåret 2010/2011. Vad innebär det?

Kulturrådet har satsat pengar på det här pilotprojektet som är ett samarbete mellan mig, skolorna och biblioteket. Jag ska höra hemma på Rinkeby bibliotek och får en egen hörna där barn och ungdomar kan träffa mig. Och jag ska leda skrivarkurser och boksamtal på loven. Meningen är också att tillföra mina yrkeskunskaper i skolans värld, men all verksamhet ska ske på biblioteket. Just nu håller vi på och diskuterar olika idéer med skolorna. Till hösten börjar projektet att rulla och det ska utvärderas efteråt. För mig blir det intressant att undersöka vad som händer när jag är på samma plats under ett helt år. Jag har gjort så otroligt många författarbesök på olika skolor och orter men bara stannat en eller två dagar, max en vecka. Mitt förlag tycker också att det är en kul idé och ska medverka på något sätt. Eftersom vi uppfinner vår egen agenda kan vad som helst hända. Det är rätt speciellt eftersom det är första gången i världshistorien som exakt detta görs.

Vad läste du själv som barn och som tonåring?

Jag växte upp i ett hem med välfyllda bokhyllor, regelbundna biblioteksbesök och bokpaket till jul. När det gällde litteratur var mina föräldrar bäst för de lade sig aldrig i eller styrde min läsning. De presenterade ingen måstelista eller påstod att vissa böcker var finare att läsa än andra. Men de gav mig tillgång till olika slags böcker vilket formade mig till en fritänkande och lycklig bokslukare.

Vad är en ungdomsbok? Kan man definiera vad det är? Behövs en definition? I så fall varför?

Att sätta upp ramar och normer för vad en ungdomsbok är eller ska vara är lika enfaldigt som att försöka bestämma hur poeten bör skriva sin dikt eller konstnären måla sin tavla.

Vad läser du helst nu för tiden? Har du kanske en favoritförfattare?

För mig handlar läsning om tilltalet, tonen, mystiken, känslan texten väcker i kroppen. Litteratur är sensuellt, skönt, tankeväckande, medryckande. När jag läser en roman måste alla bitar finnas med annars ger jag upp. Den roman som fångar mig just nu är ”Invisible” av Paul Auster. Dessförinnan var det ”Just Kids” av Patti Smith. Det är litteratur i min smak.

Var läser du helst?

I sängen. På flyget. På tåget. Jag önskar att jag kunde promenera och läsa samtidigt. Jag  känner en man som gör det dagligen, till och från jobbet. Känner mig avundsjuk på honom. Promenera och läsa är två av mina favoritsysselsättningar och jag önskar att jag kunde göra båda samtidigt, men det är svårt .

Finns det någon genre eller helt författarskap som du gärna undviker? Varför?

Sen jag slutade läsa Kitty-böcker i tioårsåldern är deckare helt ointressant för mig, även fantasy och science fiction.

Hur sorterar du din bokhylla? Efter författarens namn? Bokens färg? Efter genre?

Eftersom jag köper många böcker men inte tänker skaffa fler bokhyllor måste jag gallra ganska ofta. Några hyllor sorterar jag efter färg. Andra hullerombuller. En hylla med olästa. En VIP hylla är vikt för lästa, svinbra som jag aldrig tänker skiljas ifrån.

Vilken bok läser du i hängmattan i sommar?

I traven som väntar finns Suzanne Brögger, Adonis, Maryse Condé, Richard Yates, Anna Lytsy och några till. Jag kommer antagligen att sitta på balkongen och läsa. Men mest ska jag skriva. Författarförbundet har semesterstängt, jag ska inte leda någon skrivarkurs … bara läsa, skriva och promenera. Underbart!

Vad läser du just nu?

Var du verkligen tvungen att fråga precis just nu? Just nu plöjer jag en historisk faktabok om Tempelherreorden som heter ”Nobly Born”, skriven av Stephen Dafoe. Välskriven och fascinerande, men inte direkt bladvändarspännande. (Jag läser för att ett eget korstågsskrivande.) Men när jag är klar med den ska jag kasta mig över Magnus Ljunggrens ”VM-sommar”. Det ser jag fram emot.

Har du några böcker du spanat ut som sommarläsning? Är de lätta eller tunga? Det finns ju två skolor, antingen vill man koppla av eller också tycker man semestern är en tid för att ta sig an de mer krävande verken.

Det brukar samlas en hög med böcker på mitt nattduksbord under vinterhalvåret och jag läser precis vad som helst, förutsatt att  någon annan har rekommenderat. Jag letar sällan (aldrig?) upp läsning på måfå. Vissa somrar går jag i barndom och läser om ”Sagan om ringen” eller ”Trollkarlen från Övärlden”, bara för att få minnas tillbaka. Men mitt läsande är slumpstyrt. Vad det blir den här sommaren har jag inte bestämt än. Spänningen är outhärdlig. :)

Du skriver både fantasy och realistiska ungdomsböcker. Vad läser du gärna själv?

Nuförtiden läser jag mest ungdomsböcker av alla sorter. Det finns mängder med fantastisk ungdomslitteratur, medan svensk vuxenlitteratur ofta är – och nu tänker jag raljera – rätt navelskådande och berättarrösten så coolt nertonad att allt liv har flytt. Ändlösa rader med extremt snygga meningar som inte ger mig någonting. Ungefär som superstajlade hem, där varje bevis på mänskligt liv är noggrant undanröjt. Livet är aldrig perfekt (åtminstone inte mitt) och min läsupplevelse växer i sprickor och brister, nästan som maskrosor. Utan sprickor och brister följdaktligen ingen upplevelse. När jag läser (och skriver) vill jag vara mitt på plats i det som händer, känna pulsen i bröstet och svetten sippra nerför ryggen, känna LIVET. Inte få något jättesnyggt levererat från halvdistans. Se där, en liten utläggning. Skönaste böckerna på sistone: ”Sugar Rush”, av Julie Burchill – galet ös med skruvade personligheter och kul berrättaröst. ”Shoo Len” (eller ”Kjolen” som vi kärleksfullt säger här hemma), av Douglas Foley – trassliga ungdomsliv som är svåra att släppa. ”Där världen slutar”, av Philip Reeves – fjärde och sista delen i serien om de vandrande städerna. De avslutande kapitlen är inget mindre än magnifika. Och … Hur länge får jag fortsätta?

Är det skillnad på att skriva fantasy och realism? Har du olika läsare till de olika böckerna?

Skillnaden är både stor och liten. Stor för att allt är påhittat i en fantasybok och precis vad som helst kan hända. Släpp sargen och vingla iväg, liksom. Liten för att det fortfarande handlar om människor (oftast) och mänskliga reaktioner/relationer. Kärlek är alltid kärlek, oavsett tidsålder och benklädnader. Jag lägger mycket energi på att hitta rätt tonträff i språk och handling för mina fantasyhistorier, på samma sätt som jag anstränger mig för att ge ungdomarna i ”Turk & Ayla” rätt språk och vardag. Det är först då det kan bli trovärdigt. Förmodligen har jag olika läsare för mina olika böcker, även om jag vet att det finns några som läser allt.

Jag gillade ju bla all sport i ”Turk & Ayla”. Har du hittat någon bra, inspirerande eller spännande sportbok – som är en roman alltså?

Jag slukade ”Svarta Hingsten”-böckerna när jag var yngre och det var alltid de superspännande loppen i slutet av böckerna som fick igång mig. Dessutom är jag tungt påverkad av Max Lundgrens gamla böcker om ”IFK Trumslagaren” och då var det ungdomslivet mellan tävlingarna som lockade. Men nuförtiden läser jag inte så mycket sportböcker. Magnus Ljunggrens ”Hålla masken” var dock suverän och likadant med Tim Adams ”I huvudet på John McEnroe”.

Ett par boktips som fler borde upptäcka – såna du läst senaste tiden och velat pracka på folk?

”Vägen” av Cormac MacCarthy – hårdare och hemskare och starkare kan man inte berätta något som är så hårt och hemskt och starkt. ”Svenhammeds journaler” av Zulmir Becevic – tilltalet påminner om suveräna ”Shoo Len”, men här blandas djupaste allvar med största humor och blir extra fantastiskt. ”Dockmakaren” av Michael Connelly – så ska en polisdeckarslipsten dras! Jag vet att mina tips spretar lite, men det finns så många bra böcker. :)

Berätta om en bok du blev positivt överraskad av?

För ett tiotal år sedan blev jag underbart överraskad av Theodor Kallifatides. Hade fått för mig att han skrev navelskådande och vackert på ett sätt som omöjligt kunde beröra mig. Så fel jag hade. Värmen i hans berrättarröst går inte att värja sig mot. Jag har inte läst allt han har skrivit, men hittills gillar jag ”Herakles” bäst. Inte så mycket för Herkules rätt krystade stordåd, utan för den trasiga vardagen Kallifatides bygger upp omkring superhjälten. Det fanns massor med sprickor där upplevelsen kunde spira.

Vad läser du just nu?

Hur är en typisk Karlbok?

Om jag ska vara ärlig så har jag snott de varelser du nämner i frågan från H.P. Lovecraft, men jag har förstås tolkat dem både till karaktär och utseende. Jag skulle gärna ha hittat på Alien, ”han” är så fin! Tänk att ha hittat på great Cthulhu! Det hade varit nice…

”Mara från Ulthar” utspelar sig, som du påpekar, i ett Lovecraftinspirerat universum. Vilka tre skräckböcker måste man ha läst, tycker du?

Ok, bara tre stycken…

”The case of Charles Dexter Ward”, om jag ska välja bara en av H.P. Lovecraft.
”I am Legend” av Richard Mathesson. Uppfann zombiegenren och återuppfann vampyrgenren. Mest handlar den om ensamhet. Ensamhet är läskigt!
”The Shining” av Stephen King. För att Stephen King är en av vår tids stora berättare [hey, tänker inte käfta emot där! bokhorans anm.] och ”The Shining” har allt som är bäst med King.

Har du några skämsböcker? (Definition av skämsbok: en bok du inte skulle läsa på bussen av rädsla för att någon du känner skulle upptäcka vad du läste.)

Eftersom jag läser mest fantasy är jag van att sitta på bussen och se ut som om jag läser en bok riktad till elvaåringar (eh, vilket de ofta också är), men då jag själv producerar fantasy så ser jag det som min uppgift att hålla huvudet högt och vara stolt över min pastellfärgade pocket med partiell lackering på titeln och en stegrande enhörning i solnedgång som omslagsmotiv.

Jag har dock en last som kan kännas lite obekväm på bussen: chicklit! Jag älskar Marian Keyes och jag har nog läst allt hon skrivit. ”Rachel’s Holiday” är bäst. Asså, jag är en sån där kille som är trygg i sin pung och allt, men de där rosa fluffiga omslagen kan vara lite för mycket ibland… Det tycker nog de flesta brudar också. Mer sobra omslag på chicklit tack!

Stig Sæterbakken. Foto: MediaApoteket.

Vad läser du just nu?
”The Magic of Things”, en veldig fin bok om stilleben-maleriets historie.

Jag har precis läst ut din roman ”Lämna mig inte” och jag är fortfarande flera dagar senare rätt skakad av den.
Så bra! Det er lesningens første beveger: å bli ”skakad”. Uansett hvor mange bøker jeg har lest, uansett hvor belest jeg er blitt, er jeg fremdeles den samme primitive leseren jeg var da jeg begynte, på den måten at jeg vil bli snakket direkte til, jeg vil bli tatt fatt i, jeg vil bli rystet, jeg vil bli ”skakad”. Blir jeg ikke det, er jeg ikke interessert.

Vilka böcker har skakat om dig ordentligt?
Mange. Senest Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen” fra 1972, som jeg leste for første gang i vår, siden jeg ble spurt av redaksjonen i Kritiker om å skrive et essay om den. En vakker og beinhard roman om galskap. Elje Ström er oppe i hodet på meg ennå: Skär av och begrav! Skär av och begrav!

Vilka norska författare tycker du att vi har missat här i Sverige?
Sigmund Jensen, Rune Christiansen, Tomas Espedal, kanskje et par til.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
I en hjelpeløs tid av min ungdom leste jeg ”Tyvens dagbok” av Jean Genet. Den ikke bare forandret mitt liv, den reddet det. Det var som en åpenbaring. Jeg var i ferd med å gå til grunne. Så dukket en hard og brutal hånd opp fra intet og røsket meg opp av min ensomhets ulykke, den jeg trodde skulle vare evig. Plutselig skjønte jeg at jeg ikke var alene allikevel, at det fantes andre mennesker som tenkte som meg, og som tenkte enda bedre, som meg, enn det jeg selv gjorde. Jeg ble ett med denne boken. Vi ble én og samme ting. Det var som det sto Stig Sæterbakken og ikke Jean Genet på coveret. Det er jo denne utrolige identifikasjonen man kan oppleve når man leser. Sammensmeltningen. Et annet menneskes verden gjort helt og holdent til din. Akkurat som i den vellykkede rusen: du mister deg selv og vinner deg selv på samme tid.

Senaste bok…
…du läste ut:
Mikhail Sjisjkin: ”Venushår”, en grufull roman som bruker en meningsløst kompleks form til å få sagt noen uhyre banale ting om livets beskaffenhet, en sånn type bok som stiller leserne i forlegenhet, fordi den er så sinnrikt komponert, og som gjør at anmelderne ikke tør annet enn å utbryte: Å, for en rik bok!

…du köpte:
Maurice Blanchot: ”Katastrofens skrift”.

…du gav bort:
Cormac McCarthy: ”Veien”. Til min mor på hennes 75-års fødselsdag. I tillegg fikk hun en sykkel.

Hej Elin! Du skall debutera på Modernista – när och vad kommer din roman handla om?
Planen är att den ska ges ut i början av 2011. Det är en relationsdystopi om människor som har en väldigt klar bild av hur de själva, livet och deras relationer borde vara, men som är helt omförmögna att kommunicera med sig själva eller med varandra. Likaså är det en barndomsberättelse, som handlar om att växa upp och växa in i roller. Min grundläggande fråga när jag började skriva var i vilken mån vi någonsin kan blir fria och i vilken mån vi är knutna till mönster och roller som går igen.

Du har ju inte skrivit färdigt boken, men fick ändå ett bokkontrakt, hur bar du dig åt? Det är ju mångas dröm!
Jag har skrivit till och från på romanen i flera år och kände att jag inte kom vidare. Så jag skickade manuset till ett par förlag mest på prov. Pietro Maglio på Modernista hade läst en del av mig, via min blogg bland annat och tyckte att mitt skrivande var intressant samt att manuset hade en bra grund, så på den vägen är det.

Man kan följa ditt bokskrivande litegrann via twitter, vad tycker du är svårast och roligast än så länge?
Åh ja, jag försöker hålla mig undan Twitter när jag skriver för att det stör, men ibland är det skönt att gå in och skriva av sig om romanarbetet. Misstänker dock att det är mindre intressant att följa. Det svåraste just nu är att foga samman alla fragment, som romanen innefattar, och som jag har skrivit under skilda perioder. Somliga kom till för flera år sedan, andra ganska nyligen. Att få dem att hänga samman och skapa fungerande trådar mellan dem är en utmaning. Det roligaste är att ha en värld att styra och ställa över helt på egen hand, att gå upp i det sammanhanget så mycket att man inte tänker på annat och har enormt roligt medan man skriver.

Vad gillar du själv att läsa?
Jag läser mycket samtida svenskt, både prosa och poesi. Sedan grottar jag ner mig i någon viss tidsperiod eller författare i perioder. Plus väldigt mycket facklitteraturläsning, större delen av bokhyllan består av fackböcker.

Finns det någon bok som har förändrat ditt liv och i sådana fall hur? Förutom den alldeles uppenbara då, i form av din egen bok.
Det blir ett rätt egocentriskt svar som är kopplat till min egen bok på den frågan ändå. Den bok som har förändrat mitt liv är ”Hemsöborna”, såtillvida att det var den bok som min morfar höll fram till mig när jag var i sjuårsåldern och satt och knackade ner berättelser på hans gamla skrivmaskin. ”Sådana här böcker kommer du att skriva en dag”, sa han och det var första gången som jag började tänka på och drömma om att skriva romaner. Fast samma dag bläddrade jag i ”Hemsöborna” och tyckte att den verkade urtråkig, tänkte att bättre än såhär måste jag väl ändå kunna skriva.

För ett år sedan spekulerades det friskt om Lars Keplers rätta identitet. Henning Mankell tvingades dementera, JoÖ och JoL gissade på Kristoffer Leandoer, slutligen avslöjade Aftonbladet paret Ahndoril. Kommer ni ihåg? Alexandra Ahndoril har, apropå pseudonymer skrivit: För om både författare och känsla är textprodukter, förstörs inte ledet mellan språk och upplevelse.

Kort sagt: pseudonymer är något som fascinerar. För att inte tala om alla dessa författare som ger ut böcker på ”eget förlag”. Jag ska inte påstå att jag inte har fördomar om många av dessa böcker – även om jag kan tycka att redaktören skulle kunna ännu strängare i arbetet med vissa manus som ges ut på traditionellt vis, via förlag, t.ex. just ”Hypnotisören” av Lars Kepler. Ibland blir man förvånad på alla möjliga vis.

För några höstar sedan skrev jag om Oldbrind Pseudonymfs ”Folke letar efter Gud”, vars utgivning betalades ur egen ficka, och som jag till största delen tycker har ett ordentligt driv och skönt språk. I dagarna kommer pseudonymens nya bok ”Vit skit” ut. Författaren är konstnär, grovarbetare, uppviglare och projektledare. Du kanske har sett hans Folke-stickers (se bild längst ner)?

Hur kommer det sig att du skriver under pseudonym? Var det ett självklart val eller var det någonting som du funderade väldigt mycket på? Hur tänkte du när du valde namnet?

För det första är jag folkskygg. Jag blir nojig av att folk tittar på mig i tunnelbanan fast jag vet att de inte vet ett skit om mig. Jag har ingen lust att bli ett av alla nyllen i den här stan. Att stå på en uteservering och veta att folk tänker att ”Där är programledaren som torskat för ladd, där är bruden som bloggar om ingenting och bakom dem står snubben som skrivit böcker om att knarka och knulla…”

Sen är jag inte ett med mina böcker. Jag identifierar mig som fritidsledare, grovarbetare, konstnär och projektledare lika mycket som författare, beroende på vad jag gör för tillfället. Att skriva är bara en av de saker jag gör. Och mitt nylle eller namn är inte intressant i det här sammanhanget. Det viktiga är texten och det namn som för allt du vet är författaren. Dessutom tror jag att man tar den till sig på ett annat sätt om man slipper tänka att ”Jaså, det är Kalle Olsson som har skrivit det här och undrar vad han kommer ifrån och undrar varför han skriver så här och undrar vad som är sant och vad som är ljug och vilka politiska värderingar han har.”
Folk är förbannat snabba att kategorisera och sila allt de ser genom sina fördomsfilter.

Du har valt att ge ut dina böcker utan att vända dig till ett förlag. Hur kommer det sig?

Jag vände mig till alla förlag. Och alla sa att det var jävligt bra, men efter att ha tänkt och diskuterat länge skyllde de flesta på den ekonomiskt osäkra situationen för förlagsbranschen. Det är ju kris, tydligen. Ett av förlagen bestämde sig faktiskt för att ge ut den. Men på grund av en massa ekonomiskt jidder och felberäkningar så rann det ut i sanden i alla fall efter att vi jobbat för en utgivning ganska länge. Och därför ger jag ut den själv. För att det är för bra för att inte visa världen, men för att ingen utom jag riktigt vågar. Jag skulle gärna ha en förläggare som jag kunde ringa till och få hjälp, men de vågar inte satsa. Så då gör jag det själv.

Vilka fördelar ser du med att ge ut din bok själv?

Att jag får alla cash.
Att jag bestämmer allt själv, utan att det sitter nån människa och lutar sig mot sina ”20 år i branschen” och ”känner” att illustrationen på tjugotredje sidan ska se ut på ett visst sätt.

Vilka nackdelar finns det? Hur har ni till exempel arbetat med redigeringen av din nya bok?

Jag har turen att genom åren ha samlat på mig ett socialt nätverk bestående av många duktiga kreatörer. Förutom mig är det tre personer som arbetat med bokens layout, korrläsning, sättning och så vidare. Alla är vänner till mig och kommer få betalt på ett något mindre formellt sätt än brukligt.

Den enda egentliga nackdelen är bristen på inarbetade bra distributionskanaler. Jag har vissa kontakter för det, men absolut inte i samma utsträckning som ett förlag. Det är ju liksom hela deras business, att distribuera böcker. Min business är att skriva. Jag får söka andra vägar, vi får se vilka. Jag tar tacksamt emot alla kreativa förslag. Men boken kommer naturligtvis att gå att få tag på. Dokument Press har varit i stort sett ensamma om att distribuera ”Folke letar efter gud” och har redan visat intresse för ”Vit Skit”. I absolut värsta fall kan man maila mig på oldbrind@hotmail.com så ska jag se till att den som vill får ett ex på posten.

Vad läser du själv? Vad gillar du att läsa och vad undviker du att läsa?
Min morsa såg till att jag läste de flesta stora klassiker när jag var liten, så jag antar att jag har nån slags grund där. Tack mamma. De senaste åren har jag läst rätt lite. Jag läste Charles Bukowski för 10 år sen och bestämde mig för att jag ska bli en tuff gubbjävel när jag blir gammal, men det var nog den siste som imponerade på mig faktiskt.

Jag har snöat in lite på stormaktstiden den här vintern och läst allt av Peter Englund, men förutom det har min inspiration bestått av öl-diskussioner med kloka människor, svensk hiphop och bakfulla dagar framför Simpsons.

Jag undviker bloggar. Tyvärr. Det finns en hel del bra där ute som drunknar i alla tråkiga dåligt formulerade människor som tror att deras åsikter är unika. Det finns några journalister jag gillar, men precis som de få duktiga bloggarna drunknar de tyvärr i för mycket skit. Överhuvudtaget tar jag väldigt lätt på det som påstås i tidningen.

Koranen har stått och stirrat anklagande på mig i bokhyllan de senaste åren. Jag pressade mig igenom Bibeln för ett par år sen, och har lovat mig själv att läsa Koranen också innan jag dör. Jag får se när jag orkar. Bibeln är ju en fantastisk historia som tyvärr är så jävla jobbigt skriven.

Men svaret blir nog till slut i alla fall att jag inte läser särskilt mycket.

Vilka litterära förebilder har du?

Ingen. Jag mäter mig bara med mig själv.

Hur ser du på bokens framtid? Tror du att det kommer att bli vanligare att man ger ut sina böcker själ? Vilken roll tror du att förlagen kommer att ha i framtiden?

Jag tror att förlagen även i fortsättningen kommer distribuera Liza Marklund och allt annat som garanterat säljer 200 000 ex och de kommer vi kunna få för 59 spänn på pressbyrån.
Men den litteratur som har en läsekrets på 1 000-10 000 läsare eller av nån anledning riskerar att vara politiskt inkorrekt, tror jag att författarna måste sjösätta själva, och där tror jag att vi kan se fram emot en hel del spännande kanaler både för marknadsföring och distribution. För 5-6 år sen var alla musiker tvungna att börja spela live igen, och nu händer samma sak med bokbranschen. Jag tror att den som syns mest kommer sälja mest som vanligt, och 5 000 författare som vill upp tänker garanterat mer utanför boxen än fem förläggare med fast lön.

Kommer det fler böcker efter den här?

Jag har ett par karaktärer och ett löst manus i huvudet, så gärna. Men det beror på så mycket annat som händer i mitt liv. Och jag gör fler grejer än att skriva som sagt. Det bästa som finns är releasefest, men så fort den är slut måste man börja på ”nästa bok” och då är det plötsligt jävligt långt till nästa party. Den här boken tog ett år längre än jag trodde innan den blev klar, och sen ytterligare över ett år innan den gick i tryck. För att livet gick de vägarna, och jag var så illa tvungen att följa efter. Om gud vill, kommer det en bok till.

Fotograf: Christian Svorono

Hej Nina. Vad läser du just nu?

Jag läser ofta flera böcker parallellt, just nu står på hyllan över sängen bland annat Dilsa Demirbag- Stens ”Fosterland” och Sara Stridsbergs ”Darling River” som jag just påbörjat. Samt ”Kompetenta föräldrar” och Pernilla Stalfelts ”Bajsboken”, den senare läser jag minst en gång per dag just nu för min 3-åring.

Om du fick träffa vilken författare som helst för en intervju, vem skulle det bli, och varför? (Kan också vara någon som inte lever längre.)

Hm, vad gäller de levande har jag ju förmånen att faktiskt försöka mig på att få intervjuer med dem som jag är nyfiken på… bland de döda så kanske… tex Romain Gary. Jag skulle vilja höra honom berätta om sitt liv, om sin mamma (läs ”Löfte i gryningen”!) och om hur det var att få Goncourtpriset två gånger, under sitt eget namn och under pseudonymen Emile Ajar. En annan skrivande person som jag beundrar och gärna skulle ha intervjuat i livet är Anna Politkovskaja, den modiga ryska kritiska journalisten som mördades i Moskva 2006.

Vad läser du helst för böcker själv?

Allt möjligt, oftast romaner, för lite klassiker just nu, jobbet gör att det mest blir samtida litteraturen. Senaste böckerna jag läst och blivit förtjust i handlar om hyperkänsliga personer; Janet Frames ”Mot ännu en sommar”, Maja Lundgrens ”Mäktig tussilago”, Carina Rydbergs ”Djävulsformeln”. Jag är mindre förtjust i kriminallitteratur, har svårt för våld och blodiga offer, har också svårt för att intressera mig för vem mördaren är. Detsamma gäller kriminalserier på tv. Det säger jag inte för att snobba mig, deckargenren är så stor i dag att jag mer ser det som ett handikapp.

Du skrev för några år sen ”Ok, amen” om ortodoxa judar i Brooklyn. Har du planer på att skriva fler böcker? Fakta eller fiktion?

Jag har skrivit reportageboken ”Gränsen” sen dess, kom ut 2005. Jag skulle gärna skriva fler böcker, reportage eller roman. Men som småbarnsmamma och journalist räcker inte tiden till just nu. Jag ruvar på lite idéer, får se om de kan förverkligas längre fram.

Jag är lite extra besatt av NY för tillfället. Vilka NY-böcker skulle du tipsa om?

Några titlar om judiska New York passar väl att rekommendera; Henry Roth ”Call it sleep” är fantastisk. En annan immigrantroman i NYC är Isaac Bashevis Singer ”Skuggor över Hudsonfloden”, en lite mer schmaltzig roman är Chaim Potoks ”The Chosen”, men kul att den utspelar sig just i Williamsburg, som också min reportagebok handlar om.

Det är alltid roligt att läsa fiktion när man ska ut och resa, istället för bara guideböcker. Har du något ”den här restaurangen från den här romanen måste jag besöka när jag är i X”-minne?

Jag grottade in mig i Strindberg på universitetet och har varit nyfiken på de ställen som han hängde på i Europa. Bland annat Zum Schwartzen Ferkel, en krog i Berlin (där han bodde på 1890-talet), som frekventerades av diverse konstnärer och författare, bland annat Munch. Men hela huset förstördes under andra världskriget.

Kan man läsa vad som helst och kalla sig en läsare? Dvs, om man mest plöjer Harlequin-romaner eller mest bara deckare, är man en riktig läsare ändå? Jag tycker det blir mer och mer polariserat och längre mellan sk fint och fult.

Läser man så är man väl en läsare? Sen kan man ha olika syften med läsningen, vara ute efter underhållning eller mer intellektuellt tuggmotstånd. Samma läsare kan gilla bägge vid olika tillfällen?

En till på samma tema, vad är det för skillnad på böcker och litteratur? Det drar mer åt konsumtion och att det därmed blir ett skällsord med ”böcker” – det är vad vi bloggar ofta sägs ägna oss åt. Det och ”läsning”. Det fina är ju ”litteratur”, motsatsen till hetskonsumtion. Vad ligger i de begreppen tycker du? Hur gör man när man ägnar sig åt litteratur versus ägnar sig åt böcker?

Det är en intressant iakttagelse det där, om begreppen böcker och litteratur i samtidsdiskussionen. ViLÄSER kallas ofta för ett bokmagasin, vilket antyder att det inte är en smal litterär tidskrift med teoretisk inriktning tex. Men vi skriver om skön (och fack-) litteratur, och i regel om böcker och författarskap som ligger i nåt slags kvalitetsmittfåra. Jag är mycket för ”live and let live”. Vissa gillar deckare, andra föredrar Ann Jäderlund. Inget behöver heller utesluta det andra. Och bägge kategorierna av litteratur bör ha förutsättningar att existera. En del litterära tidskrifter gör textuella djupdykningar i komplexa diktsamlingar, ett magasin som ViLÄSER har lägre tröskel, men behandlar litteratur, författare, skrivande och läsande på ett kvalificerat journalistiskt vis. Jag hoppas att vi ska vara både underhållande och intelligenta. varför jämföra äpplen och päron? Hör förresten inte fin/ful -debatten till 1980 och 90-talet? När publicerades Carl Rudbecks understreckare Rambo och Rimbaud?

Foto: Fredrik Svensson

Den här måndagsmorgonen går i skräckens och tentaklernas tecken då jag träffar Anders Fager, författare till ”Svenska kulter”, en riktigt fin samling skräckberättelser som jag kommer att recensera lite senare i veckan. Det blir förstås ett samtal om skräck, men jag passar på att kolla Anders inställning till lite andra litterära företeelser också.

Hej Anders! Vad läser du just nu?

Har så mycket skrivjobb just nu att jag nästan bara läster fackböcker. Historia mest. Läste om William Gibsons Neuromancer-trilogi rätt nyligen.

Hur väcktes ditt intresse för skräcklitteratur?

När jag insåg att Bredäng 1975 inte var så spännande? Minns att man läste en våg av skräckserier som gavs ut under andra halvan av sjuttiotalet. ”Chock” och ”Dracula” och ”Kalla Kårar” och dom.

Nämn tre omistliga skräckverk.

Oh….. Omistliga som att de faktiskt är väldigt bra eller att de på något vis är klassiker?

Tja, varför inte både och? En topp tre över Skräckkanon According to Anders och en Anders Bästa Skräckisar. Fast ibland hamnar väl böcker i båda kategorierna?

Klassiker. Man ska väl ha läst ”Dracula” och de där… Och Lovecraft. Frågan är hur bra det är idag. Stilbildande och bra är inte alltid samma sak. Men ”The Hound”, eller ”The Shadow over Innsmouth” eller ”At The Mountains of Madness” är bra. Se ”The Call of Cthulhu” i stumfilmsversionen som gjordes för några år sen. Vad sen? Om man ska vara på något vis historisk? Finns det eror i skräcklitteratur?

Ja, det måste man väl säga att det gör? Inget verk är ju helt isolerat från sin samtid, och visst märks det skillnad på en skräckroman anno 2010 och en skräckroman anno 1892? Dina noveller, till exempel, är ju väldigt mycket en del av vår samtid. Även om fantastiska/övernaturliga ting sker så är inramningen realistisk och igenkännbar, och däri ligger en stor del av det otäcka. Samma sak med John Ajvide Lindqvist. Och Stephen King. Vad tycker du om honom, förresten?

Stephen King? Stephen King har en fantastisk berättargåva. Han kan förmodligen skriva 100000 tecken om veckans nummer av Mitt i Huddinge och göra det till en rafflande läsupplevelse. Sen är han kanske inte alltid så otäck, men det struntar nog han i hela vägen till banken.

Jag är inte alls säker på att det är samtiden som gör inramningen realistisk och igenkännbar. Speciellt inte i den av mina historier som utspelas 1718. Allt det där handlar om någon slags teknik att göra det otroliga troligt. En illusion som du hänger upp på ”samtid” – Påståendet att ”jag tror på figuren Anna Lundman bara för att jag vet att Borås finns” blir lite egendomligt. Eller?

Och för att svara på den första frågan sist. Klart de finns stilar och trender. Man var rädd för olika saker 1892 än vad man är idag. Man tolkade världen på andra sätt. Och det finns säkert väldigt tydliga stilmässiga trender. Jag kan dem inte så bra däremot.

Och så de bästa skräckböckerna – denna vecka.

• ”Den målade fågeln” av Jerzy Konsinski

• ”Arkham Asylum” av Grant Morrison & Dave McKean

• ”The Books of Blood” av Clive Baker (många riktigt bra noveller. ”The Madonne”, ”The Forbidden”, ”The Body Politic”)

Hur tycker du att skräckklimatet i Litteratursverige är idag? Är det mer okej att läsa skräck idag än för tio år sedan?

Beror inte det på vad du menar med ”skräck”? Vampyrer har ju blivit fullständigt mainstream tack vare ”True Blood” och ”Twilight”.

Jo, det har du ju rätt i. Men om man tänker på skräck man faktiskt blir rädd för…?

Egentligen. (Och nu lägger författaren sin elegant fårade panna i djupa veck.) Är någon ”skräck” egentligen så skrämmande? Jämnfört med vad vi ser på nyheterna? Den senaste film jag har haft mardrömmar om var ”The Hurt Locker” och den vimlar inte direkt av vampyrer. Kan det vara så att att många av oss gillar den här typen av ”spökhistorier” av andra skäl än att de egentligen är så skrämmande? Att de fyller nått slags groteskeribehov? Vissa människor får det behovet tillfredställt genom att läsa om bisarra seriemord i Ystad – andra när de läser om zombier.

Vad läser du helst när du inte läser skräck?

Dödligt seriös militärhistoria. Tror det eller ej….

Har du någon skämsbok? Själv glufsar jag, som trogna bokhoraläsare vet, i mig aspiniga amerikanska snyftare som annars mest läst av amerikanska hemmafruar så fort jag känner mig lite ur balans.

Jag gillar egentligen varken fantasy eller klassisk SF, men jag hetsäter ”near future” och skräck-tv-serier och nördunderhållning. Bionic Woman. Invasion. Painkiller Jane. Gärna lite genmanupilation och mystiska experiement och stora konspirationer. Det mesta är egentligen väldigt dåligt.

Vilken var den senaste boken som var så bra att du var tvungen att tipsa hela din bekantskapskrets om den?

Ett tv-spel; ”Biochock”. Få saker har rört mig så mycket på väldigt länge. Sanslöst vackert, otroligt smart och med en väldigt morbid humor.

Vad ser du fram emot att läsa i vår?

Oj? ”Metro 2035″ eller vad den heter. (”Metro 2033″? ”Metro 2034″? Bokhorans anm.) Vill ta mig tid och jobba in lite sånt jag vill läsa, men aldrig hinner. De sista Sandmanböckerna.

Vad läser du just nu?
– Jag håller, som alla andra som inte redan läst den, att plöja Sofi Oksanens ”Utrensning”. Sedan har jag just läst ut Andreas Ekströms ”Googlekoden” och påbörjat Niklas Orrenius ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”

Kommer litteraturbevakningen på Expressen förändras på något sätt
under din ledning?
- Inte på något radikalt sätt. Vad gäller utländsk facklitteratur är jag kanske något mer än min företrädare just nu intresserad av sådant som rör USA:s och även Storbritanniens politiska situation och samhällsutveckling.
- Vad gäller skönlitteraturen blir det inga stora förändringar. Vår litteraturredaktör Nils Schwartz styr skutan med fast och kunnig hand.

Vilka är boktipsauktoriteterna i ditt liv?
– Självklart följer jag kultursidesbevakningen, men till syvende och sist är det nog alltid vänners och kollegors omdömen som väger tyngst. Tror de flesta människor fungerar så.

Vilka var dina bästa läsupplevelser under 00-talet?
– Helt spontant skulle jag säga Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Jag både skrattade och grät när jag läste båda. Sedan präglades ju 00-talets litteratur mycket av intressanta formexperiment som jag också tyckte om, till exempel Jonas Hassen Khemiri. Och jag får inte glömma Alejandro Leiva Wengers novellsamling ”Till vår ära”. Även Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” läste jag med stor behållning.
- 00-talet var också tiden då jag äntligen läste Doris Lessings fantastiska ”Martha” och P.O. Enquists ”Sekonden”.

Finns det några böcker du skäms över i din bokhylla? Och inspekterar
du andras bokhyllor när du är på besök?
- Jag skäms bara över vissa tegelstenar som man borde ha läst, men ännu inte har gjort. De står i bokhyllan och vittnar om ens fläckvisa obildning.
- Jag granskar alltid andras bokhyllor. Kan inte bestämma mig för om det är en osympatisk egenskap, eller ett naturligt sätt att försöka lära känna någon.

Vilka var dina favoritböcker som barn?
- I bokslukaråldern älskade jag Marie Gripes Skuggan över stenbänken-serie och L.M. Montgomerys Emily-böcker. Läste dem gång på gång.

Hej Carin, den tredje delen i Hammarbyserien, ”Vyssan lull” har precis släppts. Visst blir det väl fler böcker i serien?
Jag skrev ju tre böcker från början, och planen var då att de skulle fungera som de tre första böckerna i en längre serie – ifall någon mot förmodan skulle vilja ha mer – men att det också skulle kunna vara nog med de där tre. Nu visar det sig ju att det faktiskt finns några stycken som inte är riktigt nöjda än, och då fortsätter jag så gärna. Jag arbetar just nu med den fjärde boken i Hammarbyserien, men som vanligt när det gäller mina böcker är det stört omöjligt att förklara vad den handlar om utan att avslöja för mycket. Det lilla kan jag i alla fall säga, att det rör sig om en lycklig och älskad familjefar i sina bästa år som hittas skjuten efter ett krogbesök. Och att ett par nyanställningar kommer att ansluta till poliskollektivet och röra om lite i gruppdynamiken. Och att allting kanske inte nödvändigtvis är vad det ger sig ut för att vara.

Vad tror du det är som har gjort böckerna så populära?
Först och främst tror jag att läsarna tycker att de är spännande, vilket jag prioriterar högt när jag skriver mina böcker. Sedan föreställer jag mig att de gillar karaktärerna, som jag presenterar i lagom doser för att man ska lära känna dem bättre allteftersom. Jag är själv väldigt förtjust i mina karaktärer; de är alla olika, inte särskilt extrema på något sätt, men ändå starka personligheter med intressanta liv och tankar. Jag tror också att de tycker att jag skriver tankeväckande berättelser med socialt patos. Så finns det nog en och annan som uppskattar Stockholmsskildringarna också.

Det jag själv uppskattar mest med mina böcker är intrigerna, som är väldigt komplexa utan att bli konstlade. Jag lägger ner mer tid på att så att säga uppfinna boken – stilistiskt och innehållsmässigt – än på att skriva den.

Jag tycker mig se att det övergripande temat i de tre böckerna är barn som far illa på olika sätt. Jag får hjärtsnörp under läsningen, i synnerhet när jag läste ”Mamma pappa barn”. Varför har du valt just det här ämnet?
Jag utgår ifrån egen ”worst case”-ångest. De deckare jag gillar själv är de där det värsta inträffar eller riskerar att inträffa. Dessutom är det en plikt man har som människa, att tänka sig in i andras situation. Det gör vi när vi läser nyheterna och det gör vi när vi läser böcker, tittar på film och lyssnar på musik. Jag gör det när jag skriver, med nöje, och även när jag lyssnar på människors berättelser.

Vad läser du själv helst för typ av böcker?
Jag läser helst mästerverk, vem gör inte det? Jag försöker beta av klassikerna och det har jag hållit på med i trettiofem år eller så. Jag läser löjligt långsamt så jag hinner inte med så många böcker, men å andra sidan glömmer jag inte det jag läst. Bland favoriterna finns Aleksandr Solzjenitsyn, Väinö Linna, Mika Waltari och Gabriel Garcia Marquez.

Nu är du i Frankrike – hur resonerar du kring semesterläsning, blir det annorlunda böcker på semestern mot annars?
Nej, jag läser det som står på tur i mina oändliga högar på nattduksbordet. Jag orkar inte läsa så mycket böcker under arbetsperioder. Läser jag något dåligt är jag rädd att förlora språket, läser jag något bra är jag rädd att förlora självförtroendet. När det är semester däremot läser jag mängder av böcker och under tiden mellan semestrarna försöker jag avsluta den senast påbörjade semesterboken… Den här semestern har jag med mig Peter Handke, Philip Roth, Imre Kertész, Mons Kallentoft, Majgull Axelsson och Haruki Murakami.

Det här med påskekrim, vad tycker du om den trenden och har du anammat den? Vilka deckare om några, gillar du själv att läsa?
Kul med påskekrim, tycker jag! Men jag får erkänna att jag läser deckare när jag känner för det, oavsett årstid. Precis som jag äter ägg. Sjöwall/Wahlöö är i mina ögon helt outstanding, kanske för att de var först, kanske för att de var bäst. Karin Fossum är jag väldigt förtjust i, och likaså Mons Kallentoft. Min senaste favorit på deckararenan är Arne Dahl, en för mig helt ny bekantskap. Och jag har en märkvärdig känsla av att han skulle gilla mina böcker också om han läste dem.

Senaste bok…
…du läste ut: Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnare, ”De fattiga i Lódź”. Ett mästerverk!

…du köpte: Herta Müllers ”Andningsgunga” som jag köpte till min man i julklapp. Den lär vara fantastisk, men jag har tyvärr inte hunnit läsa den själv.

…du gav bort: ”Vyssan lull” så klart. Till mina kompisar som jag spelar dubbel med på Kungliga Tennishallen varje vecka. De kallar mig för KLTK:s Agatha Christie…