Jag läste precis ut Lionels Shrivers ”Dubbelfel” och gud, så hopplös den var. Hopplös i betydelsen motsatsen till hoppingivande. Ändå gillar jag författare som tar sina läsare i handen och leder oss rakt ut i mörkret. Livet är inte tillrättalagt, så det ska verkligen inte litteraturen vara heller. Återkommer med mer recensionsliknande inlägg när de här första känslostormarna har mojnat.

/Johanna K

I senaste tidningen Kupé som är SJs ombordstidning (jag älskar sidan där lokföraren Arne Spennare svarar på frågor om tåg och tågrelaterat) står att läsa vad passagerarna helst gör på tåget (sover). Liksom 40 % av resenärerna gillar jag att läsa veckotidningar (eller snarare månadstidningar). I dag läser jag Bang #4 2009 och jag kan verkligen rekommendera läsning av det numret, särskilt om man gillar serier. Sara Granér, som ju söndagsseriade för oss innan hon började göra detsamma DN, har roliga enrutingar, av Nanna Johansson finns en serie om tv-serier (mitt näst största intresse ju!) och roligast av alla är Liv Strömquists serie om kulturtanten. Dessutom finns som vanligt briljanta texter, tex den av Annika Norlin. Kort sagt: läs!

Jag sitter på ett tåg och istället för att köpa en tidning (bra format vid läsning i offentligt rum – jag är ganska lättstörd så jag behöver reportage eller notiser) tog jag med mig ”Fred! 100 röster mot våld och krig” av redaktörerna Saam Kapadia och Jeppe Wikström. Den innehåller massvis (100?) texter om krig, fred och hur vi människor är eller kanske bord vara mot varandra. En del texter får tårar att skymma lässikten, ibland är klumpen i halsen så tjock att jag knappt kan svälja. Ganska ofta tänker jag att jag som så ofta den senaste månaden sagt att jag inte behöver några julklappar för att jag har allt jag behöver, borde lyfta blicken om så bara för några minuter och hjälpa någon som inte har allt den behöver.

Min rektor talade om fred på julavslutningen och nog är den här samlingen en bra plattform för diskussioner om hur vi är eller borde vara mot varandra på vår skola. (Eva! Vi måste köpa in ett par exemplar av den här till vår skola!) Och om någon läsare skulle behöva ett sista julklappstips är detta mitt.

/Johanna K

Det är strömlöst i halva Sundbyberg och har så varit i ett par timmar. Efter dödsmarschen uppför den stillastående rulltrappan från tunnelbanan fanns ingenting annat att göra (alltså verkligen inte) än att lägga sig i soffan med Baba Jaga. Nu börjar dock mina ögon tröttna på det svaga ljuset så nu hoppas jag att ljuset snart kommer tillbaka. Hur mysigt jag än har det.

…handlar vi på Pilgatan, jag hittar Pablo Nerudas memos, hurra!

Jag vill väldigt ogärna sitta inne soliga dagar, men när sommarlovet sträcker ut sig som en gigantisk ocean i mitten av juli har jag svårt att motivera mig att gå ut. Tur då att solen faktiskt skiner över Sundbyberg idag. Med gamla nummer av tidningen Sex samt Juli Zehs ”Leklust” har jag fått flera timmar att gå på egen hand. När det gäller just Sex har det gått så lång tid sedan jag sist läste dem att jag med nöje ägnar mig åt omläsningen. Zeh däremot är lite kantig och trilsk och jag har svårt att komma in i ”Leklust”. Jag har dock höga förväntningar på tyskan, så jag är långt ifrån att ge upp. Vad läser ni denna varma, kalla, regniga, soliga sommardag?

/Johanna K

Pixel fick följa med oss på semestern så nu åker vi tåg hem mot Stockholm. Nu när han fått komma ut ur sin bur och slutat jama går det äntligen att börja läsa. Så nu läser jag en samling med kusliga berättelser från min barndom. Var nog första introt till Poe och Lovecraft för min del.

Igår Michael Jackson, idag Willy Kyrklund. Sorgligt med storheter som avlider.

När jag väl tog mig ut i solen idag följde ingen bok med utan det blev På Stan och Eskapix. Hade egentligen önskat mig något mer hjärndött men lyckades städa bort nya numret av Allure som kom idag. Snart semester så då kanske läslusten återvänder på riktigt.

Solen skiner idag och jag har lagt min albylfärgade kropp i solen tillsammans med Charlotte Roche (kombinationen vit-rosa är anslående – tänk polkagris). Jag inte speciellt pryd, så hennes bok gör mig knappast generad, snarare undrar jag vilket syftet är med den här huvudpersonen som stoppar in handen innanför trosorna och gnider in sin egen kroppsaft bakom öronen som parfym (mer explicit utryckt av Roche förstås) och det är bara en i raden av anmärkningsvärda vanor. Vad vill författaren förmedla? Har hon verkligen en historia hon vill berätta eller vill hon bara chockera? Jag tvivlar inte på att jag kommer att läsa ut boken, men det har varit lite för många rallarsvingar under våren 2009 för att jag ska vara riktigt nöjd. Jag längtar efter någon som kan beröra med formuleringar och inte bara kladda könsord för att -ja vadå -chockera? Jag är med andra ord inte speciellt imponerad av ”Våtmarker” än så länge. Fortsättning följer.

/Johanna K