För en evighet sen (nåja) läste jag ut Lionel Shrivers ”Dubbelfel” och jag vet ju att ni har suttit som på nålar för att få höra mitt omdöme. Här kommer det:

Jag tillhör den skara läsare som skummade igenom snookerpartierna i ”Dagen efter”. I ”Dubbelfel” är det en hel del tennis. Hjälten och hjältinnan spelar nämligen tennis på proffsnivå och en stor del av deras äktenskap är en enda tävling. Men jag ska erkänna att jag inte läste matchreferaten i ”Dubbelfel” så noga heller. Det fanns annat som jag fokuserade på.

I bokens inledning befinner sig hjältinnan Willy Novinsky några hundra rankingplaceringar högre än hjälten Eric Oberdorf, men det där ändras allt efterhand. Willy och Eric träffas på en tennisbana, spelar tennis på sina dejter, gifter sig på en tennisbana, tennis är deras liv. Framförallt Willys liv. Willy sliter som ett djur för att kunna leva på sin hobby. Visst är tennisen viktig för Eric också, men han ser på tennisen som en möjlig karriär under några år, det är inte hans allt. Och jag upplever att det är Willy som har svårt att acceptera att Eric blir bättre och bättre. Det här är ett mycket försonande drag hos Eric och någonting som gör att jag har svårt att sympatisera med Willy, ur vems perspektiv vi får höra historien. Å andra sidan kan jag känna igen vissa drag i mig själv, hur ogärna jag än vill erkänna det, och det bidrar väl också till min motvilja till Willy.

Jag skrev här ovan att jag inte läste sidorna som handlade om tennis så noga, men det här är som ni nog har förstått inte en roman om tennis i första hand, utan en skildring av ett förhållande av en typ som jag tror är mer vanlig i verkligheten än man skulle tro om man bara tittade på hur representerad den är i litteraturen. ”Dubbelfel” är en kärleksroman, men det är en annorlunda kärleksroman, för vi får följa ett pars uppgång och fall och fy, så smärtsamt det är emellanåt! Shriver är så himla skicklig på att berätta historier om relationer, i ”Vi måste prata om Kevin” relationen mellan mamma och son, i ”Dagen efter” relationen mellan en kvinna och två män.

Jag gillar hennes språk också, det är avskalat, men ändå målande. Alltså: hon behöver inte gå loss i adjektivbonanza för att man fatta känslan. Hon är rak, beskriver nyktert, på pricken. Jag är väldigt förtjust i det. Men, som sagt, hjärtat skrynklas på sina ställen. Jag är så himla mycket en sucker för romantiska slut (Hollywood-endings: stråkar, höstlöv och gärna ett regn som klistrar håret i pannan på hjälten i slutkyssen – jag älskar skiten!) och är man ute efter det, bör man kanske inte läsa Shriver.

Samtidigt, när jag nu går loss på superlativen, vill jag gärna att ni ska veta att detta inte på något sätt är Shrivers bästa. Det håller jag fortfarande ”Vi måste prata om Kevin” som. Jag hoppas få läsa någonting i samma stil snart igen. Kanske i Shrivers nya?

Lustigt, det där, med böcker som smyger sig på en. Jag har haft Kate Mosses två första romaner, ”Labyrinten” och ”Kryptan”, i bokhyllan i över ett år utan att känna mig särskilt sugen på att läsa dem. Har i den mån jag över huvud taget tänkt på Kate Mosse mest reagerat över hennes namn (gud så roligt det vore om Kate Moss skulle ha en alternativ karriär som författare till historiska spänningsromaner!) och trott att hon varit någon sorts ny kvinnlig Dan Brown. Så vaknade jag en morgon och upptäckte att en roman om de franska Pyrenéerna var precis vad jag var sugen på. Le voilà – där stod den ju, den halvt bortglömda boken av den halvt bortglömda författaren med det supermodellklingande namnet!

Låt mig nu en gång för alla separera Mosse från Dan Brown; hon är betydligt bättre än så. Är det påläst och välskriven spänning med historisk-kulturella förtecken du är ute efter är Kate Mosse ett alldeles ypperligt val. ”Kryptan” utspelar sig i den lilla sydfranska staden Rennes-les-Baines, där den unga parisiskan Léonie Vernier en höstdag 1891 upptäcker en bortglömd krypta med mystiska inskriptioner, där en samling tarotkort ligger begravda. Stämmer det att tarotkorten har magiska krafter – och hur hänger de ihop med de oförklarliga dödsfall som i cykler plågat invånarna i Rennes-les-Bains? Drygt hundra år senare kommer den unga musikforskaren Meredith till Rennes-les-Bains, officiellt för att göra research till sin bok om kompositören Claude Debussy, men också för att hitta sina anfädrar och få klarhet i sin bakgrund. Snart upptäcker hon att Rennes-les-Baines är en plats där det förflutna vägrar att vila, och det dröjer inte länge förrän hennes jakt efter sanningen om vad som hände Léonie i kryptan försätter henne i livsfara…

Det är en genuint ruggig och stämningsfull historia som Mosse levererar. Särskilt väl lyckas hon med de partier av boken som utspelar sig under 1890-talet, men även det nutida spåret engagerar och hon lyckas hålla samman de två tidsskikten på ett föredömligt sätt. Men – och det här är ett STORT men – precis som Anna GC säger i en kommentar till min första ”Kryptan”-läsrapport är de ständiga franska fraserna i kombination med den svenska översättningen fruktansvärt enerverande. Jag gissar att Mosse velat förmedla en stämning, alternativt briljera med sina franskkunskaper, men efter ett hundratal ”den högra stranden, rive droite” och ”rullstol, une chaise roulante” eller skräckexemplet ”han är skriftställare, litterateur, och och sitter i styrelsen för en tidskrift om vackert illustrerade böcker, beaux livres” vill jag skrika, kräkas eller båda delarna samtidigt – och då är jag ändå smygfrankofil och älskar det franska språket. Visst kan det vara motiverat att översätta enstaka ord om de har relevans för handlingen, och att krydda texten med utländska ord kan också funka – i små doser, inte på var och varannan sida. Synd när denna tautologifest tynger ner en annars spännande och läsvärd roman. Kate, välj ett språk och håll fast vid det för guds skull!

För att summera: stämningsfull bladvändarspänning med vissa språkliga irritationer. Klart godkänt, men jag hoppas att redaktören till Mosses alldeles nyutkomna roman ”The Winter Ghosts”, som även den utspelar sig i franska Pyrenéerna, varit lite strängare och tvingat författaren att döda en del av sina darlings. Själv tänker jag vänta på den engelska pocketutgåvan: helt hardcover-worthy är hon inte, Kate Mosse. Eller som hon själv skulle ha uttryckt det: helt värd att införskaffa och läsa i inbunden utgåva, hardcover-worthy, är hon inte…

Ni kanske minns hur jag oohade och aahade över Peter Straubs nya roman ”A Dark Matter”, hans första på flera år? Hur jag ilade fram och tillbaka till brevlådan, förhandshajpade till stjärnorna och tillbaka innan jag ens sett omslaget?

Well. Det är nu min – ska vi säga lättentusiasmerade? – personlighet hoppar upp och biter mig i röven samtidigt som en annan av mina personligheter, vi kan kalla henne Eftertankens Kranka Blekhet-Helena, skadeglatt viskar ”jag sa ju det!”. Inte för att ”A Dark Matter” är dålig, för det är den absolut inte. Det är bara det att vännen Stephen Kings blurblöfte om att den är omöjlig att lägga ifrån sig när man börjat läsa inte riktigt stämmer. I alla fall inte om ni frågar mig. Nu är det ju så att Peter Straubs författarskap i stort präglas av en viss långsamhet – som jag gillar. Och det första kapitlet, när man får möta en väldigt typisk Peter Straub-figur i form av en författare i skaparkris, gillade jag skarpt. Det är sedan, när perspektivet byts och själva huvudberättelsen börjar nystas upp, som jag tappar intresset en smula. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta med att introducera en sympatisk ledsagare och sedan låta honom sitta på avbytarbänken i vem vet hur många hundra sidor. Kanske faller bitarna på plats när jag läst ut boken. Just nu sitter nämligen även ”A Dark Matter” på avbytarbänken medan jag roar mig med mer lockande läsprojekt. Kanske inte världens bästa betyg, men jag vill inte ge upp riktigt än.

Så håll ut, kära skräckvänner. Tids nog kommer en fullständig läsrapport, men just nu har jag mer brådskande böcker att ta itu med. Lionel Shrivers sjukförsäkringsroman, till exempel. Återstår att se om DEN lever upp till förväntningarna. Ja, hur ska man egentligen bära sig åt för att lägga band på sig? Jag vill ju inte förlora det där ljuvliga magpirret som infinner sig när jag har ett nytt boksläpp att se fram emot. Samtidigt börjar jag tröttna på alla dessa självutlösta antiklimax. Hur bär man sig åt för att hitta någon sorts balans i boklängtet? Tips mottages tacksamt till signaturen ”Lättentusiasmerad 80:a”.

När jag var yngre fanns det en viss typ av böcker som jag älskade och som jag försökte härma så snart jag skulle skriva uppsatser. Jag minns särskilt en bok som handlade om en lillasyster som hälsade på sin syster på college och det hände en massa tokigt innan systrarna fann varandra i sina olikheter. Den gillade jag. Och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag nu läser John Greens ”Var är Alaska?” om Miles som börjar på en internatskola och träffar den karismatiska Alaska. Gud, vad 15-åriga Johanna hade älskat den! Språket, miljön, karaktärerna; kärlek, kärlek, kärlek. Än är den inte slut förstår ni, så det där som ska hända om ungefär hundra dagar (kapitlena räknar ner till någonting) vet jag inte vad det är än (men jag börjar ana).  Jag tror att det är dags att införa 20 minuters tyst läsning varje dag igen. Jag måste bara hitta 22 bra böcker för elvaåringar (få riktigt starka läsare) först, så att jag får läsa i fred. Tips?

I helgen var jag och såg Joyce Carol Oates ”The Widows”, som hade urpremiär på Strindbergs Intima Teater i februari. Fastän jag läst så pass mycket av Oates och har koll på de flesta av hennes olika litterära personligheter är dramatikern Oates helt okänd för mig, så det var spännande att få lära känna den sidan av hennes författarskap. ”The Widows” är ett kammarspel om två nyblivna änkor i en universitetsstad, och visst känner man igen Oates i tematik och språk, i den förtätade stämningen och sättet som hon sakta men obönhörligt klär av sina karaktärer tills de, för att citera en annan, mer spelad Oates-pjäs, står framför oss nakna. Särskilt Cecilia Nilssons Moira kändes oerhört Oatesk med de antydda ätstörningarna och sin noggrant iscensatta personlighet. Jag fastnade nog dock mest för den yngre änkan, fint spelad av Bo Corre som med små medel uttryckte ett slags avtrubbad förtvivlan. Tyckte även mycket om hur man använde sig av musik – uteslutande svenskt, kvinnligt och alternativpoppigt – i pjäsen, och den murriga, spartanska scenografin.

Pjäsen spelas på engelska, och här kommer min enda egentliga invändning. (Varsågoda att snobbförklara mig nu!) Varken Bo Corre eller Cecilia Nilsson har engelska som modersmål – och det märks. Att ta sig igenom och gestalta Oates virvelvindslika ordströmmar är inte det lättaste, det förstår jag, och båda imponerade stort som skådespelerskor. De svenska accenterna som i olika grad bröt igenom störde mig dock en del i början eftersom premisserna och miljöerna är så oförställt amerikanska; det blev lite av en frontalkrock för mig. Jag kunde inte låta bli att undra varför man valt att inte översätta. Efter ett tag slutade jag dock att tänka i de språkfascistiska banorna, och mitt sällskap stördes inte alls av det, så jag gissar att felet ligger hos mig.

Det är bara ett fåtal föreställningar kvar, så om ni vill se ”The Widows” får ni skynda er! Men se den tycker jag absolut att ni ska göra, särskilt om ni är nyfikna på hur Oates tar sig som dramatiker.

En Riktigt Schysst Thriller™ tackar man ju inte nej till, och nu har jag hittat en i form av Linwood Barclays ”No Time For Goodbye”. Den innehåller allt man kan önska sig av En Riktigt Schysst Thriller™: bladvändardriv, språklig spänst och – tyvärr allt annat än en självklarhet i genren – genuin spänning. Relativt fritt från klyschor och plastiga karaktärer, dessutom. När berättelsen börjar är det tidigt 1980-tal. Fjortonåriga Cynthia vaknar upp hemma i sängen och upptäcker att hennes familj är borta. 25 år senare har de fortfarande inte dykt upp, och varken Cynthia själv eller polisen har en aning om vad som kan ha hänt med dem. Cynthia har, utåt sett, gått vidare, gift sig, skaffat barn och slagit sig till ro i närheten av barndomshemmet, men hennes närstående vet att hon fortfarande är besatt av mysteriet. Så en dag anländer ett brev…

Jag har länge letat efter ett komplement till Harlan Coben, och nu har jag hittat det i form av Linwood Barclay. Det finns flera gemensamma nämnare mellan de två författarskapen: båda rör sig i östkustens väluppfostade sovstäder och fokuserar på skuggor från det förflutna. Dessutom är båda, trots en berg-och-dalbaneaktig spänning och tydligt bladvändartänk, stadigt förankrade i det vardagliga, vilket givetvis gör det hotfulla än mer hotfullt. Spänningsmomenten i ”No Time For Goodbye” varvas med fina inblickar i vardagslivet i Connecticut (min litterära favoritstat, ju!). Jag gillar särskilt draget att låta Cynthias man Terry agera berättarjag: dels för att han är oerhört sympatisk, men genom att förskjuta berättarperspektivet till en närstående och låta honom tvivla över sin hustrus agerande skapas också frågetecken kring Cynthias bakgrund och motiv – frågetecken som ger berättelsen en extra nerv. Det faktum att Terry arbetar som engelsklärare, brinner för sitt arbete och försöker motivera en begåvad men strulig elev är förstås också sympatiskt, och Barclay lyckas knyta ihop denna till synes obetydliga bihandling till den större intrigen på ett snyggt sätt.

En Riktigt Schysst Thriller™, som sagt, varken mer eller mindre. Behovet av En Riktigt Schysst Thriller™ ska dock inte underskattas, och jag har redan börjat reka efter fler Linwood Barclay-titlar. Nästa anhalt blir en annan fristående thriller i förortsmiljö: ”Too Close To Home”. Återkommer med omdöme!

Litet PS en googling senare: ”No Time For Goodbye” finns även utgiven på svenska och heter då ”Utan ett ord”. Jag som tänkte börja köra en ”översätt Linwood Barclay till svenska!”-kampanj…

Jag tycker att det är så svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med Scott Westerfelds böcker. När jag läser random uppslagen sida tycker jag inte att språket är så där speciellt imponerande (även om man inte kan kalla det dåligt), men historierna: så spännande! Osannolika? Kanske det, men jag har inga problem med att köpa bungyjackor, svävarbrädor, spagbol (spagetti bolognese i uppvärmningsbar portionspåse), hudantenner och allt vad de sysslar med i Westerfelds tredje bok i serien om den avlägsna framtid där man opererar alla 16-åringar så att de blir vackra och obekymrade. Han gör det ju så skickligt, Westerfeld, alla kapitel är skolboksexempel på hur man bygger upp spänning med cliff hangers och en historia som det är omöjligt att ett hitta ett bra ställe att lägga ner boken på.

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Tycker att ni borde  ta och läsa China Miévilles essä om J.G. Ballards författarskap i The Nation.

Innan Westerfeld började jag förresten äntligen läsa i Trude Marsteins ”Göra gott”. Det är ingen novellsamling och ingen roman, istället får vi följa drygt 100 personer under en viss tid, där många befinner sig på samma bar, gata eller fest. Via telefonsamtal, blickar eller utspilld öl byts perspektiven ut (lite som den här gamla Gigi D’Agostino-videon). Från Vivian, till personen i baren som hon räcker fram en hundring till, till en ny person som tar emot en öl, till en ny som möts i toalettdörren. Det kan tyckas fragmentariskt och i början har jag svårt att hålla reda på personerna i växlingarna, men samtidigt känns greppet väldigt originellt och det måste ha varit roligt för Marstein att få berätta alla de här olika historierna, att ikläda sig så många roller. Jag hoppas att jag inte kommer att ha tappat bort mig när jag återvänder från Westerfeld, som jag var tvungen att läsa innan jag avslutade Marstein. Återkommer med ”Göra gott”-omdöme.

Det var länge sedan jag läste en bok i en enda sittning, men nu har det hänt. Ändå var läsningen inte särskilt lustbetonad. Ofta ville jag lägga ifrån mig boken, göra som en av skurkarna i förra årets julkalender och förvandla bokstäverna till oläsbar nonsens. Men fortsatte gjorde jag, och det faktum att jag läste med en av mina döttrar sovande bredvid mig gjorde det hela ännu mer plågsamt. ”The Mother’s Tale” är, som titeln antyder, ytterligare en mammaskildring. Romanens berättarjag, vars namn förblir okänt, har gett upp en framgångsrik karriär för att vara hemma med sina två barn: Cassie, fjorton månader och Zach, tre månader. Matematiken talar sitt tydliga språk: barnen har kommit nästan ofattbart tätt, och livet, så som det en gång tedde sig har tagit slut.

Det här skulle kunna vara en australensisk ”I en familj finns inga fiender”, och det trodde jag också till en början, men snart tar berättelsen en otäck vändning och blir något helt annat. En förtätad thriller om det allra mest förbjudna? En ”Medea” för det tjugonde århundradet? Jag behöver inte skriva rakt ut vad detta fruktansvärda är, jag tror ni förstår. Länge satt jag och funderade på hur jag skulle kunna skriva den här recensionen utan att antyda vad som händer, men det går inte. Hederskodex får ursäkta, men det går faktiskt inte.

”The Mother’s Tale”. Mammans berättelse alltså; en specifik mamma, inte en mamma, vilken som helst. Jag tror att den bestämda formen är i högsta grad avsiktlig, för är det något man behöver under läsningen av Camilla Nolis djupt obehagliga men vackert skrivna debutroman är det distans. Särskilt om man råkar vara förälder själv. Man vill inte föreställa sig att romanens anonyma berättarjag kan vara vem som helst, kvinnan med mörka ringar under ögonen på ICA som fräser åt sitt barn lite, lite för aggressivt, den leende kvinnan i föräldragruppen… eller du själv. Som sagt: man distanserar sig under läsningen av ”The Mother’s Tale”. Inte omedelbart; i början, när ljuset är mjukt sepiafärgat av nattlampan och det nyfödda barnet ligger vid moderns bröst, är identifikationen total. Även lite senare, när bilden av det idylliska moderskapet börjar krackelera, är jag sympatiskt inställd till berättarjaget. Exakt när sympatin försvinner skulle vara en intressant bokcirkelfråga. Jag blir otroligt sugen på att diskutera ”The Mother’s Tale” med andra mer eller mindre nyblivna mammor, men misstänker att mammorna i min föräldragrupp skulle sätta kaffet i halsen, göra korstecken och sedan aldrig mer vilja träffa mig om jag satte boken i händerna på dem.

Det är lätt att värja sig totalt, måla ut berättarjaget till ett monster, en svartfet tragisk rubrik i kvällstidningarna, men jag tror att det är ett misstag att gå den vägen. Visst, det är bekvämt att ge henne attributet ”det andra” – mamman, den specifika, anonyma, monstruösa mamman, aldrig ”en mamma”, vilken som helst – men genom att svartmåla och direkt ta avstånd missar vi, tror jag, Camilla Nolis intentioner med romanen. Debatten om det så kallade goda moderskapet fortgår hela tiden. Senast igår kväll satt en hemmamamma hos Dr Phil och såg ner på alla mammor som förvärvsarbetar, menade att de som – citat – drar på sig strumpbyxor och lämnar sina barn hos främlingar överger sina barn. En god mamma är en självuppoffrande mamma – hur länge ska den myten få frodas och implanteras i våra huvuden? Så länge den lever och frodas kommer händelser likt de som skildras här tyvärr inte stanna i fiktionen. Samtidigt kan jag, lite matt, och i egenskap av en (oftast) ganska glad tvåbarnsmamma undra: vad är de positiva mammaskildringarna? Nu är ”The Mother’s Tale” extrem, men även på det aningen mindre kolsvarta spektrat är avsaknaden av glädje och kärlek anmärkningsvärd. Kanske är det så att man inte har behov av att skriva om det lyckliga, men jag undrar om det är sant när det gäller just mammaskildringar. Att vara förälder är ju att åka känslomässig berg-och-dalbana dygnet runt, ofattbar lycka och ofattbar trötthet och ofattbar frustration om vartannat – men varför har tröttheten och frustrationen så totalt dominerat det som börjar bli en litterär genre? Härmed efterlyser jag en roman om en småbarnsmamma som INTE vill a) sticka ifrån sin familj b) ta livet av sig eller c) ta livet av sina ungar. Bara en. Går det att ordna, tror ni, eller måste jag skriva den själv?