Okej, okej, sist ut av alla. Här kommer den.

1. Bäst i sommar?
Ge mig ett D, ge mig ett E, ge mig ett S… och K-N-A-U-S… och H-A-N. Alltså, Sarah Dessen, Knausgård och Jenny Han. Inga överraskningar där.
Sträckläste ”Paganini” en eftermiddag, och det är ju ett betyg på bra spänning. Sträckläste också kommande ”Det fördolda” på en tågresa, en skitbra svensk deckare. Mer om den 6 sep.

2. Sämst i sommar?
”Primtalens ensamhet” var trist. Sen har vi ju ”Easter parade” av Richard Yates. Han som inte är ”sämst” men som jag är allergisk mot. Och så dessa tre läs och glöm-böcker.

3. Vad har du helst läst på stranden?
(På balkongen eller i solstolen.) Har kört flera faktaböcker, kan rekommendera alla i del 1, 2 och 3.

4. Var har du läst mest?
När jag var i NY och när jag var uppe i Luleå. På semestern alltså. Sen när jag kom hem hit till Stockholm igen blev det mest fokus på eget bokskrivande.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag trillade in på faktan och det för att jag har så svårt att läsa fiktion när jag ska börja skriva själv. Det kan inte vara ungdomsböcker och inte romaner i min vanliga stil då, det bara stör.
Ett projekt jag misslyckades med var att jag tänkte läsa mycket mer norskt – men då var det just ungdoms… Gick inte.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ett av mina sämre NY-köp var Amy Sohns ”Prospect Park West”. En bok som fick mig att bli rätt cyniskt penga och framgångshetsad i några dagar, och verkligen inte på ett bra sätt. Yta, yta, yta. Hatar den känslan, och gillade inte boken särskilt alltså.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Chockar nog inte så mycket genom att säga ”Min kamp 6″. Läste precis Denise Rudbergs och Therese Bohmans böcker, och de var på min längta-lista. Mer om dem imorgon.
På barn&ungdoms kommer massa jag ser fram emot, nytt av Gunnar Ardelius, Sofia Nordin, Ingrid Olsson, Sara Kadefors och ett par spännande debutanter.

Helena och jag hade lite twitterprat om summer / beach houses i litteraturen.
Så här tycker jag det är  när det är som bäst: huset ligger någonstans på Cape Cod, östkusten, USA (andra ställen kan funka, men Cape Cod är idealt). Det är charmigt och snyggt. Stort. Det har havsutsikt, kanske ligger det tom på stranden, det är det allra bästa. Veranda finns hursomhelst alltid. Det är givetvis sommarsäsong, eller i nära anslutning till sommar (ibland kommer ju folk ut tidigt pga tex uppbrott, när man behöver sitta och titta på vågorna. Alternativt kommer man ut på hösten för att man behöver kura upp sig vid en brasa och lyssna på vågorna.) Det finns alltså en öppen spis! Vädret är alltid bra. Grannarna är intressanta. Mycket viktigt! Gärna i varierande ålder och socioekonomisk bakgrund. Det finns minst en bra restaurang eller ett kafé i det lilla samhället/orten. Denna plats är liksom den sociala sambandscentralen. Men man kan gå dit i flipflops, för flipflops är beach housen-littens Foppatofflor. (Och gud så mycket snyggare.)  Det kan också gärna finnas en gullig butik eller spännande firma, typ en surfshop, bikeshop, etc.
Med allt detta som viktig bakgrund utspelas sen en relationsroman där kärlek är i centrum. Helst en blandning av chicklit och underhållningslitteratur.

Själv är jag väldigt svag för denna genre. En del tänker automatiskt deckare när sommaren kommer, jag tänker beach house.

Men nu kanske en del undrar, varför denna slappa anglicism när det finns perfekta svenska uttryck som sommarhus, land, lantställe eller stuga?
Jo, helt enkelt för att ordet beach house ger mig helt andra associationer (allt det ovan beskrivna) än tex stuga.
För mig låter stuga som ett litet hus, det regnar, man blir sur på sin familj, man sover i våningssängar, det är skog runtomkring, i skogen finns det alltid myggor, det finns kanske en korvkiosk i närheten, man har inget rinnande vatten, och det är kallt i vattnet om man badar i sjö/hav. Dit måste man cykla alt gå på någon jobbig väg genom skogen. Det finns garanterat myror eller tom äckliga ormar på den.
Om det handlar om ungdomar så är de andra barnen på orten elaka och mobbiga. Huvudpersonen kan ha problem med övervikt eller acne eller stor blyghet och utanförskap. Det är iallafall något maffigt problem som ger en mycket tråkig tillvaro. Någon pratar förmodligen dialekt.
Om det finns grannar så är de alltid jobbiga och man vill undvika dem. Förhållanden håller i allmänhet alltid på att bli för jobbiga. Det är mycket ångest och bitterhet. Man tänker ‘familjeterapi! familjeterapi!’ medan men läser.
Bilen har ingen klimatanläggning. Och det råkar såklart bli stekhett den dagen man ska hem.

Ja, okej, nu har jag verkligen klumpat ihop det allra värsta jag kunde komma på, men när jag då istället tänker på beach house så är det inte jobbiga saker utan äventyr! kärlek! sand mellan tårna! snygga vågor! vackra solnedgångar! mörka mystiska män med hakor! snygga kvinnor med böljande hår! skitsöta klänningar! snygga chinos! god mat! sval champagne! pirrig förälskelse! gulliga grannpojkar! etc!
Ni fattar skillnaden? Beach house = mysigt och trevligt, stuga = klaustrofobisk ångest.

Jag vet att jag tjatar galet mycket om dessa två författare men de har varit min allra bästa beach house-litt i sommar: 1) Jenny Hans ”Sommaren jag blev vacker” (Cape Cod!!) och 2) Sarah Dessens ”Mycket mer än så” (påhittad ort men med klara Cape Cod-egenskaper).
Andra i samma genre, men inte lika bra, är tex Elin Hilderbrand som enbart skriver denna typ av böcker, och Jane Greens ”The beach house”. Det finns säkert fler, så om ni har tips, ös på! Eller om ni tycker att jag missade någon viktig ingrediens?

Som jag nämnt tidigare, och som säkerligen anats mellan raderna i det jag skrivit här på Bokhora de senaste åren, är jag väldigt känslomässigt investerad i mina fiktiva favoriter. Hur gick det för Jane Eyre och Mr Rochester efter hennes ”Reader, I married him”? Resulterade den närmast elektriska stämningen av undertryckta känslor mellan Puck Bure och Christer Wijk någonsin i en otrohetsaffär? Hur mår The Losers Club från ”It” nu för tiden? Och är Buffy lycklig utanför Sunnydale? Ja, där har vi ett axplock av de delikata frågeställningar jag kan roa mig med sömnlösa nätter.

Samma sak gäller romantiska komedier. Många kanske nöjer sig med den avslutande kyssen, antydningen om en lycklig framtid tillsammans. Köper löftet utan att vilja fördjupa sig i den grusögda, oretuscherade vardag som brukar följa de flesta lyckliga inledningar. Jag är inte sådan. På samma sätt som det var själva äktenskapet, tanken på en gemensam vardag, ett liv tillsammans i vått och torrt, och inte bröllopsdagen som lockade när jag gifte mig så är jag mer intresserad av att få fortsätta in i verkligheten – om man nu kan uttrycka sig så i renodlat fiktiva sammanhang. Oavsett: ni vet vad jag menar. Jag nöjer mig inte med den vaselinindränkta ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-linsen. Det är först efter det att huvudpersonerna fått varandra som det intressanta börjar. Håller ni med?

En som verkar vara inne på samma linje är Lisa Jewell. I hennes debutroman ”Ralph’s Party” från 1999 fick vi följa Jems och Ralphs trevande väg från rumskamrater till par. Nu har hon skrivit en uppföljare, ”After the Party”, där vi får träffa Jem och Ralph elva år, två barn och två missfall senare. Festen är, som titeln antyder, slut och vardagen har tagit vid. Som alla småbarnsföräldrar vet är det skrämmande lätt att tappa bort varandra mitt uppe i alla vaknätter, dagishämtningar och barnsjukdomar. Det är vad som hänt Jem och Ralph. Dag efter dag går de om varandra: Ralph gömmer sig uppe i sin ateljé för att slippa konfronteras med skuldkänslorna över att låta Jem dra det tyngsta lasset med barnen, medan Jem varken känner igen sig själv eller den man hon blev kär i. Vad har hänt med det perfekta paret, och kan de hitta tillbaka till magin igen?

”Ralph’s Party” är inte min favoritbok av Lisa Jewell, förmodligen av den enkla anledningen att det är hennes debut och att hon utvecklats som författare sedan dess. Om debuten – i alla fall så som jag minns den, det var tio år sedan jag läste den nu – var mer renodlad, klassisk chicklit så har de senare böckerna präglats av ett visst djup, en mognad som inte fanns där från början. Med detta sagt är ”After the Party” riktigt fin läsning. Allt det där man gillar med Lisa – värmen, den stillsamma humorn, det vardagligt brittiska, det i chicklitsammanhang fina språket – finns här. Förmodligen blir jag extra drabbad av Jems och Ralphs allt annat än lyckliga ”ever after” eftersom jag kan relatera till den småbarnsföräldraproblematik jag redan varit inne på. De föräldraguider som delas ut på mödravårdscentraler fokuserar mest på Kvinnan som en nyckfull, hormonell och skör varelse man ska behandla med varsamhet under och efter graviditeten; någon egentlig analys över vad som händer när tvåsamheten övergår i tresamhet – eller, i vårt fall, fyrsamhet – finns inte. På många sätt fördjupas relationen och kärleken av att få barn, men visst är det tärande att sätta inte bara sig själv, den personliga hygienen och nattsömnen utan även parförhållandet åt sidan under den första tiden. Det är alltför lätt att fortsätta så, tills man vaknar upp och upptäcker att alienationen är ett faktum. Jag har haft tur: min partner är oändligt mer stöttande och närvarande än romanens Ralph, och utan att gå in på detaljer över mitt privatliv så har vi haft många år på oss att ensamma bygga upp och vårda vår relation. När jag läser ”After the Party” blir jag påmind om vikten av att vårda vi:et, att inte låta den överväldigande föräldrakärleken skölja över allt – och så gråter jag glädjetårar mot slutet. Precis som det sig bör med lyckade romantiska komedier.

Det finns två orsaker till att jag köpte Sarah Pekkanens debutroman ”The Opposite of Me” utan att ha provläst så mycket som ett ord:

1. Den har lovordats av Jennifer Weiner (som även blurbar på omslaget). Än har det aldrig hänt att jag plockat upp en bok rekommenderad av Jennifer Weiner och inte åtminstone gillat den. Allt som oftast resulterar hennes boktips i ren och skär kärlek. Min intensiva kärleksaffär med Tom Perrotta, som varade hela hösten 2007 – och kommer att återupptas så fort karl bestämmer sig för att skriva en ny bok – är till exempel helt och hållet hennes förtjänst. Även Jennifer Haighs ”The Condition”, som jag läste och gillade i slutet av 2008, var ett Weinertips. Med andra ord: In Jennifer We Trust! Nästan läge att trycka upp t-shirts snart, tror jag.

2. Den handlar om tvillingsystrar.

Systrarna heter Lindsay och Alex och är så olika som tvillingar kan bli. Att de är tvillingar (tvåäggs, förvisso) är något av ett stort kosmiskt skämt, tycker Lindsay, som alltid stått i skuggan av sin surrealistiskt vackra och populära syster. Hon har alltid varit den smarta, hon som hjälpt deras smått kaotiska föräldrar att fylla i papper och hålla ordning hemma. Nu är de 29 år, och Lindsay är framgångsrik inom reklambranschen i New York medan Alex gör succé som modell och programledare i hemstaden Washington, D.C. Så försvinner genom ett misstag allt det Lindsay jobbat så hårt för, och hon återvänder till föräldrahemmet utan jobb och med svansen mellan benen. Hon berättar dock inte för någon att hon fått sparken från drömjobbet utan håller illusionen av duktiga, framgångsrika workaholic-Lindsay vid liv. Men väl hemma kan hon inte sluta fundera på ifall det hon sånär på stressat ihjäl sig över för att få – det tjusiga kontoret med utsikt över Manhattans skyskrapor, en vacker lägenhet, resor till Aspen, ett fett lönekonto som förblir orört eftersom hon aldrig hinner shoppa – och nu förlorat verkligen är vad hon vill. Vem är hon egentligen, och varför har hon låtit sig definieras av sin tvillingsyster så länge?

I dagens fredagsfråga berättar jag att jag nästan helt slutat läsa chicklit. Jag tröttnade, som jag uttrycker det, på att vada genom skit för att nå de försvinnande få guldkornen. Även Jessica har nyligen visat en viss frustration och trötthet inom genren. Är det chicklit eller oss det är fel på? Vet ni, jag tror faktiskt att det är genren. Det ÄR otroligt svårt att hitta böckerna som har det där man letar efter i en riktigt bra chicklit – den sympatiska hjältinnan, det rappa språket, humorn, skärpan, syrligheten – och har man genomlidit ett par förutsägbara shopping- och väninnefnissorgier är det lätt att ge upp. Men! När jag läser ”The Opposite of Me” känner jag något som liknar hopp. Det är inte fantastiskt, men jag hejar på Lindsay från första sidan och vill vara med på hennes resa mot självförverkligande och -insikt. Jämfört med alla de gånger jag läst chicklit och slängt boken i väggen, eller i alla fall haft god lust att göra det, är detta en avsevärd uppryckning. Nu är jag inte säker på om detta defacto är chicklit, men eftersom det är lättsmält och underhållande om kvinnor mellan 25 och 30 med fokus på relationer och förlaget vaskat fram en hel rad amerikanska chicklitförfattare som fått blurba misstänker jag att den är avsedd att passa in i chicklitmallen. Den mänskligare, mognare om du så vill, varianten som representeras av folk som Melissa Bank, Lisa Jewell och – ja – Jennifer Weiner. Oavsett: ”The Opposite of Me” är läsvärd. För mig, som vill varva mer krävande litteratur med böcker med ett lättare anslag (aka fluff), var det perfekt läsning en solig aprildag. Såväl ton som tematik påminner faktiskt en hel del om Jennifer Weiner, i synnerhet hennes andra och kanske mest kända roman ”I hennes skor”, vilket möjligen förklarar Weiners entusiastiska tillrop och blogginlägg där hon ber sina läsare förhandsboka ”The Opposite of Me” så att bokhandlarna ska ta in den. Jag gissar att hon ser sig själv för tio år sedan i Sarah Pekkanen och tja, jag har ju vid flera tillfällen beklagat det faktum att det bara finns en Jennifer Weiner, så varför inte? Det ska bli intressant att se om Sarah Pekkanen fortsätter att hålla chicklitfanan – om det nu är chicklit, och vem bryr sig egentligen så länge det är kul och läsvärt? – högt.

Dags att dissa lite chick-lit. Jag har kanske förläst mig på genren, men jag går verkligen inte igång längre.

Jenny Leebs ”På grund av Leon” är egentligen rätt ok och jag har gillat det jag läst av Leeb tidigare, men den här gången vinner hon inte över mig. Vännerna (eller egentligen de f.d. vännerna) Maja och Angelicas liv och leverne engagerar mig inte det minsta och jag vill bara slå lite vett i den lite väl ofta ljugande Maja. Jag tycker ungefär lika illa om henne som Elsa i ”Elsas mode”, men Leeb är ändå en avsevärt mycket bättre författare än Sofi Fahrman. Det hjälper dock inte utan jag kände mig bara tom efter att jag hade läst ut den.

Meg Cabots ”Babbeldrottningen i New York” orkade jag inte ens läsa ut eftersom jag tyckte den var så grymt fjantig och jag blev verkligen allergisk mot alla pinsamheter. Fattar faktiskt inte varför jag ens trodde jag skulle kunna stå ut när jag dessutom verkligen hatar titeln så mycket att jag får rysningar… Babbeldrottningen?

Så, är det mig det är fel på? Har jag kanske hamnat i en ny fas där jag inte längre identifierar mig med ”hjältinnan”? Eller är det så att det här faktiskt bara var två rätt så tråkiga böcker?

Önsketankessurfande – är det bara jag som ägnar mig åt det? Ni vet: man tänker ”visst borde x ha en ny bok på g?” varpå man, utan några som helst belägg för att ens önskningar överensstämmer med förlagens utgivningsscheman, går in på Amazon för att kolla hur det ligger till. Häpnadsväckande ofta brukar mitt önsketankessurfande sluta lyckligt. Senast alldeles nyss, under ett telefonsamtal med min syster, sedan många år bosatt i England. Hon kommer hem till tjejernas ettårskalas och ville veta vad de – och jag, som fyller trettio bara några veckor senare – vill ha i födelsedagspresent. Så fort vi avhandlat mina döttrars sko- och klädstorlek klickade jag mig in på Amazon.co.uk, för plötsligt slogs jag av tanken att jag för ganska precis ett år sedan läste en ny roman av Lisa Jewell. Hon hör till den där klicken mer eller mindre bästsäljande författare vars utgivning man nästan kan ställa klockan efter (Jennifer Weiner är en annan, och Joyce Carol Oates förstås, som släpper nytt minst en gång i kvartalet) så nog borde det vara ett nytt alster på väg? Klick, klick, hoppas, hoppas… och SCORE! ”After the Party” släpps den 15 april. Eftersom mitt önsketänkande funkar så bra idag slänger jag in ytterligare en önskan: att den ska finnas i airport edition på Heathrow när min kära syster flyger hem nästa helg.

Jag har väldigt kluvna känslor inför Sophie Kinsellas författarskap. Inte minst Shopaholicserien. Jag tycker det är väldigt synd att den jobbar med så stereotypa klyschor, som att kvinnor inte kan sköta ekonomin och gömmer shoppingkassar i garderoben och säger ”äsch, den här gamla trasan” när mannen frågar.

Det är lite som med Mona Sahlin och den röda väskan som valsade runt i medierna i veckan. Det hade varit mycket enklare om Mona fångats med ett mer manligt attribut som, en iPhone t ex. Då hade ingen ens brytt sig om att ifrågasätta henne. Trots att en iPhone är dyrare än hennes väska.

Oj, nu kom jag ur spel. Det är så lätt hänt att man gör det när det handlar om den här typen av jämställdhetsfrågor. Och det är vad jag ogillar med Kinsellas författeri. Att tjejerna är för svaga!

Jag är väl medveten om genren och vad den står för. Men det är många författare som bevisat att det går att skriva bra chicklit med starka kvinnor och reella problem i huvudrollerna.

I Kinsellas nya bok ”Flickan från tjugotalet” så nuddar hon litet vid den typen av problem även om det görs på Kinsellavis (det är naturligtvis ganska allvarligt även att inte kunna sköta sin ekonomi, men Kinsella slarvar liksom bort allvarlighetsperspektivet genom att låta Shopaholicen luta huvudet litet på sned och skicka söta, förvirrade brev till sin bankman).

Huvudpersonen Lara har nämligen gjort slut med sin pojkvän, eller rättare sagt, HAN har gjort slut med henne, och hon har inte tagit det så bra. Kanske lite stalkervarning här. Och Lara har eget företag men det går inte heller så bra eftersom hennes affärspartner har stuckit.

Så hennes familj och släkt tycker liksom lite synd om Lara. När hon dessutom får något som liknar ett misstänkt sammanbrott på gammelfaster Sadies begravning, blir föräldrarna väldigt oroade.

Så långt ganska allvarligt ja.

Men det är ju bara Sadie som spökar för Lara! Helt normalt ju. Nåväl, med Sadies hjälp så blir Lara tuffare och tar tag i sin livssituation. Och inte bara i sin, utan även i Sadies dödssituation. Slutet gott allting gott förstås, som det brukar vara i de här böckerna.

Var inte så pepp när jag plockade åt mig den här boken, men ibland måste man dit och krafsa i sårskorporna även om man inte tycker att något är sådär himlastormande bra. Så är det med Sophie Kinsella och mig.

Ska ärligen säga att jag blev litet positivt överraskad. Det var roligare och trevligare än jag trott, och lite nya och oväntade grepp. Sedan tycker jag bonus för de fina klädbeskrivningarna. Älskar det där modet som beskrivs, med sådana där fransiga klänningar och tjusiga plymer och små munnar målade till utropstecken! Det fick man massor av.

Gillar man Kinsella, gillar man det här också. Så kan vi väl säga, ja.

Vad ÄR det med Marian Keyes senaste, ”The Brightest Star in the Sky”? Tre av fem bokhoror har köpt/lånat/läst och varit allt annat än begeistrade och en fjärde (hint: den bokhora vars namn inte börjar på J…) har vid upprepade tillfällen stått och hållit i den i olika bokhandlar – men alltid ställt tillbaka. Börjar hon tappa stinget, Marian? Om så är fallet, vem kliver upp och tar hennes plats som den anglosaxiska världens mesta chicklitförfattare? Sophie Kinsella? Jane Green? (Hoppas inte.) Eller, hemska tanke, Cecilia ”adverbmissbrukaren” Ahern? Eller kommer vi istället för tronbyte se en mer drastisk förändring? Är chicklit, i sin mest basala, formulaiska form, rentav en 00-företeelse? Jag vet i alla fall att jag är redo att göra slut med virriga ”oops”-hjältinnor, deras shoppingmissbruk, ätstörningar light och astrista Mr Rights. Hellre i så fall den chicklit som Johanna L är så bra på att hitta: en mer välskriven, rapp form av chicklit där könsrollerna inte är fullt så stereotypa och humorn är mer av det syrliga slaget. Eller den chicklitavart som författare som Candace Bushnell och Plum Sykes representerar, där alla karaktärer är så alienaktigt snygga, rika och kåta att det blir sci-fi av det hela.

Allra oftast ersätter jag den traditionella chickliten med det som amerikanska bokförsäljare brukar kalla ”women’s fiction” (klimakterielitt i Helenas ordlista). Varma, mänskliga och hyfsat välskrivna skildringar av något äldre kvinnors vardag, tänk Elizabeth Berg, Sue Monk Kidd eller någon annan Oprahfavorit. Förmodligen säger det mer om var jag befinner mig i livet än om chicklitens framtid, men jag tycker ändå det är intressant att fundera kring.

Hur tror ni att framtidens kvinnoorienterade underhållningslitteratur kommer att se ut? Och hur blir det med Marian - kommer hon att skriva den där sista boken om systrarna Walsh (Helen, den yngsta och kanske galnaste av syrrorna, kräver en egen bok, tycker ni inte?) och resa sig upp i sista sekunden, eller blir det tronskifte?

Jag läste ju en jättebra chicklit under julhelgen, ”The little stalker” av Jennifer Belle, och efter den kände jag att jag ville (måste, behövde!) ha mer av samma mynt. Det blev ”The beach house” av Jane Green, som Helena läst förut, och ”Den jag ville ha” av Sheila O’Flanagan. Men uuh, vilken sockerchock. Alldeles för sliskigt!

O’Flanagan: Män som är perfekta på precis alla sätt, kvinnor som har gått ner i vikt och inte förstår hur vackra de blivit på kuppen, folk som på allvar går omkring och övertydligt trumpetar att pengar är allt. Gissa om man fattar att den tjejen kommer att åka på en ekonomisk näsbränna innan hon hinner blinka? Är det något vi vet så är det ju att looove är det viktigaste, och såna som styrs av andra motiv, ja, de är the bad guys. Enkel logik.

Green: Superputtenuttigt på Nantucket, supertrevligt ställe iofs, men kunde det ha varit lite, lite mer motstånd innan allt löste sig till det allra, allra bästa för alla, alla människor? Det finns ändå en hel del saftiga konflikter att ta hand om: erkänna att man är gay, självmord, tonårsuppror, skilsmässa, otrohet. Fast ett två tre… hepp!

Vilken lärdom drar jag av det här då?

1) Att jag mest gillar en viss typ av chicklit som jag nog inte ens tycker bör kallas chicklit. Kanske underhållningslitteratur? Här har männen lite ölmage, kvinnorna är smarta, det är skarpare och svartare humor, och handlingen glider inte framåt mot automatiskt lyckligt mr Right-slut med killen som har den snyggaste kroppen och de blåaste ögonen.
Allt är dessutom mycket bättre skrivet. Författare: Jennifer Belle, Jane Fallon (ev Melissa Bank, men ännu mer tveksam på etiketten där).

2) Att jag inte kommer att läsa fler av Sheila O’Flanagan. Varenda stereotyp och klyscha prickade hon in. Handen på hjärtat, om ni träffar en gammal kompis som ni inte sett på tio år, skulle ni efter hälsningsfrasen gå direkt på att tala om era nu framträdande och snygga kindben ? Jag hoppas svaret är nej. Ska man stå ut med att människor beter sig så? Svaret är nej.
Och så de förargade utropen, inklusive händerna i sidorna,  med hela namnet:  ”Men Darcey McGonigle! Säg inte att du suttit och jobbat hela kvällen!” Vilka vuxna människor göra sånt idag? För mig känns det otroligt mycket Lotta-böckerna anno 1942.

3) Jane Green hamnar på nja-listan*. Två försök av henne. ”39-årskrisen” / ”Second chance” var lite bättre. ”The Beach house”, inte alls bra.

* Innebär att om jag har helt slut på böcker och det enda ställe jag kan handla nya på är Pressbyrån eller en liten flygplats eller något annat ställe med ytterst begränsat utbud, och om det inte då finns något annat som lockar så skulle jag kanske kunna tänka mig en titel av den här författaren. Men det är de drastiska omständigheterna som gör det.

PS. Jag prövade också den nya Marian Keyes, ”The brightest star in the sky”, men jag kom inte längre än sidan 87 innan jag gav upp. Helt ointresserad! Fattar inte själv vad som hänt… Är det jag eller är det Marian?

När jag och Cecilia pratade om NY och NY-litteratur i höstas tipsade jag om ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. Det är typ en chicklit, men skarpare och syrligare, utan alla dessa vanliga chicklit-stereotyper i handling och karaktärer.
Nu inför jullovet shoppade jag på mig den senaste från Jennifer Belle, ”Little stalker”. Och, åh, lovely! Har fnissat och skrattat högt flera gånger.

Huvudperson här är Rebekah Kettle, självklart en NY-bo. Hon publicerade sin debutroman för några år sen, och har sen dess mer eller mindre försökt jobba på uppföljaren. Mest mindre, faktiskt. Hon har även försökt hitta en man, det har inte gått så bra. Och så har hon troget och slaviskt sett alla Arthur Weeman-filmer, om och om igen. (Han är väldigt lik Woody Allen, både som person och som filmskapare.) Nästan på gränsen till stalking, så besatt är hon av Arthur Weeman.
Tack vare Weemans filmer träffar hon ett par nya människor, varav den ena är en paparazzifotograf som Rebekah börjar dejta, och tack vare sin pappas brist på sekreterare så lär hon känna mrs Williams, en äldre dam vars köksfönster mirakulöst nog råkar vara i exakt rätt vinkel för att titta in i Weemans köksfönster. Holymoly! Efter det kan det ju bara gå uppåt, eller hur?

Det blir rätt många förvecklingar och turer, och ärligt så var nog första halvan allra bäst, men… Jag gillar ändå ”Little stalker” mycket. Rolig humor, tex Rebekahs besatthet för att kolla dubbelavsnitt av ”Lilla huset på prärien” varje morgon – en besatthet hon enligt sin psykolog delar med många kvinnor. Det finns flera där ute som önskar sig doc Baker som läkare, och vill bli kallade Halfpint i smeknamn.
Paparazzifotografen och dejtandet är också så himla skönt i chicklittermer. Killen är lite kort med ölmage, exakt den kroppsform Rebekah favoriserar. En tjock man som visar att han inte bryr sig. Har ni hört på maken, vilken mr Right?
Och så hennes kontakter inom förlagsvärlden. Alla dessa omslag med ben. Hur hon en sommar är jäkligt avundsjuk på en blå bok hon ser människor läsa intresserat över hela stan. Varför läser de inte hennes bok istället? Sen råkar hon se titeln på den blå, Nueva York.
Ja, plus massa fiffiga oneliners. Roligt, roligt!

Som sagt, inte perfekt ända in i mål, men struntsamma. Den är ändå en mycket bra och rolig chicklit, eller något ditåt. När Rebekahs bok blir kallad chicklit utbrister hon:

”Chicklit is a derisive term invented by a frustrated magazine hack who probably wished she could write a novel, but she knew she never could. That phrase brought women back two hundred years. If it continues, we’ll be forced to write under male pseudonyms again.”