Jag har väldigt kluvna känslor inför Sophie Kinsellas författarskap. Inte minst Shopaholicserien. Jag tycker det är väldigt synd att den jobbar med så stereotypa klyschor, som att kvinnor inte kan sköta ekonomin och gömmer shoppingkassar i garderoben och säger ”äsch, den här gamla trasan” när mannen frågar.

Det är lite som med Mona Sahlin och den röda väskan som valsade runt i medierna i veckan. Det hade varit mycket enklare om Mona fångats med ett mer manligt attribut som, en iPhone t ex. Då hade ingen ens brytt sig om att ifrågasätta henne. Trots att en iPhone är dyrare än hennes väska.

Oj, nu kom jag ur spel. Det är så lätt hänt att man gör det när det handlar om den här typen av jämställdhetsfrågor. Och det är vad jag ogillar med Kinsellas författeri. Att tjejerna är för svaga!

Jag är väl medveten om genren och vad den står för. Men det är många författare som bevisat att det går att skriva bra chicklit med starka kvinnor och reella problem i huvudrollerna.

I Kinsellas nya bok ”Flickan från tjugotalet” så nuddar hon litet vid den typen av problem även om det görs på Kinsellavis (det är naturligtvis ganska allvarligt även att inte kunna sköta sin ekonomi, men Kinsella slarvar liksom bort allvarlighetsperspektivet genom att låta Shopaholicen luta huvudet litet på sned och skicka söta, förvirrade brev till sin bankman).

Huvudpersonen Lara har nämligen gjort slut med sin pojkvän, eller rättare sagt, HAN har gjort slut med henne, och hon har inte tagit det så bra. Kanske lite stalkervarning här. Och Lara har eget företag men det går inte heller så bra eftersom hennes affärspartner har stuckit.

Så hennes familj och släkt tycker liksom lite synd om Lara. När hon dessutom får något som liknar ett misstänkt sammanbrott på gammelfaster Sadies begravning, blir föräldrarna väldigt oroade.

Så långt ganska allvarligt ja.

Men det är ju bara Sadie som spökar för Lara! Helt normalt ju. Nåväl, med Sadies hjälp så blir Lara tuffare och tar tag i sin livssituation. Och inte bara i sin, utan även i Sadies dödssituation. Slutet gott allting gott förstås, som det brukar vara i de här böckerna.

Var inte så pepp när jag plockade åt mig den här boken, men ibland måste man dit och krafsa i sårskorporna även om man inte tycker att något är sådär himlastormande bra. Så är det med Sophie Kinsella och mig.

Ska ärligen säga att jag blev litet positivt överraskad. Det var roligare och trevligare än jag trott, och lite nya och oväntade grepp. Sedan tycker jag bonus för de fina klädbeskrivningarna. Älskar det där modet som beskrivs, med sådana där fransiga klänningar och tjusiga plymer och små munnar målade till utropstecken! Det fick man massor av.

Gillar man Kinsella, gillar man det här också. Så kan vi väl säga, ja.

Vad ÄR det med Marian Keyes senaste, ”The Brightest Star in the Sky”? Tre av fem bokhoror har köpt/lånat/läst och varit allt annat än begeistrade och en fjärde (hint: den bokhora vars namn inte börjar på J…) har vid upprepade tillfällen stått och hållit i den i olika bokhandlar – men alltid ställt tillbaka. Börjar hon tappa stinget, Marian? Om så är fallet, vem kliver upp och tar hennes plats som den anglosaxiska världens mesta chicklitförfattare? Sophie Kinsella? Jane Green? (Hoppas inte.) Eller, hemska tanke, Cecilia ”adverbmissbrukaren” Ahern? Eller kommer vi istället för tronbyte se en mer drastisk förändring? Är chicklit, i sin mest basala, formulaiska form, rentav en 00-företeelse? Jag vet i alla fall att jag är redo att göra slut med virriga ”oops”-hjältinnor, deras shoppingmissbruk, ätstörningar light och astrista Mr Rights. Hellre i så fall den chicklit som Johanna L är så bra på att hitta: en mer välskriven, rapp form av chicklit där könsrollerna inte är fullt så stereotypa och humorn är mer av det syrliga slaget. Eller den chicklitavart som författare som Candace Bushnell och Plum Sykes representerar, där alla karaktärer är så alienaktigt snygga, rika och kåta att det blir sci-fi av det hela.

Allra oftast ersätter jag den traditionella chickliten med det som amerikanska bokförsäljare brukar kalla ”women’s fiction” (klimakterielitt i Helenas ordlista). Varma, mänskliga och hyfsat välskrivna skildringar av något äldre kvinnors vardag, tänk Elizabeth Berg, Sue Monk Kidd eller någon annan Oprahfavorit. Förmodligen säger det mer om var jag befinner mig i livet än om chicklitens framtid, men jag tycker ändå det är intressant att fundera kring.

Hur tror ni att framtidens kvinnoorienterade underhållningslitteratur kommer att se ut? Och hur blir det med Marian - kommer hon att skriva den där sista boken om systrarna Walsh (Helen, den yngsta och kanske galnaste av syrrorna, kräver en egen bok, tycker ni inte?) och resa sig upp i sista sekunden, eller blir det tronskifte?

Jag läste ju en jättebra chicklit under julhelgen, ”The little stalker” av Jennifer Belle, och efter den kände jag att jag ville (måste, behövde!) ha mer av samma mynt. Det blev ”The beach house” av Jane Green, som Helena läst förut, och ”Den jag ville ha” av Sheila O’Flanagan. Men uuh, vilken sockerchock. Alldeles för sliskigt!

O’Flanagan: Män som är perfekta på precis alla sätt, kvinnor som har gått ner i vikt och inte förstår hur vackra de blivit på kuppen, folk som på allvar går omkring och övertydligt trumpetar att pengar är allt. Gissa om man fattar att den tjejen kommer att åka på en ekonomisk näsbränna innan hon hinner blinka? Är det något vi vet så är det ju att looove är det viktigaste, och såna som styrs av andra motiv, ja, de är the bad guys. Enkel logik.

Green: Superputtenuttigt på Nantucket, supertrevligt ställe iofs, men kunde det ha varit lite, lite mer motstånd innan allt löste sig till det allra, allra bästa för alla, alla människor? Det finns ändå en hel del saftiga konflikter att ta hand om: erkänna att man är gay, självmord, tonårsuppror, skilsmässa, otrohet. Fast ett två tre… hepp!

Vilken lärdom drar jag av det här då?

1) Att jag mest gillar en viss typ av chicklit som jag nog inte ens tycker bör kallas chicklit. Kanske underhållningslitteratur? Här har männen lite ölmage, kvinnorna är smarta, det är skarpare och svartare humor, och handlingen glider inte framåt mot automatiskt lyckligt mr Right-slut med killen som har den snyggaste kroppen och de blåaste ögonen.
Allt är dessutom mycket bättre skrivet. Författare: Jennifer Belle, Jane Fallon (ev Melissa Bank, men ännu mer tveksam på etiketten där).

2) Att jag inte kommer att läsa fler av Sheila O’Flanagan. Varenda stereotyp och klyscha prickade hon in. Handen på hjärtat, om ni träffar en gammal kompis som ni inte sett på tio år, skulle ni efter hälsningsfrasen gå direkt på att tala om era nu framträdande och snygga kindben ? Jag hoppas svaret är nej. Ska man stå ut med att människor beter sig så? Svaret är nej.
Och så de förargade utropen, inklusive händerna i sidorna,  med hela namnet:  ”Men Darcey McGonigle! Säg inte att du suttit och jobbat hela kvällen!” Vilka vuxna människor göra sånt idag? För mig känns det otroligt mycket Lotta-böckerna anno 1942.

3) Jane Green hamnar på nja-listan*. Två försök av henne. ”39-årskrisen” / ”Second chance” var lite bättre. ”The Beach house”, inte alls bra.

* Innebär att om jag har helt slut på böcker och det enda ställe jag kan handla nya på är Pressbyrån eller en liten flygplats eller något annat ställe med ytterst begränsat utbud, och om det inte då finns något annat som lockar så skulle jag kanske kunna tänka mig en titel av den här författaren. Men det är de drastiska omständigheterna som gör det.

PS. Jag prövade också den nya Marian Keyes, ”The brightest star in the sky”, men jag kom inte längre än sidan 87 innan jag gav upp. Helt ointresserad! Fattar inte själv vad som hänt… Är det jag eller är det Marian?

När jag och Cecilia pratade om NY och NY-litteratur i höstas tipsade jag om ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. Det är typ en chicklit, men skarpare och syrligare, utan alla dessa vanliga chicklit-stereotyper i handling och karaktärer.
Nu inför jullovet shoppade jag på mig den senaste från Jennifer Belle, ”Little stalker”. Och, åh, lovely! Har fnissat och skrattat högt flera gånger.

Huvudperson här är Rebekah Kettle, självklart en NY-bo. Hon publicerade sin debutroman för några år sen, och har sen dess mer eller mindre försökt jobba på uppföljaren. Mest mindre, faktiskt. Hon har även försökt hitta en man, det har inte gått så bra. Och så har hon troget och slaviskt sett alla Arthur Weeman-filmer, om och om igen. (Han är väldigt lik Woody Allen, både som person och som filmskapare.) Nästan på gränsen till stalking, så besatt är hon av Arthur Weeman.
Tack vare Weemans filmer träffar hon ett par nya människor, varav den ena är en paparazzifotograf som Rebekah börjar dejta, och tack vare sin pappas brist på sekreterare så lär hon känna mrs Williams, en äldre dam vars köksfönster mirakulöst nog råkar vara i exakt rätt vinkel för att titta in i Weemans köksfönster. Holymoly! Efter det kan det ju bara gå uppåt, eller hur?

Det blir rätt många förvecklingar och turer, och ärligt så var nog första halvan allra bäst, men… Jag gillar ändå ”Little stalker” mycket. Rolig humor, tex Rebekahs besatthet för att kolla dubbelavsnitt av ”Lilla huset på prärien” varje morgon – en besatthet hon enligt sin psykolog delar med många kvinnor. Det finns flera där ute som önskar sig doc Baker som läkare, och vill bli kallade Halfpint i smeknamn.
Paparazzifotografen och dejtandet är också så himla skönt i chicklittermer. Killen är lite kort med ölmage, exakt den kroppsform Rebekah favoriserar. En tjock man som visar att han inte bryr sig. Har ni hört på maken, vilken mr Right?
Och så hennes kontakter inom förlagsvärlden. Alla dessa omslag med ben. Hur hon en sommar är jäkligt avundsjuk på en blå bok hon ser människor läsa intresserat över hela stan. Varför läser de inte hennes bok istället? Sen råkar hon se titeln på den blå, Nueva York.
Ja, plus massa fiffiga oneliners. Roligt, roligt!

Som sagt, inte perfekt ända in i mål, men struntsamma. Den är ändå en mycket bra och rolig chicklit, eller något ditåt. När Rebekahs bok blir kallad chicklit utbrister hon:

”Chicklit is a derisive term invented by a frustrated magazine hack who probably wished she could write a novel, but she knew she never could. That phrase brought women back two hundred years. If it continues, we’ll be forced to write under male pseudonyms again.”

Jag håller förresten på med något ganska onobelligt nu, i min egen läsning. När jag var i London förra veckan så köpte jag på mig Marian Keyes nyaste ”The Brightest Star in the Sky”. Tycker sådär faktiskt. Jag gillar egentligen Marian bäst när det handlar om systrarna Walsh, och den här gör det inte och är för… sliskig på något vis. För mycket pjunk.

Men jag är inte klar ännu, vi får se vad slutomdömet blir. Boktoka har läst och verkar också lite tvekish.

Jag har också läst Sofi Fahrmans bok ”Elsas mode”, och ja, det gick jättefort, och nej, det är väl inte litterärt årets mästerverk. Men det ska det ju inte heller vara. Det är en bubblig, liten trevlig sak.
Men en sak som jag blir impad av – den jäkla peppen! Jag gillade verkligen att So… förlåt Elsa jobbar på så hårt och inte ger sig utan kämpar, tar för sig, faller, börjar på nytt. Med tanke på alla horder av unga tonårstjejer och de som är runt tjugo som kommer att få den i julklapp eller redan läst det, tycker jag just det är skitbra. Uppåt och framåt, if you snooze, you loose. Nu önskar jag ju personligen att man kanske satsar all sin energi på något annat än att starta en modeblogg, men jag är helt för att satsa sin energi på något istället för att bara sitta och vänta på att bli medbjuden. Det är så lätt att hamna i jag kan inte / jag törs inte / men hur ska jag-fällan.

Jag hade glömt dragen i historien några dagar efter utläsning, men jag går fortfarande runt med drivet. Det tar vi med oss!

Förutom att tjejerna i brittisk chicklit alltid har en gaybästis, så har de alltid, och jag menar verkligen alltid, ett oerhört neurotiskt förhållande till sina mödrar. Mammorna går dem på nerverna, matar dem, tjatar på dem, älskar ihjäl svärsönerna och bröderna (i de fall det finns en bror, och det gör det påfallande ofta) och tycker att döttrarna är värdo.

Det här gäller alltså främst engelsk chicklit, typ Jane Green och Sophie Kinsella.

I svensk chicklit är det inte lika vanligt (även om det förekommer lite perifert, t ex Kristins mamma i ”Väninnan” och Melindas mamma i ”Jaktsäsong”), inte heller så mycket i amerikansk, förutom de judiska mammorna förstås. Det är intressant – beror det på den svenska kvinnans frigörelse och yada yada, eller har våra svenska författare missat en hörnsten i chicklit?

Varje gång jag läser tänker jag på just detta, att mammorna alltid blir så taskigt beskrivna. Trots att det är de som håller ihop döttrarna när det krisar, ändå. Till sist. Blir litet glad över min egen mamma som kan konsten att ignorera sina barn när det är befogat, och älska ihjäl dem när det behövs. Det enda hon inte kan hantera i vår relation, är prat om pengar. Och det beror uteslutande på att jag inte kan hantera mina pengar och slår bakut. Men jag har åtminstone vett att se att det är mig det är fel på. Skulle aldrig skriva en chicklit med en hemsk mama i persongalleriet. Mammor är livets förrätt ser ni, på samma sätt som barnbarn blir den allra ljuvligaste lilla dessert. Vi barn är bara det där trista i mitten som måste genomlevas.

För fyra-fem år sedan var Bokhoras egen Johanna Ö de svenska modebloggarnas drottning med sin Fashionista.se. Nu några år senare är det  bl.a. Sofi Fahrman, Elin Kling  som sitter på tronen. Att modebloggarnas värld förr eller senare skulle skildras i romanform är inte så förvånande och det är det som nu Sofi Fahrman försökt att göra i boken ”Elsas mode”.

Boken handlar om Elsa från Borås, som efter några månader i New York kommer hem till Sverige, flyttar till Stockholm, börjar jobba på caféet Foam och startar en modeblogg. Hon blir självklart kär i Sveriges hetaste och snyggaste designer Hugo Cronstedt och hennes blogg stiger snabbt på Bloggtoppen vilket ger henne fler och fler möjligheter i modevärlden.

Det bra: omslaget och insidan är snyggt påkostade och känns helt rätt för genren. Jag gillar även att det finns screenshots av blogginläggen lite då och då vilket är nästan det enda sättet för att hålla koll på tidslinjen. Sexscenerna är fler än i de flesta chick-litböcker jag läst och de tillhör faktiskt den del av boken som jag ej rodnar av pinsamhet för. Huvudpersonen Elsa har dessutom rätt så befriande lite ångest över sina sexuella eskapader vilket känns, för att tala modebloggska, riktigt fräscht.

Nu till de sämre delarna: språkligt sett så är boken så långt ifrån ett mästerverk man kan komma och den är berättad i presens vilket stör läsningen enormt mycket. Att huvudpersonen Elsa sedan är en så sjukt jobbig och självupptagen person gör att man inte heller riktigt klarar av alla pinsamheter hon utsätter sig och sin omgivning för. Mängden name- och brandname-dropping överträffas inte ens av Bret Easton Ellis ”Glamorama”. Men där ”Glamorama” är en satir över en ytlig, märkesbesatt modevärld är det här utan en minsta glimt i ögat. Jag kommer på mig själv att längta efter en dos av terrorister, blod och mord. Förutsägbarheten i händelseutvecklingen är enorm och jag ryser vid tanken på att det här är tänkt att bli en trilogi. Fast jag måste nog ändå erkänna att trots all denna pinsamhet som boken utsatte mig för så skämsnjöt jag nog ändå lite av den…

När jag läser Johanna L:s inlägg om ”39-årskrisen” påminns jag om att jag helt glömt bort att skriva om Jane Greens pocketaktuella ”The Beach House”, som jag läste för en dryg månad sedan under för genren perfekta omständigheter (bubbelbad, Chardonnay och barnvakt, need I say more?). Egentligen har jag väl inte särskilt mycket att säga – det är en typisk Jane Green på gott och ont, fjäderlätt men hyfsat njutbar stapelvaruchicklit, där miljön (Nantucket) lyfter en i sig ganska förutsägbar historia några snäpp. Men! Minnesgoda läsare erinrar sig kanske hur skämskudden åkte fram på ett ställe (s 348 i min utgåva om vi ska vara exakta) när det började drypa socker och Harlequinformuleringar. ”She had forgotten the sweetness of a first kiss” följt av alldeles för många ”one another’s”-konstruktioner, någon som minns nu?

Jag hade i alla fall inte glömt den passagen, kämpar fortfarande så smått med sekundärskammen, så när den dök upp – i lätt omarbetad form – i ”The Beach House” höll jag på att sätta Chardonnayn i halsen. Får man plagierar sig själv på det här sättet? Läs och döm själva!

Ur ”Second Chance”:

”She had forgotten the sweetness of a first kiss. Had forgotten how you lean your foreheads on one another’s, looking into one another’s eyes with a sweet smile when it’s over, cupping one another’s faces with your hands, wanting to drink the other in, wanting to just eat them up with a spoon.

She had forgotten.

Now she remembers.

Ur ”The Beach House”:

”She had forgotten what it felt like to look at another person and feel a flash of heat, imagine what it would be like to caress their stomach, bury your nose into their neck just to smell them, feel their strong hands around your waist, lifting you up, turning you ovet.

She had forgotten.

Now she remembers.”

Hela den här ”She had forgotten/Now she remembers”-affären har fått mig att fundera lite på hur pass vanligt det är att författare plagierar sig själva. Givetvis har alla författare – i alla fall alla bra författare – ett tydligt igenkännbart språk som förmedlar en specifik känsla (att öppna en ny JCO och omedelbart känna ”aah, nu läser jag JCO!”), men detta att rakt av citera sig själv tror jag inte är särskilt vanligt. Eller? Har ni några liknande exempel från andra författare?

Vad finns det för likheter mellan Klas Östergren och Jane Green? Egentligen inga, eller också en stor: att jag gärna befinner mig i deras världar. Det verkar kanske konstigt att försöka jämföra dem, en fin roman och en lätt underhållnings-feel good, men jämförelsen går ut på att jag i båda två direkt känner hur det flyter och att jag inte är det minsta orolig för hur det kommer att bli. Jag läser några sidor, och jag slappnar av, känner mig omhändertagen som läsare. Författaren har full koll på hantverket och därmed så är det bara att luta sig tillbaka och njuta.

I Klas Östergrens ”Den sista cigaretten” handlar det om åttiotalet, det hysteriska, yuppiga, konsumerande. Ett nytt Stockholm, och en författare i uppåtgående som träffar några skumma typer, råkar bli indragen i tvivelaktiga affärer. Allt berättat i perspektiv av att långt senare, nyss, ha stött på en av de människorna och tvingats konfronteras med allt det där igen. Men det, historien, känns nästan oviktigt. Jag skrev ju om borsten förut. Det är allt det som är så fint med den här romanen. Han skulle ha kunnat berätta om människor som sitter och stirrar på ett akvarium, timme ut och timme in, som enda action, och jag är säker på att det blivit otroligt bra. Bristen på fummel, närvaron av berättarglädje, fröjden, språket, detaljerna. Hurra!
Och jaja, det är klart att historien är jätteintressant, att få läsa om detta Stockholm (varje gång jag läser om/av Östergren blir jag helt Stockholmsbesatt för att det är så annorlunda än min stad), och att få konstvinklingen som känns rätt Siri Hustvedt-sk ”Vad jag älskade” ibland. Det är ju finfint. Men främst, lugnet. Gud, vad jag älskar lugnet. Att få vara i trygga händer.

Jane Greens ”Second chance” finns på svenska och heter då ”39-årskrisen”. Ett gäng gamla vänner samlas för första gången på kanske tjugo år. Anledningen är att en av dem, Tom, dött. Sorgen får dem att söka upp varandra och börja umgås igen, och det får hjulen att rulla igång. Stora och små livsförändringar, sanningar man inte velat erkänna kommer upp i dagern. Jane Green lyckas med konststycket att hålla ihop fem-sex karaktärer och ge nästan alla en tydlig personlighet (Saffron och Olivia känns lite bleka för mig) samtidigt som hon skickligt driver på historien. Det blir aldrig andfått och flåsigt, men det finns ingen lugn stund här. Och ändå är det just lugn det finns i massor! Jag uppskattar 39-årslivet och allt som kommer med det – att man ofta är rätt så fast i en plats och i en roll. Det är inte bara att ändra eller sticka på en minut, även om man fattar att om det ska ske, så borde det nog ske nu innan det är alldeles för sent.
Underhållning, javisst, och det är ju ett koncept i sig med format och utformning, men det här var bra underhållning. Och precis som med Östergren alltså, det flyter på. Hela vägen in i mål.