Jag läste ”De dödas bok” som precis kommit i pocket (är otroligt ledsen över att de inte har kunnat enas om en grafisk linje för Cornwells pocketar, det är helt sjukt spretigt och så heter hon D. Cornwell i de första böckerna dessutom) nu på Åland och blev uppriktigt ledsen över hur saker och ting har utvecklat sig för Scarpetta, Benton, Lucy och inte minst Marino. Det är väldigt svårt att uppbåda ens den minsta ömhet för någon av dem. De människor de har blivit… Nej, aldrig trodde jag det.
Jag har varit ett Cornwell-fan så länge jag kan minnas, har väntat ivrigt på nya delar och nästan läst sönder de gamla under tiden, har levt mig in i karaktärernas öden, fantiserat och undrat hur det ska gå för dem.
Då kunde jag inte i min vildaste fantasi ana att de alla skulle leva i någon slags sadomasochistisk relation till varandra, oförmögna att släppa taget men också lika oförmögna till samtal. Att de skulle supa och slåss och vilja döda varandra, att de skulle ljuga och bedra, våldta, ta droger.
Min Scarpetta, min Marino, min Lucy? Nej aldrig. Benton är kanske den som förändrats minst och trots hans enorma svek mot Scarpetta så är han ändå den jag numera tycker mest om och ironiskt nog också den som mest ter sig som en levande människa, med känslor.
De andra har stängt av. Som robotar går de omkring. Scarpetta fortsätter att köpa stora ensliga hus som hon påpassligt glömmer bort att skaffa larm till så att man får läsa med hjärtat i halsgropen, men det är nog allt som är sig likt. Det är knappt så att hon lagar mat med samma passion längre. Mekaniskt, nästan pliktskyldigt tillagar hon någon enstaka tomatsås eller minestrone när gamla sekreteraren Rose ligger för döden.
Och misstänksamheten! Det finns inte en enda person med någorlunda högt uppsatt position i samhället som inte är ute efter att skada henne. Få henne på fall. Det är i alla fall vad Scarpetta tror. Hybris? Ja kanske. Och det blir ensamt. Dessutom nästan parodiskt att läsa om, hur alla coroners i alla delstater i hela världen och till och med italiensk militärpolis är ute efter att sätta dit henne. Förstöra hennes karriär. Men Scarpetta behöver nästan inga sinnessjuka psykiaters för att förstöra sitt liv och sin karriär. Det gör hon så bra själv. Med god hjälp av Marino.
Ja, Marino! Vet ni hur jag alltid har föreställt mig Marino? Lite ungefär som Pierre Lindstedt men i illasittande grå kostym, svettfläckar under ljusblå skjorta och, förstås, Comviqfrisyr. En ganska typisk överviktig amerikansk polis med andra ord, vi har sett dem i tusentals på film. Har ett lite för nära förhållande till sydstatsflaggan, men inte så att det går överstyr.
Så vad har han blivit? En testosteronstinn motorcykelligist med halskedjor av den typ som vi bara ser hos unga tonårskillar som lyssnat lite för mycket på vit maktmusik. Som går runt i svarta jeans, svart t-shirt och boots och super ner sig på motorcykelbarer tillsammans med Linda Rosing-typer som förser honom med illegala droger, vilka han gladeligen petar i sig. Ganska långt ifrån Pierre Lindstedt I must say.
Lucy har ju alltid varit konstig, man har liksom gett upp hoppet om henne från start. Men också hennes stålförsedda hjärta börjar nu mest likna en parodi. Multimiljardär och Matrixhjältinna som ser det som sin främsta livsuppgift att avlyssna alla dem hon kallar sin familj.
Som sagt, den tidigare dödförklarade Benton Wesley är alltså, ironiskt nog, den som är mest levande i det här gänget. Som åtminstone försöker leva ett normalt liv. Och okej, det är väl kanske lite mycket begärt av honom att Scarpetta ska dansa glädjedans över det faktum att han är vid liv, istället för att som nu, ständigt sucka, påminna och förebrå honom det fruktansvärda han utsatte henne för när hon trodde att han var död. Och att han har mage att bli sur över att hon låg med andra under den perioden. Eh, skulle hon bli celibat resten av livet bara för att han gick och dog? Hello, realitycheck? OK att han var en bra profilerare men han var ju inte gud.
Jag är bitter över utvecklingen. Allra mest över Scarpettas och Marinos relation. Det ligger en tung, våt filt över dem och jag önskar att de går isär istället för att förfölja varandra till världens ände. De har den sortens osunda symbios som det tar åratal av terapi att bli av med. Ok, Marino älskar henne och han hatar att han älskar henne så mycket och jag vet att det inte är så lätt att skära av det där bandet, varken för honom eller för Scarpetta (det är mycket bekvämt att ha någon som älskar en som en hund i sin närhet och fast man vet att det man gör är fel, så är det en liten del som är smickrad, lat och för ful för att ta ansvar över situationen) men gode GUD! Nu har det faktiskt gått för långt.
Jag vet att Helena har skrivit om ”The Scarpetta Factor” och att den ska vara på rätt väg, tillbaka till de gamla traditionerna, jag vet också att Cornwell själv har uttryckt sin förfäran över var hennes karaktärer är på väg. Så jag fortsätter väl att läsa. Det gör jag. Men jag saknar den gamla Scarpetta och nu när jag tog fram mina Scarpettaböcker och bläddrade i dem så inser jag att jag också saknar den gamla stilen där Cornwell skrev i jag-form. Du kommer så mycket närmare karaktärerna då. Kanske är det väl också därför jag tycker mig känna dem och blir så indignerad å deras vägnar när Cornwell skriver iväg dem på vägar som jag önskar att de aldrig trampat.
Funderar nu nästan på att göra ett avsteg från mina Cornwelltraditioner och köpa den senaste på svenska, ”Scarpetta” inbunden bara för att få veta hur det går, om det blir bättre. Ska jag annars gå till nästa år och vemodigt undra?
Man kan säga att den handlar om många saker men mest om den lilla orten Hagfors i Värmland. Att flytta tillbaka hem dit efter många år i Stockholm eller att ha bott kvar på hemorten hela livet. Det finns ett par brott också givetvis, men jag blir mest förtjust i Hagfors-vinkeln. Värmland är en vit fläck på min karta men det är ju lätt att byta ut Hagfors mot vilken liten småstad som helst.
Loading ...
RSS Bokhora.se