Nu har jag (äntligen) lyssnat färdigt på ”Hypnotisören”. 16 timmar var mer än jag egentligen pallade av alla dessa mord och makabra detaljer. Johanna L & Ö dubbelrecenserade den när den släpptes och jag blev inte särskilt sugen då. Men det kändes ändå som att det var en bok man borde läsa. Och visst, den var enormt spännande i början fast det gick utför och i slutet ville jag bara snabbspola. Den var inte värd 16 timmars lyssnande precis. Gillade uppläsningen av Peter Andersson men kunde inte riktigt släppa hans roll i ”Män som hatar kvinnor” (den vidrige advokaten Nils Bjurman) vilket gjorde att det äckliga blev ännu äckligare..

”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.”

Så skriver Joan Didion i ”Ett år av magiskt tänkande”, och så är det för familjen Sundelin, de första – men långtifrån sista – brottsoffren i Karin Fossums nya Konrad Sejer-deckare, ”Döden skall du tåla”. De sätter sig ner för att äta middag en varm julikväll. I skuggan av lönnen på baksidan sover deras åtta månader gamla dotter. De har inte en tanke på att något ska kunna hända, men medan de sitter och äter smyger någon fram till vagnen, lyfter på filten och… Jag tänker inte fullfölja den meningen, vill inte förstöra spänningen för er som tänker läsa boken själva, men händelsen med barnvagnen blir startskottet för en räcka besynnerliga, morbida skeenden i det lilla trygga bostadsområdet. Kommissarierna Sejer och Skarre är förbryllade. Har de att göra med en skojare med ett underligt sinne för humor, eller är de märkliga händelserna symptom på något större, mer ondskefullt…?

Fastän döden har en så prominent del av titeln (norskans ”Varsleren” är nog bättre, egentligen) dröjer det länge innan döden dyker upp. Istället har vi att göra med en brottsling som går igång på att döda människors trygghet. En kvinna läser sin egen dödsannons vid frukostbordet. En döende man får hembesök av en begravningsentreprenör. Och så då händelsen med barnvagnen, som jag läste med stigande bestörtning, liksom var beredd på att hålla för ögonen (som om det skulle hindra bilderna från att dyka upp i huvudet) men som – tack och lov! – inte utvecklas så som man först kan frukta. Därmed inte sagt att det här är någon snäll, mordlös deckare; åh nej, när Katastrofen väl inträffar är det snudd på oläsbart, så otäckt är det. Känsliga läsare varnas, om ni ursäktar klyschan.

Det som gör Karin Fossum så unik i den nordiska deckarfloran är att hon alltid skildrar brottet ur tre vinklar: gärningsmannens, offrens och polisens. Hon tar aldrig uttryckligen någons parti utan är lika skarpögt sympatisk när hon är inuti brottslingens huvud som inuti den alltid lika älskvärde Konrad Sejers. Jag läste nyligen en intervju med Fossum där hon säger att hon inte är intresserad av kallt beräknande mördare, och det är just det jag gillar med henne. När man läser en Karin Fossum-roman får man känslan av att de brottslingar hon skildrar skulle kunna vara ens grannar, eller kanske den vänlige mannen med golden retrievern som alltid ler mot en under morgonpromenaderna. Det gör hennes böcker så mycket mer gastkramande än ”Saw”-inspirerade seriemördare som tävlar i att bräcka varandra i total människofientlighet och utstuderad sadism. Lustigt nog finns det ändå en gemensam nämnare mellan Sawfilmernas Jigsaw och brottslingen i ”Döden skall du tåla”: båda vill desillusionera sina offer, få dem att inse att de är dödliga innan det är för sent. Ett memento mori som heter duga. Inga likheter i övrigt dock.

Jag har ännu inte läst en roman av Karin Fossum som jag inte helhjärtat kan rekommendera till alla andra som uppskattar spänningsromaner med psykologisk skärpa. ”Döden skall du tåla” är inget undantag. Jag har egentligen bara en invändning: Karin, se för guds skull till att Sejer kommer iväg till läkaren i nästa bok! Det är en order.

Som gammal managementkonsult gillar jag deckare som utspelar sig så mycket i finansvärlden som Hans-Olov Öbergs deckarserie gör. Och så är det mycket fluff, om huvudpersonen Micke Norells privatliv. Sånt man gillar i deckare ju!

Så nu har det kommit en ny i serien. ”Kreugermorden” och jag tycker att den inte håller riktigt samma höjd som tidigare. Den brottsliga delen – affärsmannen Ivar Kreuger dyker bland annat upp, är förstås intressant men jag tycker att det slarvas litet bort. Att det inte är så spännande intrig denna gång. Deckare behöver inte ha en jätteintrikat handling för att de skall vara bra, det är alls inte det, men jag tycker nog kanske inte storyn håller för en hel egen bok, även om det är spännande bitvis.

Det som jag gillar är dock bitarna om vad som händer när man försöker manipulera aktiemarknaden och hela spelet kring det, upplösningen har en vändning som gör att man återigen får chansen att diskutera rätt och fel, ni vet det där med att världen inte alltid är svart eller vit och vad brott gör mot människor. Med människor. Jag tycker mycket om när jag får resonera kring sådant.

Fast hu! Vad jag ogillade hurdan Sara Norell blivit – Mickes fru. Aldrig med mitt liv kunde jag föreställa mig att hon skulle skreva på det sätt hon gör i romanen. Jag hade väntat mig en mycket mera sofistikerad hämnd från hennes sida (de som har följt serien, vet att Sara har ganska mycket skinn på näsan och att hon ”jobbar med data”, i den här boken blir hennes företag uppköpt och hon får värsta slemmot på halsen) när hon blir utsatt för trakasserier.

Så det kanske är så, litet besviken på var familjen Norell är på väg just nu. Tror inte riktigt på det här frilanslivet för Micke Norell, han blir för loj. Det var skarpare när han jobbade som reporter. Hans-Olov, tillbaka med Micke i gruvan! Han måste vara mer på tårna.

T.S. Eliot hävdade ju att det var april som var den grymmaste månaden; själv är jag beredd att slå ett slag för januari som årets i särklass pissigaste månad. Man är pank, fet och smått agorafobisk efter alla sociala (pr)övningar under julhelgen, och den snö som i ett stjärnögt förväntansfullt adventssammanhang framstod som sagolik har hamnat i ett betydligt mer prosaiskt sken. Lägg till lite småbarnsföräldrarelaterad sömnbrist, och det säger sig självt att vare sig humöret eller läslusten är på topp. Efter att ha läst ut ”Invisible” som, om man kan bortse från det jag skrev om häromdagen (ett stort om), är en rejäl uppryckning från det stora ”jaha?”-et ”Man in the Dark” (gillade ”Heart of Darkness”-vibbarna i slutdelen!), bläddrade jag planlöst i säkert fem, sex böcker. Fann väl en del läsvärt, men inget som fick mig att fastna.

Igår skulle jag åka in till stan och var i akut behov av en pocketbok för bussresan (note to self: köp en handväska som klarar av att härbergera även inbundna tegelstenar). Precis innan jag var på väg att rusa till busshållplatsen utan boksällskap (the horror!) hittade jag Karin Fossums senaste Sejer, ”Den onda viljan”, i min just nu rätt överbelastade ”att läsa”-hylla. Perfekt! Jag började läsa stående på den överfulla bussen och tittade inte upp förrän vi var framme vid Gullmarsplan. Hon är fantastisk på det där, Karin Fossum, att stjäla ens totala uppmärksamhet från första sidan och inte lossa på järngreppet förrän boken är utläst. Ändå är det inga actionspäckade deckare hon skriver. Liksom flera andra spänningsfavoriter arbetar Fossum med små, små medel, en ofrivillig grimas i ett noga kontrollerat ansikte, en tvetydig replik. Så snyggt!

”Den onda viljan” handlar om tre vänner som beger sig ut på sjön en septemberkväll. Under båtturen drabbas en av dem, den psykiskt fragile Jon, av en panikattack och hoppar i vattnet. Jon, som inte kan simma… Axel, gruppens självutnämnde ledare, övertalar den tredje kamraten att inte försöka rädda Jon, och att, när polisen börjar ställa frågor, ändra historien så att den inte involverar dem. Härvan av lögner växer i takt med att man som läsare får insikt i vad som orsakade Jons sammanbrott. Under tiden får vi hänga med Deckarskandinaviens mest sympatiske polis, Konrad Sejer, en ack så frisk fläkt bland alla trötta, försupna kommissarier. Jag har en knapp tredjedel kvar av ”Den onda viljan” – en flicka måste få sova lite också – men är trygg i förvissningen om att Fossum kommer att hålla hela vägen även denna gång. Blir påmind om mitt förtjusta inlägg om ”Jonas Eckel”, en av Fossums fristående spänningsromaner från förra vårvintern, där jag lovade att fortsätta utforska Fossums författarskap. Sedan dess har jag läst ett par Sejerdeckare, bland annat ”Älskade Poona”, men eftersom de lästes någonstans i samband med min BB-vistelse har den läsningen förblivit odokumenterad här på Bokhora. Härmed utlovas fler inlägg om Karin Fossum i framtiden. Någon, jag tror att det var DN:s Lotta Olsson, kallade Camilla Läckberg ”litteratur för trötta småbarnsmammor”. Även den här trötta småbarnsmamman tar gärna till deckare för att få läslusten att flamma upp mellan vaknätter och nattamningar, men satsar lite högre än Läckberg. Tror bestämt att det får bli ett litet spänningsrace här framöver. Håll utkik!

Håll i hatten, folkens, nu blir det åka av! Så skulle man kunna sammanfatta Nesbøs nya Harry Hole-deckare, ”Panserhjerte”. Den är tjockast hittills tror jag, 639 sidor, men oj, vad det går undan. Jag hade en sån där ‘läsa hela natten’-upplevelse – som för mig innebär till klockan 2. Men det känns som hela natten när man ska upp tidigt dagen efter…

Nåväl. Den här kommer på svenska den 19 maj under titeln ”Pansarhjärta”. Den tar vid sex månader efter att ”Snömannen” slutade. Harry Hole har lämnat Norge för att helst inte komma tillbaka. Hongkong är hans nya hemvist och där lever han i ett typiskt Hole-tillstånd. Nyttig gröt till frukost, långa simturer i poolen, och sen ett pass taichi och grönt te som avslutning på dagen. Ja, eller hur? Pröva spel och droger i kvarter där det är lätt att hålla sig undan. En norsk polis lyckas iallafall hitta honom för att locka med honom hem till Oslo. Två kvinnor har mördats på ett speciellt sätt och man befarar en ny seriemördare a la Snömannen. Och det finns ju bara en norsk expert på såna – Hole.

Han återvänder och börjar jobba igen. Det blir samma visa som alltid – hans egna metoder, chefer som blir galna på dem, kampen mot spriten, fler märkliga mord, Schröders restaurang och dåligt kaffe på polishuset.
Ni kanske saknade något i den där uppräkningen? Rakel? Mm, både med och inte. Man behöver ju inte vara fysiskt närvarande för att tänkas på. Det här en slags ny kula för Harry Hole och det är just där min enda invändning kommer. Det blir så utredningsfokuserat. Tro mig, morden är skitspännande, men jag är ju en sucker för hela människan Harry Hole, framförallt den delen som inbegriper hans komplicerade relation med Rakel. Det hjälper inte hur många gånger man tror att den rätta mördaren är fast och så är han inte det trots allt, jag saknar ändå Rakels funktion i berättelsen. Inte heller att det är mycket om Harry Hole och hans pappa, och att det är en fin och rörande del av berättelsen, är tillräckligt. Jag vill ha Rakel! Jo Nesbös styrka är ju precis som Åsa Larssons att skriva in en relationsroman bredvid det brottsliga. Det så kallade fluffet. Och som jag gillar fluffet! Men okejokej, kanske nästa gång.

En annan av hans styrkor är uttänkta brottsfall och i ”Panserhjerte” slår han nästan knut på sig själv. Det blir mååånga turer innan allt är klart och löst. Jag kunde ju som sagt inte värja mig, var tvungen att ta en sida till och en sida till innan jag nästan somnade med boken i ansiktet. Och sen var den det första jag sträckte mig efter när jag vaknade. Högklassig spänning!
Sammanfattningsvis, en bra prestation av Nesbø, men inte riktigt lika tipptopp som ”Snömannen”. Där fick jag allt.

Joråsåatt… jag önskade mig ju inga böcker eftersom jag laddat upp så bra själv med några förhoppningsvis finfina tegelstenar. Jag satsar på more is more i jul:

Överst ligger den enda tunnisen i gänget, Kerstin Ekmans ”Mordets praktik”. Under den Jo Nesbøs ”Vinterhjerte” = Harry Hole! Och sen den som jag längtat allra mest efter att börja på, Karl Ove Knausgårds ”Min kamp, 1″. Och så till sist en svensk, Kristina Hultman med ”Undersökningen, eller When I woke up this morning I felt so gay”.
Tror att jag kommer att klara mig ett bra tag på dessa 1875 sidor…
Let the jul-läskoma begin! God jul!

Den här veckan ska vi försöka lista 00-talet på olika sätt. Det går ju mot sitt slut, enkäterna kommer snart att fylla tidningarna. Vilka var de bästa böckerna / filmerna / surdegarna / med mera. Här på bloggen blir det en unik lösning per bokhora, kan man säga. En del går in för de bästa rent allmänt, andra kanske för en viss genre.

Min lista stötte genast på patrull eftersom jag får panik så fort jag ska presentera saker som ”de 10 bästa yada yada”. Jag kan aldrig välja i de lägena! Av den anledningen kom jag på denna variant:

10 författare som debuterat under 00-talet och som jag hemskt gärna följer in i 10-talet

Fiffigt, va? So here goes, ej i rangordning, givetvis inte! (Givetvis finns det namn som inte kommit med här och som jag kommer att ångra mig sen. Det är ju underförstått.)

Åsa Larsson. Från första boken ”Solstorm” var jag fast, och jag minns fortfarande när jag för nästan precis ett år sen läste den senaste ”Tills dess din vrede upphör” och det råkade bli så att jag samtidigt tjejlyssnade på massa olika versioner av ”Hallelujah” (original Leonard Cohen). En av mina bästa lässtunder någonsin!

Juli Zeh. ”Örn och ängel” 2003, ”Leklust” 2006, och nu ”Fritt fall” 2009. Tre väldigt olika böcker, men alla tre, ack så bra.

Jhumpa Lahiri. ”Interpreter of maladies” 2000, ”The namesake” 2006, och juvelen ”Unaccustomed earth / Okänd jord” 2009. Den senaste fick mig att önska lång längre längst pendling till jobbet. Så fantastiskt bra novellsamling.

Jonathan Safran Foer. Kunde inte läsa jobbiga ”Allt är upplyst” från 2003, men oh boy, vad jag kunde läsa ”Extremt högt & otroligt nära” från 2005.

Liselott Willén. Hon är en typisk manifestförfattare tycker jag. (Manifest 1). Vanliga romaner, som är väldigt bra, men som kanske tyvärr inte får den uppmärksamhet de förtjänar. ”Sten för sten” 2001, ”Eldsmärket” 2003, ”Islekar” 2008.

John Green. En av mina favoriter på barn&ung-sidan. Smart och känsligt men samtidigt humoristiskt underhållande. Kan inte få nog av det! ”Looking for Alaska / Var är Alaska?” 2003, ”An abundance of Katherines” 2008, ”Paper towns” 2009.

Jonathan Tropper. Ungefär samma beskrivning som John Green, fast nu för vuxna. ”Plan B” 2000, ”The book of Joe” 2004, ”Everything changes” 2005, ”How to talk to a widower” 2008, ”This is where I leave you” 2009.

Jonas Hassen Khemiri. ”Ett öga rött” från 2003 har jag gett upp, men ”Montecore” och noveller och New York-texter, aaah. Hoppas att det där med jordgubbsplockning istället för att skriva bara var en skojig liten grej, för skriv, snälla, skriv.

Gunnar Ardelius. Få ord men mycket innehåll. (Hur får man till det så?) Och väldigt bra innehåll. Kommer aldrig ihåg första, långa titeln ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig…”, ja, ni vet den, 2006. ”När du blundar tittar jag” 2007.

Mattis Øybø. Också en manifestförfattare, fast norsk, så väl egentligen inte då. Hursomhelst, helt vanliga ovanligt bra romaner. Typ Siri. Ja! ”Alle ting skinner” 2003, ”Ingen er alene” 2007 (bäst!!), och ”Karin og Kareem” 2009.

Ej med på listan pga debut tidigast år 2000-strecket:

Sverre Henmo. Norsk ungdomsförfattare som jag upptäckte i somras med ”Natt på Frognerbadet” 2008. Knäckande bra bok. Jag tänker på den än (och snart måste C lämna tillbaka den faktiskt)! Har också skrivit bla ”Sammen er vi en og en” som kom år 1999. Attans!

Katarina Kieri. Diktsamlingar på 1990-talet. Why?? Nej, jag skojar. Men jag är ju mest intresserad av ungdomsböckerna och romanerna och alla de kom under 00-talet. Och regler är regler.

Jo Nesbø. Trodde ju han var en klockren 00-talare, men så kom visst ”Fladdermusmannen” år 1997. Drit. De första två i Harry Hole-serien är ju inte ens bra!

Sarah Dessen. Min nya besatthet vad gäller ungdomsböcker i underhållningsgenren. Hann tydligen debutera under 90-talet. *some people* *snörper på munnen*

Likadant med Tawni O’Dell. ”Avvägar” kom redan 1999, men låt för all del inte det hindra er från att upptäcka henne!

Fråga kolon Vilka författare från 00-talet tycker ni är värda att nämna?

I lördags delade Svenska Deckarakademin ut Martin Beck Award till årets bästa översätta kriminalroman. Vinnare blev glädjande nog en av mina brittiska deckarfavoriter, Andrew Taylor, för romanen ”Det blödande hjärtat”. Jag läste den på originalspråk i början av året och njöt reservationslöst av den stämningsfulla skildringen av trettiotalets London; min recension hittar ni här. Om ni gillade ”Det blödande hjärtat” får ni inte missa ”Den amerikanske pojken”, där den amerikanske pojken som Taylor åsyftar inte är någon mindre än Edgar Allan Poe. Jag är ju vansinnigt svag för den här typen av spänningslitteratur med historisk-litterära inslag, och Andrew Taylor är en fantastisk ambassadör för genren. Mycket lyckat val av Deckarakademin, alltså!

Årets bästa svenska kriminalroman blev Roslund och Hellströms ”Tre sekunder”, och Olle Lönnaeus ”Det som ska sonas” utsågs till årets debut.

Min första Harlan Coben-bok var ”Berätta inte för någon”, som även har blivit en mer än hyfsad film. Därefter läste jag ”Den enda lögnen” som jag, trots den upprepade storyn*, också tyckte var spännande. Nu har jag läst ”Släpp inte taget”, där Paul ”Cope” Copeland från just ”Den enda lögnen” skymtar förbi (favorittricket!). Det snackas lite om Copelands döda fru i ”Släpp inte taget”, men visst var det hans syster som var mordoffret i ”Den enda lögnen”? Har jag missuppfattat något? Är det inte samma Copeland?

Copeland är dock inte huvudpersonen i ”Släpp inte taget”. Det är en himlans massa personer, även om baksidetexten mest berör Tia och Mike Baye. Deras son har betett sig introvert och mystiskt de senaste månaderna, särskilt efter att hans bästa vän så tragiskt tog sitt eget liv. Paret Baye installerar ett spionprogram i sonens dator och en del av boken handlar om hur de försöker hitta sin son, som försvinner i bokens inledning. Dessutom finns en parallellhistoria om en känslokall man som kidnappar och misshandlar kvinnor, om polisen som utreder dessa fall samt om en lärare som kränkt en elev.

Jag tycker att ”Släpp inte taget” är den flyktigaste boken av de Coben-böcker som jag har läst. Historierna får aldrig riktigt tillfälle att bottna, Coben ger mig ingen anledning att bry mig speciellt mycket om karaktärerna. Karaktärerna är för övrigt sådana där typiska amerikansk medelklass-schabloner som deckarförfattare så gärna använder sig av när de inte har poliser eller rättsläkare i huvudrollen.

Jag ser inte mig själv som en regelbunden deckarläsare. Jag läser en och annan på strandfilten eller om jag bestämmer mig för att ha en läshelg och vill ha en riktig sidvändare. ”Släpp inte taget” är förvisso spännande på sina håll, men någon riktig sidvändare tycker jag inte att den är. Jag bryr mig helt enkelt för lite om karaktärerna, som jag redan varit inne på. Återkommande Bokhora-läsare vet nog att jag inte är ett fan av tjocka böcker. Jag har inte läst många tjockisar som vunnit på sitt sidantal. Däremot tycker jag att Coben gärna kunde ha arbetat mer på sitt persongalleri, kanske strukit en av alla parallellhistorier, låtit oss lära känna Tia Baye lite mer. Jag hade gladeligen läst 100 extra sidor, för att få veta mer om vad Nash egentligen har i sitt bagage, för att få veta mer om flickorna Yasmins och Jills spionerier (vilken historia Coben nu valt att fördjupa sig i). Coben skriver i sitt tack att han fick idén till boken vid en middag. För det första är jag inte helt på det klara med vilken av bokens alla stories som han syftar på, för det andra önskar jag att Coben hade haft lite mindre bråttom när han skrev ner sin idé.

De tidigare böcker jag har läst av Harlan Coben har gett mig allt jag önskat av en deckare. De har varit tillräckligt originella, spännande och med lagom arbetade karaktärer för att roa mig. Och om någon fortfarande tvekar om mitt omdöme av just den här boken: ”Släpp inte taget” når knappt ens upp till ett medelbetyg. Läs den inte!

* = jag skriver inte mer om den upprepade storyn, för att undvika att avslöja för mycket för någon som vill läsa Coben men inte vill veta knorren.