I söndags såg jag Dramatens uppsättning av Jane Eyre med Julia Dufvenius och Michael Nyqvist i huvudrollerna. ”Jane Eyre” har varit och är en viktig bok för mig (mer om mitt förhållande till boken hittar ni här, i en intervju som Allt om Stockholm gjorde med mig häromsistens) men faktum är att jag, fram tills nu, aldrig sett någon dramatisering – inte ens någon av de otaliga spelfilmer och BBC-serier som gjorts genom åren. Min Jane är romanens Jane, eller rättare sagt min tolkning av henne. Som tur är överensstämde Julia Dufvenius Jane rätt bra med min inre bild av den engelska 1800-talslitteraturens mest sympatiska berättarjag. Riktigt lyckad uppsättning överlag, tycker jag. Gillade särskilt att man tagit fasta på den stillsamma humor som genomsyrar Charlotte Brontës prosa. Snart 64-åriga Basia Frydman som lilla Adèle och jämngamle Björn Granath som Janes plågoande John Reed kändes smått groteskt, men kärnan i såväl boken som uppsättningen är ju dynamiken mellan Jane och Mr Rochester, och där har jag inget att klaga på. Förvånades över hur färskt jag har romanens alla händelser och karaktärer i minnet; det var ändå över tio år sedan jag senast läste den. Dags för en omläsning, kanske?

Mitt trevliga Dramatenbesök inspirerade veckans bokval: ”Becoming Jane Eyre” av Sheila Kohler. Mer om den senare! I mars utkommer ytterligare en metaroman om systrarna Brontë och deras verk: ”The Taste of Sorrow” av Jude Morgan. Kommer givetvis att läsa. När vi ändå talar ”Jane Eyre” och meta så måste jag ju nämna Jean Rhys fantastiska ”Wide Sargasso Sea”, en postkolonial metaroman där Mr Rochesters hustru, ”the madwoman in the attic”, står i centrum. Jag läste den när jag studerade engelska vid universitetet och har aldrig riktigt kunnat glömma den. Jag korrigerar min tidigare (retoriska, för det är klart att det blir omläsning!) fråga: Dags för omläsning av ”Jane Eyre” OCH ”Wide Sargasso Sea”, kanske?

Okej då, ett sista Brontërelaterat boktips: ”The Brontë: A Life in Letters”. Här finns till exempel Charlotte Brontës brevväxling med en samtida poet, vars namn festligt nog dagens läsare har betydligt svårare att komma ihåg än Charlottes, som förfasade sig över att hon, en kvinna gubevars, ägnade sig åt litteratur. Charlottes svar är underbart avväpnande: ”In the evenings, I confess, though I try not to, I do think…”

En av mina allra största läsupplevelser genom tiderna är ”Nightwood” av Djuna Barnes, ”Nattens skogar” på svenska. Såg att Lind & Co nu har gett ut den på nytt i sin klassikerserie 1900. Blev lite sugen på att kanske ta och läsa den även på svenska.

Lagom tills ”Stolthet och fördom och zombier” utkommer på svenska får den ett syskon i form av ”Sense and Sensibility and Sea Monsters”. Konceptet är detsamma i båda böckerna: Jane Austens originaltext har kryddats med monsterinslag; odödliga kvickheter och landsortsidyll frontalkrockar med hjärnätande zombier och tentakelprydda havsodjur. Inledningsmeningen till ”Stolthet och fördom och zombier”, ”Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som åtnjutit hjärna kommer att vilja ha mer hjärna”, är talande för boken i stort. Kul grej – eller ärevördigt? Jag, som älskar både skräck och Jane Austen (i den prioritetsordningen), lutar nog åt ”kul fast aningen schizo”, men ska få be om att återkomma då jag läst klart. Undrar vad nästa projekt blir för Seth Graham? ”Övertalning och varulvar”? Eller varför inte ”Emma och vampyrerna”? Visst skulle Mr Knightley göra sig bra med huggtänder?

Den här sommaren har inte riktigt gått i läsningens tecken tråkigt nog, men visst har jag läst en del bra böcker ändå. Så här kommer några korta omdömen:

”Lady Chatterley’s Lover” – D.H. Lawrence

Glad att jag läste den, gillar den rent språkligt och tematiskt, men hur kontroversiell den än var när den kom ut, och årtionden därefter med, så är ändå kvinnosynen lite unken på sina ställen.

”Free Agent” – Jeremy Duns

Spionthriller i klassiskt Le Carré-stuk av engelsk författare som bor i Sverige. Dubbelagenter, 60-tal och högt tempo som föll mig helt i smaken.

”Osynliga händer” – Stig Sæterbakken

Har du, liksom jag, tröttnat på deckare skrivna efter mall 1 A men suktar ändå efter brott och polisarbete är detta en bok för dig. Obehagligare än det mesta jag läst på länge, men språkligt suverän.

”Grundläggande genetik” – Mikael Fant

Blev sugen på att läsa den efter att Johanna L hade dissat att planritningen över huvudpersonens lägenhet medföljde i extramaterialet. Synd nog så var den inte med i den inbundna versionen som jag läste, fast jag är glad över att jag gjorde det ändå eftersom jag verkligen uppskattade det i boken som Helena tyckte sämre om. (Lite halvtorrt språk, intrigdrivet, et.c.)

Ibland blir jag glad över att jag gillar att köpa böcker för att bara ställa in i bokhyllan och sedan glömma bort dem. För det är på grund av det som jag, när jag ikväll plötsligt fick lust att läsa en klassiker, kunde hitta en oläst sådan. Klassikern för kvällen, D.H. Lawrences ”Lady Chatterley’s Lover”, köpte jag för minst 10 år sedan när jag bodde i Umeå på Akademibokhandeln på campus. Där kostade nämligen Penguins Popular Classics runt 20 kr styck och jag köpte säkerligen runt 20 st och nu ångrar jag att jag inte köpte ännu fler eftersom omslagen till dessa är så mycket trevligare än de nya mjuka gröna varianterna.

Måste faktiskt erkänna att jag inte hade så stor koll på ”Lady Chatterley’s Lover” som jag kanske inbillat mig. Visst hade jag koll på grundförutsättningarna: gift kvinna tar sig älskare, men i min föreställningsvärld utspelade den sig på 1800-talet och inte på 1920-talet…  Nog därför den stått oläst så länge. 1800-talet tråkar ut mig medan det tidiga 1900-talet, mer specifikt mellankrigstiden, intresserar mig avsevärt. Jag är bara ett kapitel in och är redan helt såld. Jag älskar bokens rättframma, fria sätt att beskriva sexualitet, kvinnlig sådan, på ett sätt jag sällan ens möter i samtida litteratur och jag blir skrämd över att  den bannlystes så länge och fick nästan lite tårar i ögonen när jag läste förlaget Penguin dedikation i början som lyder så här:

”For having published this book, Penguin Books were prosecuted under the Obscene Publication Act, 1959, at the Old Baily in London from 20 October to 2 November 1960. This edition is therefore dedicated to the twelve jurors, three women and nine men, who returned a vertict of ‘Not Guilty’, and thus made D.H. Lawrence’s last novel available for the first time to the public in the UK.”

Finns det något jag avskyr med hela min varelse så är det censur.

Nu tänker jag stänga laptopen för kvällen och bara fortsätta njuta av läsningen av denna bok.

Inspirerad av en viss Cordelia tillbringade jag en del av morgonen tillsammans med Shakespeares samlade verk, en smäcker liten sak på 1263 sidor som jag vill minnas att jag köpte under min språkresa i Oxford sommaren 1997. Njutläste gamla favoriter i form av Macbeths monolog som inleds med ”She should have died hereafter” och som jag fortfarande, upptäckte jag, kan deklamera utantill (att det sedan var Maria Langs ”En skugga blott” och inte Will Shakes Himself som ursprungligen väckte intresset för Macbeth är en annan femma…) samt sonetterna 18, 19, 116 och 130 och blev hög på tidlösa ord. En fantastisk start på dagen.

Nu: fortsatt sonettläsning varvat med en rykande färsk Douglas Kennedy där de litterära referenserna haglar (berättarjaget är doktor i litteraturvetenskap). Littporr, my favourite!

Pendlarläsning : ”Educating Rita” av Willy Russell. Jag hade bara diffusa vaga minnen av filmen med Michael Caine och Julie Walters. Första gången jag läste den nu. Wow! Humor och litteratur, en dead good pjäs för att sno ett uttryck från den! (Och tur att jag har ett jobb där jag blir ”tvingad” att läsa så mycket. Dead good job!)

Teaterföreställning på Stockholms stadsteater : ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” av Edward Albee. En fullsatt salong, och två och en halv timmes otroligt bra pjäs. Allt var bra i den, allt. När det blev paus kände jag mig illamående av trötthet – för att det i pjäsen är klockan tre mitt i natten, det är kaos, de är för fulla, rubb och stubb håller på att gå åt helvete. Jag stapplade ut, nykter och klockan halv nio på kvällen, och det kändes som att man helst ville åka hem till sin säng, sitt lugn och ro. Då har man fått till stark inlevelse och en publik på helspänn! Och jag stack ju såklart inte hem utan såg färdigt. Stoooor rekommendation, löp och köp biljetter! Pia Johansson, Dan Ekborg, Liv Mjönes och Shebly Niavarani spelade. Sofia Jupither regisserade.
(En undran – visst är det en passning till ”A streetcar named desire” när George kommer in med blommor och säger Flores, flores, flores para las muertos?)
Fotograf : Petra Hellberg.

Alla som gillar Douglas Coupland – läs ”The gum thief” och så ser ni pjäsen. På teatern, eller på film.

Faran med att bada badkar och läsa samtidigt är ju såklart att boken kan bli våt. Det var länge sedan det hände men idag lyckades jag dränka ”Dr Jekyll and Mr Hyde” (Robert louis Stevenson). Boken fick sedan tillbringa några minuter i micron och nu är den så gott som ny. Typ.

Boken, som nu är utläst, har stått i min bokhylla i åtskilliga år. Jag trodde helt klart att jag hade läst den, men när jag plockade fram den någon dag tidigare i veckan såg jag att den inte alls verkade läst. Och nej, läst den hade jag inte gjort. Det är ju sådär med klassiker, särskilt sådana som filmatiserats, att man ofta tror sig ha läst eftersom man anser sig kunna storyn. Men den var faktiskt lite annorlunda mot vad jag trodde så jag är glad att jag nu har läst den på riktigt och inte bara i fantasin.

På skolan nu läser vi ”Doktor Glas”, Hjalmar Söderberg. Jag har läst den flera gånger, jag kan den, jag tänker att jag behöver bara snabbkolla lite inför imorgon, mer behövs verkligen inte. Det är sant. Men så öppnar jag en sida på måfå, och blir fast direkt. Jag kan inte bara snabbkolla ”Doktor Glas”. Hur kan man skriva så lätt och tungt på samma gång? Hur kan man få in så mycket på så få sidor? Hur bra kan man vara?
För svaren på alla tre frågorna, gå till Tyko Gabriel (han sitter i ett fönster nära dig och tittar ut på månen i sommarnatten). Satsa en snabbkoll, bli helt betagen, om och om igen.

Åh, det här var kul! I radion kör de under fem veckor med start den 31 mars en bokcirkel om ”Anna Karenina”. De som kommer att diskutera den i etern är författarna Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg, samt cirkelledare Marie Lundström (läs särskilt hur hon tog sig igenom ”Krig & fred” när hon pluggade i Chicago, wow!). Som radiolyssnare kan man delta via mejl med sina åsikter. Lässchema och allt finns. De kallar hela grejen för Ryssfemman alltså.

Programmet, Biblioteket, går i P1, måndag 14.03, repris tisdag 18.15. Till första träffen är det 133 sidor som gäller. Fuska inte.