Det är sommar, jag har tagit semester och läslusten är på topp. Precis de förutsättningar som behövs för att jag ska klämma en klassiker eller tio.

Jag började min klassikerfrossa med Flauberts ”Madame Bovary” på Grossmans inrådan. Den har stått något år i bokhyllan så det var absolut dags och som vanligt förstår jag inte varför jag inte tidigare läst den. Den är helt enkelt fantastiskt bra, även om jag faktiskt måste ifrågasätta översättningen på några ställen. Eller vad sägs om ordvalet ”ögonhåren” istället för ögonfransar?

Nu har jag påbörjat Miltons ”Paradise Lost”. Det är inte första försöket, jag har tidigare lagt den ifrån mig efter något kapitel. Den Penguinutgåva jag läser har nämligen helt galna mängder med fotnoter och visst kan de verkligen behövas men det blir dåligt med flyt i läsningen.

Några andra klassiker som jag plockat fram ur bokhyllan för sommarläsning (måste ju planera inför stambytet så att de inte hamnar längst ner i någon flyttkartong) är  ”Jane Eyre”, ”Emma”, ”Wuthering Heights” och ”Jag, Robot”. Vi får väl se hur många av dem jag hinner och om just klassikerläslusten håller i sig. Vem vet, jag kanske måste varva dem lite med vampyrer och chick-lit.

Men jag är glad att jag köpt på mig klassiker genom åren och att jag lika gärna läser på engelska för när jag skulle leta upp pocketutgåvor av några av mina klassikerfavoriter till veckans pocketsida i Nöjesbladet så insåg jag hur illa ställt det är med den svenska klassikerutgivningen på pocket. Tror ni att t.ex. Anna Karenina finns? Madame Bovary? Fahrenheit 451? Nä, bara i lättlästa versioner,  i inbundet eller oftast inte alls.  Bonnier Pocket har ju Albert Bonniers Klassiker men titlarna där är alltför få. Att flera av litteraturhistoriens största verk inte går att få tag i på svenska mer än på bibliotek är verkligen nedslående och jag hoppas att vi snart får se en bättring.

Tacka vet jag då 75-års jubilerande Penguin som faktiskt till stor del är att tacka för att jag läst såpass många klassiker jag gjort.

Egentligen tror jag det handlar mindre om att barnet tar tid och mer om min formidabla trötthet efter att ha packat upp ett hem på rekordtid, dessutom ackompanjerat av ett infekterat kejsarsnittssår, men ja, jag har läst ovanligt lite den senaste veckan.

Det har faktiskt bara blivit en endaste ynka bok, men en fin sådan! I samband med boksorteringen (jag må knorra om Sisyfosarbete och annat, men visst är det mysigt att bläddra och sortera i hyllan. Så många böcker man återupptäcker) trillade jag över ”Den store Gatsby” som det verkligen är EVIGHETER sedan jag läst. Det kan ha gått så lång tid som tio år. Nu tog jag mig an Daisy, Tom, Jay och de andra igen.

Jag blev sorgsen, förstås. Den krampaktiga dekadensen, de olyckliga äktenskapen och så kärlekens alla luftslott ovanpå det. De drömmar man väver sig själv och andra. Liv som inte blir som man tänkt. Hur det gör människan obehagligt cynisk och till slut liksom tom.

En stor roman i det lilla formatet på något sätt, för till ytan är det ju en liten bagatell på ett par sidor. Men inuti ryms mycket. Det gjorde ingenting att boken tog tid att läsa just den här gången, jag nöjde mig med ett par meningar per kväll, även om det inte är så jag vill läsa mina romaner. Jag tycker om stora svep, sjok i läsningen. Inte en eller ett par sidor. Inte egentligen, men det passar just den här bokens natur på något sätt. Ibland får man böja sig.

Den här veckan har för mig totaldominerats av en av 1900-talets och, visar det sig nu, 2000-talets, mest tongivande litterära skapelser. ”Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta”. Och så vidare, i tidernas kanske snyggaste öppning. Men tillbaka till henne nu. Dolores, Lolita, Lo. Jag skrev ”tongivande” alldeles nyss, men fastän Lolitan som popkulturell figur fått så starkt fäste (inte minst i filmens värld – visste ni t ex att ”American Beautys” medellivskrisande protagonist Lester Burnham är ett anagram för ”Humbert learns”?) är det anmärkningsvärt hur lite vi egentligen vet om henne. ”Lolita”, som utkom för första gången 1955, är nämligen Humbert Humberts berättelse – inte Lolitas.

Ni känner förmodligen redan till grundberättelsen men jag drar den ändå: Humbert Humbert alltså, europeisk akademiker som flyttat till USA och letar inackordering över sommaren. När han träffat en potentiell hyresvärdinna, den alldagliga fru Haze, och sett hennes anspråkslösa hem är han beredd att gå därifrån – tills han går ut i trädgården och får syn på hennes tolvåriga dotter. Humbert, som är besatt av vad han kallar nymfetter – flickor mellan nio och fjorton år med en särskild air och utstrålning; helst ska de påminna om den förlorade ungdomskärlek han aldrig hann förföra innan hon dog – blir obönhörligt förälskad från första ögonblicket. För att garantera att han ska få stanna i närheten av sin Lolita gifter han sig med modern, och när hon dör i en olycka ger sig Humbert och Lolita ut på vägarna. Det är en berättelse om förbjudna begär, men också om Europa versus USA, om en civilisation i förändring. Som läsare dras man, oavsett om man vill eller inte, in i Humberts begär efter Lolita. Blir medskyldig. Precis som jag sade i diskussionen kring Lolitamyten i ”Efter tio” häromdagen förvånades jag över hur kallhamrad och beräknade Humbert är. Här finns inga som helst försonande drag; det är heller inte meningen att man ska sympatisera med honom. Ändå är det, till och med för en heterosexuell kvinna med två små döttrar, svårt att helt värja sig från Humberts begär. Inte så att man själv börjar begära Lolita, men i skenet av Nabokovs prosa förstår man varför Humbert är så besatt av henne – samtidigt som man på ett annat, mer känslomässigt plan, fullkomligt förfäras och äcklas. Det är viktigt, tycker jag, att påminnas om att det defacto är övergrepp som skildras. Jag varken kan eller vill glömma det för ett ögonblick och om det gör mig till en moralkärring axlar jag mer än gärna den rollen.

”Lolita” har kallat många saker: en sprudlande satir, det svunna seklets bästa roman, en skamfläck för litteraturen och ungefär allt däremellan. Själv njuter jag, som läste romanen på originalspråk, av Nabokovs lekfulla språk, hur han tänjer på det engelska språkets gränser och möjligheter – att engelska var hans andraspråk är helt otroligt! – men har svårt att ta till mig humorn och satiren. Även här skyller jag på Sara Stridsberg. (Stackars Sara, som får skulden inte bara för min tolkning av en av 1900-talets mest omtalade romaner utan för mitt allmänna hälsotillstånd!) Jag läste nämligen ”Darling River” innan jag tog mig an ”Lolita” och kan omöjligen avlägsna den mörka, solkiga hinna som Stridsberg lagt på Nabokovs skildring av – let’s face it – en duperande pedofils begär efter ett barn. Liksom Stridsberg kan jag inte komma över den sakliga kylan i bokens fiktiva förord, där det berättas att Mrs Richard F Schiller dog i barnsäng på juldagen 1952, i  Gray Star, Alaska, och tog med sig barnet – en flicka – i graven. Hennes tragiska slut blir det slutgiltiga övergreppet, men när jag läst Steve Martins novell ”Lolita at Fifty” (går att hitta här) där han låter Lolita överleva och fortsätta att hetsa upp män – fast nu i egenskap av mogen kvinna - känns det lite bättre. För mig, som har ett lätt ohälsosamt förhållande till mina fiktiva vänner och på allvar kan vakna mitt i natten och undra hur Richard Papen/familjen Fisher/Buffy/föräldrarna i ”Mitt så kallade liv” har det nu för tiden, känns det skönt att veta att fiktionens möjligheter att ge karaktärer ett alternativt slut är oändliga.

I söndags såg jag Dramatens uppsättning av Jane Eyre med Julia Dufvenius och Michael Nyqvist i huvudrollerna. ”Jane Eyre” har varit och är en viktig bok för mig (mer om mitt förhållande till boken hittar ni här, i en intervju som Allt om Stockholm gjorde med mig häromsistens) men faktum är att jag, fram tills nu, aldrig sett någon dramatisering – inte ens någon av de otaliga spelfilmer och BBC-serier som gjorts genom åren. Min Jane är romanens Jane, eller rättare sagt min tolkning av henne. Som tur är överensstämde Julia Dufvenius Jane rätt bra med min inre bild av den engelska 1800-talslitteraturens mest sympatiska berättarjag. Riktigt lyckad uppsättning överlag, tycker jag. Gillade särskilt att man tagit fasta på den stillsamma humor som genomsyrar Charlotte Brontës prosa. Snart 64-åriga Basia Frydman som lilla Adèle och jämngamle Björn Granath som Janes plågoande John Reed kändes smått groteskt, men kärnan i såväl boken som uppsättningen är ju dynamiken mellan Jane och Mr Rochester, och där har jag inget att klaga på. Förvånades över hur färskt jag har romanens alla händelser och karaktärer i minnet; det var ändå över tio år sedan jag senast läste den. Dags för en omläsning, kanske?

Mitt trevliga Dramatenbesök inspirerade veckans bokval: ”Becoming Jane Eyre” av Sheila Kohler. Mer om den senare! I mars utkommer ytterligare en metaroman om systrarna Brontë och deras verk: ”The Taste of Sorrow” av Jude Morgan. Kommer givetvis att läsa. När vi ändå talar ”Jane Eyre” och meta så måste jag ju nämna Jean Rhys fantastiska ”Wide Sargasso Sea”, en postkolonial metaroman där Mr Rochesters hustru, ”the madwoman in the attic”, står i centrum. Jag läste den när jag studerade engelska vid universitetet och har aldrig riktigt kunnat glömma den. Jag korrigerar min tidigare (retoriska, för det är klart att det blir omläsning!) fråga: Dags för omläsning av ”Jane Eyre” OCH ”Wide Sargasso Sea”, kanske?

Okej då, ett sista Brontërelaterat boktips: ”The Brontë: A Life in Letters”. Här finns till exempel Charlotte Brontës brevväxling med en samtida poet, vars namn festligt nog dagens läsare har betydligt svårare att komma ihåg än Charlottes, som förfasade sig över att hon, en kvinna gubevars, ägnade sig åt litteratur. Charlottes svar är underbart avväpnande: ”In the evenings, I confess, though I try not to, I do think…”

En av mina allra största läsupplevelser genom tiderna är ”Nightwood” av Djuna Barnes, ”Nattens skogar” på svenska. Såg att Lind & Co nu har gett ut den på nytt i sin klassikerserie 1900. Blev lite sugen på att kanske ta och läsa den även på svenska.

Lagom tills ”Stolthet och fördom och zombier” utkommer på svenska får den ett syskon i form av ”Sense and Sensibility and Sea Monsters”. Konceptet är detsamma i båda böckerna: Jane Austens originaltext har kryddats med monsterinslag; odödliga kvickheter och landsortsidyll frontalkrockar med hjärnätande zombier och tentakelprydda havsodjur. Inledningsmeningen till ”Stolthet och fördom och zombier”, ”Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som åtnjutit hjärna kommer att vilja ha mer hjärna”, är talande för boken i stort. Kul grej – eller ärevördigt? Jag, som älskar både skräck och Jane Austen (i den prioritetsordningen), lutar nog åt ”kul fast aningen schizo”, men ska få be om att återkomma då jag läst klart. Undrar vad nästa projekt blir för Seth Graham? ”Övertalning och varulvar”? Eller varför inte ”Emma och vampyrerna”? Visst skulle Mr Knightley göra sig bra med huggtänder?

Den här sommaren har inte riktigt gått i läsningens tecken tråkigt nog, men visst har jag läst en del bra böcker ändå. Så här kommer några korta omdömen:

”Lady Chatterley’s Lover” – D.H. Lawrence

Glad att jag läste den, gillar den rent språkligt och tematiskt, men hur kontroversiell den än var när den kom ut, och årtionden därefter med, så är ändå kvinnosynen lite unken på sina ställen.

”Free Agent” – Jeremy Duns

Spionthriller i klassiskt Le Carré-stuk av engelsk författare som bor i Sverige. Dubbelagenter, 60-tal och högt tempo som föll mig helt i smaken.

”Osynliga händer” – Stig Sæterbakken

Har du, liksom jag, tröttnat på deckare skrivna efter mall 1 A men suktar ändå efter brott och polisarbete är detta en bok för dig. Obehagligare än det mesta jag läst på länge, men språkligt suverän.

”Grundläggande genetik” – Mikael Fant

Blev sugen på att läsa den efter att Johanna L hade dissat att planritningen över huvudpersonens lägenhet medföljde i extramaterialet. Synd nog så var den inte med i den inbundna versionen som jag läste, fast jag är glad över att jag gjorde det ändå eftersom jag verkligen uppskattade det i boken som Helena tyckte sämre om. (Lite halvtorrt språk, intrigdrivet, et.c.)

Ibland blir jag glad över att jag gillar att köpa böcker för att bara ställa in i bokhyllan och sedan glömma bort dem. För det är på grund av det som jag, när jag ikväll plötsligt fick lust att läsa en klassiker, kunde hitta en oläst sådan. Klassikern för kvällen, D.H. Lawrences ”Lady Chatterley’s Lover”, köpte jag för minst 10 år sedan när jag bodde i Umeå på Akademibokhandeln på campus. Där kostade nämligen Penguins Popular Classics runt 20 kr styck och jag köpte säkerligen runt 20 st och nu ångrar jag att jag inte köpte ännu fler eftersom omslagen till dessa är så mycket trevligare än de nya mjuka gröna varianterna.

Måste faktiskt erkänna att jag inte hade så stor koll på ”Lady Chatterley’s Lover” som jag kanske inbillat mig. Visst hade jag koll på grundförutsättningarna: gift kvinna tar sig älskare, men i min föreställningsvärld utspelade den sig på 1800-talet och inte på 1920-talet…  Nog därför den stått oläst så länge. 1800-talet tråkar ut mig medan det tidiga 1900-talet, mer specifikt mellankrigstiden, intresserar mig avsevärt. Jag är bara ett kapitel in och är redan helt såld. Jag älskar bokens rättframma, fria sätt att beskriva sexualitet, kvinnlig sådan, på ett sätt jag sällan ens möter i samtida litteratur och jag blir skrämd över att  den bannlystes så länge och fick nästan lite tårar i ögonen när jag läste förlaget Penguin dedikation i början som lyder så här:

”For having published this book, Penguin Books were prosecuted under the Obscene Publication Act, 1959, at the Old Baily in London from 20 October to 2 November 1960. This edition is therefore dedicated to the twelve jurors, three women and nine men, who returned a vertict of ‘Not Guilty’, and thus made D.H. Lawrence’s last novel available for the first time to the public in the UK.”

Finns det något jag avskyr med hela min varelse så är det censur.

Nu tänker jag stänga laptopen för kvällen och bara fortsätta njuta av läsningen av denna bok.

Inspirerad av en viss Cordelia tillbringade jag en del av morgonen tillsammans med Shakespeares samlade verk, en smäcker liten sak på 1263 sidor som jag vill minnas att jag köpte under min språkresa i Oxford sommaren 1997. Njutläste gamla favoriter i form av Macbeths monolog som inleds med ”She should have died hereafter” och som jag fortfarande, upptäckte jag, kan deklamera utantill (att det sedan var Maria Langs ”En skugga blott” och inte Will Shakes Himself som ursprungligen väckte intresset för Macbeth är en annan femma…) samt sonetterna 18, 19, 116 och 130 och blev hög på tidlösa ord. En fantastisk start på dagen.

Nu: fortsatt sonettläsning varvat med en rykande färsk Douglas Kennedy där de litterära referenserna haglar (berättarjaget är doktor i litteraturvetenskap). Littporr, my favourite!

Pendlarläsning : ”Educating Rita” av Willy Russell. Jag hade bara diffusa vaga minnen av filmen med Michael Caine och Julie Walters. Första gången jag läste den nu. Wow! Humor och litteratur, en dead good pjäs för att sno ett uttryck från den! (Och tur att jag har ett jobb där jag blir ”tvingad” att läsa så mycket. Dead good job!)

Teaterföreställning på Stockholms stadsteater : ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” av Edward Albee. En fullsatt salong, och två och en halv timmes otroligt bra pjäs. Allt var bra i den, allt. När det blev paus kände jag mig illamående av trötthet – för att det i pjäsen är klockan tre mitt i natten, det är kaos, de är för fulla, rubb och stubb håller på att gå åt helvete. Jag stapplade ut, nykter och klockan halv nio på kvällen, och det kändes som att man helst ville åka hem till sin säng, sitt lugn och ro. Då har man fått till stark inlevelse och en publik på helspänn! Och jag stack ju såklart inte hem utan såg färdigt. Stoooor rekommendation, löp och köp biljetter! Pia Johansson, Dan Ekborg, Liv Mjönes och Shebly Niavarani spelade. Sofia Jupither regisserade.
(En undran – visst är det en passning till ”A streetcar named desire” när George kommer in med blommor och säger Flores, flores, flores para las muertos?)
Fotograf : Petra Hellberg.

Alla som gillar Douglas Coupland – läs ”The gum thief” och så ser ni pjäsen. På teatern, eller på film.