Nu har jag (äntligen) lyssnat färdigt på ”Hypnotisören”. 16 timmar var mer än jag egentligen pallade av alla dessa mord och makabra detaljer. Johanna L & Ö dubbelrecenserade den när den släpptes och jag blev inte särskilt sugen då. Men det kändes ändå som att det var en bok man borde läsa. Och visst, den var enormt spännande i början fast det gick utför och i slutet ville jag bara snabbspola. Den var inte värd 16 timmars lyssnande precis. Gillade uppläsningen av Peter Andersson men kunde inte riktigt släppa hans roll i ”Män som hatar kvinnor” (den vidrige advokaten Nils Bjurman) vilket gjorde att det äckliga blev ännu äckligare..

Nu har jag använt Storytel för att lyssna på ljudböcker i min iPhone i lite mer än en vecka. Jag har lyssnat när jag lagat mat, när jag cyklat på gymmet, på tunnelbanan och på promenader. Eftersom jag inte är en van ljudbokslyssnare så har det funnits en viss inlärningströskel att faktiskt bara lyssna.

Det abonnemang jag valde kostade 99:- för första månaden, sedan 149:- el. 169:- om bundet eller ej. Nu när jag kollar på sidan börjar jag dock inse att jag kanske råkat prenumerera ett år! Blir lite kallsvettig. Inte riktigt vad jag hade tänkt.

Två minuter senare. Puh, hade valt det obundna så sade upp så jag slipper glömma säga upp. Så enkelt ändå att återuppta.

Fördelar: Ett riktigt stort utbud. Enkel användning. Bra ljudkvalité.

Nackdelar: Egentligen ett iPhone-problem, men att inte kunna snabbt kolla mailen när man lyssnar är lite opraktiskt. Jag får även problem när uppkopplingen bryts (har ingen täckning i trapphuset och i omklädningsrummet på gymmet) och då är det inte alls säkert att den pausar där den tappade kopplingen. Men fick veta att de kommer släppa en ny version inom några månader där det kommer finnas ett offlineläge där antagligen hela boken laddas ner.

Allt som allt måste jag säga att jag är rätt så nöjd och rätt överraskad att jag ändå kunde uppskatta att lyssna till böcker, men blir galen på att det tar sådan tid. ”Hypnotisören” är över 16 timmar lång vilket gör att det det tar mer än 3 gånger så lång tid att lyssna på den än det borde tagit mig att läsa den.

Jag har väl inte precis varit någon motståndare till ljudböcker, men har inte tyckt att det har varit någonting för mig. Men som så många andra har jag startat ett nytt liv efter nyår där träning ska bli något jag sysslar med rätt många gånger i veckan… Och när jag står på ett löpband eller sitter på en motionscykel har jag svårt att tänka mig att inte göra något annat samtidigt och tidigare har jag försökt att läsa. Det går, men hållningen blir lite knasig och försök läsa en bok samtidigt som du gör armhävningar och situps… det ser verkligen knasigt ut. Så jag insåg att ljudböcker kanske hade sin plats ändå och har nu skaffat mig ett månadsabonnemang hos Storytel i min iPhone och ett armband för att hålla själva iPhonen. Utbudet verkar än så länge helt ok och jag har börjat lyssna till Lars Keplers ”Hypnotisören” och Terry Pratchetts ”Interesting Times”. Lite roligt med kategoriseringen där Agatha Christie och Terry Pratchett är helt egna kategorier. Så nu kan jag både konsumera litteratur (även om jag inte riktigt känner det som att jag läser) samtidigt som jag bränner kalorier.

Jag skrev ju häromveckan om svenska deckare och favoriten Carin Gerhardsen nämndes då.  Nu hajpar min mamma ljudboksversionerna – hon är ju något av en ljudboksspecialist – och pratar dessutom om att hon, precis som jag, nästan inte kan vänta på del tre. Mamma och pappa gjorde tvåan ”Mamma, pappa barn” som ljudbok tidigare i somras och en semestermorgon ställde de klockan på fem, bara för att hinna lyssna lite extra länge. Pappa gick så långt som att hota med skilsmässa om mamma försökte tjuvlyssna när han inte var med. ”Man ska lyssna tillsammans”, det var han mycket bestämd med.

Uppläsare är Katarina Ewerlöf, som är väldigt mycket Liza Marklund för mig. Jag tycker om Katarinas röst. Hon funkar bra för att gestalta Annika Bengtzon. Här hos Gerhardsen är ju persongalleriet litet större, men jag trivs med Katarinas stämma, så det blir säkert bra. Och åtminstone en kvinnlig huvudroll finns ju, polisen Petra, vars öde jag tjatar om hela tiden.

Min mamma rapporterar att hon lyssnar på Marianne Cedervalls bok ”Svinhugg” som ljudis. Fint! Allra mest fint för att Marianne och förlaget har gjort en rolig variant på inläsare – som Mirjam hör vi gotländska Susanne Alfvengren, det passar bra eftersom boken utspelar sig på Gotland och Mirjam också är gotländska.

Men som Hervor hör vi min gamla musiklärarinna Gun Olofsson! Det passar också bra, för Hervor kommer från nån liten obskyr by uppe i Norrland. Det gör Gun med. Så dialekten blir rätt till Hervors sätt att uttrycka sig. Jag som har läst boken tycker att Gun är ett utmärkt val för att göra personen Hervor när hon överförs till ljud.

Vad boken handlar om? De två medelålders kompisarna Mirjam och Hervor som via affirmationer bestämmer sig för att försöka ta livet av tre män som en gång gjort Mirjam väldigt illa. Så Hervor tycker att Mirjam gott kan försöka tänka ihjäl de uslingarna. Men jag tror att Hervor, som är något av en sådan där klok gumma som vi har lite varstans hemmavid, hjälper till mer än vad Mirjam faktiskt förstår.

Och så är det även lite kärlek och romantik på gotländska emellanåt, när det hinns med för allt affirmerande.

Jag vet att det här också ska bli en serie, om Mirjam och Hervors fortsatta öden och äventyr, så jag hoppas nästa bok är lika bra. Det är liksom mysrys, inte riktigt deckare, men spännande ändå!

Marianne Cedervall har bott i Vittangi i över 20 år, det blir förstås lite extra speciellt. Vår lilla by avlar sällan fram särskilt många författare. Och Marianne är inte född där, men på något sätt blir det lite Vittangi över det ändå.

(Vittangi är alltså min hemby om någon nu undrade)

Kunde inte hålla mig från skratt (och sätta det i halsen) när jag läste/lyssnade till detta inlägg på imorse. Bill O’Reilly, denna hemska Fox-människa har tydligen skrivit ett antal böcker varav denna måste vara av det mest obehagliga någonsin.

Vad sägs om följande handling i boken ”Those Who Trespass”:

”En O’Reilly-lik TV-journalist  har blivit tränad av en IRA-terrorist för att döda dem som förtjänar det mest: nyhetskanalernas jävlar som störde hans karriär. Andra offer är en kraftfull bitch vid namn Hillary och en fet typ vid namn Martin Moore.”

(Fritt översatt från VV).

Sen innehåller boken inte bara mord, utan även åtskilliga sexscener! Och den finns inspelad som ljudbok med O’Reilly själv som uppläsare. Helt fantastiskt. Skrämmande och obehagligt, men fantastiskt. Lyssna till en del av det här.

”Say baby, put down that pipe and get my pipe up.”

Jag kommer aldrig kunna se honom i rutan igen utan att höra honom säga ”I wish I were a lesbian”.

Via Gibson->Boing Boing->Village Voice

Ljudboksdebut! Japp, den hopplösa traditionalisten som – citat – ”vill ha hela den fysiska, visuella upplevelsen runtomkring – omslaget, doften av papper, sidvändandet” har blivit av med sin ljudboksoskuld: 10,5 timmar inläst bok längs E20 och skumpiga landsortsvägar. Denna nya erfarenhet orsakar ett omedelbart dilemma: hur skriver man en recension av en ljudbok? Finns det någon avgörande skillnad?

Äh. Så här gör vi: jag börjar skriva så som jag brukar göra, och så slänger vi in lite mer specifikt ljudboksrelaterade observationer framåt slutet. Okej? Är ni med? Då börjar vi.

De svenska nutida deckarförfattare jag finner läsvärda går lätt att räkna på ena handen. Det är inget jag säger för att kokettera eller provocera; det är ett faktum. Ett annat faktum är att Inger Frimansson är en av de författare som ryms på ovan nämnda hand. Jag vill helst ha mina deckare psykologiskt vassa, välskrivna och krypande (hårdkokt, blodigt och pang på funkar också – jag gillar ytterligheter) och precis så skulle jag beskriva Frimanssons berättelser. I hennes värld ligger fokuset hela tiden på den psykologiska gestaltningen, ”varför?” istället för hur och vem. Särskilt actionspäckade är hennes romaner inte, men det finns trots – eller förmodligen just på grund av – långsamheten ett driv, en sugande, lågintensiv spänning som, när hon är som bäst, får mig att tänka på Ruth Rendell.

I ”Skuggan i vattnet”, inläst av Gunnel Fred, återvänder Justine Dalvik från ”God natt, min älskade” och delar av intrigen tar vid där den tidigare boken slutat, men tack vare att själva ”whodunnit”-momentet är så ointressant för berättelsen går den även utmärkt att läsa som en fristående roman. Jag hade själv inte läst ”God natt, min älskade” (men kommer nog göra det nu) och kände att jag hängde med bra ändå. Frimanssons styrka ligger i de skickligt utmejslade personporträtten; i förmågan att, med små, små medel, föra sina skadeskjutna, trasiga karaktärer allt närmare varandra tills katastrofen är oundviklig. Jag gillar! Och Justine Dalvik är verkligen en häftig huvudperson med sin mångbottnade personlighet, särlingsstämpel och läskiga tamfågel. Hon är protagonist och antagonist på en gång, omöjlig att komma underfund med, och som ett stort fan av moraliskt tvetydiga litterära skapelser applåderar jag förstås.

Min enda invändning är nog egentligen själva ljudboksformatet. Praktiskt och resvänligt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna mig en aning maktlös när jag så totalt lämnar över min läsning till Gunnel Lindes (visserligen fina, om än något överteatraliska) tolkning. Jag vill själv avgöra i vilket tempo och tonfall jag läser, kunna välja att gå tillbaka och läsa om meningar som tilltalar alternativt speedläsa igenom ett tråkigt textsjok. Nyckelordet är alltså själv, som i: KAN SJÄLV! Någon som känner igen sig?

Men shit vad bra! Glider omkring på Bokus, kollar ljudböcker när jag får slut på författare att söka efter, upptäcker ”Guldkompassen” och blir nyfiken på vem som läser. Svaret är liksom klockrenaste när jag finner: Lena Nyman. Åh! Åh! Åh! Synd bara att priset per del ligger på 220 riksdaler (det blir till att besöka bibblan, antar jag).

Johanna Ö gillar Katarina Ewerlöf, vilken ljudboksuppläsare gillar du?

De senaste dagarna har jag promenerat väldigt mycket, såväl morgon som kväll, ja till och med mitt på dagen. Jag varvar tjejlyssning av Sahara Hotnights ”Cheek to cheek” med ljudbok. Kopplar bort min omvärld ganska bra när jag verkligen koncentrerar mig på en spännande historia, musik blir det omvända. Och i den bok jag lyssnar nu, är det Katarina Ewerlöf som läser. Min favvo! Bara en sådan sak.

Det är Kjell Erikssons ”Den hand som skälver” som jag går Kungsholmen runt och lyssnar till om kvällarna. Trötta poliser är trötta poliser och samhällsfilosofi à la Mankell nästan, men det är också mycket annat, till exempel ett språk och något slags vemod jag tilltalas utav och som fungerar fint vid en uppläsning. Historien passar i alla fall väldigt väl med min sinnesstämning. Eller så är det min sinnesstämning som förändrar berättelsen, låter mig lyssna och hitta något annat, vemodigare och inte så deckaraktigt, där inuti. Fast nog mer det förstnämnda. Ja, Kjell är bra, han. Det är min första Kjelle och hans elfte (åttonde krimi), möjligt jag tar dem alla. Han är trädgårdsmästare förresten, jag tror min mor skulle tycka om att lyssna också. Kanske skickar jag den vidare till henne när jag är klar.

Och nu, morgonpromenad har guld i mund och iPoden är nyladdad, off we go! Gör det ni också. Gör ljud.