Vad har nu den meningen att göra med Nobelpriset – är det inte titeln på det där fantastiska reportaget som Joan Didion gjorde om hippiesarna i San Fran, ni som läst kanske minns dess braighet? Finns i ”Att lära sig själv att leva” där vi b l a får möta en femåring som får LSD. Jag undrar hur det har gått för det barnet.

Jo, det är titeln på Didions rep, men det är också titeln på en Yeatsdikt, kanske mer känd som The Second Coming:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in the sands of the desert.

A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?

Och tittar man riktigt noga hittar man faktiskt en annan JoÖ-favvis häri, nämligen Chinua Achebes ”Allt går sönder” som på engelska ju heter ”Things fall apart”. Den titeln är hämtad från en rad ur den här dikten, som är skriven i dyningarna efter första världskriget. Jag tycker hursom ganska mycket om den här dikten, framförallt de första raderna som gripit tag av någon anledning. Kanske för att jag främst sätter dem i samband med Achebes bok och gör tolkningen utifrån den. Också Achebe har förekommit i Nobelspekulationer, men ganska långt ned på listorna. Yeats fick Nobelpriset 1923.

(länge trodde jag att uttalet av Yeats rimmade med det av Keats, men no)

Inte nog med att jag inte har läst Adonis, nu kommer jag ju ut som poesinervös också. Ingen måtta! Men med tanke på Aase Bergs poesiroman och min svårighet bara pga genren, så tänkte jag på ett samtal jag var med i förra måndagskvällen. Då träffades en liten referensgrupp för att komma med idéer och förslag inför ombyggnaden av ett bibliotek i Stockholm. Det blev spännande och jättemånga bra saker kom upp. En del rörde skyltningen, och någon (det kan ha varit jag) föreslog bla en hylla med ”Lyrik för nybörjare”. Tomas Tranströmer tex. Jag förstår att han är väldigt bra. Jag kanske skulle vilja läsa lite av honom. Men var börjar jag? Eller bara poesi i allmänhet. Hur närma sig? Jag tror att just det är en genre som ganska många känner stor respekt för (mycket svårare att bara ta en lyriksamling vilken som helst, än att bara ta en deckare, vilken som helst) men ändå är lite nyfikna på.
I augusti nästa år får vi se om just det förslaget gick igenom. Jag håller ju tummarna.

Det här betecknas som en poesiroman, och det orsakar en hel del olustiga startproblem för mig. Jag är ingen poesiläsare – har ingen kunskap, har inget självförtroende i genren. Så fort jag hör ”poesi” tänker jag automatiskt ”uuh, svårt!”. Jag säger allt det här för att bara visa motståndet. Och visa hur mycket av det som besannades när jag läste ”Människoätande människor i Märsta” av Aase Berg. Det var nämligen ingenting. Texterna ser ut som dikter, men reads like a novel som det brukar heta, och jag får, vad jag gissar, det bästa av två världar. En bra och spännande historia i romanen, och ett mycket fint och fantasifullt språk från poesin. Jag blev så glad när jag läste den! Inte för att man ska bli glad av innehållet, iallafall inte hela tiden, men för det sprakande och glittrande sättet det framförs på och vad som framförs.

Romanen handlar om Tove, 16 år, som är på jakt efter viktiga erfarenheter – bli kysst, bli kär, tex – och hennes tjejkompisar. En som är så magnetisk som alla killar blir intresserade av, en annan som är hård och konstig ibland, och så en som är så jävla jobbig mest hela tiden, Kristen-Mimmi.
Viktiga erfarenheter blir det också. Mellan Tove och kompisarna, om vuxen jobbajobba-livet som h0n vill sky som pesten, och om Leon som bor i Märsta som är ett ställe hennes föräldrar har mycket starka och negativa åsikter om. Och allt är som sagt så himla bra. Absolut gehör. Klassiska konflikter och saker som bör ingå i en svensk ungdomsroman 2009, men skrivet på ett sätt som känns nytt och fräscht.

Jag vill verkligen, verkligen peppa alla poesirädda och nervösa människor att ta sig an denna. Alla ungdomsbiblos och svensklärare som är vana att skygga för detta moment, poesin, för det är ju så… Det behöver inte vara haikus eller ”Javisst gör det ont”, det kan vara så här också. Fantastiskt fint utformat tonårsliv som man sörplar i sig och tänker ”mer, mer, mer!” när man når sista sidan. Då är det bra.

(PS. Tänk också på ”Jinx” av Margaret Wild.)

Imorgon får vi veta vem som vunnit årets Nobelpris i litteratur. Förra året blev det en kommentarsstorm här, när JoL förklarade att poeten Adonis aldrig förekommer i hennes litterära kretsar annat än en gång per år, nämligen i Nobelsammanhang.

Man kan ju undra hur mycket han förekommer i litterära sammanhang öht. Så jag slog på honom på Eniros Nyhetssök och, hör och häpna! DN hade inte skrivit om honom en enda gång sedan förra årets Nobelprisspekulation. Inte heller SvD. Faktum är att ingen svensk dagstidning har skrivit specifikt om Adonis sedan oktober 2008. Han nämns en gång, i förbigående i en intervju med min gamla skrivarkursfröken Birgitta Wallin, numera duktig redaktör för fina (och välbehövliga) tidskriften Karavan, publicerad i Gefle Dagblad. Också i Sydvenskan förekommer Adonis en gång under detta år, då i en översatt dagboksanteckning som en ung irakier har gjort för Sydsvenskans räkning.

I övrigt, intet.

På bloggarna ser det i alla fall något bättre ut, tack vare till exempel lilla O, som bloggat om honom vid ett flertal tillfällen helt nyligt. Ytterligare ett fåtal (att räkna på ena handens fingrar) bloggar nämner hans namn.

Jag tror att vi faktiskt snart kan slå fast att nej, det pratas inte om Adonis särskilt frekvent i svenska kultursammanhang, annat än en gång per år och då i Nobelspekulationerna. Att det kanske inte är så konstigt att man även som mycket litteraturintresserad i Sverige, sällan eller aldrig stöter på hans namn.

Här är det jag hittade i Youtubeväg - inte heller särskilt mycket. Det finns ett relativt långt klipp där han läser sin poesi, men det går tyvärr inte att bädda in på sajten. Dock får ni länk här.

En liten film med Adonis kan jag i alla fall ge er:

Och så avslutar jag med att påminna om Alan Bennetts ord från Jessicas intervju med honom:

”I’ve stopped feeling ashamed that i haven’t read all Jane Austen or Dickens. I haven’t seen all Shakespeare, but i suppose that every reader feels they don’t quite come up to scratch. If they feel that they are a very accomplished reader, then there’s something wrong. Every good reader should be doubtful about themselves. ”

Som tvillingförälder gäller det att vara kreativ för att kunna trösta två små knytten samtidigt. Jag har märkt att Elsa och Agnes lugnar ner sig vid ljudet av min röst (föga förvånande, kanske) och brukar sjunga eller läsa högt för dem när det börjar andas skrik & panik gånger två. I dag blev det poesi i form av Christine Falkenlands ”Blodbok”. Kanske inte ett verk man associerar med barn direkt, men båda tystnade och började istället titta storögt – jag vill gärna säga ”begrundande” – på sin högläsande mamma. Mycket effektivt. Själv fick jag en välbehövlig påminnelse om vilken fruktansvärt stark poet Falkenland är när hon inte är upptagen med att skriva de märkligt tidlösa, märgotäcka kortromanerna jag älskar så mycket. När jag träffade Christine Falkenland på förra årets bokmässa berättade hon att ”Blodbok” är det egna verk som står henne närmast eftersom tillkomsten var så speciell; ”ett värkarbete”, minns jag att hon kallade det. Den smärtan känns, är nästan fysiskt påtaglig när man läser strofer som ”Ett vitt fat med blod bär jag sakta/ut från din boning/du sänder ömhetsljud genom mörket/så länge du är varm finns du”. Kanske är det så att de vackraste verken alltid är de som gör ondast? En lätt masochistisk syn på litteraturen, men jag tror på det.

Oavsett vilket: Falkenlands poesi blir dagens tips från mig.  För två selmor får du inte bara ”Blodbok”, utan ytterligare tre av Falkenlands diktsamlingar i ”4 x dikter” om du köper från valfri internetbokhandel. Fynd som tangerar rån. Plocka gärna med er ”4 x prosa” också så kan ni ha en liten Christine Falkenlandfestival mitt i sommarhettan. Särskilt ”Skärvor från en sönderslagen spegel” och ”Själens begär” gör sig extra bra i kvalmig högsommarhetta. Varför kommer ni att förstå när ni läser.

Och förresten så har Falkenland även skrivit barnböcker! Ska givetvis läsa, och undersöka om de är lika läsvärda som poesin och prosan, när barnen når målgruppsåldern. Fram tills dess får mina stackars telningar fortsätta att lystra till mörkerlitteratur, mördarballader och alt country. Om de revolterar genom att endast lyssna på listpop och läsa Martina Haag (eller vem nu 2020-talets Martina Haag kan tänkas bli) kommer jag åtminstone delvis att förstå dem.

Christine Falkenland-bloggen, over and out.

Det här med poesin. Hur jag lite jag läser och vad för slags poesi jag tycker om. Sonja Åkesson för det vardagliga och feministiska. Jag gillar det enkla och skyr väl det högtravande. Undviker ord som kristall, diamant, glasskärvor och så vidare. Tar hellre osnutna ungar, disktrasor i väggen eller kärlek som gått snett på ett alldeles vanligt sätt, sådär som det gör för människor.

Så jag läser nyutkommen poesi av Mats Söderlund och hittar min vardagsrealism i korta stycken. Ord som är vackra och sorgliga utan att man behöver skära sig på dem. Jag ger ett exempel:

Tillsist köpte vi en flatscreenteve också.
Trodde väl inte att det skulle hjälpa men
det blev lite luftigare och när vi lyfte den
ur kartongen, som ett litet husdjur,
för det var ett annat sätt att umgås,
mera rymd, öppnare mellan oss liksom
(men lite längre också kanske),
så vi fick börja ha chipsen
i varsin skål,
sedan filten,
fick vi skaffa en till,
sedan
avbetalningarna,
tog bodelningsmannen hand om.

Ni förstår? Jag förstår och det är det fina. Mats kom ut med ytterligare en lyriksamling på Bonniers, samma dag som ”Systemet” kom ut och i undertexterna, det verkar som om ”Komage” är det fina och ”Systemet” är det banala för en del recensenter. När det är tvärtom! Som en klänning som ser ut som en maräng mot en som är figurnära, slankig och gör bäraren alldeles självklar.

Igår var det releasefest för Postens satsning ”Nån där?” – 16 unga opinionsbildare skriver om framtidens kommunikation, med Karolina Ramqvist som redaktör. Väldigt blandade texter, men intressanta allihopa. Några av författarna framträdde igår och berättade mer ingående om sina bidrag – jag fastnade för poeten Daniel Boyacioglus uppläsning av dikten ”Longör” eftersom den berör framtidens litteratur och kultur. Ett utdrag:

….

Idag har vi ganska många livs levande
poeter
som gör just det,
skriver på ett språk av tiden
och vänder sig till den vanliga människan.
Då blir dom istället ett problem,
det nya problemet
poesin kommunicerar!!!
Det blir inte poesi,
inte konst, inte kultur
Utan nöje, det blir pop och det blir farligt.
…

Egentligen skulle jag vilja skriva av hela dikten eftersom det finns mycket som är rytmiskt tänkvärt i den, men ni får helt enkelt införskaffa och läsa själva.

En annan skribent som har bidragit med en mycket tänkvärd text är Elin Alvemark som pratar om att den digitala kommunikationen är en fara när vi glömmer bort de mänskliga mötena till förmån för våra nätrelationer. Jag tycker visserligen att internet har gett mig tillgång till en väldig mängd människor som jag har fantastiska IRL-möten med (flera av mina bästa vänner har jag träffat via nätet, så också bokhoretjejerna som jag ju ändå träffar en kväll i veckan numera, liksom mina kollegor i vårt frilanskollektiv som jag ju träffar fysiskt varje dag) men visst är det väl alltid bra att ifrågasätta sina internetvanor med jämna mellanrum.

Om jag ska vara lite så här ”svår” brukar jag nämna att jag läser rumänen Cârtârescu, för han är väldigt ordintensiv och kompakt och det krävs ganska mycket mer av mig när jag läser honom än när jag läser en viss typ andra böcker. Dessutom: Rumänien, rött vin, svart polo och scarf. Föreställ er.

Jag har tafsat på ”Orbitor. Kroppen” och ”Nostalgia”, men hittills bara pärm-till-pärm-läst ”Orbitor. Vänster Vinge”. Nu kommer ”En lycklig dag i mitt liv”, där Cârtârescu får visa upp sina talanger som poet för svenskarna.

Jag brukar inte precis räkna upp lyrik som en kategori som jag gillar att läsa, men eftersom det handlade om min lille favoritrumän fann jag saliv rinnande ur mina mungipor inför tanken på en aptitretare till ”Orbitor. Höger Vinge”, som släpps senare i höst. Och ”En lycklig dag i mitt liv” ger mig verkligen lyckorepriser. Jag tycker så väldigt mycket om Cârtârescus sammansatta ord.

Ur ”Diskhodikten”:

en dag blev diskhon förälskad

den var kär i en liten gul stjärna i köksfönstrets hörn

den bekände detta för vaxduken och senapsglaset

den klagade hos de våta besticken.

Jag gillar hur Cârtârescu väljer orden. Vaxduken! Senapsglaset! Jag gillar Cârtârescus fantasivärld av förälskade diskhoar.

Och det här – mina vänner – är ingen svår poesi. Det är ingen polotröjepoesi med långsamma uppläsningar, för jag är bara en nybörjare och tro mig! Jag är inte van vid sådant. För den som gillar den svåråtkomliga poesin: är det här banal poesi? Jag vet inte. Jag har inte gått kursen. Men inte kan jag tro det. Det är ju Cârtârescu. Läs! Läs! Läs!

”En lycklig dag i mitt liv” tycker jag att ni ska kolla upp om ni 1. gillar poesi i allmänhet 2. är nyfikna på Cârtârescu men baxnar inför inledningen i ”Orbitor. Kroppen” (I do) eller 3. om ni känner för lite hantverkskonst med sammansatta ord. Åh, åh, åh! Det här är en bok som jag gärna smakar på!

Längsta titeln och finaste omslaget i höst – Lars Mikael Raattamaas ”Mallamerik, Mallammer, Malameri, Mallame, Amerik, Mallameka, Merrikka”. Och kanske författarnamnet med flest a:n i, vad vet jag. Men för mig är det bekant – faktum är att min ena svåger heter just Raattamaa i efternamn och Lars Mikael skulle kanske ha gått i samma gymnasium som jag gick (dock inte samtidigt), Hjampis i Kiruna, om hans familj inte hade lämnat hembyn Muodoslompolo relativt tidigt.

Jag kanske inte tänker på den här boken helt som poesi, snarare som ett enda stort ordflöde – nej, som ett samtal,men ett där jag hela tiden bara får höra den ena parten. Som att sitta vid ett köksbord eller kanske i en soffa och lyssna till ett telefonsamtal tänker jag ofta. Det är sådana ord, meningar.

Men det är fint. Det är också väldigt ordrikt.

Två delar: Först det där med telefonsamtalen (1. SANGARS) och sedan kommer gästspel av andra fina skribenter (2. SALVORS). Insprängt här och där mellan alla orden och allt pratet och det där. Sara Stridsberg, Hanna Hallgren (jag räknar mina kvinnor, 12 kvinnor mot 7 män) bland andra, och särskilt just Hanna när hon inleder: Det är inte tid för omskrivningar, men för artikulation.

Jag tycker mer om när Lars Mikael är ensam. Delvis är det en typografisk fråga, för jag får det så oerhört svårt när man varvar typsnitt i en bok. För mig andas det nybörjarkurs i word eller något. Jag förstår ju vitsen med att i det här fallet markera gästskribenternas bidrag på något sätt, men varför, why, med förändrat typsnitt? Jag vill inte ha kladd i mina böcker.

Men jag tycker också om när Lars Mikael är ensam för att jag har vant mig vid hans röst där jag sitter vid köksbordet och lyssnar till hans samtal. Hans röst räcker för mig, faktiskt. Hur fina de andra än är.

Jag skulle vilja ge mitt exemplar till Caroline, jag tror hon skulle uppskatta det. Och det är ingenting annat än ett gott betyg.

Jag är som bekant inte särskilt inne på poesi men Charles Bernstein väckte mitt intresse igår efter seminariet ”Living in a Digital World”. Så när jag kom hem kollade jag in hans webb och PennSound (ett ljudarkiv med poesiuppläsningar i mängder, nedladdningsbara i mp3-format).  Jag tror att mitt ointresse för poesi till viss del beror på att jag läser för snabbt, att läsa sakta och eftertänksamt är på något vis emot min natur. Däremot kan jag ta till mig poesi vid uppläsningar så PennSound är verkligen en fantastisk källa för mig. Trevligt är också att hans bok ”The Nude Formalism” finns i pdf-format här.

Ikväll finns det två chanser för allmänheten att lyssna till Charles.

Dels på OEI Poetry Area:Weld, Norrtullsgatan 7 18.30-21.00 (där hans antologi ”De svåra dikterna anfaller, eller Högt spel i tropik-erna” släpps på svenska) och dels på Restaurang Sommar 21.30: Sommarnatt.