Gamla Bokhoraläsare vet att jag genom åren varit väldigt besatt av Neil Gaiman men det var nu väldigt länge sedan jag  bloggade något om honom. Det kan nog till viss del bero på att han själv inte heller har bloggat så flitigt senaste tiden, men nu är han äntligen igång igen. Och oj vad jag märker att jag saknat honom i min Reeder. Visst följer jag hans twitter, men det är inte riktigt samma grej. En av orsakerna till varför han inte bloggat är att han skriver på ett manus till ett avsnitt av Dr Who som verkar komma nästa säsong. Kommer självklart kolla in det när det sänds men Dr Who är en av de få tv-serier jag inte riktigt lyckats fastna för.

En av de andra orsakerna är att han även skriver på manuset till Hollywoodfilmatiseringen av ”Anansi Boys”. Drömmer ju att någon gång få se en tv-serie (helst från HBO) av ”American Gods” men en filmatisering av ”Anansi Boys” känns riktigt kul också.

Just nu så läser jag en novellsamling där Neil har varit en av redaktörerna: ”Stories”. Har flackat runt Sverige och lästiden har varit rätt upphackad så det har varit en perfekt bok att ha med sig. Min sambo läser ”Amerikanska gudar” som vi hittade på svenska för 20:- i ett stånd på Arvika torg. Har tjatat länge om att han måste läsa min favoritbok så känner mig nöjd att äntligen ha fått honom till att göra det.

Har ni läst serien ”Spawn”? Jag gjorde det en del i mitten/slutet av 90-talet. Hade dock inte koll på att Neil hade skrivit ett nummer (#9). Iallafall så skrev han det numret och skapade i det tre stycken nya karaktärer. Todd McFarlane, som skapade ”Spawn”, använde dessa karaktärer, som Gaiman har copyright på, utan att betala för sig och det medförde en lång rättsprocess (som pågått sedan 2002) som nu äntligen verkar vara avgjord till Gaimans fördel.  Alla pengar som blir över efter advokatkostnaderna kommer  Gaiman ge till ”Comic Book Legal Defense Fund”.

Gillar domarens utlåtande:

If defendant really wanted to differentiate the new Hellspawn, why not make him a Portuguese explorer in the 16th century; an officer of the Royal Navy in the 18th century, an idealistic recruit of Simon Bolivar in the 19th century, a companion of Odysseus on his voyages, a Roman gladiator, a younger brother of Emperor Nakamikado in the early 18th century, a Spanish conquistador, an aristocrat in the Qing dynasty, an American Indian warrior or a member of the court of Queen Elizabeth I? It seems far more than coincidence that Dark Ages (McFarlane) Spawn is a knight from the same century as Medieval (Gaiman) Spawn.

Återupptäcker Jonas Karlssons ”Den perfekte vännen” efter att ha blivit påmind om den häromdagen. Det finns så många briljanta historier i den; vännen som försvinner under en cirkusföreställning, det hemliga rummet på kontoret, flygplansincidenten (som författaren högläste under bokmässan förra året). Jag kommer på mig själv med att inte kunna släppa dem, genom att referera till dem, genom att oroligt önska att Karlsson snart kommer med en ny samling noveller. Oroligt för att jag knappast kan tänka mig att någonting kan överträffa den här. Glöm det jag skrev om långa noveller i min förra text (den jag länkar till här ovan): den här novellsamlingen har marinerats både i hjärtat och i hjärnan sedan dess och jag är golvad. Jag ska genast ta itu med ”Det andra målet” för att se undersöka om den delar ”Den perfekte vännens” briljans.

Med anledning av Norges nationaldag, så vill jag ju såklart också dra mitt strå till stacken.
Den senaste norska jag läste var faktiskt översatt till svenska, och väldigt väldigt liten. Ni ser bilden, den rosa där i nedre högra hörnet. ”Øyafestivalen” av Linn Strømsborg. Hon är en jag följer på twitter och när jag såg att den skulle komma ut översatt här i landet ville jag ju läsa. Gick till Punkt Medis för att låna. Letade, hittade inte, frågade i infodisken. Den killen bara ”ja, det är inte så konstigt att du missade” och så kom han fram med denna pixi-bok!! Jag trodde att ”Øyafestivalen” skulle vara en fullstor roman, men det är en novell som släpps som en sk boksingel (ett koncept som bla norska förlaget Flamme kör med). Jag vet inte om alla kommande boksinglar från Lindqvist Publishing kommer att vara så här små, men det är lite trevligt. 48 sidor lång. Efter den är klar har en tidigare läsare klistrat in en rosa post-it lapp: ”Fint. Nu vill jag ha sommar och festival. Dans, musik, kärlek och alkohol.” Jag instämmer! Trots att jag i teorin inte alls är en festivaltyp.
Grejen med just ”Øyafestivalen” är att det är en fortsättning på romanen ”Roskilde” som kom före. I Sverige har man bara ändrat om i utgivningsordningen. Linn Strømsborg skrev först en roman om några norskar som åker till den danska festivalen och sen kom den lilla uppföljaren som utspelar sig ett år senare på musikfestivalen i Oslo. Måste ju läsa ”Roskilde” också efter detta!
(Tyvärr hittar jag inga länkar till böckerna hos förlaget. Seriöst. Skriver vi 2010, eller?)

En annan med norsk bakgrund i något tidigare släktled är amerikanen Reif Larsen och hans bok är motsatt pixiformat, nämligen rätt stor. Jag började på ”Valda verk av T.S Spivet” för länge sen, och gillade starten. Problemet är just storleken. Om man ska släpa med den som pendlarläsning, njaa, lite knepigt. Av den anledningen har den blivit liggande. Det är liksom en hemmaläsningsbok. Men, å andra sidan, starten var bra, och alla illustrationer och fotnoter som är orsaken till att den är så stor är intressanta. Och snygga. Får kanske bara öka på min väskstorlek?

(”Presidentens hustru”-pocketen är enbart med för att visa storlekarna. Ja, och för att den är bra också, givetvis. Kan aldrig påpekas för mycket.)

Nu går vi och viftar med lite flaggor och äter is och dricker brus! Alla som har en bunad byter om före, okej? Ska det va, så ska det va.

Ja, det blev novellshopping i form av Claire Castillons ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska” när vi var på Textmässan idag. Min första Castillon. Peppen! Stor just nu.

Sedan svängde vi inom Pocketshop på väg hem efter Textmässan eftersom jag behövde köpa in nästa fredags pockettips i Aftonbladet. Förra gången jag reccade fick jag svar på tal av Marika King, den här gången väljer jag därför en roman vars författare är en apa, så slipper jag kanske litet polemik. Jag skojar förstås nu, tyckte det var rätt av Marika att ifrågasätta min recce om hon inte delade åsikten även om det inte är så vanligt att författaren går i svarsmål. Många kommenterar recensioner, men mer sällan ifrågasätter man. Det är nog nytt i och med bloggarna tror jag. Alltså att författarna har bloggar. Sedan hade jag inte riktigt ork att svara Marika då, för vi födde liksom barn där, i precis samma veva som hennes blogginlägg kom ut och sedan kändes det överspelat när vi väl lämnade sjukhuset några veckor senare.

Men så jag köpte ”Me, Cheeta” alltså. Håll utkik nästa fredag vetja! Jag är mycket spänd själv.

I efterordet till sin novellsamling ”Just After Sunset” skriver Stephen King, apropå bokens kanske mest lyckade berättelse, Arthur Machen-hyllningen ”N”, att alla skräckförfattare förr eller senare måste tackla Machens tematik: att verkligheten, den värld vi befinner oss i med dess vardagsritualer och all missriktad trygghetsnarkomani, är tunn och att den verkliga verkligheten bortom den är fylld av monster. Endast riktigt duktiga skräckförfattare kan trovärdigt skildra revan mellan vår trygga vardag och andra dimensioner utan att det blir klyschfest av det hela.

Jag kommer att tänka på Kings ord när jag läser Anders Fagers debut ”Svenska kulter”. Och jag tror att han redan nu tillhör den där lilla skaran författare som lyckas.

Redan i den inledande novellen ”Furierna från Borås”, där en sprit- och parfymtung folkpark möter tentakelsplatter och uråldrig ondska à la Cthulhu, anar jag att jag är något fint – eller jag menar förstås riktigt, riktigt ont – på spåren. Med säreget korta, närmast staccatoartade meningar – något av ett genomgående signum – piskar Fager upp en genuint otäck stämning som andas lika mycket H.P. Lovecraft som gymnasietidens spritfester i skogen. ”Mormors resa”, med sitt mantra ”Mormor ska ut och resa” och en intrig som ständigt överraskar, är nästan ännu bättre. Så fortsätter det, berättelse efter berättelse, och när jag efter ett par stycken upptäcker att de är sammanlänkade, blöder in i varandra med tentakelslem och återkommande berättelser inuti berättelserna, blir jag ännu mer förtjust. Här finns och tillgodoses skräckens mest basala element – att skrämmas och bli skrämd – men här finns också något högre syftande, ett konsekvent tänkande, vassa samhällsskildringar, som får mig att tro att vi bara sett början. Var rädd, John Ajvide Lindqvist, var mycket, mycket rädd. Äsch, vad fan säger jag förresten? Klart att Skräcksverige har plats för både två, tre och fem skräckkungar. Men när kommer skräckdrottningen?

Jag tycker väldigt mycket om att läsa Jenny Erpenbeck. Hennes ”Hemsökelse” är långt ifrån en oangenäm upplevelse, trots att den på många ställen beskriver inte särskilt trevliga händelser.

Erpenbeck har ett alldeles särskilt sätt att formulera sig, där språk och historia samarbetar och lyfter varandra, som en textens symbios, till skillnad från många andra böcker och författare där fokus ligger på antingen språk eller historia.

Se här:

Hem. När det regnar känner man lukten av löv i skogen och av sand. Allting smått och milt, hela landskapet där vid sjön, så överskådligt. Löven och sanden så nära som om man kunde breda dem över sig, om man bara ville.

”Hemsökelse” är en rad noveller, om ett pärlband av personer, som bor i eller vid ett litet hus vid en liten sjö. Själva tråden i pärlbandet är trädgårdsmästaren, vars ålder jag faktiskt hinner fundera på vid ett flertal tillfällen, för han verkar vara med under anmärkningsvärt många decennier.

Vi möter arkitekten och hans unga fru, byfogden och hans fyra döttrar, rödarmisten, en författarinna, en judisk familj och på så och vis påminner den ständiga kopplingen mellan novellerna inte så lite om Trude Marsteins ”Göra gott”. Även om Erpenbecks noveller naturligtvis är något längre än Marsteins korta ögonblicksbilder.

Erpenbeck har tidigare skrivit bland andra ”Historien om det gamla barnet”, som jag inte gillade lika mycket som ”Hemsökelse”. Jag tror att det beror på formatet. Jag tycker om att läsa Erpenbeck i novellform. Hon är så på pricken, beskriver sina huvudpersoners alla sidor, får oss bekanta oss med dem från många olika håll.

”Hemsökelse” är på många vis en lysande fin novellsamling. En anledning till att läsa den är utan tvekan Erpenbecks känsla för språk. Det måste vara mästerligt att läsa boken på tyska. När tiden finns, kanske jag gör ett försök. Magister Drakenberg skulle säkert bli nöjd. Frågan är dock om jag skulle komma längre än till andra novellen. Formuleringarna som sagt.

Rita ett hem, det är hans yrke. Fyra väggar omkring ett stycke luft, med stenklo riva loss ett stycke luft ur allt som flimrar och fladdrar och hålla fast det. Hem. Ett hus den tredje huden, efter kroppshuden och kläderna. Ett eget hem.

Vi får inte glömma historieberättandet, historia som i det som har hänt förut. Genom novellerna målar Erpenbeck också upp en bild av det senaste seklets Tyskland. Med fingertoppskänsla skildrar författaren historiens pågående, allt medan huset byter ägare.

Läs!

Innan Westerfeld började jag förresten äntligen läsa i Trude Marsteins ”Göra gott”. Det är ingen novellsamling och ingen roman, istället får vi följa drygt 100 personer under en viss tid, där många befinner sig på samma bar, gata eller fest. Via telefonsamtal, blickar eller utspilld öl byts perspektiven ut (lite som den här gamla Gigi D’Agostino-videon). Från Vivian, till personen i baren som hon räcker fram en hundring till, till en ny person som tar emot en öl, till en ny som möts i toalettdörren. Det kan tyckas fragmentariskt och i början har jag svårt att hålla reda på personerna i växlingarna, men samtidigt känns greppet väldigt originellt och det måste ha varit roligt för Marstein att få berätta alla de här olika historierna, att ikläda sig så många roller. Jag hoppas att jag inte kommer att ha tappat bort mig när jag återvänder från Westerfeld, som jag var tvungen att läsa innan jag avslutade Marstein. Återkommer med ”Göra gott”-omdöme.

För några veckor var det en intervju i Metro med mig om pendlarläsning och där listade jag bla noveller som perfekt sådan. Förra veckan till och från jobbet; novellsamlingen ”Both ways is the only way I want it” av Maile Meloy.
Så. Himla. Bra. Elva noveller i boken och av dem är tio helt tipptopp. Den elfte (näst sista), okej.
Deras gemensamma nämnare är att de utspelar sig i Montana, men förutom det så är de väldigt olika och handlar tex om en man som varit otrogen, ett par kompisar, två brorsor, en man som sörjer sin mördade dotter, en kille som råkar gå in på en kvällskurs av misstag. Mycket män i den uppräkningen ser jag, men kvinnor är med.

Det här är det första jag läser av Maile Meloy och jag gick på New York Times lista över bästa skönlitterära 2009 när jag hittade henne. Vilket fynd!! Hennes ton är rätt lakonisk, stilen enkel, det är i detaljerna allt händer. Så otroligt precisa och bra små saker, hur hon beskriver något eller får fram ett tonfall eller en nervös rörelse. Allt så på pricken.
Jag gillar alla noveller som sagt, men tror favoriterna är Spy vs Spy och The Children. Ja, och så Lovely Rita som ger mig Tawni O’Dell-vibbar i miljö och hopplöshet. Men de är fina allihop och faktiskt påminner Meloy om en annan författare på samma lista, Lorrie Moore, som jag också gillade massor.
Till min glädje har Maile Meloy skrivit tre böcker till innan denna, så nu vet jag verkligen vad jag ska kolla efter på biblo.
”Both ways is the only way I want it” finns tex på Diesel för de hugade.

Och just det, ett annat tips jag fick i samband med Lorrie Moore var Grace Paley. Har inte hunnit ens försöka hitta en bok av henne än, men det känns ju tryggt att ha det framför sig. Lorrie, Grace och Maile. Att ta till vid svåra, uppgivna lässvackor.

Vid 00-talets början var jag student. Jag läste till lärare vid Högskolan i Gävle och tog min examen 2002. Efter nära fyra år av i stort sett uteslutande läsning av böcker från bokförlaget Studentlitteratur var min läslust nära nog obefintlig. Jag vill minnas att jag läste William Sutcliffes ”En tripp till Indien” under mina år i Gävle, några andra läsupplevelser minns jag inte (förutom ”Sveriges utbildningshistoria”, ”Efter Spock – uppfostringsmönster idag” eller ”De sju intelligenserna” förstås).

Ut klev jag som en nyförlöst kalv. På ostadiga ben skulle jag lära 7-åringar att läsa, inspirera 9-åringar att fortsätta läsa och välja högläsningsböcker som skulle locka mina elever att läsa mer. Det tog mig nära fem år att återfinna läslusten, att börja se läsning som en naturlig del av min vardag, att längta efter läsning och att återigen bli den där Bokhoran som jag var som tonåring.

Hur jag bar mig åt? Tja, jag antar att jag lät det ta tid. Om man ser på livet som tralafamadorianerna i Kurt Vonneguts ”Slakthus 5″, som en linje med toppar och dalar, är ju lässvackor ingenting annat än en tillfällig dal. Det kommer räta linjer eller toppar igen. Det är inte hela världen, okej?

Här är 00-talets bästa medicin mot lässvackor, enligt min mening (utan inbördes rangordning – för det är väl väldigt mycket 00-talet att göra listor, ingenting vi kommer att ägna oss åt under 10-talet?):

* Haruki Murakami – ”Kafka på stranden”. Tjockheten kan avskräcka (över hälften av Bokhoras läsare tycker att 200-400 sidor är alldeles lagom sidor i en bok – se pollen till höger), men svälj rädslan – den är så värd!

* Jonathan Safran Foer – ”Extremt högt och otroligt nära”. Min signaturbok. Och jag vet att i de finaste finrummen anses det inte kutym att erkänna att man älskar den, men jag har väl alltid varit som en elefant i de där finrummen. Jag gillar puttrigheten. Damn! Jag har inte ens några problem med toktjejer som Amelie eller Zooey Deschanel.

* Judith Hermann – ”Sommarhus, senare”. Den bästa novellsamlingen under 00-talet? Kanske.

* Philip Pullman – ”Den mörka materian”-trilogin. Decenniets bästa läskoma.

* Sara Stridsberg – ”Drömfakulteten”. Har växt och byggt upp ett bo inom mig. Botar lässvackor? Något optimistiskt att tro det, men vilken livlina när hoppet om berättarkonsten ligger och svajar.

* John Ajvide Lindqvist – ”Människohamn”. Kom igen nu! Inte min genre, men nu snackar vi om att bota lässvackor och den här såväl kramar mig med skräckkorsetten som håller mig sömnlös, läsande, nätter igenom.

* Nina Hemmingsson – ”Jag är din flickvän nu”. Mestaste fröjden att läsa.

* Marjane Satrapi – ”Persepolis 1-4″. Okej att jag tycker att del 1 och kanske del 2 är absolut bäst, men Satrapis självbiografiska seriealbum är ingenting annat än destillerad läsglädje.

* Lion Shriver – ”Vi måste tala om Kevin”. Jag tycker att det är små-corny att skriva att böcker berör, men den här berörde mig faktiskt till och med som fan och det är inte så ofta det händer, det måste betyda något.

Och den sista: pampadam!

* Josefine Adolfsson – ”Kårnulf was here”. Jag älskar den. Älskar den. Älskar den. Nu var det tyvärr alldeles för länge sedan jag läste den, men den är briljant vill jag minnas och är den inte det när jag läser om den äter jag upp min mössa 2019.

Och ja, jag vet att de flesta av ovanstående böcker kom de sista fem åren, men kommer ni inte ihåg? Extremt mycket studentlitteratur 00-05.

2010-2019 hoppas jag på mycket skräck (!), språkliga fyrverkerier men med en fiffig historia att berätta, anekdoter, vetenskap going populärkultur samt många marvelösa barn- och ungdomsböcker.

Hur ser ditt recept för att bota lässvackor ut? Enda förhållningsreglerna: böckerna måste vara utgivna under 00-talet och de måste vara tio stycken. Kommentera!

Den här veckan ska vi försöka lista 00-talet på olika sätt. Det går ju mot sitt slut, enkäterna kommer snart att fylla tidningarna. Vilka var de bästa böckerna / filmerna / surdegarna / med mera. Här på bloggen blir det en unik lösning per bokhora, kan man säga. En del går in för de bästa rent allmänt, andra kanske för en viss genre.

Min lista stötte genast på patrull eftersom jag får panik så fort jag ska presentera saker som ”de 10 bästa yada yada”. Jag kan aldrig välja i de lägena! Av den anledningen kom jag på denna variant:

10 författare som debuterat under 00-talet och som jag hemskt gärna följer in i 10-talet

Fiffigt, va? So here goes, ej i rangordning, givetvis inte! (Givetvis finns det namn som inte kommit med här och som jag kommer att ångra mig sen. Det är ju underförstått.)

Åsa Larsson. Från första boken ”Solstorm” var jag fast, och jag minns fortfarande när jag för nästan precis ett år sen läste den senaste ”Tills dess din vrede upphör” och det råkade bli så att jag samtidigt tjejlyssnade på massa olika versioner av ”Hallelujah” (original Leonard Cohen). En av mina bästa lässtunder någonsin!

Juli Zeh. ”Örn och ängel” 2003, ”Leklust” 2006, och nu ”Fritt fall” 2009. Tre väldigt olika böcker, men alla tre, ack så bra.

Jhumpa Lahiri. ”Interpreter of maladies” 2000, ”The namesake” 2006, och juvelen ”Unaccustomed earth / Okänd jord” 2009. Den senaste fick mig att önska lång längre längst pendling till jobbet. Så fantastiskt bra novellsamling.

Jonathan Safran Foer. Kunde inte läsa jobbiga ”Allt är upplyst” från 2003, men oh boy, vad jag kunde läsa ”Extremt högt & otroligt nära” från 2005.

Liselott Willén. Hon är en typisk manifestförfattare tycker jag. (Manifest 1). Vanliga romaner, som är väldigt bra, men som kanske tyvärr inte får den uppmärksamhet de förtjänar. ”Sten för sten” 2001, ”Eldsmärket” 2003, ”Islekar” 2008.

John Green. En av mina favoriter på barn&ung-sidan. Smart och känsligt men samtidigt humoristiskt underhållande. Kan inte få nog av det! ”Looking for Alaska / Var är Alaska?” 2003, ”An abundance of Katherines” 2008, ”Paper towns” 2009.

Jonathan Tropper. Ungefär samma beskrivning som John Green, fast nu för vuxna. ”Plan B” 2000, ”The book of Joe” 2004, ”Everything changes” 2005, ”How to talk to a widower” 2008, ”This is where I leave you” 2009.

Jonas Hassen Khemiri. ”Ett öga rött” från 2003 har jag gett upp, men ”Montecore” och noveller och New York-texter, aaah. Hoppas att det där med jordgubbsplockning istället för att skriva bara var en skojig liten grej, för skriv, snälla, skriv.

Gunnar Ardelius. Få ord men mycket innehåll. (Hur får man till det så?) Och väldigt bra innehåll. Kommer aldrig ihåg första, långa titeln ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig…”, ja, ni vet den, 2006. ”När du blundar tittar jag” 2007.

Mattis Øybø. Också en manifestförfattare, fast norsk, så väl egentligen inte då. Hursomhelst, helt vanliga ovanligt bra romaner. Typ Siri. Ja! ”Alle ting skinner” 2003, ”Ingen er alene” 2007 (bäst!!), och ”Karin og Kareem” 2009.

Ej med på listan pga debut tidigast år 2000-strecket:

Sverre Henmo. Norsk ungdomsförfattare som jag upptäckte i somras med ”Natt på Frognerbadet” 2008. Knäckande bra bok. Jag tänker på den än (och snart måste C lämna tillbaka den faktiskt)! Har också skrivit bla ”Sammen er vi en og en” som kom år 1999. Attans!

Katarina Kieri. Diktsamlingar på 1990-talet. Why?? Nej, jag skojar. Men jag är ju mest intresserad av ungdomsböckerna och romanerna och alla de kom under 00-talet. Och regler är regler.

Jo Nesbø. Trodde ju han var en klockren 00-talare, men så kom visst ”Fladdermusmannen” år 1997. Drit. De första två i Harry Hole-serien är ju inte ens bra!

Sarah Dessen. Min nya besatthet vad gäller ungdomsböcker i underhållningsgenren. Hann tydligen debutera under 90-talet. *some people* *snörper på munnen*

Likadant med Tawni O’Dell. ”Avvägar” kom redan 1999, men låt för all del inte det hindra er från att upptäcka henne!

Fråga kolon Vilka författare från 00-talet tycker ni är värda att nämna?