Innan Westerfeld började jag förresten äntligen läsa i Trude Marsteins ”Göra gott”. Det är ingen novellsamling och ingen roman, istället får vi följa drygt 100 personer under en viss tid, där många befinner sig på samma bar, gata eller fest. Via telefonsamtal, blickar eller utspilld öl byts perspektiven ut (lite som den här gamla Gigi D’Agostino-videon). Från Vivian, till personen i baren som hon räcker fram en hundring till, till en ny person som tar emot en öl, till en ny som möts i toalettdörren. Det kan tyckas fragmentariskt och i början har jag svårt att hålla reda på personerna i växlingarna, men samtidigt känns greppet väldigt originellt och det måste ha varit roligt för Marstein att få berätta alla de här olika historierna, att ikläda sig så många roller. Jag hoppas att jag inte kommer att ha tappat bort mig när jag återvänder från Westerfeld, som jag var tvungen att läsa innan jag avslutade Marstein. Återkommer med ”Göra gott”-omdöme.

För några veckor var det en intervju i Metro med mig om pendlarläsning och där listade jag bla noveller som perfekt sådan. Förra veckan till och från jobbet; novellsamlingen ”Both ways is the only way I want it” av Maile Meloy.
Så. Himla. Bra. Elva noveller i boken och av dem är tio helt tipptopp. Den elfte (näst sista), okej.
Deras gemensamma nämnare är att de utspelar sig i Montana, men förutom det så är de väldigt olika och handlar tex om en man som varit otrogen, ett par kompisar, två brorsor, en man som sörjer sin mördade dotter, en kille som råkar gå in på en kvällskurs av misstag. Mycket män i den uppräkningen ser jag, men kvinnor är med.

Det här är det första jag läser av Maile Meloy och jag gick på New York Times lista över bästa skönlitterära 2009 när jag hittade henne. Vilket fynd!! Hennes ton är rätt lakonisk, stilen enkel, det är i detaljerna allt händer. Så otroligt precisa och bra små saker, hur hon beskriver något eller får fram ett tonfall eller en nervös rörelse. Allt så på pricken.
Jag gillar alla noveller som sagt, men tror favoriterna är Spy vs Spy och The Children. Ja, och så Lovely Rita som ger mig Tawni O’Dell-vibbar i miljö och hopplöshet. Men de är fina allihop och faktiskt påminner Meloy om en annan författare på samma lista, Lorrie Moore, som jag också gillade massor.
Till min glädje har Maile Meloy skrivit tre böcker till innan denna, så nu vet jag verkligen vad jag ska kolla efter på biblo.
”Both ways is the only way I want it” finns tex på Diesel för de hugade.

Och just det, ett annat tips jag fick i samband med Lorrie Moore var Grace Paley. Har inte hunnit ens försöka hitta en bok av henne än, men det känns ju tryggt att ha det framför sig. Lorrie, Grace och Maile. Att ta till vid svåra, uppgivna lässvackor.

Vid 00-talets början var jag student. Jag läste till lärare vid Högskolan i Gävle och tog min examen 2002. Efter nära fyra år av i stort sett uteslutande läsning av böcker från bokförlaget Studentlitteratur var min läslust nära nog obefintlig. Jag vill minnas att jag läste William Sutcliffes ”En tripp till Indien” under mina år i Gävle, några andra läsupplevelser minns jag inte (förutom ”Sveriges utbildningshistoria”, ”Efter Spock – uppfostringsmönster idag” eller ”De sju intelligenserna” förstås).

Ut klev jag som en nyförlöst kalv. På ostadiga ben skulle jag lära 7-åringar att läsa, inspirera 9-åringar att fortsätta läsa och välja högläsningsböcker som skulle locka mina elever att läsa mer. Det tog mig nära fem år att återfinna läslusten, att börja se läsning som en naturlig del av min vardag, att längta efter läsning och att återigen bli den där Bokhoran som jag var som tonåring.

Hur jag bar mig åt? Tja, jag antar att jag lät det ta tid. Om man ser på livet som tralafamadorianerna i Kurt Vonneguts ”Slakthus 5″, som en linje med toppar och dalar, är ju lässvackor ingenting annat än en tillfällig dal. Det kommer räta linjer eller toppar igen. Det är inte hela världen, okej?

Här är 00-talets bästa medicin mot lässvackor, enligt min mening (utan inbördes rangordning – för det är väl väldigt mycket 00-talet att göra listor, ingenting vi kommer att ägna oss åt under 10-talet?):

* Haruki Murakami – ”Kafka på stranden”. Tjockheten kan avskräcka (över hälften av Bokhoras läsare tycker att 200-400 sidor är alldeles lagom sidor i en bok – se pollen till höger), men svälj rädslan – den är så värd!

* Jonathan Safran Foer – ”Extremt högt och otroligt nära”. Min signaturbok. Och jag vet att i de finaste finrummen anses det inte kutym att erkänna att man älskar den, men jag har väl alltid varit som en elefant i de där finrummen. Jag gillar puttrigheten. Damn! Jag har inte ens några problem med toktjejer som Amelie eller Zooey Deschanel.

* Judith Hermann – ”Sommarhus, senare”. Den bästa novellsamlingen under 00-talet? Kanske.

* Philip Pullman – ”Den mörka materian”-trilogin. Decenniets bästa läskoma.

* Sara Stridsberg – ”Drömfakulteten”. Har växt och byggt upp ett bo inom mig. Botar lässvackor? Något optimistiskt att tro det, men vilken livlina när hoppet om berättarkonsten ligger och svajar.

* John Ajvide Lindqvist – ”Människohamn”. Kom igen nu! Inte min genre, men nu snackar vi om att bota lässvackor och den här såväl kramar mig med skräckkorsetten som håller mig sömnlös, läsande, nätter igenom.

* Nina Hemmingsson – ”Jag är din flickvän nu”. Mestaste fröjden att läsa.

* Marjane Satrapi – ”Persepolis 1-4″. Okej att jag tycker att del 1 och kanske del 2 är absolut bäst, men Satrapis självbiografiska seriealbum är ingenting annat än destillerad läsglädje.

* Lion Shriver – ”Vi måste tala om Kevin”. Jag tycker att det är små-corny att skriva att böcker berör, men den här berörde mig faktiskt till och med som fan och det är inte så ofta det händer, det måste betyda något.

Och den sista: pampadam!

* Josefine Adolfsson – ”Kårnulf was here”. Jag älskar den. Älskar den. Älskar den. Nu var det tyvärr alldeles för länge sedan jag läste den, men den är briljant vill jag minnas och är den inte det när jag läser om den äter jag upp min mössa 2019.

Och ja, jag vet att de flesta av ovanstående böcker kom de sista fem åren, men kommer ni inte ihåg? Extremt mycket studentlitteratur 00-05.

2010-2019 hoppas jag på mycket skräck (!), språkliga fyrverkerier men med en fiffig historia att berätta, anekdoter, vetenskap going populärkultur samt många marvelösa barn- och ungdomsböcker.

Hur ser ditt recept för att bota lässvackor ut? Enda förhållningsreglerna: böckerna måste vara utgivna under 00-talet och de måste vara tio stycken. Kommentera!

Den här veckan ska vi försöka lista 00-talet på olika sätt. Det går ju mot sitt slut, enkäterna kommer snart att fylla tidningarna. Vilka var de bästa böckerna / filmerna / surdegarna / med mera. Här på bloggen blir det en unik lösning per bokhora, kan man säga. En del går in för de bästa rent allmänt, andra kanske för en viss genre.

Min lista stötte genast på patrull eftersom jag får panik så fort jag ska presentera saker som ”de 10 bästa yada yada”. Jag kan aldrig välja i de lägena! Av den anledningen kom jag på denna variant:

10 författare som debuterat under 00-talet och som jag hemskt gärna följer in i 10-talet

Fiffigt, va? So here goes, ej i rangordning, givetvis inte! (Givetvis finns det namn som inte kommit med här och som jag kommer att ångra mig sen. Det är ju underförstått.)

Åsa Larsson. Från första boken ”Solstorm” var jag fast, och jag minns fortfarande när jag för nästan precis ett år sen läste den senaste ”Tills dess din vrede upphör” och det råkade bli så att jag samtidigt tjejlyssnade på massa olika versioner av ”Hallelujah” (original Leonard Cohen). En av mina bästa lässtunder någonsin!

Juli Zeh. ”Örn och ängel” 2003, ”Leklust” 2006, och nu ”Fritt fall” 2009. Tre väldigt olika böcker, men alla tre, ack så bra.

Jhumpa Lahiri. ”Interpreter of maladies” 2000, ”The namesake” 2006, och juvelen ”Unaccustomed earth / Okänd jord” 2009. Den senaste fick mig att önska lång längre längst pendling till jobbet. Så fantastiskt bra novellsamling.

Jonathan Safran Foer. Kunde inte läsa jobbiga ”Allt är upplyst” från 2003, men oh boy, vad jag kunde läsa ”Extremt högt & otroligt nära” från 2005.

Liselott Willén. Hon är en typisk manifestförfattare tycker jag. (Manifest 1). Vanliga romaner, som är väldigt bra, men som kanske tyvärr inte får den uppmärksamhet de förtjänar. ”Sten för sten” 2001, ”Eldsmärket” 2003, ”Islekar” 2008.

John Green. En av mina favoriter på barn&ung-sidan. Smart och känsligt men samtidigt humoristiskt underhållande. Kan inte få nog av det! ”Looking for Alaska / Var är Alaska?” 2003, ”An abundance of Katherines” 2008, ”Paper towns” 2009.

Jonathan Tropper. Ungefär samma beskrivning som John Green, fast nu för vuxna. ”Plan B” 2000, ”The book of Joe” 2004, ”Everything changes” 2005, ”How to talk to a widower” 2008, ”This is where I leave you” 2009.

Jonas Hassen Khemiri. ”Ett öga rött” från 2003 har jag gett upp, men ”Montecore” och noveller och New York-texter, aaah. Hoppas att det där med jordgubbsplockning istället för att skriva bara var en skojig liten grej, för skriv, snälla, skriv.

Gunnar Ardelius. Få ord men mycket innehåll. (Hur får man till det så?) Och väldigt bra innehåll. Kommer aldrig ihåg första, långa titeln ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig…”, ja, ni vet den, 2006. ”När du blundar tittar jag” 2007.

Mattis Øybø. Också en manifestförfattare, fast norsk, så väl egentligen inte då. Hursomhelst, helt vanliga ovanligt bra romaner. Typ Siri. Ja! ”Alle ting skinner” 2003, ”Ingen er alene” 2007 (bäst!!), och ”Karin og Kareem” 2009.

Ej med på listan pga debut tidigast år 2000-strecket:

Sverre Henmo. Norsk ungdomsförfattare som jag upptäckte i somras med ”Natt på Frognerbadet” 2008. Knäckande bra bok. Jag tänker på den än (och snart måste C lämna tillbaka den faktiskt)! Har också skrivit bla ”Sammen er vi en og en” som kom år 1999. Attans!

Katarina Kieri. Diktsamlingar på 1990-talet. Why?? Nej, jag skojar. Men jag är ju mest intresserad av ungdomsböckerna och romanerna och alla de kom under 00-talet. Och regler är regler.

Jo Nesbø. Trodde ju han var en klockren 00-talare, men så kom visst ”Fladdermusmannen” år 1997. Drit. De första två i Harry Hole-serien är ju inte ens bra!

Sarah Dessen. Min nya besatthet vad gäller ungdomsböcker i underhållningsgenren. Hann tydligen debutera under 90-talet. *some people* *snörper på munnen*

Likadant med Tawni O’Dell. ”Avvägar” kom redan 1999, men låt för all del inte det hindra er från att upptäcka henne!

Fråga kolon Vilka författare från 00-talet tycker ni är värda att nämna?

‘Tis the season for ”Prep”! Ny klass, ny start för läsning av Curtis Sittenfelds bok förra veckan. (Än så länge har ingen gjort ett nytt omslag.) Varje gång tänker jag att jag bara ska kolla igenom, men blir ändå fast i Lee Fiora-världen och läser på riktigt. Gillar den så mycket.
När jag var på Sture-bibblan för ett tag sen hittade jag en antologi som heter ”This is not chick lit”, och jag lånade den enkom för att få läsa Sittenfelds novell, ”Volunteers are shining stars”. Väldigt bra!

Förra veckan avslutade jag Lorrie Moores ”A gate at the stairs” också, och den fick mig att tänka på Curtis Sittenfeld. Det är det här med detaljerna. Jag älskar ju hur Sittenfeld får till de små ”oviktiga” sakerna så himla bra, nålar in exakt i känslor och situationer. Lorrie Moore är likadan. ”A gate at the stairs” handlar om en ung tjej, Tassie, som nyss har lämnat sin Midwestern-småstad och börjat college i en lite större stad, och som skaffar ett extrajobb som barnvakt. Berättelsen är länge inte så spännande på ytan. Det är inte i handlingen det ligger, utan i det lilla; en kvinnas ofärgade utväxt-frisyr, en andedräkt när man inte ätit frukost, en man som är för förtjust i sig själv och sin effekt på andra, en kvinna som aldrig lyckas skämta rätt. Lorrie Moore är så skicklig på allt det här.
Det hela börjar som sagt väldigt lugnt, ett par adopterar efter lite om och men en flicka, och det är den tvååringen Tassie passar vid sidan av sina collegestudier. Jag har just vaggats in i dagliga rutiner och känslan av att det här blir en sån bok där inget speciellt händer (vilken lycka!), när det tar fart.

På insidesflärpen står det att det är Moores första bok på tio år, och om jag ska jämföra med den enda andra roman jag läst av henne, ”Who will run the frog hospital?”, så tycker jag att ”A gate at the stairs” är en Riktig Roman, och faktiskt alldeles oansenligt skitbra. Hon skriver inte med pompa och ståt. Hon lägger inte upp stora konflikter och omstörtande händelser. Hon har inte fantastiska, excentriska huvudpersoner som gör ett enormt intryck. Men trots alla dessa ”brister” så borrar hon sig in underifrån och bygger upp och skildrar och säger saker, och nu när jag läst klart – helt imponerad. Sep 11 fast inte alls i NY-perspektiv, USA i krig, småstad vs större stad, racism, hopp, familj, identitet. Allt det i en liten historia om ingenting, men ändå stort om allting. Lågmält, ödmjukt, stillsamt, vardagligt, och alldeles, alldeles underbart. Som i ”underbart”, om ni förstår. Vi håller ju fortfarande inte på med de stora adjektiven.
En del böcker knockar en på första sidan med all sin strålglans. En del smyger sig på. ”A gate at the stairs” tillhör den senare kategorin. Jag är helt övertygad om att Tassie och alla andra i den (hennes lillebror!!, Emmie, Sarah, brasilianaren) kommer att stanna kvar hos mig väldigt länge. Rekommenderar den så mycket, inte minst till alla Sittenfeld-fans. Efter den otroliga ”Presidentens hustru” så är vi ju alla sugna på nästa Curtis, eller hur? Ja, och då kommer Lorrie Moore här och bara tjena, tjena. Ibland har man tur alltså.

Etgar Kerets förra novellsamling läste vi i min bokcirkel, och jag tror faktiskt vi var ganska överens om att gilla! Mycket (det händer rätt sällan i min bokcirkel ändå, vilket jag tycker är otroligt kul). Nu kommer nästa novellsamling ”goda intentioner” och den både är och inte är, som ”8 procent av ingenting”. Fortfarande väldigt fantasifulla och eggande noveller, väldigt drömska. Men så oändligt korta denna gång! Ibland bara någon sida långa. Som en rad med synopsisar nästan. Lite synd. En del hinner jag knappt börja njuta av förrän de är slut.

Jag tänker på det som Johanna Holmström sade om novellformatet:

…jag gillar inte den typ av noveller som jag så ofta verkar utsättas för: små snuttar på några sidor, skisser som verkar börja och sluta helt godtyckligt och som egentligen inte gör något alls med alla de medel som finns till formatets förfogande.

Nej, Johanna skulle nog ha svårt med Etgar Kerets nya. Sedan finns här massor med snillrika pärlor också, och jag tycker om det Israel jag lär känna via Kerets penna. Det finns något att liksom närma sig där, att ha framför ögonen när man läser. Jag får bra pannbensbilder av alla novellerna, förstår ni då hur jag menar?

Han drar sig inte för att skildra våldet heller, men avdramatiserar på ett bra sätt, jag är förtjust i Keret. Jag skulle gärna vilja att det kom något långt från honom, en sammanhängande historia, jag är nyfiken på hur han skulle få ihop det. Jag tycker det finns så mycket som glimrar i novellerna, historier som kanske förtjänar att berättas fullt ut istället för att man bara får en reva i en sammetshimmel.

Smakprov finns här.

Andres Lokkos krönika om Lorrie Moore gjorde mig nyfiken på hennes böcker. Aldrig hört talas om henne förut. Jag gav mig ut på biblojakt under söndagen och kom hem med ”Who will run the frog hospital?” *, och en reservartion på ”A gate at the stairs”, så nu kör vi! Om några veckor kommer förhoppningsvis läsrapporter.

Känns som det var så länge sen jag out of the blue hittade en ny författare med fler än en bok i bagaget, och som jag kände oreseverat ”wow!” inför. Kanske tom ända sen Tawni O’Dell. Jag håller verkligen tummar och tår för Lorrie Moore alltså. Dessutom är det skönt att bli nyfiken på något nu efter bokmässan för den får mig alltid att bli så väldigt lästrött. Jag vet, det borde vara motsatsen, men ALLA böcker överALLT i fyra dagar och nätter = trött. Förra året gick jag in i en lässvacka den här tiden, känns nästan som samma är på gång nu. Inte mycket lockar i alla högar jag har uppstaplade. Lorrie Moore kan bli min ticket out of here.

* Visst är det en av de bästa titlarna? Och ja, det är en barndomsskildring.

Det var aldrig så att jag tänkte: ”Nej, det tänker jag inte ge honom. Han är framgångsrik skådespelare och av hans sommarprat att döma verkar han sådär genomsympatisk, så det är väl klart att han skriver en bok också. Det gör ju alla. Men det tänker jag inte ge honom. Jag tänker inte läsa hans bokjävel”. För jag är inte speciellt ogin. Däremot kan jag bli lite trött av sönderkramade kändisar som lyckas med allt de tar sig för. Fast så var alltså inte fallet med Jonas Karlsson.

Tvärtom köpte jag hans ”Det andra målet”. Inbunden. Och eftersom jag får ganska mycket böcker, bör ni veta att det är väldigt sällan som jag faktiskt köper inbundna böcker. Det var någonting med Karlsson som lockade. Kanske eftersom jag lyssnade på och gillade hans sommarprat väldigt mycket. Men ändå jag har inte läst fler än ett par noveller ur hans debutsamling och jag vet i sjutton om jag ens kommer att läsa alla nu. Alltså efter att jag har läst hans andra novellsamling, ”Den perfekte vännen”, som jag gillar mycket.

Jag är faktiskt överraskad. Som i ett sportrefererat, skulle jag kunna skriva att Karlsson öppnar något försiktigt. Titelnnovellen är visserligen trevlig och ganska dråplig, men det är i och med tidigare omnämnda ”Rummet” som jag fastnar. Karlsson experimenterar med språk och karaktärer i sina noveller, han tar ut svängarna, men han verkar inte känna något behov av att provocera. Istället berättar han sina historier, snyggt och prydligt, en efter en. Det må låta tråkigt, men det är det inte.

Jag har läst rätt så många noveller det senaste året, där författaren inte har gett intrycket av att kunna lita på sin egen förmåga att berätta en historia. Novellerna har kryddats med burdust språk, mödrar som hatar sina döttrar eller bönder som förgriper sig på sina djur. Spännande, kanske någon tycker. Bah – tröttsamt! säger jag. Jag tycker att det verkar som att det är bra mycket svårare att skriva en novell om en man vars kompis försvinner in i en spegel på en cirkus, om en mobiltelefon som ringer på ett flygplan eller om en man vars mentala rum han förbjuds att beträda, än om en tjej som har ett förhållande med sin pappa. Eller åtminstone: kan vi inte enas om att man (i alla fall jag) är lite provokationstrött?

Det är så makalöst behagligt att läsa en novellsamling av en författare som litar på sig själv, som berättar sina historier och låter det vara nog. Det är väl klart att novellformatet bjuder in till att berätta märkliga, små historier, med lustiga avslut, men som sagt: Karlsson sköter det snyggt och knyter ihop sin novellsamling på ett sådant imponerande vis att jag faktiskt hoppas att han någon dag skriver en roman.

Det enda minuset med novellerna är väl att en del är lite i längsta laget. Som exempelvis ”Rummet”, med sina 115 sidor som visserligen är min favorit, men kanske lite väl lång (9 noveller är uppdelade på 270 sidor, så då förstår ni att ”Rummet” tar väldigt mycket plats).

”Den perfekte vännen” är på många sätt den perfekta novellsamlingen. Den lämpar sig såväl till att demonstrera novellformatet för skolelever, som att styckas upp av den som inte tycker sig hinna läsa. Eller, för all del, att läsas av den som gärna låter sig ta del av en välberättad historia.

Låt inte skådespelaren Jonas Karlsson stå i vägen, som författare tycker jag att han är långt mer intressant.

Typiskt nog blir jag knockad av en höstförkylning en vecka före bokmässan. Det är av yttersta vikt att bli frisk så snart som möjligt: folkrika mässor med feber och täppt näsa är helvetet på jorden. Jag ägnar kvällen åt att läsa utmärkta facktidningen Alfa. Som medlem i mitt fackförbund får man prenumerera på tidningen för en struntsumma, för övriga dödliga är den lite dyrare. Och så mycket pengar vet jag inte riktigt om den är värd (310 kronor för 12 nummer om jag förstått saken rätt). För den är ganska tunn. Och det finns så himlans många bra tidningar som tävlar om läsarnas uppmärksamhet. Var jag tvungen att välja mellan Filter och Alfa skulle jag välja Filter. Även om jag läser Alfa från pärm till pärm och den nästan inte innehåller någon reklam alls. I det senaste numret läser jag bland annat om modersmålsundervisning, en bra debattartikel av Gunilla Molloy samt om geografilektioner med GPS. När tidningen är utläst återgår jag till mina noveller. Noveller är också ett utmärkt tidsfördriv vid förkylning.

Jag parallelläser* förresten Jonas Karlssons ”Den perfekte vännen” förtillfället och helt klar är jag inte, eftersom jag inte vill braka igenom novellerna. Men jag vill gärna nämna novellen ”Rummet” som är den absolut längsta novellen i samlingen och hittills, 2/3 in, är den briljant. På ytan handlar den om en torr karriärist som upptäcker ett lönnrum på sin arbetsplats, men på ett djupare plan… Tja, vad ska jag säga? Det korrekta språket känns igen från ”Den osynlige mannen”, minsta häftapparat är viktig i beskrivningen, allting är vinkelrätt och språket lagom knastrigt. Jag gillar skarpt.

Kolla upp Jonas Karlsson! Han kan uppenbarligen mer än att vara en av dem som är med i typ varenda svensk tv-filmatisering.

* = jag läser ofta minst två böcker samtidigt. Ofta böcker ur olika genrer, såsom deckare/romaner, romaner/noveller, skönlitteratur/fack och så vidare.