När jag var yngre fanns det en viss typ av böcker som jag älskade och som jag försökte härma så snart jag skulle skriva uppsatser. Jag minns särskilt en bok som handlade om en lillasyster som hälsade på sin syster på college och det hände en massa tokigt innan systrarna fann varandra i sina olikheter. Den gillade jag. Och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag nu läser John Greens ”Var är Alaska?” om Miles som börjar på en internatskola och träffar den karismatiska Alaska. Gud, vad 15-åriga Johanna hade älskat den! Språket, miljön, karaktärerna; kärlek, kärlek, kärlek. Än är den inte slut förstår ni, så det där som ska hända om ungefär hundra dagar (kapitlena räknar ner till någonting) vet jag inte vad det är än (men jag börjar ana).  Jag tror att det är dags att införa 20 minuters tyst läsning varje dag igen. Jag måste bara hitta 22 bra böcker för elvaåringar (få riktigt starka läsare) först, så att jag får läsa i fred. Tips?

Innan Westerfeld började jag förresten äntligen läsa i Trude Marsteins ”Göra gott”. Det är ingen novellsamling och ingen roman, istället får vi följa drygt 100 personer under en viss tid, där många befinner sig på samma bar, gata eller fest. Via telefonsamtal, blickar eller utspilld öl byts perspektiven ut (lite som den här gamla Gigi D’Agostino-videon). Från Vivian, till personen i baren som hon räcker fram en hundring till, till en ny person som tar emot en öl, till en ny som möts i toalettdörren. Det kan tyckas fragmentariskt och i början har jag svårt att hålla reda på personerna i växlingarna, men samtidigt känns greppet väldigt originellt och det måste ha varit roligt för Marstein att få berätta alla de här olika historierna, att ikläda sig så många roller. Jag hoppas att jag inte kommer att ha tappat bort mig när jag återvänder från Westerfeld, som jag var tvungen att läsa innan jag avslutade Marstein. Återkommer med ”Göra gott”-omdöme.

Det var länge sedan jag läste en bok i en enda sittning, men nu har det hänt. Ändå var läsningen inte särskilt lustbetonad. Ofta ville jag lägga ifrån mig boken, göra som en av skurkarna i förra årets julkalender och förvandla bokstäverna till oläsbar nonsens. Men fortsatte gjorde jag, och det faktum att jag läste med en av mina döttrar sovande bredvid mig gjorde det hela ännu mer plågsamt. ”The Mother’s Tale” är, som titeln antyder, ytterligare en mammaskildring. Romanens berättarjag, vars namn förblir okänt, har gett upp en framgångsrik karriär för att vara hemma med sina två barn: Cassie, fjorton månader och Zach, tre månader. Matematiken talar sitt tydliga språk: barnen har kommit nästan ofattbart tätt, och livet, så som det en gång tedde sig har tagit slut.

Det här skulle kunna vara en australensisk ”I en familj finns inga fiender”, och det trodde jag också till en början, men snart tar berättelsen en otäck vändning och blir något helt annat. En förtätad thriller om det allra mest förbjudna? En ”Medea” för det tjugonde århundradet? Jag behöver inte skriva rakt ut vad detta fruktansvärda är, jag tror ni förstår. Länge satt jag och funderade på hur jag skulle kunna skriva den här recensionen utan att antyda vad som händer, men det går inte. Hederskodex får ursäkta, men det går faktiskt inte.

”The Mother’s Tale”. Mammans berättelse alltså; en specifik mamma, inte en mamma, vilken som helst. Jag tror att den bestämda formen är i högsta grad avsiktlig, för är det något man behöver under läsningen av Camilla Nolis djupt obehagliga men vackert skrivna debutroman är det distans. Särskilt om man råkar vara förälder själv. Man vill inte föreställa sig att romanens anonyma berättarjag kan vara vem som helst, kvinnan med mörka ringar under ögonen på ICA som fräser åt sitt barn lite, lite för aggressivt, den leende kvinnan i föräldragruppen… eller du själv. Som sagt: man distanserar sig under läsningen av ”The Mother’s Tale”. Inte omedelbart; i början, när ljuset är mjukt sepiafärgat av nattlampan och det nyfödda barnet ligger vid moderns bröst, är identifikationen total. Även lite senare, när bilden av det idylliska moderskapet börjar krackelera, är jag sympatiskt inställd till berättarjaget. Exakt när sympatin försvinner skulle vara en intressant bokcirkelfråga. Jag blir otroligt sugen på att diskutera ”The Mother’s Tale” med andra mer eller mindre nyblivna mammor, men misstänker att mammorna i min föräldragrupp skulle sätta kaffet i halsen, göra korstecken och sedan aldrig mer vilja träffa mig om jag satte boken i händerna på dem.

Det är lätt att värja sig totalt, måla ut berättarjaget till ett monster, en svartfet tragisk rubrik i kvällstidningarna, men jag tror att det är ett misstag att gå den vägen. Visst, det är bekvämt att ge henne attributet ”det andra” – mamman, den specifika, anonyma, monstruösa mamman, aldrig ”en mamma”, vilken som helst – men genom att svartmåla och direkt ta avstånd missar vi, tror jag, Camilla Nolis intentioner med romanen. Debatten om det så kallade goda moderskapet fortgår hela tiden. Senast igår kväll satt en hemmamamma hos Dr Phil och såg ner på alla mammor som förvärvsarbetar, menade att de som – citat – drar på sig strumpbyxor och lämnar sina barn hos främlingar överger sina barn. En god mamma är en självuppoffrande mamma – hur länge ska den myten få frodas och implanteras i våra huvuden? Så länge den lever och frodas kommer händelser likt de som skildras här tyvärr inte stanna i fiktionen. Samtidigt kan jag, lite matt, och i egenskap av en (oftast) ganska glad tvåbarnsmamma undra: vad är de positiva mammaskildringarna? Nu är ”The Mother’s Tale” extrem, men även på det aningen mindre kolsvarta spektrat är avsaknaden av glädje och kärlek anmärkningsvärd. Kanske är det så att man inte har behov av att skriva om det lyckliga, men jag undrar om det är sant när det gäller just mammaskildringar. Att vara förälder är ju att åka känslomässig berg-och-dalbana dygnet runt, ofattbar lycka och ofattbar trötthet och ofattbar frustration om vartannat – men varför har tröttheten och frustrationen så totalt dominerat det som börjar bli en litterär genre? Härmed efterlyser jag en roman om en småbarnsmamma som INTE vill a) sticka ifrån sin familj b) ta livet av sig eller c) ta livet av sina ungar. Bara en. Går det att ordna, tror ni, eller måste jag skriva den själv?

Det finns någonting i Eli Levéns ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” som jag inte kan sätta fingret på, men som ligger i vägen för att jag ska kunna ta den i min famn och ge huvudpersonen Sebastian den rena kärlek som han törstar efter i varje mening och i varje rad (men det kanske löser sig, han kanske finner den hos Ellie, personen som finns inom honom och som syns starkare allt eftersom historien går). Ibland tror jag att det är alla kukar  som gör att jag liksom hakar upp mig. Jag har inget behov av att det är så explicit. Jag tror att jag förstår hur Sebastian känner, vad han utsätts för, varför han agerar som han gör, utan att författaren behöver beskriva det i varje kapitel. Jag föredrar det som anas, framför det som skrivs ut. Och märk väl : jag läste ju ”Våtmarker” för ett år sedan – det finns inte mycket som kan chocka mig när det kommer till yttrandet av kroppsvätskor.

Här och där tycker jag att Levén glimmar till, hans språk, hans berättarteknik, men alldeles för ofta tycker jag att det bara är ord, de kastas ut över mig och de fastnar inte. Naturligtvis sätter jag en gul post it-lapp på hans namn i mitt interna kartotek, för jag tycker att det finns någonting, jag tänker att den här historien kanske måste komma ut först, men just den här är inte till för mig. Jag läser förstrött, utan känsla, det är inte förrän jag får chansen att diskutera boken som mitt omdöme nyanseras, men ändå; det saknas något. Igen: den här boken är inte en bok för mig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om ”Sista beställningen på Barto” nu när den är utläst. Vad är skillnaden på en bra och en jättebra bok? Jag har läst så många ganska dåliga böcker på sistone, att det nästan känns konstigt att läsa en bok som jag tycker är bra.

Tilläggas bör: jag har inte läst Faïza Guènes två tidigare böcker. Jag trodde att det hon skrev var ungdomsböcker, jag hade fått för mig det av beskrivningarna av hennes böcker (kanske för att de handlar om ungdomar – så enkelspårig är jag), men de verkar vara vuxenböcker och i sammanhanget vill jag ändå nämna att om det här är en vuxenbok finns det så många böcker som kallas ungdomsböcker som jag tycker att det är synd att vuxna inte läser. Pågrund av klassifikationen. Så sent som i morse försökte jag få min pojkvän att läsa ”Ibland bara måste man” och han tvekade så länge att jag tappade tålamodet, just eftersom jag kallat det för ungdomsbok.

Men detta är en parantes. Och jag vill verkligen inte att någon som känner samma instinktiva ointresse för ungdomsböcker som min kille ska tveka inför ”Sista beställningen på Barto”. Läs den! Själva berättelsen kretsar kring ett mord, men med mindre fokus på själva mordet och mer på personerna i Parisförorten Joigny-les-deux-bouts och mer exakt stamgästerna på baren Barto. Den mördade heter Joël Morvier och han äger baren. I kapitel efter kapitel får vi ta del av stamgästernas version av vad det var som hände den kväll  Jojo – eller ”Skridskobanan”, som han också kallas – mördades.

Jag nämnde att jag såg likheter med ”Oscar Waos korta förunderliga liv” i en notis om ”Sista beställningen på Barto” för ett par dagar sedan, vilket säkert fick många Wao-lovers att höja på ögonbrynen. Om jag ska förklara vad jag menar handlar det om språket. Det är någonting med Guénes tilltal i vissa kapitel som påminner om Diaz. Det är någonting med kickersbrudarna i Joigny-les-deux-bouts som påminner om latinotjejerna i New Jersey. Som Asalun påpekar är Oscar Wao ett mycket komplext romanbygge och så värst komplex är inte ”Sista beställningen på Barto”, men jag tycker att den är smart i all sin enkel- och korthet. Jag gillar nästan alla karaktärer, även om de inte är så lätta att tycka om hela tiden. I min värld är det ett mycket gott betyg.

Och vad gäller utvikningen om ungdomsböcker i inledningen är det här en utmärkt bok att läsas av både ungdomar och vuxna. En oväntad pärla, läses under en eftermiddag, men bor kvar inuti en lång tid efteråt. Kär är jag inte, denna alla hjärtans dag (åtminstone inte i den här boken – ni fattar), men en liten förälskelse är det baske mig.

Jag tyar inte mer socialrealism och samhällskritik i skönlitterär form! Jag gör inte det. Jag är ledsen Susanna, men det är du och det är jag, när jag läser ”Håpas du trifs bra i fengelset”.

Historien är välberättad, med nerv. Om syskonparet Anni och Sami. Anni den välartade, Sami den nedgångna. Hur Anni dras med samvetet, med ångesten, med raseriet, kärleken, viljan att hjälpa, hoppet, och kanske sist av allt, hopplösheten. Vi har hört det förr, vi har sett det förr, vi vet att det är skit med vården och pengarna och ingen som hjälper missbrukare att hjälpa sig själva. Det vet vi, det vet jag som har läst om varenda fyllo, knarko, psyko som finns snart, känns det som.

Jag tänker på debuten. På ”Svinalängorna” Augustprisvinnare 2006, antagligen satte Susanna stopp för Åsa Linderborg året efter, kanske ledsnade juryn snabbare än vad jag gör, på den här typen av böcker efter att också Torbjörn Flygt premierats några år tidigare, i någorlunda samma genre.

Dassiga hyreslängor, mammor med urdiskade händer som de tvår i oron och rädslan över fyllepappan, OBS-klassonen och den tysta välartade flickan läsandes läxor på rummet, för att hon vet att göra RÄTT och inte vara till besvär och HJÄLPA TILL.

Som i fallet med Anni och Sami, fast ingen urdiskad mamma satt där i köket och oroade sig. I köket var hon, men mest med koskenkorvan och sedan blev det fosterfamilj och dör gör dom, föräldrarna och knarkar gör han, storebror. Och sorgen finns där, och ilskan, och maktlösheten i evighet amen. Som vuxen, som när man sitter ihopsjunken i hallen och inte ORKAR mer, men brorsan, han stjäl cyklar och skiter i ungarna och har hellre knark i fickorna än bilder på sina barn och inte är det någon mening med de där behandlingshemmen heller, när man nu utnyttjat det faktum att man kan socialsvängen inifrån, det är bara svek och hur kan dottern tycka att morbror är något att ha, när han slåss och sitter i finkan och är bitter mot allt som de står för, och jävla samhället. Jävla dom som inte hjälper.

Jag tycker det finns så mycket i  språket och sättet att berätta som är nytt, och så mycket i själva berättelsen som jag har läst förut. Jag vill läsa Alakoski bortom hyreshusen, missbrukarna och den där förbannade duktigheten helt enkelt.

Mitt recensionsexemplar av Åsa Ericsdotters senaste prosalyriska roman ”Svårläst” är full av hundöron, understrykningar. Det blir lätt så när man läser Åsa Ericsdotter: att ens beundran inför enskilda passager, en sällsynt snygg vändning, tar över läsandet. Hon är ett år yngre än jag, Åsa. Jag minns när jag läste hennes – med all rätta – hyllade debut ”Oskyld”, jag var arton, hon sjutton. Att hon var sjutton gick liksom inte att missa om man läst recensionerna. Den där bittra blandningen av hänförelse och avund, att hon som är så ung kan skriva sig in i köttet på en. Det är likadant idag, många år senare, herregud, jag kan inte ens låta bli att härma henne när jag skriver märker jag. Kanske att jag själv inbillar mig att jag själv hade kunnat bli en Åsa Ericsdotter, om jag hade haft hennes mod och – let’s face it – talang under de där svartmarinerade, ångestridna tonåren? Ja, vi har ett komplicerat förhållande, Åsa Ericsdotter och jag, byggt på lika delar avundsjuka och identifikation.

Det var länge sedan jag läste henne, och när jag läser ”Svårläst” blir jag påmind om varför jag undvikit henne. Det är förstås det där med att skriva sig in i köttet, att hon sätter orden på hurdan man varit, tider då hudlagret inte räckte till. ”Svårläst” är berättelsen – om man nu kan använda det ordet om något så uppstyckat, fragmentariskt och kronologitrotsande – om en kvinna med grav relationsfobi. Precis när han börjar komma för nära gör hon sig oanträffbar, tar första bästa flyg, stänger av telefonen ett par dagar. Börjar på sms, raderar, börjar om, raderar. Lämnar så att man inte blir lämnad, stålsätter sig för att slippa bli bränd igen. Hon gör det så svårt för sig, och hon frustrerar mig, eftersom jag kan känna igen mig. Inte numera, tack och lov, men en gång i tiden, då hudlagret inte… Ja, det finns en identifikationsfaktor, men det är som om mitt tidiga 00-jag knyter an till texten snarare än mitt faktiska jag, det med en ring på fingret som aldrig – nej, faktiskt aldrig – skaver. Det är en märklig upplevelse; att som läsare befinna sig i två helt olika läger. Litegrann kan jag känna att både huvudpersonen och Åsa Ericsdotter borde ha gått vidare, känslo- respektive berättarmässigt… eller är det bara mitt präktigt gifta medelklassjag som talar nu? Det sårbara 00-jaget slickar i alla fall i sig texten med en närmast bulimisk iver. Låt gå för att det är repetitivt (tjatigt? undrar präktot med ringen på fingret och förkärleken till Berättandet) och att man känner igen tematiken från en (ännu, herregud, vi har inte ens hunnit fylla trettio!) yngre Ericsdotter. Det är okej så länge hon fortsätter att leverera formuleringar så tjusiga som den på sidan 79, där en sexscen, eller kanske rättare sagt minnet av en sexscen, ställs mot det metodiska nedtryckandet av nagelband, ”död hud att raspa bort”. Ett vansinnigt snyggt sätt att skildra köttets leda, det avståndstagande som präglar protagonisten. Eller som protagonisten VILL ska prägla henne, rättare sagt, hon kämpar febrilt med att iscensätta avstånd, brist på känslor. Jag återkommer till ordet ”kött”, märker jag, men det är mycket kött i Åsa Ericsdotters värld.

Och så skrivandet som en röd tråd, behovet av att fiktionalisera, rätta till. ”Svårläst” öppnar, som titeln antyder, till flera olika tolkningar. Man kan säkert, om man nu skulle känna för det, se alltsammans som en postmodern lek där huvudintrigen rör skapandets makt snarare än relationer och dess våda. Själv läser jag inslagen om huvudpersonens skapande som ett sätt för henne att skapa (fejka?) kontroll. Kanske mest av allt distans. Jag kan inte riktigt bestämma mig huruvida jag gillar metaleken eller inte. Visst knyter hon samman delarna snyggt, Ericsdotter, och visst finns det en poäng med att låta skrivandet symbolisera det där behovet av kontroll jag varit inne på tidigare. Samtidigt kan jag – och nu är det präktot med den icke-skavande ringen på fingret som talar – inte låta bli att undra om Åsa Ericsdotter skulle kunna skriva en mer rättfram roman, där den tematik hon nuddar vid får utvecklas helt och hållet, utan alla garderingar, omstarter och omskrivningar. Fast… det skulle väl inte längre vara en Åsa Ericsdotter-roman? Äsch, hudlösa 00-flickan vinner den här ronden. Tror jag.

Inte har jag läst ”Kiffe kiffe i morgon”, fast nog hade jag för mig att det fanns en bok som hette ”Kiffe Kaffe”, men där tror jag att min hjärna spelar mig tricks. Hursomhelst hittade jag Faïza Guènes tredje bok ”Sista beställningen på Barto” när jag var på Bokhorakontoret senast och nog började jag läsa i den redan på t-banan hem. Mitt första intryck: kort och rapp, jag tänker Oscar Wao, men det kanske bara är jag?

Men vilken bra debut! ”Tittaren” av Mattias Ronge verkar först ha en ganska vanlig historia nuförtiden – en man kring trettio som har jobbat hårt och nått en viss framgång mår plötsligt inte så bra. Han har svårt att koncentrera sig på jobbet, orkar inte med familjen, går runt och känner sig som en bluff och är hela tiden rädd att någon ska komma på honom. Inte alldeles originellt år 2010, men konsten ligger ju i att berätta det vanliga på ett sätt som känns orginiellt. Jag börjar läsa och förväntar mig som sagt lite… ska vi säga en känsla av upprepning eller en förutsägbarhet, men istället sugs jag in och blir väldigt nyfiken på hur det ska gå för den krisande mannen, Marcus Tirén. Han är till råga på allt kriskonsult själv och tar hand om annalkande eller fullgångna mediaskandaler, kommunikationsmissar, liknande.

Marcus personliga kris yttrar sig i att han tex ser en död polsk gubbe när han tittar på sin nyfödda dotter, att han mår illa av alla typer av färdmedel och måste börja gå till sina jobbmöten (det kan ta tre timmar), och att han alltid har en Systembolagspåse (bäst bärkraft) i fickan ifall han måste kräkas. Och detta kristillstånd vill han ju självklart bli av med så fort det går. Helst redan förra veckan. Han känner sig mer och mer bisarr och om det börjar märkas för mycket på jobbet kommer han ju aldrig att bli partner innan jul, och så vidare, och så vidare. Stress, Stockholm, livspussel, livskris, förväntningssamhället, så 2010. Bredsidan in blir när Marcus chef har ett uppfordrande samtal med honom om vikten av att facebooka och adda sina kollegor och kunder. Detta till en man som inte ens längre klarar att öppna sina mejl för att det känns för klaustrofobiskt…

Första kapitlen tänkte jag förtjust på Jonathan Tropper, den amerikanske författaren som skriver om krisande män som ingen annan, men efter ytterligare några är jag nog mer inne på Mons Kallentoft pre-deckarna. ”Frisk, fräsch och spontan” alltså. ”Tittaren” är ganska svart och cynisk så där. Och ovanligt säker. Jag gillar inte helt att Marcus kompis Peter kommer in som berättarröst i vissa partier mot slutet, poängen med hans texter har man redan fattat hos Marcus, men i det stora hela känns den som en skickligt komponerad debut. Jag kommer absolut att läsa nästa bok Mattias Ronge skriver efter den här smakstarten!

Kan vi prata lite igen om de här författarna som är jättebra och som man är övertygad om att massa människor skulle gilla om de bara hittade dem? Och hur tråkigt det känns när folk inte gör det; hittar dem. För att andra (mycket sämre, trivialare, tråkigare, slappare) är i vägen där inne i bokhandeln eller i tidningen. Suck.
Men i fallet Anne Swärd så kan vi nu se att med den här tredje boken så har det blivit flera intervjuer, teve och finfina recensioner, ja, en riktigt bra täckning, och vad roligt det känns då! Och jag hoppas det leder till massa upptäckter. Slå er förbi deckarhögarna och kampanjerna, gott folk. Det är värt det!

Jag läste ”Polarsommar” av henne för nästan ett år sen. Den handlar om den speciella Kaj och hennes storebror Kristian som ska passa henne ett par veckor. Det är en bok och ett par figurer som har stannat hos mig sen dess, och jag vet att det blir samma med hennes nya ”Till sista andetaget”. Här är det Lo och Lukas som träffas första gången när Lo är sju och Lukas femton. Ja, han är för gammal och det finns ju inte ens egentligen att de ska leka tillsammans för Lukas är över åldern att leka med småungar. Men. Från den stunden är de tillsammans. Inte på det sättet som Los föräldrar är rädda för, men på ett annat ännu mer desperat och allvarligt de aldrig kunnat föreställa sig. Precis som filmen med Belmondo och ursnygga Jean Seberg, som titeln på boken är lånad ifrån. När Lo är vuxen och på helt andra ställen i världen, New York, Budapest, och när hon träffar helt andra män så är det ändå Lukas som finns där.

Historien om de två är skitbra, och sättet den framförs på är ännu bättre. Perfekta bilder, perfekta personer. Det här är en sån bok för mig som jag först läser en gång snabbt för att jag måste få reda på hur det går och sen läser jag den igen (och säkert igen) för att få njuta sakta av allt det andra. Och jag läser ju egentligen inte ens om böcker. Men den här… Här har vi Undantaget som bekräftar Regeln. En av 2010s garanterat bästa svenska romaner, och tänk vad fint det vore om en sån för en gångs skull kunde ligga på försäljningstopp 10 sen när detta år ska sammanfattas i december?