Jag vill som på något vis säga till henne att man skriver inte böcker på det här sättet nuförtiden, säger jag till Daniel när jag packar upp Louise Boije af Gennäs senaste roman ur min väska (den har fått åka Malmö ToR).

Men sedan känns det som om det är taskigt också, och egentligen handlar det väl inte om huruvida tiden har sprungit ifrån henne som författare eller ej, fortsätter jag och lägger boken i den hög med böcker som ska föras tillbaka till vårt bokhorekontor. Men jag tänker ändå… Hennes överklasskildringar är liksom inte så… trovärdiga längre.

Jag har alltid varit synnerligen förtjust i Louise Boije af Gennäs författarskap. Alla hennes romaner återfinns i kategorin ”Vällästa” i min bokhylla, om jag nu skulle kategorisera dem efter något annat än färg.

Men den här comebackromanen är… Inte vad jag skulle kalla bra. Jag tycker den är lite löjlig och högtravande på sina ställen och jag skulle skämmas, rörde jag mig bland folk som för dialog på det vis som kompisgänget gör i boken. Jag tänker JA, jag har fattat, hon skriver om dåtiden, Louise behöver inte referera till Trackslistan anno 2001 på varje sida för att vi ska greppa att vi gått bakåt i tiden.

Att det sen alltid är skämmigt med människor som går omkring och uppför sig som om de är med i en musikal gör ju inte saken bättre. Eller händer det ofta i er umgängeskrets? Att när ett barn kommer till världen grips någon av er av en stark lust att hålla en Shakespearemonolog? Nu tar vi lite Romeo på den här förlossningen, någon? Det går inte att hålla tillbaka. Det bara kommer, liksom att man trollar fram ett litet sång- och dansnummer under en politisk diskussion. Själv vet jag ingen som lever som i ett avsnitt av ”Glee”, och definitivt inte här på Östermalm där jag själv bor.

Det på minussidan. På plussidan tänker jag att hon har hittat en komplex karaktär som jag tycker är intressant och som jag gärna hade sett som bokens huvudperson (i synnerhet för att slippa allt dravel från hans hustru Sanna), nämligen Victor. Jag tänker på honom som en förlängning av Lukas från ”Stjärnor utan svindel” och ytterst, förstås, någon som är löst baserad på Louises exmake Peter Voors. Victor måste man liksom tycka om, fast han är en vidrig liten smårasist och böghatare som ständigt trampar folk på tårna. Jag tror det finns många Victors i samhället och de är intressanta att skildra. Varför är vi så förlåtande mot den här typen av människor? Så är det i boken, alla förlåter honom hans mindre trevliga sidor och så är det i verkligheten också, ofta. Varför kommer vissa undan och lyckas vara charmiga böghatare och andra inte? Hade velat få mycket grävt och skrivet här.

Det är också Victor som gör att jag kommer vänta in och läsa de andra delarna i den här romanserien. Det, och framförallt hur Louise beskriver de stora, omvälvande skeendena under 2000-talet. 11 september är oerhört starkt beskrivet – här är också Victor huvudperson – och jag lever mig verkligen in i detta. Jag kommer på mig själv med att nästan längta till hur hon ska ta sig an tsunamin i Sydostasien. Det är en tragedi åtminstone jag hade närmare mig än 11 september och det ska bli intressant att se vilken roll den får i kommande böcker.

Övriga personer är stereotypa och tråkiga, jag faller inte för någon av dem. Tvärtom tycker jag att flera av dem är direkt irriterande och i vägen för det som jag någonstans inbillar mig kan vara målet med romanen – att skildra människor i stora omvälvande kriser, såväl yttre som inre.

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.

Det är många himlar i ”Himlen i Bay City”, romanen som introducerar Catherine Mavrikakis för en svensk läsekrets (hennes fjärde roman). Vi har den blå, ändlösa som huvudpersonen Amy befinner sig i när hon som vuxen arbetar som flygkapten. Vi har Amys dotter som, för att ytterligare understryka tematiken, får namnet Heaven. Och så den himmel hon försöker fly från men alltid bär med sig: barn- och ungdomsårens giftigt grålila i industrihålan Bay City, Michigan. Det är en närmast episkt trist liten stad vars enda claim to fame är att det skotska bandet Bay City Rollers en dag drog fingrarna över en USA-karta, råkade hamna på Bay City och bestämde sig för att ta det som bandnamn. Under 70-talets sista hälft, samtidigt som Bay City Rollers har sin storhetstid, för Amy en håglös tonårstillvaro: engångsligg i bilbaksäten, sprit, skolk och tråkiga fester. Alienation, leda och dödslängtan under en kvävande himmel.

Vi har läst om det förut, tror vi, sett otaliga filmer och TV-serier på temat – men i Amys akuta livsleda finns inte ett uns av det mytologiserande/romantiserande skimmer som brukar sippra in i även i de svartaste av americanaskildringar. Just det annorlunda perspektivet, ett motiv vi tror oss känna igen skildrat med en helt annan röst, en annan utgångspunkt, gör ”Himlen i Bay City” till en apart och viktig läsupplevelse. En amerikansk mardröm skriven på franska av en  fransk-grekisk-amerikansk författare – visst låter det spännande? Det är det också. Men svärtan och smärtan, känslan av att långsamt kvävas under en smutsviolett himmel, slutar inte i USA. Vi har också Amys judiska anfädrar, ömsom ihjälgasade i koncentrationsläger, ömsom ömkliga, darrande vålnader i ett skitfläckat källarrum i Bay City. Förintelsen är ett tema som väl egentligen aldrig kan – aldrig får! – bli uttjatat men Mavrikakis närmar sig det med ett bildspråk som klöser sig in i ens mörkaste skrymslen tills blodvite uppstår.

Det är precis lika nattsvart och fruktansvärt som det låter, men tack vare Mavrikakis språkbehandling blir man ändå lycklig av att läsa. Jag måste dock lägga ifrån mig ”Himlen i Bay City” flera gånger, hämta andan, slicka såren. Under de fyra veckor det tar mig att läsa ut boken hinner jag läsa fem andra böcker. Jag måste bort från den giftiga himlen, men längtar hela tiden tillbaka. Mitt tillvägagångssätt får mig att börja fundera kring mitt läsande, hur jag närmat mig litteratur på sistone.

Reflektion nummer ett: Har min tolerans för det ohyggliga minskat sedan jag blev mor? Eller är det förintelsetemat, denna västvärldens kollektiva skuld, som gör det? Fastän jag föddes 35 år efter det att koncentrationslägren stängdes drabbas jag ofta av något som närmast kan beskrivas som panikångest varje gång bilderna därifrån spelas upp, oavsett om det sker på TV eller i mitt huvud. Jag tänker att det förmodligen är ett gott tecken, ett smärtsamt men nödvändigt kvitto på att jag har förmågan att känna empati, skuld, skam, allt det där som särskiljer oss från De Onda. (Är Amy ond? Jag vet inte, och i ovissheten har vi ytterligare en förklaring till romanens storhet.) Helena på Fiktiviteter läste, vet jag, Ann Heberleins ”En liten bok om ondska” parallellt med ”Himlen i Bay City”. Det låter som ett fantastiskt upplägg. Ska nog ta och kopiera det.

Reflektion nummer två: Har jag läst för lätta böcker på sistone? Det har blivit väldigt många lena bladvändare av spänningskaraktär, böcker man kastar i sig utan vidare motstånd, som en stor tallrik potatismos. (Nästan) alltid välskrivet och -gestaltat, javisst, men trots att jag instinktivt dras till mörkerskildringar framstår min anglosaxiska thrillerdiet som aningen näringsfattig bredvid Mavrikakis. Missförstå mig rätt, jag älskar dessa suburban thrillers, slog ju till på en monsterbeställning på temat pre-köpstopp – men ”Himlen i Bay City” blir en välkommen påminnelse om att det finns andra litterära horisonter, där himlen, bedrägligt blå i mina oförställt amerikanska förortsskildringar, är grålila (eller, som jag gillar att tänka, smutsviolett) och hela världens och historiens ångest finns samlad. Hoppas, hoppas att Sekwa följer upp ”Himlen i Bay City” med flera av Mavrikakis tidigare romaner.

Några invändningar då, slutligen, för ordningens och den falska/omöjliga objektivitetens skull? Egentligen inte. Till en början störde jag mig på de ständiga referenserna till den grålila himlen, räknade ”grålila” och upptäckte att grålilamediantalet var skyhögt, ibland så högt som tre ”grålila” per sida. Jag tänkte att nog hade man kunnat liva upp det lite, stoppa in några ”smutsviolett”, ”rökigt lila” eller ”gredelingrått”. (Är oerhört svag för alla grålila toner på såväl kläder som ögonskuggor, därav synonymfunderingarna. Franskans ”mauve” är vansinnigt tjusig också. Har faktiskt en ögonskugga i just där nyansen – och se där, nu fick vi in lite yta och flärd i en recension av en seriös och tung roman!) Sedan insåg jag att repetitionen är i högsta grad medveten, ett stilistiskt drag som vill betona monotonin och ledan, den grålila himlens kvävande och förgiftande egenskaper. Övergångarna mellan Bay Citys röklila himmel och dödsröken vid Auschwitz är lika sömlösa som obarmhärtiga. Jag fylls av beundran inför Catherine Mavrikakis som vill så mycket och, till skillnad från många författare, också lyckas. Jag läser tyvärr inte tillräckligt bra på franska för att kunna läsa på originalspråk, men all heder till Dagmar Olsson för en översättning som åtminstone för mig känns klockren. Det känns som om det är Catherine Mavrikakis ofiltrerade ord jag läser, och det måste väl vara den finaste komplimang en översättare kan få?

Jag är långtifrån ensam om att golvas av ”Himlen i Bay City”: fler mer eller mindre lyriska recensioner hittar ni bland annat i DN, Svenska Dagbladet och, i bokbloggosfären, hos Bernur och Ingrids boktankar. Läs och drabbas du med!

Det här är dagen när de litterära föreställningarna kommer på skam. Först var det Rudbergs ”Ett litet snedsprång” jag trodde skulle vara på ett visst sätt. Stämde inte. Nu är det Therese Bohmans debut ”Den drunknade” som jag tänkte ‘säkert rätt litterär och svår i stilen’ om. Stämde inte heller. Jag kan egentligen inte ge någon rationell förklaring till varför jag trodde det, men så var fallet.

Det bästa i ”Den drunknade” är skildringen av över och underordning / lyckad och misslyckad. Marina åker för att hälsa på sin storasyster Stella i Skåne en varm sommarvecka. Stella är vacker, företagsam, tror på sig själv, har ett bra jobb, snygga kläder, en man. Marina har sett upp till och speglat sig i henne hela livet, alltid stått i skuggan – iallafall i sina egna tankar. Marinas studier går trögt, hon har en pojkvän som inte ens bett henne följa med på en semesterresa, hon är inget solbränd, hon har H&M-kläder, en tråkig lägenhet i Stockholm. Det där är stora och små saker i en salig blandning, men i allt så är Marina den sämre. Hennes jämförelser med Stella upphör aldrig, och Stella kan aldrig misslyckas. Det är liksom en hopplös men ständig kamp för Marina att försöka hinna ifatt i erfarenhet, personlighet och attribut. Tänk Lee Fiora plötsligt tjugofem år (eller hur gammal Marina nu är).

En ytterligare dimension i systrarnas relation uppstår genom Gabriel som Stella lever tillsammans med. Han är femton år äldre än henne, en författare. Marina och Gabriel har aldrig träffats förut, och en stark attraktion uppstår mellan dem. En eftermiddag när Stella är på sitt jobb kysser Gabriel Marina.

Jag kan bocka av vissa yttre saker jag jämt faller för som finns i ”Den drunknade”: en författande lite äldre man, snygg, han lagar god mat, han har ett fint hus, det är sommar, yngre systern har lite loservarning så jag kan lätt identifiera mig med henne.
Men sen är det ju alltid frågan om framförandet. Bra eller inte? Den bästa plotten kan förstöras av träiga dialoger eller något annat fel. I Bohmans fall är framförandet mycket bra. Precisa bilder och minnen som får fram Marinas känslor just så, hur attraktionen känns mellan henne och Gabriel, spelet mellan dem sen när Stella kommer hem från arbetet och inget får märkas, Marinas och Stellas mycket trevande försök att närma sig varandra som vuxna och inte bara lillasyster och storasyster. Jag tycker det är jättebra. Det är en roman att både sträckläsa och stanna upp i för att den är så fint skriven. En klassisk historia som känns ny i Therese Bohmans version.
Ännu bättre hade jag tyckt om jag varit kring tjugo-tjugotre. Precis som i fallet med tex Lee Fiora (”Prep” / ”I en klass för sig”) och hur man förhåller sig till henne, man ser ju annorlunda på saker när man blir äldre. Tack och lov. Nu blir Marina en känsla jag kan komma ihåg och känna igen, ömt och smärtsamt, men jag känner inte så längre och det gör också min läsning mer distanserad. Hade jag varit yngre hade jag nog varit exakt precis där med henne.

Okej, okej, sist ut av alla. Här kommer den.

1. Bäst i sommar?
Ge mig ett D, ge mig ett E, ge mig ett S… och K-N-A-U-S… och H-A-N. Alltså, Sarah Dessen, Knausgård och Jenny Han. Inga överraskningar där.
Sträckläste ”Paganini” en eftermiddag, och det är ju ett betyg på bra spänning. Sträckläste också kommande ”Det fördolda” på en tågresa, en skitbra svensk deckare. Mer om den 6 sep.

2. Sämst i sommar?
”Primtalens ensamhet” var trist. Sen har vi ju ”Easter parade” av Richard Yates. Han som inte är ”sämst” men som jag är allergisk mot. Och så dessa tre läs och glöm-böcker.

3. Vad har du helst läst på stranden?
(På balkongen eller i solstolen.) Har kört flera faktaböcker, kan rekommendera alla i del 1, 2 och 3.

4. Var har du läst mest?
När jag var i NY och när jag var uppe i Luleå. På semestern alltså. Sen när jag kom hem hit till Stockholm igen blev det mest fokus på eget bokskrivande.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag trillade in på faktan och det för att jag har så svårt att läsa fiktion när jag ska börja skriva själv. Det kan inte vara ungdomsböcker och inte romaner i min vanliga stil då, det bara stör.
Ett projekt jag misslyckades med var att jag tänkte läsa mycket mer norskt – men då var det just ungdoms… Gick inte.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Ett av mina sämre NY-köp var Amy Sohns ”Prospect Park West”. En bok som fick mig att bli rätt cyniskt penga och framgångshetsad i några dagar, och verkligen inte på ett bra sätt. Yta, yta, yta. Hatar den känslan, och gillade inte boken särskilt alltså.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Chockar nog inte så mycket genom att säga ”Min kamp 6″. Läste precis Denise Rudbergs och Therese Bohmans böcker, och de var på min längta-lista. Mer om dem imorgon.
På barn&ungdoms kommer massa jag ser fram emot, nytt av Gunnar Ardelius, Sofia Nordin, Ingrid Olsson, Sara Kadefors och ett par spännande debutanter.

Ibland läser man böcker som är rätt bra men inte fantastiska. Man uppskattar dem under stunden men det är inga titlar man skriver upp på sin bästa lista. Efter ett tag glömmer man bort dem.
Och sen finns det såna som följer kriterie 1-3, men man glömmer förvånande nog inte bort dem. Fortfarande inte en favorit, men det är något som inte riktigt går att sätta fingret på som vägrar lämna en.

Just en sån är ”Breath” av Tim Winton för mig. Läste den för ett par veckor sen. Det gick långsamt, inte en bok att rusha igenom. Tyckte den var rätt bra, men i klass med typ ”Prep”? Oh nej. Och ändå. Jag kan som inte sluta tänka på huvudpersonerna. Eller stämningen. Eller havet. Eller hur Michael Hutchence dog. Det är det allt börjar med, inte MH men den typen av dödsfall. Bruce Pike är ambulanssjukskötare och han kommer till en sån olycka. Den kickar igång massa minnen hos honom, hans barndom, en kille han lär känna, Loonie, deras våghalsiga och farliga lekar som så småningom tar dem till havet där de möter Sandro som är en surfargud. Och hur allt detta trettio år senare fortfarande är så betydelsefullt för Pikelet.
Han är en klassiskt gnällig och feg man av just den typen som JoÖ hatar men som jag gillar.
Och så den där annalkande katastrofen som man känner från första sidan.
Något. Jag säger det. Verkligen något.

Låt mig säga det på en gång: jag blev ledsen när Karin Alvtegen tillkännagav att hon skulle sluta skriva deckare. Det vimlar inte direkt av begåvade svenska spänningsförfattare, det ska gudarna veta, och Alvtegen var en av de allra bästa om du frågar mig. Lågintensiv, psykologiserande, med ett nästintill perfekt gehör för dialog och mänskliga möten. Samtidigt kan jag förstå henne: så länge som recensenter och litteraturvetare vägrar ta spänningslitteratur på allvar är det en otacksam genre att verka i, åtminstone om man utöver fabelaktiga försäljningssiffror och folkets stöd vill ha lite litterär cred. Samtidigt kommer ju inte genren att få den aktning den förtjänar om författare av Alvtegens dignitet slutar verka inom den. En svår diskussion det där, tycker jag.

Jag skulle kunna ägna hela den här recensionen åt att diskutera spänningslitteraturens (fortfarande, även om det finns undantag) marginaliserade roll på kultursidorna och i de sk finrummen (vilka de nu är). Men det vore orättvist mot Karin Alvtegen som med ”En sannolik historia” skrivit en riktigt fin roman. För faktum är att genrebytet inte är så drastiskt som man kan tro. Kvar finns gehöret, den psykologiska skärpan, språket, allt det man gillade med hennes tidigare böcker. Däremot lyser brottsinslagen med sin frånvaro. Det enda dödsfallet som sker är av naturlig art; en gammal människa som somnar in på långvården. Istället handlar det om två ganska kantstötta människor som möter varandra under slumpartade omständigheter.

Helena är några och fyrtio, nyskild med tonårsdotter och ägare till ett hotell på norrländska landsbygden. Hon håller fortfarande på att plocka upp bitarna av sig själv efter skilsmässan, känner sig ensam och vilse. Anders är i samma ålder som Helena men lever ett helt annorlunda liv. Som framgångsrik affärsman och mångmiljonär har han levt för arbetet, för att lägga till ytterligare en mille eller två till aktieportföljen. När han bestämmer sig för att dra sig tillbaka går han istället helt upp i samlandet av saker som tillhört framstående människor. En klocka som tillhört Einstein, stora konstnärers målarpenslar… När han genom en bekant hör rykten om att en gubbe i en avlägset belägen stuga i Norrland ska ha Lucy, George Harrisons legendariska Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten ”While My Guitar Gently Weeps”, lämnar han Stockholm för de norrländska skogarna. På väg till stugan råkar han ut för en olycka – eller är det i själva verket ett självmordsförsök? – och efter sjukhusvistelsen hamnar han på Helenas hotell. Egentligen är det meningen att han bara ska stanna en natt, men något håller honom kvar, och sakta byggs ett speciellt band upp mellan dem.

DN-recensenten och författaren Jens Liljestrand skrev i sin recension av Inger Edelfeldts ”Samtal med djävulen” att han är trött på alla dessa möten och samtal i böcker, denna terapikultur som manifesteras såväl i litteraturen som i film och TV. Jag håller verkligen inte med. För mig är det snarare i mötet mellan människor och den dialog som uppstår som – att säga ”stor” kanske blir lite väl pompöst, men väl intressant och läsvärd – litteratur uppstår. Människor upphör aldrig att fascinera mig. Hur vi förhåller oss till varandra, vad vi säger och inte säger och det vi förtvivlat försöker låta bli att visa. Och – ja – hur vi genom att tala med varandra, verkligen tala med varandra snarare än bara vänta på att få börja prata igen, kan lära oss nya saker om oss själva och omvärlden. Att avfärda mänskliga möten som terapeutiskt mumbojumbo, och hävda att det är ett störande inslag i litteraturen, det ter sig för mig rent människofientligt. (Sorry Jens, jag gillar dig i övrigt och tycker att DN gjorde en toppenrekrytering när de värvade dig, men här får vi helt enkelt agree to disagree.) Intrigen i ”En sannolik historia” kan verka banal på pappret: två vanliga ovanliga människor som möts och börjar prata med varandra, tycke uppstår, livsbeslut omvärderas och så vidare. Vi har läst om det förut, sett filmer både på bio och direkt till Hallmarkkanalen. Men, och ursäkta om jag upprepar mig, korrekt utfört kan det aldrig bli banalt – och Alvtegen vet vad hon sysslar med. Jag hejar på Helena och Anders från första stund, engagerar mig till 100% i deras liv och sträckläser för att se hur det går, även om jag på ett väldigt tidigt stadium anar vart hon kommer att föra sina litterära skapelser. Och – denna kanske allra största indikator på att det man håller i är något mer än papper, lim och hårda pärmar – när jag läser glömmer jag att det rör sig om litteratur.

”En sannolik historia” är otroligt fin i sin vardaglighet. En alldeles utmärkt ”vanlig roman”, som Johanna L skulle ha uttryckt det. Jag läser ut den snabbare än jag någonsin gjort med någon av Alvtegens spänningsromaner. Uppenbarligen behöver hon inte krydda med mord och brott för att skriva bladvändare. Jag hoppas bara att hennes publik är öppensinnad nog att följa med henne. För lika mycket som deckarhatande litteratursnobbar skulle behöva få sig lite välskriven spänningslitteratur till mans, lika mycket skulle svennebananläsaren som enbart läser deckare (och enbart under semestern…) behöva vidga sina vyer och läsa olika typer av litteratur. Nu har nog i och för sig Alvtegen alltid tilltalat en bred och mångfacetterad läsarkrets, men det vore verkligen synd om hon tappade försäljningssiffror nu när hon skrivit sin kanske mest läsvärda roman hittills.

Två män möts på ett tåg och börjar tala med varandra om mörka hemligheter. Nej, det är inte Patricia Highsmiths sinnessjukt läsvärda ”Främlingar på tåg” utan Inger Edelfeldts nya roman ”Samtal med djävulen”, också den läsvärd – om kanske inte med det lätt hyperboliska prefixet. Männen heter Paul och Asger (eller Isak, namnet han inte längre vill kännas vid) och är kusiner. De har inte träffats sedan tonåren, men det slumpmässiga mötet på tåget gör att de upptar kontakten med varandra. Först genom brevväxling, senare besöker Paul Asger i kusinens ärvda hus vid havet. Paul är djupt, för att inte säga tvångsmässigt, religiös, Asger är trots sitt arbete som diakon skeptisk till religiositet och dessutom – till Pauls stora förskräckelse och fascination – öppet homosexuell. Snart märker Asger att Paul har något att bekänna. Under ett par stekheta dagar samtalar de om synd, skam, Gud, förtvivlan och hemligheter – med ödesdigra konsekvenser…

Jag räknar Inger Edelfeldt till en av mina absoluta favoriter bland svenska nutidsskildrare. Ändå är det främst som författare till ungdomsböcker som hon imponerar på mig. Ett obestridligt faktum är att inget i hennes vuxenproduktion överträffar ”Skuggorna i spegeln”, ”Duktig pojke!” eller – i synnerhet – ”Juliane och jag” (även publicerad som ”Nattens barn”). Kanske spelar mitt obönhörligt bultande lilla gothhjärta in här, eller så är det helt enkelt så att det är i ungdomlitteraturen som även Edelfeldt har sitt hjärta. Sagosamlingen ”Namnbrunnen” skrev jag en välvillig recension om när den utkom för ganska precis två år sedan, men den har inte åldrats särskilt väl i mitt medvetande. Det otäcka författarfotot med Edelfeldt utspökad i ansiktsmålning bidrar säkert också.

I ”Samtal med djävulen” är ansiktsmålningen och piprensarna borta, tack och lov, och tillbaka är en mer klassiskt edelfeldtsk skildring om människans inre mörker. Faktum är att jag, särskilt i den inledande brevväxlingen med sin högt anspända, lätt anakronistiska ton, kommer att tänka på en annan favorit bland svenska nutida författare, även hon väl bevandrad inom det själsliga mörkret: Christine Falkenland. Edelfeldt besitter dock en lätthet, en närmast reflexartad humor som pyser hål på gravallvaret; jag har svårt att tänka mig att Falkenland skulle döpa en bifigur till Jukka-Pekka och sedan låta den gravt homofobiska huvudpersonen tänka tvångstankar om Jukka-Pekka Brunöga och Jukka-Pekka Inirövinen. Till exempel. Men jag noterar likheterna, precis som mina fellow Falkenland- och Edelfeldtjunkies Bokstävlarna och Fiktiviteter gjorde i en twitterdiskussion. Edelfeldt tillhör visserligen en annan författargeneration än sin elva år yngre kollega och har varit verksam ett drygt decennium längre, men de känns besläktade på något sätt, mer tematiskt och anspråksmässigt än rent stilistiskt, och tilltalar, inbillar jag mig, en liknande läsekrets. När nu Edelfeldt skriver om religion, tvivel, skam och skuld och har en huvudperson som liksom Falkenlands gestalter upplever sig vara bortom nåd och bot känns de närmare varandra än någonsin. Fint, tycker jag, som inte kan få nog av dessa två litterära mörkerdamer. (Ursäkta ämneskapningen, men NÄR ska Christine Falkenland komma ut med en ny roman? Jag förgås av längtan. FÖRGÅS, I tell you!)

”Samtal med djävulen” är i formatet en liten roman; de 140 sidorna läser man ut snabbt, på en förlängd kafferast eller en ljuvligt utdragen ensammiddag. Innehållsmässigt är dock det täta kammarspelet Edelfeldts mest lyckade (vuxen)roman på länge. Jag blir sugen på att läsa och läsa om Edelfeldts tidigare produktion – till exempel hennes noveller, som jag införskaffade i en samlingsvolym häromåret men ännu inte hunnit läsa. Och ”Juliane och jag”, förstås! Läste ett citat från Sydsvenskan om hur en väldigt ung Inger Edelfeldt gick omkring på stan med en likasinnad väninna, dramatiskt klädda i svart och väsande latinska ordspråk. För mig, som tillbringade ett par år av min tonårstid klädd i märkliga sammetskreationer och ständigt citerande latinska bevingade ord, är identifikationen total. Edelfeldt är en själsfrände helt enkelt, och dem ska man hålla hårt i.

Om ni hade privilegiet att se mig i Stockholms kollektivtrafik i början av förra veckan är risken överhängande att det var en rödnäst, tårögd människospillra ni såg. Skilsmässa? Sjuka barn? Hormonsvängningar pga ny graviditet? Personlig kris? Depression? Nej till alltsammans; jag höll bara på att läsa Lisa Genovas ”Still Alice”.

Det är berättelsen om Alice Howland, som vid femtio års ålder befinner sig på toppen av sin akademiska karriär vid Harvarduniversitet. Hon är en av världens ledande auktoriteter inom kognitiv psykologi med lingvistik som specialinriktning. Livet är en ständig räcka av föreläsningar, resor, möten och författande av artiklar och böcker. Hennes man, även han framgångsrik forskare på Harvard fast inom en annan disciplin, möter hon hemma i dörren ibland; de är båda alltför uppslukade av sina karriärer för att ta sig tid att stanna upp. Tillsammans har de tre vuxna barn: Anna och Tom, som anammat föräldrarnas livsstil, och Lydia, vars beslut att strunta i högre studier och istället satsa på en karriär som skådespelerska i Los Angeles är en ständig orsak till huvudbry för Alice. Livet är gott. Upptaget och stressigt, men gott. När Alice börjar glömma saker – ord, möten, gatunamn – tror både hon och läkarna att det är ett uttryck för den stress hon dagligen upplever. Möjligen lite klimakteriebesvär också. Men besvären tilltar och en dag, på väg hem från en joggingtur, finner Alice sig själv vilse på de gator hon går längs varje dag. När hon får diagnosen Alzheimers vägrar hon först ta till sig den, men i takt med att minnet blir allt sämre tvingas både hon och hennes omgivning acceptera det oacceptabla.

I hjärnan återfinns vår personliga smak, vårt språk, våra minnen, tankar och förhoppningar; essensen av oss själva. Därför är sjukdomar som Alzheimers så ofattbart grymma: de rånar den sjuke på just dennes unika jag. Jag är lyckligt ovetande om hur det känns att se en djupt älskad anhörigs hjärna förtvinas av demens. Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur det skulle vara, men efter att ha läst ”Still Alice” har jag åtminstone en aning. Det är, som jag redan varit inne på, otroligt stark läsning. Järnstark. Här finns flera scener och formuleringar jag kommer att bära med mig länge, länge, som när Alice en vacker sommarnatt på Cape Cod vandrar ner till stranden, klär av sig och glider i vattnet. Hennes kropp minns fortfarande hur man simmar, reflexmässiga, intuitiva rörelser som håller henne flytande – men runt ena handleden har hon ett armband med kontaktuppgifter ifall hon skulle tappa bort sig själv på väg hem. Hon är fortfarande medveten om att hennes hjärna inte längre fungerar som den brukade; däri ligger den stora tragedin. I takt med att hennes tillstånd förvärras blir gestaltningen, ett hudnära tredje person-perspektiv, präglad av Alzheimers. Detaljskärpan försvinner, och därmed pålitligheten i framställningen. Lydia blir ”the actress”, Alices man sedan decennier ”the man” (som förresten borde kölhalas för hur han behandlar Alice! Rädsla och maktlöshet kan göra märkliga saker med en människa, men det är knappt någon ursäkt i hans fall), hennes nyfödda tvillingbarnbarn ”the babies”. Det är otroligt snyggt konstruerat, och totalt jävla hjärtekrossande.

Lisa Genova är doktor i neurovetenskap vid just Harvard och kan sina saker. ”Still Alice” genomsyras av ett vetenskapligt tänkande som åtminstone för en hopplös humanist ter sig imponerande, och frågan är om det inte är just förankringen i det vetenskapliga som räddar romanen från att bli en sentimental snyftfest. Missförstå mig rätt, man gråter, men de medicinska inslagen fungerar som ett slags pedagogiskt skyddsnät. Man tvingas förstå Alice och hennes sjukdom, på flera olika nivåer. Dessutom är Genova, som här gör sin debut som romanförfattare, en begåvad stilist. När stilkänsla möter vetenskap blir det poesi som här, i preludiet till första kapitlet där Genova förenar alliteration med medicinsk expertis:

Even then, more than a year earlier, there were neurons in her head, not far from her ears, that were being strangled to deathm too quietly to hear them. Some would argue that things were going so insidiously wrong that the neurons themselves initiated events that would lead to their own destruction. Whether it was molecular murder or cellular suicide, they were unable to warn her of what was happening before they died.

Om du är medlem i en läsecirkel och är på jakt efter en ny bok att läsa och diskutera, sluta leta. ”Still Alice” kommer att resultera i det längsta boksamtalet hittills. Den pocketutgåva jag har är utrustad med instuderingsfrågor och jag vet egentligen inte vad jag tycker om denna allt vanligare företeelse i amerikansk skönlitteratur. Det borde ju vara upp till den individuella läsaren att skapa sina egna frågor under läsningens gång, och jag vet av egen erfarenhet att färdiga frågeställningar ofrånkomligen låser en. Inte så mycket kritik mot romanen ifråga som en reflektion över en större tendens.

”Still Alice” utkom på svenska som ”Fortfarande Alice” i våras. I januari kommer Lisa Genovas andra roman, ”Left Neglected”, på originalspråk. Första kapitlet följde med mitt exemplar av ”Still Alice” – se där ett litterärt extramaterialskoncept jag faktiskt uppskattar! - och av det att döma fortsätter Genova att på lyhörd prosa skildra medicinska tillstånd. Den nya romanens berättarjag drabbas efter en bilolycka av syndromet Unilateral Neglect (eller Left Neglect) där patienten inte är medveten om sin vänstra sida. Jag är som sagt überhumanist av födsel och ohejdad vana, men har alltid varit fascinerad av sjukhus, ovanliga sjukdomar och medicin i allmänhet. Är väl en av de där svenskarna som Lou Reed (eller rättare sagt Paul Auster) syftade på när han i ”Blue in the Face” pratade om svenskar och televiserade öronoperationer. Följaktligen är jag väldigt förtjust i konceptet medicinska romaner med litterära förtecken. Jodi Picoult är en annan författare, också hon med massivt bokcirkelstilltal, som tangerar linjen fast med mindre medicinsk expertis. Ska köpa ”Left Neglected” i hardcover, men det kanske ni redan hade förstått?

Helena och jag hade lite twitterprat om summer / beach houses i litteraturen.
Så här tycker jag det är  när det är som bäst: huset ligger någonstans på Cape Cod, östkusten, USA (andra ställen kan funka, men Cape Cod är idealt). Det är charmigt och snyggt. Stort. Det har havsutsikt, kanske ligger det tom på stranden, det är det allra bästa. Veranda finns hursomhelst alltid. Det är givetvis sommarsäsong, eller i nära anslutning till sommar (ibland kommer ju folk ut tidigt pga tex uppbrott, när man behöver sitta och titta på vågorna. Alternativt kommer man ut på hösten för att man behöver kura upp sig vid en brasa och lyssna på vågorna.) Det finns alltså en öppen spis! Vädret är alltid bra. Grannarna är intressanta. Mycket viktigt! Gärna i varierande ålder och socioekonomisk bakgrund. Det finns minst en bra restaurang eller ett kafé i det lilla samhället/orten. Denna plats är liksom den sociala sambandscentralen. Men man kan gå dit i flipflops, för flipflops är beach housen-littens Foppatofflor. (Och gud så mycket snyggare.)  Det kan också gärna finnas en gullig butik eller spännande firma, typ en surfshop, bikeshop, etc.
Med allt detta som viktig bakgrund utspelas sen en relationsroman där kärlek är i centrum. Helst en blandning av chicklit och underhållningslitteratur.

Själv är jag väldigt svag för denna genre. En del tänker automatiskt deckare när sommaren kommer, jag tänker beach house.

Men nu kanske en del undrar, varför denna slappa anglicism när det finns perfekta svenska uttryck som sommarhus, land, lantställe eller stuga?
Jo, helt enkelt för att ordet beach house ger mig helt andra associationer (allt det ovan beskrivna) än tex stuga.
För mig låter stuga som ett litet hus, det regnar, man blir sur på sin familj, man sover i våningssängar, det är skog runtomkring, i skogen finns det alltid myggor, det finns kanske en korvkiosk i närheten, man har inget rinnande vatten, och det är kallt i vattnet om man badar i sjö/hav. Dit måste man cykla alt gå på någon jobbig väg genom skogen. Det finns garanterat myror eller tom äckliga ormar på den.
Om det handlar om ungdomar så är de andra barnen på orten elaka och mobbiga. Huvudpersonen kan ha problem med övervikt eller acne eller stor blyghet och utanförskap. Det är iallafall något maffigt problem som ger en mycket tråkig tillvaro. Någon pratar förmodligen dialekt.
Om det finns grannar så är de alltid jobbiga och man vill undvika dem. Förhållanden håller i allmänhet alltid på att bli för jobbiga. Det är mycket ångest och bitterhet. Man tänker ‘familjeterapi! familjeterapi!’ medan men läser.
Bilen har ingen klimatanläggning. Och det råkar såklart bli stekhett den dagen man ska hem.

Ja, okej, nu har jag verkligen klumpat ihop det allra värsta jag kunde komma på, men när jag då istället tänker på beach house så är det inte jobbiga saker utan äventyr! kärlek! sand mellan tårna! snygga vågor! vackra solnedgångar! mörka mystiska män med hakor! snygga kvinnor med böljande hår! skitsöta klänningar! snygga chinos! god mat! sval champagne! pirrig förälskelse! gulliga grannpojkar! etc!
Ni fattar skillnaden? Beach house = mysigt och trevligt, stuga = klaustrofobisk ångest.

Jag vet att jag tjatar galet mycket om dessa två författare men de har varit min allra bästa beach house-litt i sommar: 1) Jenny Hans ”Sommaren jag blev vacker” (Cape Cod!!) och 2) Sarah Dessens ”Mycket mer än så” (påhittad ort men med klara Cape Cod-egenskaper).
Andra i samma genre, men inte lika bra, är tex Elin Hilderbrand som enbart skriver denna typ av böcker, och Jane Greens ”The beach house”. Det finns säkert fler, så om ni har tips, ös på! Eller om ni tycker att jag missade någon viktig ingrediens?