Allt tyder på att mitt köpstopp får ett abrupt slut i november. Då kommer nämligen en ny novellsamling av Stephen King, ”Full Dark, No Stars”, och till skillnad från 2008 års  ”Just After Sunset” verkar det vara helt nyskrivna berättelser snarare än gammal skåpmat utdrygad med ett par symboliska och köpmotiverande nytillskott. Fyra berättelser ryms på de 384 sidorna: ”1922″, ”Big Driver”, ”Fair Extension” och ”A Good Marriage”. Jag är ju rysligt svag för King i novellform; flera av mina absolut största Kingälsklingar återfinns i någon av hans vid det här laget rätt många novellsamlingar. Ta bara ”The Mist” (”Skeleton Crew”), eller varför inte ”The Body” från den atypiska men alltigenom briljanta ”Different Seasons”. Blev också förtjust i Arthur Machen-hyllningen ”N” som fick en i övrigt medelmåttig novellsamling (tidigare nämnda ”Just After Sunset”) att glimra till. Ett måste för alla fans av Machen, Lovecraft och skräckskildringar som synliggör den där tunna, tunna hinnan mellan det välkända, vardagliga och andra, monsterbefolkade dimensioner. Novellformatet passar King, stramar upp, intensifierar – även om jag vurmar något alldeles vådligt även för de böcker där hans litterära elefantiasis får fritt spelrum. Drygt 1000 sidor tjocka ”It” är och, misstänker jag såhär sjutton år efter att jag andäktigt bar hem den svenska tudelade utgåvan från biblioteket och läste, läste, läste fast min lättantändliga fantasi och jag borde ha vetat bättre, förblir min allra största Kingälskling. Tycker ändå det är fint att King, sin litterära elefantiasis till trots, hållit fast vid novellformatet genom åren; det var ju skräcknoveller (många av dem återfunna i ”The Night Shift”) som betalade hyran och barnens mediciner när bästsäljarlistorna var som science fiction för honom och Tabitha.

Ett smakprov från ”Full Dark, No Stars” går att läsa här. Och när vi ändå pratar Kingnoveller: vilka är era favoriter och varför?

Regnet har öst ner idag, åtminstone under eftermiddagen, så jag fick rejält med lästid och passade på att klämma del 4 i Sookie Stackhouse-serien, ”Död i andras ögon”.

Trots att den innehåller det mest pinsamma kapitel jag någonsin läst (jag försökte högläsa för mina kollegor i går – men jag blev alltför generad) tycker jag att den är bäst hittills. Det kan bero på att bara vissa delar av den finns med i tv-serien (jag hoppas att resten kommer i säsong 4!), men framförallt gillade jag personlighetsförändringen som en av vampyrerna i boken genomgick. Jag önskar att jag hade kunnat börja läsa i del 5, ”Hur död som helst”, på en gång men den har jag tyvärr inte hemma. Med andra ord kommer jag att skriva om något annat än True Blood på Bokhora inom en snar framtid.

Kolla in! Kolla in! Nu kan man beställa ”Mockingjay”, alltså del 3 i ”Hungerspelen”-trilogin på Bokus (på Adlibris kan man bara bevaka den än så länge). Så hurra! Det gjorde jag. Först ska jag bara läsa om ”Fatta eld” (del 2), så att jag är på banan igen.

”… the greatest sci-fi writer in history.”

Nu kommer jag gå omkring och sjunga på den här låten hela tiden.

Via io9 såklart.

Konstaterar att Charlaine Harris Sookie-böcker är lika svåra att bara läsa en av, som att bara ta ett chips, eller äta en paradis-pralin. Tur bara att man inte får feta fingrar eller blir helt sockerdarrig av böckerna.

I går läste jag ut ”Levande död i Dallas”, som är den andra boken i serien. I denna reser Sookie (som för er oinvigda är telepatisk och ihop med vampyren Bill) till Dallas för att hjälpa vampyrerna där att förhöra några människor som var på en nattklubb den kväll då deras vampyrkompis försvann. Väl i Dallas råkar Sookie ut för en rad våldsamheter och hon hinner inte mer än hem innan hon blir bjuden på ett blodigt sexorgiepartaj.

Ungefär så.

Om man, liksom jag, kollar på tv-serien har man upplägget ganska klart för sig. Det här är alltså andra boken, det vill säga motsvarande säsong 2. Jag börjar uppskatta upplägget lite mer. För att återanvända chokladliknelsen här ovan, så är det böckerna om Sookie Stackhouse ingen belgisk choklad. Det ger de sig inte heller ut för att vara. De är rena Lidl-chokladen, men ganska snyggt och humoristiskt förpackat och ibland har Harris så snuskig humor att jag måste läsa om raden flera gånger för att se om jag har förstått saken rätt (som när Sookie ska gömma sitt nyckelkort – jag är fortfarande inte helt på det klara var hon faktiskt stoppar kortet).

Någon frågade mig hur språket var och, som sagt, belgisk choklad… Man läser inte böckerna om Sookie Stackhouse för att ta del av ett språkfyrverkeri, men det är knappast som att jag sitter och lider när jag läser böckerna. Det är, tvärtom, riktigt skoj och, återigen, jag har svårt att sluta när jag väl har börjat Men som substitut för Twilight-abstinenta? Nja… Sookie och Bill har en oerhört mycket vuxnare relation än Bella och Edward. Kanske snarare komplement i så fall.

P.S. Jag liknade del 1 vid en Harlequin-roman och vill man läsa mer om sådana, hade SvD en text i lördags som man kan läsa här!

Under kategorin ”navelskådning” kan jag förresten meddela att jag har börjat läsa på engelska. Det var omöjligt att undvika när vi började leta nya manus på mitt nya jobb och nu har jag liksom kommit in i det. Lite som att sätta på en knapp, var det. Jag har tidigare alltid sagt att jag var för lat för att göra det, men nu inser jag att det är största vinsten. Inte minst för att läsa sista delen i Hungerspelen-trilogin så fort den släpps på engelska. ”Mockingjay” släpps 24 augusti. Den svenska översättningen, ”Revolt”, kommer inte förrän 20 oktober. Som om jag skulle orka vänta så länge!

P.S. Ni har väl förresten sett att filmrättigheterna är sålda och att Suzanne Collins skriver på filmmanuset? Min oförställda glädje, så spännande!

En av böckerna som jag har läst på stranden är ”Död tills mörkret faller” av Charlaine Harris, den första boken om Sookie Stackhouse.

Nu har jag inte läst någon Harlequin-roman sedan högstadiet, men känns inte titeln lite novell i Hemmets Veckotidning? Och sexet? Det kan inte vara värre i just en Harlequinroman. Det är ett evigt glidande och Bill och Sookie kommer samtidigt varje gång. Jag får väl bli känd som den pryda Bokhoran, men jag tycker att boken är helt okej tills Bill och Sookie får till det för första gången. Då blir det för mycket Harlequin. För mycket: ”Bill gled in i mig bakifrån” (som sagt: jag upplever att det glids väldigt mycket, i boken).

För er som inte är bekanta med böckerna om Sookie Stackhouse eller tv-serien True Blood, handlar de om servitrisen Sookie. Sookie kan höra vad andra tänker och därför är hon lite utstött. Allting förändras när vampyren Bill kommer in på baren där Sookie jobbar. Sookie kan inte höra Bills tankar och blir så småningom förälskad i honom. Vi får även följa Sookies chef, Sam, som är en shapeshifter (!), Sookies bror Jason och lokalbefolkningen i det lilla samhället där Sookie bor. Det finns, kort sagt, en rad udda karaktärer, även om de är fler i tv-serien. Jag har ju å andra sidan inte läst fler än en bok. Än.

I ”Död tills mörkret faller”, som är den första boken om Sookie, träffar Sookie Bill för första gången och försöker lära sig att hantera hans mörka sidor. Dessutom inträffar en rad mord på kvinnor som har haft sexuellt umgänge med vampyrer, vilket till en början leder misstankarna mot vampyrerna i allmänhet och Bill i synnerhet.

Nåväl.

Böckerna om Sookie och vampyrerna läser jag i första hand inte för språket. Jag irriterar mig inte speciellt mycket på översättningen, men det är inte precis något språkfyrverkeri, vilket jag tror att man fattar om man vet vad det är för typ av böcker. De är opretentiösa, humoristiska och eventuellt lite spännande (första boken är inte jättespännande om man har sett serien). Perfekt strand-/tåg-/sen natts-läsning. Jag kan definitivt tänka mig att läsa fler av dem i sommar. Efter vad jag kan förstå av Jessicas inlägg om böckerna blir det dock bara mer och mer sex i böckerna. Vi får se hur jag klarar av det.

Någon skrev förresten i en kommentar till Jessica att det är synd att man missar sydstatsdialekten i böckerna, men har man sett serien tycker jag att det är omöjligt att läsa Sookies tankar utan att höra Anna Paquins karaktäristiska Louisiana-släp.

”En mörkrädd pojke” handlar om George Davis, som uppsöker en psykolog för att komma till rätta med sina svårigheter gentemot sin nyfödde son. Han älskar sonen, men kan inte ta i honom. Det är ju naturligtvis ett problem för en småbarnsförälder. I förbigående berättar George för sin psykolog att han gick i terapi som barn. Psykologen ber honom skriva ner sina minnen för att se om det kan lösa upp några knutar, så George gör det och man kan säga att det är dessa anteckningar som utgör själva romanen.

När George var 11 år dog hans pappa under mystiska omständigheter. George hanterar sin pappas död genom att helt enkelt inte tänka speciellt mycket på det. Men plötsligt en kväll får George syn på ett ansikte i duschkabinen. Det är början på en rad märkliga händelser och avslöjanden.

Det visar sig nämligen att Georges pappa, religionsprofessorn, har tagit sig vatten över huvudet i sitt arbete med demonfördrivning och slutligen förgjorts av en demon. Nu vill denna demon åt George, vars öde balanserar mellan att bli besatt och tillintetgjord av en demon eller inspärrad på ett mentalsjukhus för oöverskådlig framtid.

Nåväl. Som jag nämnde, är ”En mörkrädd pojke” en riktig sidvändare, en perfekt semesterbok för den som önskar bli ivägsvept av en spännande historia. Det önskar jag. Så jag kastar mig över ”En mörkrädd pojke” och trots att jag tycker att det nästan är lite lite demoner i den, gillar jag skildringen av George, som inte är en speciellt sympatisk ung pojke egentligen, men jag kan inte klandra honom. Han har ju nyss förlorat sin pappa. Jag tror dessutom att Justin Evans sparsamhet med demoner gör dem desto mer otäcka. Det finns inget storslaget klimax i boken, snarare en insikt som växer fram hos George. Det tycker jag om. Och språket är precis som det ska vara i sådana här böcker: inte så praktfullt att det tar uppmärksamheten från berättelsen, men tillräckligt bra för att man inte ska tänka på det.

Så som sagt, nu hoppas jag på en demonvåg.

För en tid sedan efterlyste jag tips på läsvärda Dean Koontz-böcker och fick massor av svar – tack! Just nu ligger han dock inte sådär överdrivet bra till hos mig, Dean, efter besvikelsen som var ”Tid för Odd”. Besvikelse kanske är att ta i, i och för sig; det skulle antyda ett visst mått av förhandshajp från min sida och kom igen, det är inte direkt en ny Donna Tartt vi pratar om. Hur som helst, i fredagens Aftonbladet skrev jag bland annat så här om den fjärde och – för mig – sista delen av Odd Thomas-serien:

Jag tror att Koontz begick ett misstag när han gjorde Odd till en återkommande figur. Koontz trampar vatten här, och kan till råga på allt inte låta bli att skriva meningar som ”Jag var fast besluten att havet inte skulle få spotta upp mig till en kulbeströdd skymning”. Allt tyder på att ”Tid för Odd” blir mitt sista äventyr med Odd Thomas. Däremot blir jag sugen på att läsa Koontz klassiska 80-talsböcker.

Ja, och så passade jag på att kasta ut en brandbomb till eventuella militanta Koontzfans (finns de?) genom att skriva saker som ”inte den vassaste kniven i skräcklådan” och ”fattigmansversion av Stephen King”. (Jag väntar med spänning på mothugg!) Bildtexten ”Ingen Koontznär” kan dock inte jag ta äran för, det var en vitsig redigerare som stod för den. Mitt förhållande till Dean Koontz är således svalare än någonsin, men häromkvällen plockade jag fram ett hundörat ex av ”Phantoms” från skräckbokhyllan och mindes hur mycket jag gillade den första halvan när jag läste den för åtskilliga decennier sedan. Upplägget är enkelt och genialiskt: två systrar flyttar till en liten skidort i norra Kalifornien men upptäcker när de anländer att de är alldeles, alldeles ensamma. Middagsborden är dukade, musik spelar i vardagsrummen, men människorna är puts väck. Suggestivt och sjukt läskigt. Jag vill minnas att det spårade ut rätt rejält mot slutet (något som Koontz har gemensamt med King – ”Dreamcatcher” och ”Tommyknockers”, någon…?) men är ändå sugen på att läsa om och se om åttiotals-Koontz fortfarande har förmågan att skrämma slag på mig.

Det finns åtskilliga scener i John Ajvide Lindqvists nya roman ”Lilla stjärna” som kan få den mest inbitne småätaren att abrupt sluta med den i många avseenden ultimata kombon läsning och ätande. En av de mest minnesvärda involverar en ung flicka, en borrmaskin och två aningslösa offer. Plus en jäkla massa blod och hjärnsubstans. Ja, det är en på många sätt fasansfull berättelse som Ajvide Lindqvist snickrat ihop, tveklöst hans mörkaste hittills. Ändå är det ett ord som, mer än något annat, beskriver ”Lilla stjärna”. Ett ord som kan tyckas väsensskilt från de våldshandlingar som beskrivs här men som för oss som älskar hans böcker ter sig alldeles logiskt och självklart. Det ordet är kärlek.

Det går en röd tråd från Oskar och Eli i ”Låt den rätte komma in” via den förtvivlade fadern i ”Hanteringen av odöda” till en annan förtvivlad fader, Anders i ”Människohamn”. Den tråden består inte, som man skulle kunna tro, av blod – eller jo, det gör den ju också – utan av just kärlek. En desperat, allomfattande sorts kärlek som genomsyrar allt och bor granne med monster. För är det inte så att en trovärdig skräckberättelse måste ha en klangbotten av medmänsklighet, ömhet och – ja – kärlek för att den ska hålla hela vägen? Jag menar att det är så, och jag menar vidare att John Ajvide Lindqvist aldrig tidigare så mästerligt balanserat på den tunna, tunna linan mellan kärlek och fasa.

”Lilla stjärna” är berättelsen om två utstötta tonårsflickor. De föds så gott som samtidigt i samma del av landet, men där upphör likheterna. Den första flickan, som så småningom får namnet Theres (efter Ulrike Meinhofs alter ego), lämnas som nyfödd för att dö i skogen men hittas av Lennart, en avdankad Svensktoppsstjärna med stora familjeproblem. Det visar sig snart att den lilla flickan, som uppvisar autistiska drag, har en sällsam sångbegåvning, och i Lennarts källare lever hon på barnmat och musik. Ända tills… (Ja, ni får läsa själva.)

Den andra flickan heter Teresa och föds på Österyds BB den åttonde november 1992. En vanlig, okomplicerad förlossning, en vanlig, okomplicerad familj. Men Teresas tillvaro ska snart komma att präglas av ett utanförskap som växer och växer tills allt är mörker och ensamhet. Genom slumpen, Internet och ”Idol” ska de två ensamma flickornas vägar korsas… och mynna ut i blod, panik och ond, bråd död i det äktsvenska gemytets högborg. Massakern på ”Allsång på Skansen” är kanske det inslag i romanen som det talats mest om i förhand, och då författaren redan i inledningen låter oss förstå att något fruktansvärt ska ske där vilar vissheten om den stundande katastrofen över en berättelse som tar sin tid att utvecklas. Måste ta sig tid, för det är sorgsna och komplexa människoöden som gömmer sig i dessa två flickor. ”Lilla stjärna” är den första bok av John Ajvide Lindqvist som helt saknar övernaturliga element, även om redan ”Människohamn” var ett steg i en mer realistisk riktning. Det är också en långsammare historia, vilket gör absolut ingenting eftersom det tidigt, faktiskt redan i den ödesmättade allsångsprofetian, står klart att Ajvide aldrig skrivit bättre. Inte för att han någonsin varit en undermålig stilist, men den tendens mot det mer stilistiskt genomtänkta som enligt min mening började med ”Pappersväggars” i särklass bästa novell ”Gräns” och sedan fick ytterligare näring i ”Människohamn” har nu utvecklats ytterligare till något riktigt, riktigt vackert. Jag läste nyligen en intervju med Ajvide i ICA-Kuriren där han säger att hans skrivande kom igång först när han släppte idén om den seriöse författaren och insåg ”att det bara är att hitta på en historia, berätta den och försöka vara så otäck som möjligt”. John, underskatta inte dig själv! Oavsett om det är medvetet eller inte – och jag gillar verkligen anspråkslösheten, detta att berättarglädjen och viljan att skrämmas är starkare än Språklig Ambition och Mening – så är du en av Litteratursveriges bästa stilister. Och ingen skriver om utsatthet och ensamhet som John Ajvide Lindqvist. Ingen. När de två ensamma T(h)eresorna träffas och något som kan liknas vid kärlek uppstår är det fruktansvärt vackert. Just så: fruktansvärt och vackert.

Uppmärksamma läsare har väl för länge sedan förstått varthän det barkar. JA, det är lika bra som man hoppades och JA, Sveriges bästa skildrare av utanförskap och kärlek i ordets mest oortodoxa bemärkelse råkar också vara skräckförfattare. Ingen borde väl vid det här laget bli förvånad…?