Ni kanske minns hur jag oohade och aahade över Peter Straubs nya roman ”A Dark Matter”, hans första på flera år? Hur jag ilade fram och tillbaka till brevlådan, förhandshajpade till stjärnorna och tillbaka innan jag ens sett omslaget?

Well. Det är nu min – ska vi säga lättentusiasmerade? – personlighet hoppar upp och biter mig i röven samtidigt som en annan av mina personligheter, vi kan kalla henne Eftertankens Kranka Blekhet-Helena, skadeglatt viskar ”jag sa ju det!”. Inte för att ”A Dark Matter” är dålig, för det är den absolut inte. Det är bara det att vännen Stephen Kings blurblöfte om att den är omöjlig att lägga ifrån sig när man börjat läsa inte riktigt stämmer. I alla fall inte om ni frågar mig. Nu är det ju så att Peter Straubs författarskap i stort präglas av en viss långsamhet – som jag gillar. Och det första kapitlet, när man får möta en väldigt typisk Peter Straub-figur i form av en författare i skaparkris, gillade jag skarpt. Det är sedan, när perspektivet byts och själva huvudberättelsen börjar nystas upp, som jag tappar intresset en smula. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta med att introducera en sympatisk ledsagare och sedan låta honom sitta på avbytarbänken i vem vet hur många hundra sidor. Kanske faller bitarna på plats när jag läst ut boken. Just nu sitter nämligen även ”A Dark Matter” på avbytarbänken medan jag roar mig med mer lockande läsprojekt. Kanske inte världens bästa betyg, men jag vill inte ge upp riktigt än.

Så håll ut, kära skräckvänner. Tids nog kommer en fullständig läsrapport, men just nu har jag mer brådskande böcker att ta itu med. Lionel Shrivers sjukförsäkringsroman, till exempel. Återstår att se om DEN lever upp till förväntningarna. Ja, hur ska man egentligen bära sig åt för att lägga band på sig? Jag vill ju inte förlora det där ljuvliga magpirret som infinner sig när jag har ett nytt boksläpp att se fram emot. Samtidigt börjar jag tröttna på alla dessa självutlösta antiklimax. Hur bär man sig åt för att hitta någon sorts balans i boklängtet? Tips mottages tacksamt till signaturen ”Lättentusiasmerad 80:a”.

Jag tycker att det är så svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar med Scott Westerfelds böcker. När jag läser random uppslagen sida tycker jag inte att språket är så där speciellt imponerande (även om man inte kan kalla det dåligt), men historierna: så spännande! Osannolika? Kanske det, men jag har inga problem med att köpa bungyjackor, svävarbrädor, spagbol (spagetti bolognese i uppvärmningsbar portionspåse), hudantenner och allt vad de sysslar med i Westerfelds tredje bok i serien om den avlägsna framtid där man opererar alla 16-åringar så att de blir vackra och obekymrade. Han gör det ju så skickligt, Westerfeld, alla kapitel är skolboksexempel på hur man bygger upp spänning med cliff hangers och en historia som det är omöjligt att ett hitta ett bra ställe att lägga ner boken på.

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Tycker att ni borde  ta och läsa China Miévilles essä om J.G. Ballards författarskap i The Nation.

För Ig har det senaste året varit helvetet på jorden, så när han en morgon vaknar upp från oroliga drömmar och upptäcker att han under natten utrustats med ett par horn känns det helt logiskt. Snart visar det sig att hornen har en bieffekt: alla han möter berättar sina mörkaste hemligheter för honom. Ig bestämmer sig för att ta reda på svaret till den enda hemlighet han är intresserad av – vem mördade hans flickvän Merrin? I staden där han bor är det allmänt ”känt” att det är Ig som är mördaren, fastän han aldrig dömdes för brottet. Ig vet dock att han är oskyldig, och utrustad med sina horn och sina nyvunna magiska krafter beger han sig ut på jakt efter sanningen.

Joe Hills andra roman och tredje bok (debuten ”20th Century Ghosts” är en novellsamling) ”Horns” är egentligen ingen skräckroman. Snarare en gripande coming of age-berättelse om kärlek, hämnd och barndomsminnen med fantastiska attribut. Ni som läst ”Heart-Shaped Box”/”En hjärtformad ask” kommer att känna igen blandningen av råbarkad humor och allvar, glimten-i-ögat-skräck och en alltigenom mänsklig, mer djupgående sorts skräck: att förlora någon man älskar. Hill är duktig på att skapa sympati för sina tilltufsade protagonister; tyvärr lyckas han inte riktigt lika bra med antagonisterna. Romanens skurk, vars identitet får förbli okänd med hänvisning till vårt hederskodex, är förvisso intressant i sin utstuderade obehaglighet men särskilt tvådimensionell känns han inte. Att han kunnat dölja sitt rätta jag i så många år känns en smula otrovärdigt. Det är också min enda egentliga invändning. I övrigt är ”Horns” synnerligen läsvärd; den typ av roman som blurbförfattare brukar skriva ”flies right off the page” om. Grattis, Joe, du är härmed uppflyttad till hardcoverligan!

Ni kanske undrar varför jag inte nämnt Joe Hills småkända pappa än? Det är för att jag tycker att Joe Hill är så pass bra att han bör bedömas på egna meriter. Men visst bär ”Horns” – liksom Hills tidigare alster – ekon av en viss Stephen Edwin, inte minst i de sol- och nostalgidränkta tillbakablickarna till Igs och Merrins tonårstid. Den intresserade kan även notera åtminstone två tydliga referenser till ovan nämnda Stephen Edwins författarskap, plus en liten Dean Koontz-diss i förbifarten. Och ja, nu blev det ju en liten harang om pappa King ändå. Jag tycker, som jag varit inne på tidigare, att det är intressant hur litet Hills behov av att fjärma sig från sin pappas karriär tycks vara. Inte för att Joe Hill är någon karbonkopia av King, tvärtom, men trots att Hill stilistiskt och tematiskt mer eller mindre står på egna ben faller det proverbiala äpplet inte alltför långt från päronträdet – och framför allt gör han inga större försök att dölja det. Snarare upplever jag att släktskapet - nu talar jag mer om det litterära släktskapet än det biologiska - så att Kings och Hills verk talar med varandra, inte helt olikt Paul Austers och Siri Hustvedts fiktiva världar. Fint, tycker jag, som länge hyst ett – inbillar jag mig – sunt och balanserat intresse för klanen King (se t ex det här inlägget från min gamla blogg). Med ”sunt och balanserat” menar jag att jag någon gång under min livstid planerar att besöka familjen Kings kråkslott i Bangor, Maine… men jag tänker inte bli helt Annie Wilkes utan nöja mig med att fotas utanför grindarna. Någon sade att Joes lillebror Owens novellsamling ”We’re All In This Together” också påminde en del om pappa King. Ska ta och undersöka om det stämmer vid tillfälle.

Angående Kafkaanspelningen i recensionens första mening så är det inte första gången Hill skriver om märkliga metamorfoser. En av de bästa novellerna i ”20th Century Ghosts”, ”You Will Hear the Locusts Sing”, handlar om en utstött tonårspojke som förvandlas till insekt. Läs den – och för all del hela novellsamlingen, som är nästan rakt igenom briljant – om ni inte redan gjort det!

Ibland snubblar man över böcker vars premisser är så skruvade att man vet att man antingen kommer att älska eller hata boken ifråga. Dan Simmons nya, ”Black Hills”, verkar falla in i den kategorin. Jag gillade verkligen ”Drood” och har kastat lystna blickar efter kallbrandstegelstenen (ja, det blev precis ett ord!) ”The Terror” alltsedan jag läste en entusiastisk recension hos Martina. Således blev jag eld och lågor när jag upptäckte att han skrivit en ny roman… tills jag läste att det är en kroppsbytarhistoria. (Ni talar med kvinnan som lade ifrån sig ”The Host” efter ett par kapitel.) General Custers ande tar sig i dödsögonblicket in i en tioårig indianpojkes kropp: där har vi förutsättningarna för ”Black Hills”. Låter nästan för knäppt för att funka, men å andra sidan har jag märkt att de knäppaste idéerna oftast är roligast att läsa om. Förutsatt att det är snyggt utfört, förstås.

Så ja, jag kommer definitivt att läsa ”Black Hills”, men jag måste erkänna att grundpremisserna fick min entusiasm att svalna en aning. Det är VÄLDIGT svårt att göra kroppsbytarhistorier (se där, ett till nyord för SAOL!) trovärdiga. Visserligen finns det ett fantastiskt dubbelavsnitt av ”Arkiv X”  där Mulder byter kropp med en Area 51-anställd, men det befinner sig helt klart på komedisidan. Om Dan Simmons lyckas övertyga med ”Black Hills” – de fem stjärnorna på Amazon är möjligen en indikation åt det hållet – är det bra jobbat. Någon som hunnit läsa än?

Lycka! Peter Straubs första roman på flera år, ”A Dark Matter”, är på väg hem till mig as we speak! Tror starkt på den, utan att ha läst ett enda ord om handlingen. Vissa författarskap vilar stadigt på gamla meriter; Peter Straub är ett sådant. Ändå är han något av en dark horse i skräcksammanhang, i alla fall ställd bredvid sin vän och kollega du-vet-vem. Straubs ”Ghost Story” är och förblir en av de i särklass bästa skräckberättelserna jag läst, och jag gillar även hans samarbete med du-vet-vem skarpt. Nu ryktas det att de två herrarna skriver på en tredje del i bokserien som inleddes med ”Talismanen” och många år senare fick en fortsättning i form av ”Svarta huset”. Vi får väl se.

Under tiden läser jag Joe Hills nya roman ”Horns”. Riktigt fin drygt 200 sidor in. Gillar särskilt de bitterljuva tillbakablickarna till huvudpersonens barndom, som påminner en hel del om du-vet-vem. Har dessutom hittat flera direkta och indirekta referenser till du-vet-vems författarskap (och ett ganska kul påhopp på du-vet-vems största konkurrent). Återkommer med recension snarast. Ska ställa mig och hoppa jämfota vid brevlådan nu.

- Helena?
- Mmm?
- Om jag säger ”förhandshajp” och ”orimliga förväntningar”…
- Äh, tyst.

Jag vet inte vad som har hänt riktigt, men de senaste dagarna har mina skämsböcker inte haft vett att hålla sig på mattan. Vi har liksom inte stökat om under sängen på något enda vis men det är som om de inte vill hålla sig stilla. De spiller ut, rasar, Daniel snubblar över dem, jag sparkar in dem under sängen igen. nya böcker letar sig ut. Vi pustar säger till varandra att

kanske är det inte rätta stället för 47 böcker, precis under sängen kanske – kanske! – får vi föra ner dem i förrådet

I en av mina albumtexter driver jag tesen att den mest effektiva, märgdarrsframkallande skräcken per definition är oblodig. Visst är det härligt att – ibland nästan bokstavligt talat… – få skiten skrämd ur sig av blod, tarmar och mördarclowner, men med undantag för ett par bloddrypande Stephen King-alster så är det den mer lågintensiva, psykologiskt betonade skräck jag brukar kalla brasskensskräck som stannar kvar hos mig… och kommer tillbaka och spökar när man minst anar det.

”The Woman in Black” av Susan Hill är ett ypperligt exempel på detta. Här finns i princip alla ingredienser man kan önska sig av brasskensskräck: ett historiskt perspektiv (berättelsen utspelar sig någonstans i början av förra seklet), dimma (ja, dimman blir nästan en huvudperson!), ett ödsligt beläget hus på engelska landsbygden, en känslomässigt ärrad huvudperson som motvilligt berättar om sitt livs värsta händelse (minns raden från Peter Straubs ”Ghost Story”: ”I’ll tell you the worst thing that ever happened to me…the most dreadful thing…”). Och så spöken, förstås. En bokhoraläsare som nyligen läst Hills roman menade att det är en bok man får ut mest av om man sträckläser den, och efter att ha läst ”The Woman in Black” under en helg – så nära sträckläsning jag kommer nu för tiden… – är jag beredd att hålla med. De 160 sidorna kryper under huden på en oavsett lästakt, det är jag övertygad om, men för att atmosfären verkligen ska komma till sin rätta bör man se till att läsa den så koncentrerat som möjligt.

När Arthur Kipps, ung, ambitiös advokat från London, beger sig till en avlägsen, väderpinad del av engelska landsbygden för att gå på en klients begravning och gå igenom alla papper som klienten efterlämnat på ödsliga Eel Marsh House ser han fram emot ett par dagars ledighet från storstadsstressen. Väl på plats upptäcker han snabbt att lokalbefolkningen undviker att tala om Eel Marsh House och husets invånare, annat än i form av dunkla antydningar och varningar. Det är nästan som om de försöker få Arthur att hålla sig borta från huset. Under begravningen visar sig en svartklädd kvinna med ett sjukligt, nästan skelettartat utseende. När Arthur tagit sig ut till de vindpinade träskmarker där Eel Marsh House ensamt tronar dyker kvinnan i svart upp igen, och han inser att det han avfärdat som skrock och gamla spökhistorier är något mycket värre: en alldeles sann, och fruktansvärd, spökhistoria…

På Susan Hills hemsida framgår att hon var oerhört genremedveten när hon började skriva ”The Woman in Black”. Hon raddar upp ingredienserna hon såg till att ha med i sin bok: en hemsökt plats, atmosfär, väder (dimma, regn, etc), ett spöke med en målsättning med sina spökerier… Sett ur den synvinkeln kan man förstås argumentera för att ”The Woman in Black” inte är särskilt mycket mer än en pastisch, men än sen då? Det är en ovanligt lyckad pastisch. Den stora styrkan med ”The Woman in Black” är atmosfären, lika tät och totalomsvepande som den dimma som vilar över sidorna. Är det nyskapande skräck du är ute efter är det här inte boken för dig, men om du tillhör dem som får gåshud av ödsliga gods och kyrkogårdar och letar efter en modern motsvarighet till M.R. James spökhistorier (håll utkik efter en referens till James kanske ruggigaste novell i slutet av berättelsen!) – look no further! Som bonus finns här en av de snyggaste skildringar av dimma jag läst sedan Sherlock Holmes dagar. Och ja, nog kom hon tillbaka och spökade för mig, den svartklädda kvinnan. Faktiskt redan första natten efter att jag läst ut den.

Tonårs-Lisbeth Salander strikes again! Men faktiskt, Mårten Sandéns actionhjältinna Jannike Faltin känns nästan som en mini-Lisbeth, fast inte lika socialt svår (tur).
Senaste veckorna har jag inte haft världens läsflyt, bara sådär/halvokej-böcker, inga stora lyft. Då var det så himla skönt att sätta tänderna i den här (hämtad från Fönstret) och få sugas in, vilja nå slutet.

”Det viskande barnet” är en fortsättning på ”Den femte systern”. Jag tyckte ettan var sådär, en komplicerad historia som tog över lite, och nu är det en komplicerad histora igen, men Mårten Sandén har skrivit in sig i persongalleriet. Inte att han är med själv alltså, utan att han har kläm på sina figurer. Säkert och tryggt för mig som läsare. Ja, det gör att tvåan till och med känns bättre än ettan!
Sprudlande fantasi, ovanlig svensk ”realistisk” fantasy med Näcken, tomtar och liknande folktroväsen. Plus bra myter. Plus action. Plus Jannike. Alltid med ett högst passande ”men shit” på lager. Ja, hon är verkligen bra!
Jag kommer definitivt att läsa trean. Stora saker väntar Jannike. Vill inte missa!

PS. Tycker inte alls man måste läsa ”Den femte systern” först. Man kan hoppa direkt på denna.
PS2. Det funkar alltid med ungdoms för mig när jag haft lässvackor. En bra ungdomsbok kan slå världen med häpnad. Eller något ditåt.

Många är vi som drabbats av akut Bella & Edward-abstinens efter att ha slurpat i oss Twilightsagan, men hur många av oss gick egentligen vidare till ”The Host”, den första delen i en ny planerad bokserie av Stephenie Meyer? Inte så många, inbillar jag mig. Själv har jag vid upprepade tillfällen stått och hållit i den, tänkt att ”den kan väl vara bra att ha hemma om jag blir sugen på att läsa utan att tänka”… men alltid ställt tillbaka den. Kanske är det så att Meyers pinsamheter är mer hanterbara när det vankas undersköna vampyrer och undertryckt sexualitet istället för tafflig sci-fi?

Hur som helst, idag kom min kompis S över på en fika. Hon är väl insatt i mina sömnproblem och lämnade över ”The Host” med motiveringen att det är perfekt litteratur att ta till när man bara känner ”trött, trött, trött”. Jag tror att hon kan ha rätt. Sent omsider blir det alltså ”The Host”-läsning för mig, men jag misstänker att det är läge att plocka fram skämskudden modell extra large. Vad säger ni som läst?