P.S. Ni har väl förresten sett att filmrättigheterna är sålda och att Suzanne Collins skriver på filmmanuset? Min oförställda glädje, så spännande!

Nu har jag inte läst någon Harlequin-roman sedan högstadiet, men känns inte titeln lite novell i Hemmets Veckotidning? Och sexet? Det kan inte vara värre i just en Harlequinroman. Det är ett evigt glidande och Bill och Sookie kommer samtidigt varje gång. Jag får väl bli känd som den pryda Bokhoran, men jag tycker att boken är helt okej tills Bill och Sookie får till det för första gången. Då blir det för mycket Harlequin. För mycket: ”Bill gled in i mig bakifrån” (som sagt: jag upplever att det glids väldigt mycket, i boken).

För er som inte är bekanta med böckerna om Sookie Stackhouse eller tv-serien True Blood, handlar de om servitrisen Sookie. Sookie kan höra vad andra tänker och därför är hon lite utstött. Allting förändras när vampyren Bill kommer in på baren där Sookie jobbar. Sookie kan inte höra Bills tankar och blir så småningom förälskad i honom. Vi får även följa Sookies chef, Sam, som är en shapeshifter (!), Sookies bror Jason och lokalbefolkningen i det lilla samhället där Sookie bor. Det finns, kort sagt, en rad udda karaktärer, även om de är fler i tv-serien. Jag har ju å andra sidan inte läst fler än en bok. Än.

I ”Död tills mörkret faller”, som är den första boken om Sookie, träffar Sookie Bill för första gången och försöker lära sig att hantera hans mörka sidor. Dessutom inträffar en rad mord på kvinnor som har haft sexuellt umgänge med vampyrer, vilket till en början leder misstankarna mot vampyrerna i allmänhet och Bill i synnerhet.

Nåväl.

Böckerna om Sookie och vampyrerna läser jag i första hand inte för språket. Jag irriterar mig inte speciellt mycket på översättningen, men det är inte precis något språkfyrverkeri, vilket jag tror att man fattar om man vet vad det är för typ av böcker. De är opretentiösa, humoristiska och eventuellt lite spännande (första boken är inte jättespännande om man har sett serien). Perfekt strand-/tåg-/sen natts-läsning. Jag kan definitivt tänka mig att läsa fler av dem i sommar. Efter vad jag kan förstå av Jessicas inlägg om böckerna blir det dock bara mer och mer sex i böckerna. Vi får se hur jag klarar av det.

Någon skrev förresten i en kommentar till Jessica att det är synd att man missar sydstatsdialekten i böckerna, men har man sett serien tycker jag att det är omöjligt att läsa Sookies tankar utan att höra Anna Paquins karaktäristiska Louisiana-släp.

När George var 11 år dog hans pappa under mystiska omständigheter. George hanterar sin pappas död genom att helt enkelt inte tänka speciellt mycket på det. Men plötsligt en kväll får George syn på ett ansikte i duschkabinen. Det är början på en rad märkliga händelser och avslöjanden.

Det visar sig nämligen att Georges pappa, religionsprofessorn, har tagit sig vatten över huvudet i sitt arbete med demonfördrivning och slutligen förgjorts av en demon. Nu vill denna demon åt George, vars öde balanserar mellan att bli besatt och tillintetgjord av en demon eller inspärrad på ett mentalsjukhus för oöverskådlig framtid.

Nåväl. Som jag nämnde, är ”En mörkrädd pojke” en riktig sidvändare, en perfekt semesterbok för den som önskar bli ivägsvept av en spännande historia. Det önskar jag. Så jag kastar mig över ”En mörkrädd pojke” och trots att jag tycker att det nästan är lite lite demoner i den, gillar jag skildringen av George, som inte är en speciellt sympatisk ung pojke egentligen, men jag kan inte klandra honom. Han har ju nyss förlorat sin pappa. Jag tror dessutom att Justin Evans sparsamhet med demoner gör dem desto mer otäcka. Det finns inget storslaget klimax i boken, snarare en insikt som växer fram hos George. Det tycker jag om. Och språket är precis som det ska vara i sådana här böcker: inte så praktfullt att det tar uppmärksamheten från berättelsen, men tillräckligt bra för att man inte ska tänka på det.

Så som sagt, nu hoppas jag på en demonvåg.

Jag tror att Koontz begick ett misstag när han gjorde Odd till en återkommande figur. Koontz trampar vatten här, och kan till råga på allt inte låta bli att skriva meningar som ”Jag var fast besluten att havet inte skulle få spotta upp mig till en kulbeströdd skymning”. Allt tyder på att ”Tid för Odd” blir mitt sista äventyr med Odd Thomas. Däremot blir jag sugen på att läsa Koontz klassiska 80-talsböcker.

Ja, och så passade jag på att kasta ut en brandbomb till eventuella militanta Koontzfans (finns de?) genom att skriva saker som ”inte den vassaste kniven i skräcklådan” och ”fattigmansversion av Stephen King”. (Jag väntar med spänning på mothugg!) Bildtexten ”Ingen Koontznär” kan dock inte jag ta äran för, det var en vitsig redigerare som stod för den. Mitt förhållande till Dean Koontz är således svalare än någonsin, men häromkvällen plockade jag fram ett hundörat ex av ”Phantoms” från skräckbokhyllan och mindes hur mycket jag gillade den första halvan när jag läste den för åtskilliga decennier sedan. Upplägget är enkelt och genialiskt: två systrar flyttar till en liten skidort i norra Kalifornien men upptäcker när de anländer att de är alldeles, alldeles ensamma. Middagsborden är dukade, musik spelar i vardagsrummen, men människorna är puts väck. Suggestivt och sjukt läskigt. Jag vill minnas att det spårade ut rätt rejält mot slutet (något som Koontz har gemensamt med King – ”Dreamcatcher” och ”Tommyknockers”, någon…?) men är ändå sugen på att läsa om och se om åttiotals-Koontz fortfarande har förmågan att skrämma slag på mig.

Det finns åtskilliga scener i John Ajvide Lindqvists nya roman ”Lilla stjärna” som kan få den mest inbitne småätaren att abrupt sluta med den i många avseenden ultimata kombon läsning och ätande. En av de mest minnesvärda involverar en ung flicka, en borrmaskin och två aningslösa offer. Plus en jäkla massa blod och hjärnsubstans. Ja, det är en på många sätt fasansfull berättelse som Ajvide Lindqvist snickrat ihop, tveklöst hans mörkaste hittills. Ändå är det ett ord som, mer än något annat, beskriver ”Lilla stjärna”. Ett ord som kan tyckas väsensskilt från de våldshandlingar som beskrivs här men som för oss som älskar hans böcker ter sig alldeles logiskt och självklart. Det ordet är kärlek.

Det går en röd tråd från Oskar och Eli i ”Låt den rätte komma in” via den förtvivlade fadern i ”Hanteringen av odöda” till en annan förtvivlad fader, Anders i ”Människohamn”. Den tråden består inte, som man skulle kunna tro, av blod – eller jo, det gör den ju också – utan av just kärlek. En desperat, allomfattande sorts kärlek som genomsyrar allt och bor granne med monster. För är det inte så att en trovärdig skräckberättelse måste ha en klangbotten av medmänsklighet, ömhet och – ja – kärlek för att den ska hålla hela vägen? Jag menar att det är så, och jag menar vidare att John Ajvide Lindqvist aldrig tidigare så mästerligt balanserat på den tunna, tunna linan mellan kärlek och fasa.

”Lilla stjärna” är berättelsen om två utstötta tonårsflickor. De föds så gott som samtidigt i samma del av landet, men där upphör likheterna. Den första flickan, som så småningom får namnet Theres (efter Ulrike Meinhofs alter ego), lämnas som nyfödd för att dö i skogen men hittas av Lennart, en avdankad Svensktoppsstjärna med stora familjeproblem. Det visar sig snart att den lilla flickan, som uppvisar autistiska drag, har en sällsam sångbegåvning, och i Lennarts källare lever hon på barnmat och musik. Ända tills… (Ja, ni får läsa själva.)

Den andra flickan heter Teresa och föds på Österyds BB den åttonde november 1992. En vanlig, okomplicerad förlossning, en vanlig, okomplicerad familj. Men Teresas tillvaro ska snart komma att präglas av ett utanförskap som växer och växer tills allt är mörker och ensamhet. Genom slumpen, Internet och ”Idol” ska de två ensamma flickornas vägar korsas… och mynna ut i blod, panik och ond, bråd död i det äktsvenska gemytets högborg. Massakern på ”Allsång på Skansen” är kanske det inslag i romanen som det talats mest om i förhand, och då författaren redan i inledningen låter oss förstå att något fruktansvärt ska ske där vilar vissheten om den stundande katastrofen över en berättelse som tar sin tid att utvecklas. Måste ta sig tid, för det är sorgsna och komplexa människoöden som gömmer sig i dessa två flickor. ”Lilla stjärna” är den första bok av John Ajvide Lindqvist som helt saknar övernaturliga element, även om redan ”Människohamn” var ett steg i en mer realistisk riktning. Det är också en långsammare historia, vilket gör absolut ingenting eftersom det tidigt, faktiskt redan i den ödesmättade allsångsprofetian, står klart att Ajvide aldrig skrivit bättre. Inte för att han någonsin varit en undermålig stilist, men den tendens mot det mer stilistiskt genomtänkta som enligt min mening började med ”Pappersväggars” i särklass bästa novell ”Gräns” och sedan fick ytterligare näring i ”Människohamn” har nu utvecklats ytterligare till något riktigt, riktigt vackert. Jag läste nyligen en intervju med Ajvide i ICA-Kuriren där han säger att hans skrivande kom igång först när han släppte idén om den seriöse författaren och insåg ”att det bara är att hitta på en historia, berätta den och försöka vara så otäck som möjligt”. John, underskatta inte dig själv! Oavsett om det är medvetet eller inte – och jag gillar verkligen anspråkslösheten, detta att berättarglädjen och viljan att skrämmas är starkare än Språklig Ambition och Mening – så är du en av Litteratursveriges bästa stilister. Och ingen skriver om utsatthet och ensamhet som John Ajvide Lindqvist. Ingen. När de två ensamma T(h)eresorna träffas och något som kan liknas vid kärlek uppstår är det fruktansvärt vackert. Just så: fruktansvärt och vackert.

Uppmärksamma läsare har väl för länge sedan förstått varthän det barkar. JA, det är lika bra som man hoppades och JA, Sveriges bästa skildrare av utanförskap och kärlek i ordets mest oortodoxa bemärkelse råkar också vara skräckförfattare. Ingen borde väl vid det här laget bli förvånad…?

Under tiden tänkte jag passa på att fråga de bokhoraläsare som är bättre bevandrade i Koontzland än undertecknad: har jag missat något? Vilka Koontzböcker rekommenderar ni och vilka kan jag fortsätta att ignorera?

Så vilken bok skulle kunna passa bättre för att läsa först?  Jo, så klart den bok jag sett fram emot mest att läsa 2010: nämligen den 10:e delen i Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse ”Dead in the Family”.

Överraskades förra veckan att den redan fanns i butik när jag var på SF-bokhandeln. Släppdatum är egentligen den 4:e maj enligt Amazon och 11:e om man kollar Adlibris. Påbörjade den igår kväll och hade jag inte varit så förfärligt trött hade jag nog fortsätt läsa tills dess att boken var slut. Kommer  inte våga skriva om handlingen alls eftersom det enbart kommer spoila alltför mycket. (Gjorde ju misstaget att skriva att ett visst par är mitt favoritkärlekspar i någon fredagsfråga… well, ni kan se vilket det är på omslaget.)  Det här är ju verkligen riktig guilty-pleasure-läsning, så min plan för dagen är att jag nu ska försöka få undan alla jobbmåsten och springa hem och hetsläsa klart den.

Är det fler än jag som fastnat helt i Sookies värld? Jag kan ju tipsa om att de  första böckerna i serien snart kommer i svensk nyöversättning (den förra översättningen var tydligen inget att hänga i julgranen) hos Månpocket.

Jag kommer att tänka på Kings ord när jag läser Anders Fagers debut ”Svenska kulter”. Och jag tror att han redan nu tillhör den där lilla skaran författare som lyckas.

Redan i den inledande novellen ”Furierna från Borås”, där en sprit- och parfymtung folkpark möter tentakelsplatter och uråldrig ondska à la Cthulhu, anar jag att jag är något fint – eller jag menar förstås riktigt, riktigt ont – på spåren. Med säreget korta, närmast staccatoartade meningar – något av ett genomgående signum – piskar Fager upp en genuint otäck stämning som andas lika mycket H.P. Lovecraft som gymnasietidens spritfester i skogen. ”Mormors resa”, med sitt mantra ”Mormor ska ut och resa” och en intrig som ständigt överraskar, är nästan ännu bättre. Så fortsätter det, berättelse efter berättelse, och när jag efter ett par stycken upptäcker att de är sammanlänkade, blöder in i varandra med tentakelslem och återkommande berättelser inuti berättelserna, blir jag ännu mer förtjust. Här finns och tillgodoses skräckens mest basala element – att skrämmas och bli skrämd – men här finns också något högre syftande, ett konsekvent tänkande, vassa samhällsskildringar, som får mig att tro att vi bara sett början. Var rädd, John Ajvide Lindqvist, var mycket, mycket rädd. Äsch, vad fan säger jag förresten? Klart att Skräcksverige har plats för både två, tre och fem skräckkungar. Men när kommer skräckdrottningen?

• ”Boneshaker”, Cherie Priest (Tor)
• ”The City & The City”, China Miéville (Del Rey; Macmillan UK)
• ”Julian Comstock: A Story of 22nd-Century America”, Robert Charles Wilson (Tor)
• ”Palimpsest”, Catherynne M. Valente (Bantam Spectra)
• ”Wake”, Robert J. Sawyer (Ace; Penguin; Gollancz; Analog)
• ”The Windup Girl”, Paolo Bacigalupi (Night Shade)

Har läst ”The City & The City” och ”The Windup Girl” som båda är enormt bra och skulle jag behöva välja mellan dem så skulle jag stå som en åsna mellan två hötappar eftersom båda dessutom känns väldigt nyskapande. Borde kanske ta och läsa de andra nominerade också.

Har du läst någon av de nominerade?

Via: Techland.

Jag älskar som bekant Gibson, men det tar sådan evinnerlig tid mellan böckerna… Mitt bloggliv startade ju 2003 i samband med att jag hade följde hans blogg om processen med ”Pattern Recognition” och sedan dess har bara ”Spook Country” (2007) kommit ut.

Well. Det är nu min – ska vi säga lättentusiasmerade? – personlighet hoppar upp och biter mig i röven samtidigt som en annan av mina personligheter, vi kan kalla henne Eftertankens Kranka Blekhet-Helena, skadeglatt viskar ”jag sa ju det!”. Inte för att ”A Dark Matter” är dålig, för det är den absolut inte. Det är bara det att vännen Stephen Kings blurblöfte om att den är omöjlig att lägga ifrån sig när man börjat läsa inte riktigt stämmer. I alla fall inte om ni frågar mig. Nu är det ju så att Peter Straubs författarskap i stort präglas av en viss långsamhet – som jag gillar. Och det första kapitlet, när man får möta en väldigt typisk Peter Straub-figur i form av en författare i skaparkris, gillade jag skarpt. Det är sedan, när perspektivet byts och själva huvudberättelsen börjar nystas upp, som jag tappar intresset en smula. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta med att introducera en sympatisk ledsagare och sedan låta honom sitta på avbytarbänken i vem vet hur många hundra sidor. Kanske faller bitarna på plats när jag läst ut boken. Just nu sitter nämligen även ”A Dark Matter” på avbytarbänken medan jag roar mig med mer lockande läsprojekt. Kanske inte världens bästa betyg, men jag vill inte ge upp riktigt än.

Så håll ut, kära skräckvänner. Tids nog kommer en fullständig läsrapport, men just nu har jag mer brådskande böcker att ta itu med. Lionel Shrivers sjukförsäkringsroman, till exempel. Återstår att se om DEN lever upp till förväntningarna. Ja, hur ska man egentligen bära sig åt för att lägga band på sig? Jag vill ju inte förlora det där ljuvliga magpirret som infinner sig när jag har ett nytt boksläpp att se fram emot. Samtidigt börjar jag tröttna på alla dessa självutlösta antiklimax. Hur bär man sig åt för att hitta någon sorts balans i boklängtet? Tips mottages tacksamt till signaturen ”Lättentusiasmerad 80:a”.

I ”De rätta” balanseras moralen fram och tillbaka, åt alla håll. Invånarna i Snyggingstan respekterar naturen och vägrar exploatera den, de äter inte kött och de använder inte våld gentemot varandra. Däremot mixtrar de med tonåringarnas hjärnor, så att de ska vara konstant ”bubbliga” och lyckliga. Doktor Cable är en riktig skurk, genomond och visar ingen hänsyn. Invånarna i Snyggingstan föraktar alla som inte är opererade, de är fula och osäkra, idealet är de snygga, säkra, bubbliga (vad är egentligen nytt där?).

”De rätta” bör inte läsas som fristående bok, den gör sig bäst helt enkelt som de avslutande delen i en trilogi. Det händer alldeles för mycket i ”Ful” och ”Ful eller snygg” för att man ska kunna hänga med tillräckligt bra i ”De rätta” utan förförståelsen.

Nu kommer tydligen ”Extras”, som ska handla om helt andra personer än Tally, Zane och David. Innan jag läste ”De rätta” var jag väldigt ointresserad av att läsa fler böcker i ”Ful”-serien, men det är jag inte längre. När ”Extras” kommer på svenska kan ni lita på att jag kommer att hänga på låset för att få tag i den också. Även om jag för allt i världen inte skulle vilja leva i den, gillar jag den framtid som Westerfeld målar upp i ”Ful”-serien.

Joe Hills andra roman och tredje bok (debuten ”20th Century Ghosts” är en novellsamling) ”Horns” är egentligen ingen skräckroman. Snarare en gripande coming of age-berättelse om kärlek, hämnd och barndomsminnen med fantastiska attribut. Ni som läst ”Heart-Shaped Box”/”En hjärtformad ask” kommer att känna igen blandningen av råbarkad humor och allvar, glimten-i-ögat-skräck och en alltigenom mänsklig, mer djupgående sorts skräck: att förlora någon man älskar. Hill är duktig på att skapa sympati för sina tilltufsade protagonister; tyvärr lyckas han inte riktigt lika bra med antagonisterna. Romanens skurk, vars identitet får förbli okänd med hänvisning till vårt hederskodex, är förvisso intressant i sin utstuderade obehaglighet men särskilt tvådimensionell känns han inte. Att han kunnat dölja sitt rätta jag i så många år känns en smula otrovärdigt. Det är också min enda egentliga invändning. I övrigt är ”Horns” synnerligen läsvärd; den typ av roman som blurbförfattare brukar skriva ”flies right off the page” om. Grattis, Joe, du är härmed uppflyttad till hardcoverligan!

Ni kanske undrar varför jag inte nämnt Joe Hills småkända pappa än? Det är för att jag tycker att Joe Hill är så pass bra att han bör bedömas på egna meriter. Men visst bär ”Horns” – liksom Hills tidigare alster – ekon av en viss Stephen Edwin, inte minst i de sol- och nostalgidränkta tillbakablickarna till Igs och Merrins tonårstid. Den intresserade kan även notera åtminstone två tydliga referenser till ovan nämnda Stephen Edwins författarskap, plus en liten Dean Koontz-diss i förbifarten. Och ja, nu blev det ju en liten harang om pappa King ändå. Jag tycker, som jag varit inne på tidigare, att det är intressant hur litet Hills behov av att fjärma sig från sin pappas karriär tycks vara. Inte för att Joe Hill är någon karbonkopia av King, tvärtom, men trots att Hill stilistiskt och tematiskt mer eller mindre står på egna ben faller det proverbiala äpplet inte alltför långt från päronträdet – och framför allt gör han inga större försök att dölja det. Snarare upplever jag att släktskapet - nu talar jag mer om det litterära släktskapet än det biologiska - så att Kings och Hills verk talar med varandra, inte helt olikt Paul Austers och Siri Hustvedts fiktiva världar. Fint, tycker jag, som länge hyst ett – inbillar jag mig – sunt och balanserat intresse för klanen King (se t ex det här inlägget från min gamla blogg). Med ”sunt och balanserat” menar jag att jag någon gång under min livstid planerar att besöka familjen Kings kråkslott i Bangor, Maine… men jag tänker inte bli helt Annie Wilkes utan nöja mig med att fotas utanför grindarna. Någon sade att Joes lillebror Owens novellsamling ”We’re All In This Together” också påminde en del om pappa King. Ska ta och undersöka om det stämmer vid tillfälle.

Angående Kafkaanspelningen i recensionens första mening så är det inte första gången Hill skriver om märkliga metamorfoser. En av de bästa novellerna i ”20th Century Ghosts”, ”You Will Hear the Locusts Sing”, handlar om en utstött tonårspojke som förvandlas till insekt. Läs den – och för all del hela novellsamlingen, som är nästan rakt igenom briljant – om ni inte redan gjort det!