Jag blir lite extra stissig när det händer att böcker utspelar sig i mina kvarter. Att så bokstavligt kunna vandra samma gator som bokens huvudpersoner är spännande. Man tänker lite extra då.

Nu senast var det Lars Keplers ”Paganinikontraktet” som fick denna ytterligare dimension i läsningen – recension på torsdag – tack vare att en av huvudpersonerna bor på fantastiskt fina lilla Bragevägen. Det är bara en av de små gator som jag har upptäckt sedan flytten hit till nytt bostadsområde och jag är stormförtjust!

I boken beskrivs hur den här Axel sitter med en kopp te i orangeriet, att det skall finnas så vackra och stora trädgårdar där bakom husen. Jag har tittat på Google Maps men blir inte klok på om makarna Ahndoril har hittat på det eller om de tagit sig in bakom tegelfasaderna och sett en sådan trädgård med egna ögon.

Vackert är här i alla fall, jag kan vandra omkring hur länge som helst och förundras över de annorlunda husen med tinnar och torn.

Ganska ofta driver vi runt, mitt barn och jag. Bara promenerar runt i stan och om andan faller på, så vecklar jag ut en liten filt som finns liggandes i vagnens korg och så lägger vi oss i gräset i en solig park. Tage snackar på för sig själv och jag läser, för inte nog med att det alltid finns en picknickfilt i vagnen, jag har en bok däri också. En barnvagnsbok! Inte samma som jag annars läser, utan en som är speciell för vagnen och som det bara läses i när vi är på vift. Så behöver jag inte oroa mig för att glömma bok hela tiden.

Den senaste tiden har det varit Anne Holts ”Frukta inte” som legat där, men nu är jag klar med Inger Johanne Vik för den här gången. Jag hade ärligen litet svårt att komma in i boken, men när det väl var gjort läste jag med schvung och lust. Tage var ute och luftades för jämnan.

Hatbrott, med homosexualitet i fokus var det denna gång och en ganska intressant plot ändå. Jag gillade både denna och ”Presidentens val” men en sak finner jag faktiskt lustig och det är att samtidigt som allt utspelas i ett verkligt Oslo, i en verklig värld, så kommer det i en bisats i ”Frukta inte” ett stycke som hänvisar till det senaste amerikanska presidentvalet och personerna i boken pratar om Obama som efterträdare till Helen Bennett, som var fiktiv president i ”Presidentens val”. Man liksom blandar saga och verklighet på ett sätt som blev litet för påtagligt. Inte helt övertygande.

Nåväl, nu är den utläst och jag letar efter en ny barnvagnsbok. Det fiffiga här, är att det alls inget gör om de är tjocka. Det är ju hur lätt som helst att dra runt dem i vagnen.

”En mörkrädd pojke” handlar om George Davis, som uppsöker en psykolog för att komma till rätta med sina svårigheter gentemot sin nyfödde son. Han älskar sonen, men kan inte ta i honom. Det är ju naturligtvis ett problem för en småbarnsförälder. I förbigående berättar George för sin psykolog att han gick i terapi som barn. Psykologen ber honom skriva ner sina minnen för att se om det kan lösa upp några knutar, så George gör det och man kan säga att det är dessa anteckningar som utgör själva romanen.

När George var 11 år dog hans pappa under mystiska omständigheter. George hanterar sin pappas död genom att helt enkelt inte tänka speciellt mycket på det. Men plötsligt en kväll får George syn på ett ansikte i duschkabinen. Det är början på en rad märkliga händelser och avslöjanden.

Det visar sig nämligen att Georges pappa, religionsprofessorn, har tagit sig vatten över huvudet i sitt arbete med demonfördrivning och slutligen förgjorts av en demon. Nu vill denna demon åt George, vars öde balanserar mellan att bli besatt och tillintetgjord av en demon eller inspärrad på ett mentalsjukhus för oöverskådlig framtid.

Nåväl. Som jag nämnde, är ”En mörkrädd pojke” en riktig sidvändare, en perfekt semesterbok för den som önskar bli ivägsvept av en spännande historia. Det önskar jag. Så jag kastar mig över ”En mörkrädd pojke” och trots att jag tycker att det nästan är lite lite demoner i den, gillar jag skildringen av George, som inte är en speciellt sympatisk ung pojke egentligen, men jag kan inte klandra honom. Han har ju nyss förlorat sin pappa. Jag tror dessutom att Justin Evans sparsamhet med demoner gör dem desto mer otäcka. Det finns inget storslaget klimax i boken, snarare en insikt som växer fram hos George. Det tycker jag om. Och språket är precis som det ska vara i sådana här böcker: inte så praktfullt att det tar uppmärksamheten från berättelsen, men tillräckligt bra för att man inte ska tänka på det.

Så som sagt, nu hoppas jag på en demonvåg.

Oh oh, jag veeet att det här är skämsigt och så vidare och jag borde antagligen inte erkänna att jag längtar efter det, MEN: sista delen om Ayla släpps på Bra Böcker i början av nästa år! Jean M Auel ska alltså äntligen släppa den sjätte och avslutande boken om allas vår lilla grottflicka. Tänk att hon började skriva på böckerna redan 1977! Länge sen ju.

Jag ser faktiskt fram emot det, jag vill få ett avslut. Vill veta vad som händer och så. Och eftersom Sverige är det land i världen där Auel har sålt flest böcker per capita, så är jag kanske inte helt ensam om det? Eller?

I förra veckan svarade Oskar Linnros på vad han läser i sommar, i dag svarar Kristian Anttila, som är aktuell med singeln ”Världens snuskigaste man” och kommer med ett nytt album till hösten. Ärligt talat är det hans flera år gamla ”Paul Weller” som jag gillar bäst. Fast på just den här sidan fokuserar vi ju på läsningen.

1.Vad kommer du att läsa i sommar?
Lite spridd facklitteratur om jordbruk, ljudteknik och tortyr.

2. Vilken bok önskar du att du inte hade läst?
Brukar ge upp efter ett par sidor om det inte tilltalar mig. Fördelen med att låna på bibliotek. Man måste varken av tacksamhet eller snålhet läsa klart. Sen finns det ju visserligen böcker som Stig Larssons ”Nyår” som jag håller väldigt högt rent litterärt, men vars inverkan på min mentala status varit diskutabel.

För tillfället läser jag en hel del manus, som jag inte kan skriva om här, samtidigt som jag då och då läser ett stycke eller två i ”Nowhere man”. Däremot brukar sommaren vara högsäsong för läsning för mig, inte minst eftersom jag brukar resa en del under sommarmånaderna, även om det bara handlar om tågresan Sundbyberg-Hallsberg.

Och apropå Sundbyberg, har ju Oskar Linnros spelat in en låt som får oss (om än relativt nyinflyttade) Sundbybergare att sträcka lite extra på ryggarna. 9 juni* solodebuterar han och jag vet inte hur många kulturarbetande facebookkompisar som lovebombar hans ”Från och med Du” i sina statusrader. Jag passade helt enkelt på att fråga Oskar vad han läser.

1.Vad kommer du att läsa i sommar?

Carolyn Cassadys ”Off the road” och John Steinbecks ”Möss och Människor” ligger och väntar på mig.

2. Vilken bok önskar du att du inte hade läst?

Blev mest förvirrad av Bob Dylans memoarer.

3. Vilken bok önskar du att du själv hade skrivit?

”Djävulens ABC” av Ambrose Bierce.

Under vinjetten ”Sommarläsning” kommer jag att fråga fler textförfattare vad de läser i sommar.

* = självaste skolavslutningsdagen!

Vi kör ett litet mini-tema på Bokhora idag med anledning av Norges nationaldag.

Jag vet inte vad som har hänt riktigt, men de senaste dagarna har mina skämsböcker inte haft vett att hålla sig på mattan. Vi har liksom inte stökat om under sängen på något enda vis men det är som om de inte vill hålla sig stilla. De spiller ut, rasar, Daniel snubblar över dem, jag sparkar in dem under sängen igen. nya böcker letar sig ut. Vi pustar säger till varandra att

kanske är det inte rätta stället för 47 böcker, precis under sängen kanske – kanske! – får vi föra ner dem i förrådet

Läste om Bernard Shaws ”Pygmalion” till Nobeltemat men hann inte skriva något om den då. Min utgåva är från 50-talet och med det där klassiska Penguinomslaget och sidorna har mörknat och pappret är sprött så jag läste den försiktigt. De flesta känner nog till historien om Eliza och Higgins, men det är nog oftast varianten från musikalen ”My Fair Lady” vilken bygger på denna pjäs. Slutet skiljer sig nämligen åt. Jag gillar att läsa pjäser och hamnar gärna i fantasier om hur jag skulle regissera en egen uppsättning… blev lite sugen på att läsa någon mer pjäs nu. Någon som har något förslag?

Vi har ju ägnat hela veckan till att lista 00-talet och därför tänkte jag väl att det dessutom var på sin plats att lista 00-talets bästa serier. Det här är förstås en ytterst, ytterst subjektiv lista. Well, vilken topplista är inte subjektiv, men även fast jag läser förhållandevis mycket serier så är jag väldigt medveten om att jag nog missat det mesta. Så det blir ingen 10-i-topp utan jag nöjer mig med en 4-i-topp-lista.

1.”Husfrid” – Alison Bechdel (Fun Home)



2.”Black Hole” – Charles Burns



3.”Tidigt på morgonen” – Henrik Bromander



4.”Y-the last man” -Brian Vaughan

Vilka serier utgivna på 00-talet räknar ni till de bästa?

Nu tar jag ett litet jullov med Seriesöndag och återkommer  i slutet av januari med förhoppningsvis nya krafter.