Jag vet inte vad som har hänt riktigt, men de senaste dagarna har mina skämsböcker inte haft vett att hålla sig på mattan. Vi har liksom inte stökat om under sängen på något enda vis men det är som om de inte vill hålla sig stilla. De spiller ut, rasar, Daniel snubblar över dem, jag sparkar in dem under sängen igen. nya böcker letar sig ut. Vi pustar säger till varandra att

kanske är det inte rätta stället för 47 böcker, precis under sängen kanske – kanske! – får vi föra ner dem i förrådet

Läste om Bernard Shaws ”Pygmalion” till Nobeltemat men hann inte skriva något om den då. Min utgåva är från 50-talet och med det där klassiska Penguinomslaget och sidorna har mörknat och pappret är sprött så jag läste den försiktigt. De flesta känner nog till historien om Eliza och Higgins, men det är nog oftast varianten från musikalen ”My Fair Lady” vilken bygger på denna pjäs. Slutet skiljer sig nämligen åt. Jag gillar att läsa pjäser och hamnar gärna i fantasier om hur jag skulle regissera en egen uppsättning… blev lite sugen på att läsa någon mer pjäs nu. Någon som har något förslag?

Vi har ju ägnat hela veckan till att lista 00-talet och därför tänkte jag väl att det dessutom var på sin plats att lista 00-talets bästa serier. Det här är förstås en ytterst, ytterst subjektiv lista. Well, vilken topplista är inte subjektiv, men även fast jag läser förhållandevis mycket serier så är jag väldigt medveten om att jag nog missat det mesta. Så det blir ingen 10-i-topp utan jag nöjer mig med en 4-i-topp-lista.

1.”Husfrid” – Alison Bechdel (Fun Home)



2.”Black Hole” – Charles Burns



3.”Tidigt på morgonen” – Henrik Bromander



4.”Y-the last man” -Brian Vaughan

Vilka serier utgivna på 00-talet räknar ni till de bästa?

Nu tar jag ett litet jullov med Seriesöndag och återkommer  i slutet av januari med förhoppningsvis nya krafter.

I december 1981 tiggde jag, fyra år gammal, till mig mitt första nummer Bamse på Konsum i Charlottenberg. Det är 28 år sedan och jag minns det som igår.  Lyckades dessutom övertyga mamma om att få en prenumeration på den i julklapp och fortsatte sedan prenumerera så länge på den att jag hade börjat skämmas men kunde ändå inte ge mig (gick nog i 6:an eller 7:an när jag slutade om det inte var ännu längre).

Nr 8 1981 var ett perfekt nummer att börja med eftersom det var numret där Bamse och Brummelisa gifter sig med varandra och där de tillkännager att de ska få ungar.

Jag älskade verkligen Bamse och var väldigt försiktig med mina tidningar vilket gör att jag fortfarande har kvar varenda ett i riktigt bra skick.

Vad har nu den meningen att göra med Nobelpriset – är det inte titeln på det där fantastiska reportaget som Joan Didion gjorde om hippiesarna i San Fran, ni som läst kanske minns dess braighet? Finns i ”Att lära sig själv att leva” där vi b l a får möta en femåring som får LSD. Jag undrar hur det har gått för det barnet.

Jo, det är titeln på Didions rep, men det är också titeln på en Yeatsdikt, kanske mer känd som The Second Coming:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in the sands of the desert.

A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?

Och tittar man riktigt noga hittar man faktiskt en annan JoÖ-favvis häri, nämligen Chinua Achebes ”Allt går sönder” som på engelska ju heter ”Things fall apart”. Den titeln är hämtad från en rad ur den här dikten, som är skriven i dyningarna efter första världskriget. Jag tycker hursom ganska mycket om den här dikten, framförallt de första raderna som gripit tag av någon anledning. Kanske för att jag främst sätter dem i samband med Achebes bok och gör tolkningen utifrån den. Också Achebe har förekommit i Nobelspekulationer, men ganska långt ned på listorna. Yeats fick Nobelpriset 1923.

(länge trodde jag att uttalet av Yeats rimmade med det av Keats, men no)

Nästan varje gång jag går in på Pocketshop – det är ofta – fingrar jag på Thomas Manns ”Buddenbrooks” i storpocket. Jag har faktiskt inte läst den! Trots att jag verkligen tror att jag skulle tycka mycket om. Släktsagor är min melodi, särskilt förstklassiska sådana. Och trots allt så ville ju Svenska Akademien betona att det var just för denna bok som Mann fick Nobelpriset 1929, inte för något av de andra verk han skrivit. Så den måste ju vara förstklassisk. Akademien har som bekant inte fel, varken nu eller då.

Wijkmark berättade att han regelbundet läser om en annan av Thomas Manns verk, nämligen ”Doktor Faustus”. Där finns mycket inspiration att hämta säger Wijkmark. Jag skulle nog gärna klippa den också, vore intressant att se om det går att hitta något där som Wijkmark har använt till ”Jägarna på Karinhall”. Kanske har de ironiserandet och förlöjligandet över Hitler gemensamt? Det skall gå att finna hos Mann sägs det.

Hur upptäcker man nya författarskap? För min del beror det så mycket mer ofta på slumpen än på rekommendation av vänner eller främlingar. Som ni förstår blir jag tipsad om väldigt många författare såväl i kommentarer till inlägg jag skriver som av alla belästa personer jag får möjligheten att träffa i Bokhorasammanhang. Jag följer inte ens en fjärdedel av alla rekommendationer. Detta trots att jag blir inspirerad, intresserad och tänker: Verkligen! Jag behöver ramla över dem.

Elfriede Jelinek mottog Nobelpriset i litteratur 2004. Hennes absurditet nämns i nomineringen och den kommer jag att få tillfälle att återkomma till lite senare. Alldeles friktionsfri var inte utnämningen. Knut Ahnlund valde att sluta i Svenska Akademien i protest mot att Jelinek blev belönad med priset. Många medier rapporterade om Jelinkes sociala fobi, som medförde att hon inte mottog priset i Stockholm.

Hur jag ramlade över Jelinek minns jag inte. Jag minns bara att jag plötsligt hade ”Michel. En ungdomsbok för det infantila samhället” i min hand och att jag älskade den. Vilket förvånade mig. Jag inser att jag har ett gigantisk bildningskomplex, att jag i många år skissat på bilden av Nobelpristagare som ouppnåeliga och svåra, ingenting för mig. Jag tycker inte att det är vidare konstigt att jag känner så, med tanke på exempelvis det ramaskri som Johanna Ls kommentar om Adonis häromåret utlöste. Hade jag inte gått ihop med fyra fantastiska främlingar för tre år sedan och startat Bokhora tvivlar jag på att jag hade utmanat mitt läsmod i den grad jag gör i dag. Jag må koppla av med dussindeckare och kioskvältare – kalla det min snuttefilt – när jag tar mig an författarskap från kontexter som är mig främmande eller läser böcker som de som i morgontidningarna kallar sig kultureliten koketterar med att de läser, ger jag mig in på okänd mark. Där finns ingenting som jag fick bekanta mig med under mina grundskoleår, ingenting som vi diskuterade hemma över falukorven med stuvade morötter och det är även med viss sorg som jag läser Elfriede Jelinkes ”Älskarinnorna” för jag vet att språket i den alienerar mig från middagsbordet hemma hos mina föräldrar. Jag kan inte tipsa mina föräldrar om en bok som med ursinne gör upp med de traditionella könsrollerna. Detta med ett naket, protokolliknande språk som helt saknar versaler. Det finns många som har gjort längre resor från middagsbordet än vad jag har, men när jag läser till exempelvis Elfriede Jelinek blir jag extra medveten om min.

”Älskarinnorna” har stått i min bokhylla i många månader. Det är en av bokförlaget Brombergs Nobelklassiker. Omslaget är knallrosa (och vitt), för den som i somras hävdade att det bara var chick lit i den rosa avdelningen i Johanna Ös färgsorterade bokhylla. Vi träffar Brigitte och Paula, vars enda mål i livet är att bli fruar och mödrar. Just så. Det finns nämligen ingenting i deras liv som är ens en tillstymelse lika viktigt. Något enklare är det för männen, tycker jag mig skönja. Deras mål är att lyckas i sitt arbete. Åtminstone för Brigittes tilltänkte går det riktigt bra. Berättelsen rör sig i snäva cirklar med många upprepningar (för många upprepningar). Vi får följa flickornas väg från sömmerskor till äkta makor. Även om boken kan ses som ett inlägg i samhällsdebatten, har den kritiserats för att den är så becksvart. Finns det något hopp för Brigitte och Paula? Jelinek låter oss gång på gång få veta att det verkligen inte finns någonting annat än tankar på familjeliv i deras små hjärnor. eftersom brigitte inte har så mycket hjärna är utgången oviss. Det må finnas passager i ”Älskarinnorna” som jag läser om gång på gång, men den är som en ask väldigt mörk choklad; jag klarar inte av att läsa för mycket åt gången. Det är inte gott då. Jag vill ha lite i taget, gärna med ett glas rött vin, varför inte. På så vis tycker jag att ”Michel” håller ihop bättre som en helhet. Det är för många upprepningar i ”Älskarinnorna”. Jag tycker att det blir så tjatigt med Brigittes otillräcklighet, med Heinz och med gymnasiestudenten Susi, Brigittes konkurrent om Heinzs gunst. Jag tycker om Jelinkes nattsvarta cynismer; bravo brigittekroppen. fertiliteten avgår med segern. och då särskilt livmoder och äggstockar. kanske har susi också sådana organ, men det får hon allt bevisa först, Jelinkes författarskap bekantar jag mig med andra ord gärna med. Lite i taget.

JoL skriver om Herta – jag har läst ”Hjärtdjur” som jag tyckte var bra, men inte något annat av henne – och jag tänker på det där som hon pratade om i SvD-intervjun i tisdags, om Heimat.

- Jag har ofta sagt att jag tror att Heimat är det som man inte kan uthärda och aldrig blir fri ifrån.

Den där meningen har gått och gnagt litet i mig de senaste dagarna, jag är lite inne i en period nu, där jag liksom gör upp med ursprunget på något vis. Säkert har det med graviditeten att göra, jag skall ju ge ett ursprung till mitt eget barn. Min uppväxt kräver kanske inte lika mycket blod, svett och tårar som Hertas rumänska, men jag tänker på den, jag återvänder till den, och inte så mycket familjen som orten, omgivningen, vad som där är förknippat med.

Så på det viset är Hertas iakttagelser intressanta. Ambivalensen som liksom lyser igenom för Rumänien.

På lördag är Herta på Dramaten för den delen! Jag har biljetter och skall gå, vilket jag ser mycket fram emot. Klockan 12 redan. Ses vi där?

Jag har i veckans Nobel-tema tagit mig igenom ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” av Herta Müller. Den handlar om en kvinna som är kallad till ett förhör en förmiddag, och hennes spårvagnsfärd dit under vilken tankarna glider mellan barndom, nutiden med hennes man, dåtiden med hennes förste man, hennes jobb och diverse annat. Inte minst hur det brukar gå till när hon förhörs, som hon görs ofta, och hur hon ska, eller bör, bete sig den här gången. (En vana hon har är att alltid ta på sig samma blus och äta en nöt innan hon åker iväg.)

Innan jag fick boken, det var ju 97 personer före mig i biblokön, så var jag rätt nyfiken. Müller verkade intressant, tex att hennes tonläge skulle vara högt och stressat som jag läste i någon tidning. Tänk en hel lång roman på det sättet, hur känns det?
Nu efter jag läst, nja. Den lyfte aldrig för mig. Jag blev aldrig speciellt intresserad i spårvagnsfärden, tankarna och återblickarna. Snarare var det en sån bok som jag här och där fick pressa mig igenom eftersom vi skulle ha det här temat – om inte hade jag nog bara kunnat lämna den mitt i. Vissa glimtar var bra, speciellt små vardagsdetaljer, men på det stora hela så kan jag inte säga att det var en roman i min smak.
Notera detta, jag tycker inte att den var dålig, bara för mig rätt så oengagerande. Efter div överhettade Adonis-diskussioner way back when känner jag mig också nödd och tvungen att försäkra att nej, jag hyser inte ett förakt för Akademins val bara för att jag inte uppskattade den här romanen av denna författare. Ni som gillar henne, roligt för er. Ni som inte gillar henne, precis som jag, roligt för oss också för vi har säkert andra författare vi gillar, eller hur? Alla får vara glada på sitt håll.

Och just det, det höga och stressade tonläget. Det märktes väl inte i denna i alla fall? Måste ha varit någon annan av henne.

Apropå Nobelförfattare så har jag länge gått och sneglat på José Saramagos författarskap. Tänkt att jo, det torde vara en författare i min smak men sedan råkat förpassa den tanken långt inne på de dammigaste hyllorna i minnenas bibliotek (i mitt huvud utseendemässigt identiskt med det som presenteras i Stephen Kings ”Dreamcatcher”). Nu, med filmatiseringen av ”Blindheten”, har Saramago poppat upp igen. Vid senaste biblioteksbesöket fick två Saramago, ”Blindheten” och ”Dödens nycker”, följa med mig hem. Båda är romaner med fascinerande koncept, säkert mycket bra båda två, men jag brottas med frågan om vilken jag ska börja med. Vad säger ni som läst?