Barnbokstemat är slut för den här gången. Vi har läst uppemot 25 barnböcker under veckan och skrivit ungefär lika många observationer, men från och med nu återgår Bokhora till en mer balanserad blandning av genrer, iakttagelser och litteratur för vuxna och barn.

Vi vill tacka Alfabeta, Bonnier Carlsén, Damm, Rabén & Sjögren och Tiden som har skänkt böcker, samt Karin Lögdberg, som skrev två gästinlägg, och Anna Gustafsson Chen, som ställde upp på intervju, och alla ni som har kommenterat och gjort våra inlägg ännu bättre!

Håll utkik efter fler teman på Bokhora!

Kanske underskattar jag barn, men jag läser ”Alla åker motorcykel” och ”Välkommen till Tippen” och funderar på vad meningen egentligen är med alla svåra ord?

Mest absurd är naturligtvis Håkan Jaenssons ”Alla åker motorcykel”. Typisk text: ”Yamaha YZF-R6. Fyrcylindrig radmotor på 600 kubik. Sex växlar, 127 hk. Toppfart 260 km/t” – what?! Vad betyder det? I boken får vi se släktens alla motorfordon, från pappans mc, via syrrans elmoped, halvbrorsans speedway-knarr och farmors elrullstol. Alla med kompletta faktatexter. Det finns nästan ingen högläsningstext att tala om, bara bilder och faktatexter.

Mystiskt nog älskar ungarna tydligen det här! 5-årige Albin tittar med stort intresse på bilderna och ber vuxna att läsa högt. Jag tycker att det är vanvettigt tråkigt när han väljer böcker av den här typen ur bokhyllan (för det här är nämligen inte den enda boken som finns i genren!), men det är inte alltid moster får välja bok. Ett löfte dock: aldrig att jag kirrar en sådan här bok i julklapp till mina systerbarn, i alla fall inte så länge ingen förklarar syftet med dem.

Anneli Jordahls ”Välkommen till tippen” är inte så krånglig, mest bara lite tråkig och väldigt pedagogisk. Jag tilltalas inte alls av bilderna och dessutom tycker jag inte att texten är så kul. Det vill säga när det kommer till mysig kvällshögläsning. För som arbetsmaterial under ett miljötema i skolan så tror jag att den skulle kunna funka. Exempel:

Nej, gamla kylskåp och frysar innehåller ett gift som heter freon, säger Mörten. Det måste man ta bort. Gör man inte det kan giftet läcka ut i luften och stiga upp till molnen. Giftet gör ett hål i himlen. Då kan solens strålar bränna alldeles för starka mot huden. Men i nya kylskåp finns det inget freon. Det är bra!

 Saftigt, men lärorikt. Om man diskuterar efteråt. Jag är, som jag ofta skrivit, en boksamtalsfantast.

Som de flesta förlag med självaktning nu för tiden, har Damm Förlag sin egen lässerie för barn som lär sig att läsa, Läsegrodan. Gröna, blå och röda ryggar ska få föräldrar att välja rätt bok för sitt barn, där gröna är de enklaste böckerna.

”Drakens Vän” av Dav Pilkey har grön rygg. Som bok är den underbar. Draken är ensam och på jakt efter en vän. Av en orm blir han lurad att bli kompis med ett äpple, men Draken är bekymrad över att Äpplet är så tystlåtet. Draken misstänker tillslut att Äpplet är sjukt och tar med det till doktorn, där det går ett grymt öde till mötes. Draken slutar dock aldrig att hoppas på att få en vän och, efter att ha sörjt en hel vinter, ser Draken plötsligt nya möjligheter.

Jag förmodar att Läsegrodan ursprungligen skrevs på ett annat språk och att enkelheten i språket försvann i översättningen. Vad jag menar är att jag tror att själva idén med de gröna ryggarna är att de ska vara väldigt lättlästa (Den gröna grodan passar för barn som håller på att lära sig läsa eller just har ”knäckt koden”, läser jag i slutet av ”Drakens Vän”.). I ”Drakens Vän” förekommer såväl ljudstridiga ord som trippelkonsonanter, ord som vanligtvis kan vara riktigt kluriga och energikrävande att ljuda sig igenom. Stor stil, korta rader och många bilder räcker inte för att en bok ska vara lätt att ta sig igenom. Bildstöd och enkla ord är också av stor vikt. Det finns andra lässerier som jag tycker fungerar bättre på den punkten. Till exempel Stjärnsvenska eller Kiwiböckerna.

Dock – ett väldigt viktigt dock – tycker jag att det skulle vara synd om ”Drakens Vän” får stå oläst av den anledningen. Som högläsningsbok tror jag nämligen att den skulle fungera kalasbra. Och varför inte skriva egna historier om Draken sedan? Klassiska ”Vad hände sedan?” brukar ta döden på mig, men faktum är att jag tror att jag ska pröva det själv i min klass! Jag kan vidare tänka mig att ”Drakens Vän” är en sådan bok som många barn kan lära sig utantill, och att lära sig känna igen ordbilder brukar ju också hjälpa till vid läsinlärning. Kort sagt: läs, läs!

Jag passar på att läsa ”Händiga Hanna lagar pappa” för mina elever, under vår heliga högläsningsstund efter lunchrasten. Den handlar om Hanna, som gillar att plocka isär grejer och laga dem. Jag har inte läst om henne förut, men paret Knutsson/Adbåge har tydligen gjort fler böcker om henne. Den här gången tror jag minsann att pappa hoppar studsmatta. Man får aldrig riktigt veta vad det var som hände, plötsligt ligger pappa och jämrar sig misstänkt nära studsmattan. Hanna får följa med till sjukhuset, där hon får lära sig massor om sjukhusutrustningen, om röntgen och om magnetkameror. Det får såklart vi, som läser eller lyssnar på boken också. Pappas menisk visar sig ha hamnat fel och jag har ingen aning om hur mycket mina elever fattar av vad bokdoktorns förklaring av vad det är eller hur mycket min 5-åriga systerson skulle begripa, men det kanske inte spelar så stor roll?

För Lisen Adbåges bilder är detaljrika, Hanna är klurig och överraskningen som Hanna och Kompis P tillverkar åt pappa är spännande. Dessutom verkar det som om mina elever gillade den också och min gud! De kan vara kräsna! Således ett mycket gott betyg.

Eftersom mitt återbesök i hästboksvärlden (”Happy-En häst på miljonen”) var så lyckligt, var jag tvungen att slänga mig i minnespoolen och googla hästböcker från förr i tiden.

Lotteserien (Sven Martinson): jag blev aldrig på det klara vad det eg innebar att ha polio, men hennes pappa (pappa i litterturen!) var iaf världens gulligaste och snickrade ihop en liten låda hon kunde krycka sig upp på för att ta sedan ta sig upp på hästryggen där hon var lika rörlig som opoliska ungdomar. För mig var hennes handikapp en variabel som gjorde varken till eller från: hon hade ju egen häst och det var allt som spelade ngn roll.

Ruby Fergusons Jillserie: ett par Jillböcker övertog jag av min far, men de gavs även ut i en ”modern POP-serie” på 80-talet. Det var definitivt ngt speciellt med hästböcker som utspelade sig i England, man kunde drömma sig bort på ett helt annat sätt än i de svenska: hedar & engelska skogar istället för förortsridhus i Sthlms kranskommuner.

Men sedan då? Cecil Bödkers ”Rid i natt, Silas” och Walter Farleys ”Den svarta hingsten” var liksom inte samma sak för att de var så väldigt långt från verkligheten. Jag kommer ihåg att det fanns en hästbok som jag läste om hur många ggr som helst, (inbunden grönturkos med guldbokstäver!) som handlade om Jacqueline (eller var det författarinnan som hette Jacqueline?) som fick rida på rävjakt med allt vad det innebar: borstade ridjackor, blanka stövlar, vita skjortor, flygande manar, stenmurar, hetsiga hundar, lyckliga hästar. Måste leta reda på denna lyxbok igen.

Som min avslutning på barnboksveckan har jag läst två böcker som handlar om att läsa om, med, för och av barn. De har publicerats av Barnens Bokklubb, men man kan köpa dem även om man inte är medlem i den.

Boken om läslust är för barn i åldrarna 7-15, och Boken om läsning är för barn 0-8 år. Den senare handlar om språk och läsutveckling; hur lekar och ramsor kan leda fram till böcker, hur man ska läsa, varför, vad, bildernas betydelse. En startguide helt enkelt kan man säga.

Den förra är för barn som redan kommit igång med sin läsning. Vad kan man göra om det är svårt och trögt, hur väcker man intresset, hur ska man välja rätt böcker, hur kan man jobba ihop om läsning, hur stimulerar man vidare, är det okej med faktaböcker istället för fiktion, med mera.

Båda böckerna är väldigt lättsamma men ändå pedagogiska tycker jag, och ett bra sätt att börja läs-fundera på. Det är klart att man inte får svar på hur man löser tex dyslexi-problem i en sån här liten skrift, men det finns enklare tips och råd att tänka på. Och det är framförallt en massa uppdaterade boktips i flera olika genrer! Böckerna täcker in sina respektive åldrar väl, och jag blir riktigt inspirerad och läslustig efteråt. Två bra tips för föräldrar som vill läsa bra saker tillsammans med sina barn helt enkelt. Just det där sista är en poäng som tas upp i samband med ungdomsböcker – varför är det så många vuxna som slutar läsa barnens böcker i samband med att högläsningen slutar? Det är ju jättebra att fortsätta läsa samma titlar och kunna diskutera dem, i en ofta extra turbulent tid i utvecklingen. Fortsätt läsa tillsammans, även om det inte längre sker högt!

Det tär på krafterna att plöja barnlitteratur, så när jag ska läsa de sista böckerna ber jag pojkvännen att lyssna. Han får välja mellan ”Pojken i Havet” och ”Drakens Vän”. Han väljer ”Pojken i Havet” eftersom den är längre. Fin inställning till högläsning.

”Pojken i Havet” handlar om Edvin som drunknar under en fisketur. När Edvin kvicknar till nere på havsbotten kommer det en ful människofisk, som berättar att Edvin har dött, men eftersom Edvins liv bara har börjat, erbjuder människofisken Edvin att leva resten av sitt liv som en sjöpojke. Villkoren är att Edvin inte får visa sig för några landmänniskor. Jag är osäker på om jag hade antagit erbjudandet. Edvin gör det emellertid och han tillbringar sina dagar med att undersöka vrak och studera mystiska fiskar. En dag får han dock sällskap.

Visst, jag skulle kunna läsa den här för mina elever och kanske skulle några av dem gilla den. Jag tycker att den är okej. Edvins havskompisar är väldigt gulliga (illustrationer av Anette Isberg Rozijn) och jag tycker om att Edvin får chansen att hälsa på sina levande föräldrar och bröder, om än bara i drömmarna, med hjälp av drömstenen, men på det hela taget tycker jag att boken är lite tråkig, färgerna så matta, Edvin så oreflekterad. Å andra sidan: ytterligare en fin bok om döden. Det verkar vara populärt hösten 2007.

Jag vet inte riktigt hur jag skall dansa runt den här boken – eller att hålla mig just runt den är kanske inte så svårt, men att närma mig?! </pretto>

”Den förlorade kejsaren” är del två i en fantasyserie för läsare i åldern 9-12. Jag är mkt äldre än så, och har aldrig förr läst ngt i fanastygenren.

Klara tycker om spänning. Redan där börjar jag missförstå, för vem tusan vill utsättas för på liv-och-död-spänning!? Sedan försvinner Klara in i en portal bakom en Pressbyrå i Strängnäs. Tusenmiljoner (nå, kanske inte riktigt, men ni fattar,) olika världar sitter ihop via dessa olika portaler vars positioner endast utvalda personer efter speciell träning kan hitta på för ändamålet utsedda kartor. Det lustiga är att alla tusenmiljoner världar bebos av människor som alla talar samma språk. För att spä på min misstänksamhet visar sig en slags portalsambandscentral finnas i Nässjö.

Alltså, jag fattar inte. Fascineras inte. Och jag tror inte jag skulle fattat eller fascinerats när jag var nio, tio, elva eller tolv år heller. Jag är inte en fantasymänniska, jag tycker bäst om boken när den finner sig i den världen jag lever i, när Agetoft beskriver saknaden och oron Klaras föräldrar känner efter att hon försvunnit in i världar som erbjuder spännande äventyr.

Jag är totalt inkapabel att säga huruvida ”Den förlorade kejsaren” är en bra fantasybok eller inte – men boken är välskriven, så om ett barn nära dig tycker om fantasty – why not give it a try?

…slänger Guillous ”Fienden inom oss” omkring sig. Nämen..?

Varför jag är så tveksam till ”Hunden Rund och äventyret dej” vet jag inte riktigt. Maria Nilssons bilder är ju, exempelvis, jättefina, och jag har ju tidigare skrivit om vad bra det är med rimböcker. Egentligen handlar det nog mest bara om att rimmen stakar sig för mig. Jag prövar alltid rim högt, när jag läser, och här snubblar min tunga ideligen.

Hunden Rund är en fin och halvtjock vovve som tydligen är ganska liten, för han gör ett besök i kroppen (Din!) en dag när han inte har bättre saker för sig. Kanske ska man ligga godnattsaga-läsandes och peka på sina olika kroppsdelar med den lilla treåringen som man gärna vill smyga på språklig medvetenhet (rimmen!), samtidigt som barnet lär sig var näsan sitter (men visst vet de väl det innan?). Min rekommendation är att man tränar på sagan en gång innan man läser den högt, särskilt de här raderna tycker jag är svåra:

 En dag visste han inte vad han skulle göra,

så han tog ett skutt – rakt in i ditt öra.

Därinne var det buckligt och trångt.

Hunden kämpade, men kom inte så långt.

 Kanske är jag Hellsingskadad?