Jag blir lite extra stissig när det händer att böcker utspelar sig i mina kvarter. Att så bokstavligt kunna vandra samma gator som bokens huvudpersoner är spännande. Man tänker lite extra då.

Nu senast var det Lars Keplers ”Paganinikontraktet” som fick denna ytterligare dimension i läsningen – recension på torsdag – tack vare att en av huvudpersonerna bor på fantastiskt fina lilla Bragevägen. Det är bara en av de små gator som jag har upptäckt sedan flytten hit till nytt bostadsområde och jag är stormförtjust!

I boken beskrivs hur den här Axel sitter med en kopp te i orangeriet, att det skall finnas så vackra och stora trädgårdar där bakom husen. Jag har tittat på Google Maps men blir inte klok på om makarna Ahndoril har hittat på det eller om de tagit sig in bakom tegelfasaderna och sett en sådan trädgård med egna ögon.

Vackert är här i alla fall, jag kan vandra omkring hur länge som helst och förundras över de annorlunda husen med tinnar och torn.

Ganska ofta driver vi runt, mitt barn och jag. Bara promenerar runt i stan och om andan faller på, så vecklar jag ut en liten filt som finns liggandes i vagnens korg och så lägger vi oss i gräset i en solig park. Tage snackar på för sig själv och jag läser, för inte nog med att det alltid finns en picknickfilt i vagnen, jag har en bok däri också. En barnvagnsbok! Inte samma som jag annars läser, utan en som är speciell för vagnen och som det bara läses i när vi är på vift. Så behöver jag inte oroa mig för att glömma bok hela tiden.

Den senaste tiden har det varit Anne Holts ”Frukta inte” som legat där, men nu är jag klar med Inger Johanne Vik för den här gången. Jag hade ärligen litet svårt att komma in i boken, men när det väl var gjort läste jag med schvung och lust. Tage var ute och luftades för jämnan.

Hatbrott, med homosexualitet i fokus var det denna gång och en ganska intressant plot ändå. Jag gillade både denna och ”Presidentens val” men en sak finner jag faktiskt lustig och det är att samtidigt som allt utspelas i ett verkligt Oslo, i en verklig värld, så kommer det i en bisats i ”Frukta inte” ett stycke som hänvisar till det senaste amerikanska presidentvalet och personerna i boken pratar om Obama som efterträdare till Helen Bennett, som var fiktiv president i ”Presidentens val”. Man liksom blandar saga och verklighet på ett sätt som blev litet för påtagligt. Inte helt övertygande.

Nåväl, nu är den utläst och jag letar efter en ny barnvagnsbok. Det fiffiga här, är att det alls inget gör om de är tjocka. Det är ju hur lätt som helst att dra runt dem i vagnen.

Liten gissninglek så här på fredagseftermiddagen. Hur lång tid tror ni förflöt från det att jag läste i dagens DN att Patricia Cornwell skrivit en till Scarpettadeckare (ja, igen, hjälp vad tiden går fort!) tills det att jag fick bekräftelsemailet från Adlibris?

Svaret är sex timmar, vilket tyder på enorm självbehärskning från min sida. Jag har ju, som bekant, ett komplicerat förhållande till Scarpettaböckerna. Har både en och fem gånger känt att vi kanske inte har så mycket gemensamt med varandra längre, Cornwell och jag, och vore det inte bäst om vi började träffa andra… och så kommer en ny bok, och jag faller dit. Varje gång, fast jag ofta svär under läsningen och lovar att denna – eller kanske nästa… – bok ska bli min sista. I alla fall i hardcover. Nu senast tyckte jag mig ju se en kvalitetsförbättring, så vi får hoppas att det håller i sig. Hur som helst har jag slutat att låtsas göra slut med Scarpetta. Det är hon och jag mot alla odds, varje senhöst sedan mitten av 90-talet förutom förra året, då jag faktiskt väntade på pocketutgåvan. Jag är mina författare trogen, in absurdum ibland.

Titeln på den sjuttonde Scarpettadeckaren? ”The Scarpetta Factor”. Titeln på förra boken? ”Scarpetta”. Uppenbarligen har Patricia Cornwell slutat lägga ner tid på klatschiga titlar. Hoppas hon lägger ner den tiden på innehållet istället.

Jag skrev ju häromveckan om svenska deckare och favoriten Carin Gerhardsen nämndes då.  Nu hajpar min mamma ljudboksversionerna – hon är ju något av en ljudboksspecialist – och pratar dessutom om att hon, precis som jag, nästan inte kan vänta på del tre. Mamma och pappa gjorde tvåan ”Mamma, pappa barn” som ljudbok tidigare i somras och en semestermorgon ställde de klockan på fem, bara för att hinna lyssna lite extra länge. Pappa gick så långt som att hota med skilsmässa om mamma försökte tjuvlyssna när han inte var med. ”Man ska lyssna tillsammans”, det var han mycket bestämd med.

Uppläsare är Katarina Ewerlöf, som är väldigt mycket Liza Marklund för mig. Jag tycker om Katarinas röst. Hon funkar bra för att gestalta Annika Bengtzon. Här hos Gerhardsen är ju persongalleriet litet större, men jag trivs med Katarinas stämma, så det blir säkert bra. Och åtminstone en kvinnlig huvudroll finns ju, polisen Petra, vars öde jag tjatar om hela tiden.

Nu har tio finalister valts ut i den första omgången av Cosy Crimes deckartävling och tävlingen går därmed in i skarpt läge. Följande kandidater finns:

• Sjöwall & Wahlöö
• Åsa Larsson
• Ramona Fransson
• Håkan Nesser
• Arne Dahl
• Stieg Larsson
• Inger Frimansson
• Roslund & Hellström
• Johan Theorin

Det är inte lätt! Jag ÄLSKAR ju Åsa Larsson av hela mitt norrländska hjärta. Men jag tycker också mycket om Arne Dahl. Och på flyget mellan München och Stockholm i förra veckan så klarade jag av min första hela Roslund & Hellström, den nya ”Tre sekunder”. Jag tyckte den var väldigt, väldigt läsvärd. Det är ett lästips inför sommaren också faktiskt, jag bjuder ju på sådana i tid och otid numera.

Kort sagt, gå in och rösta vetja! Jag har nu bestämt mig för att min röst går till Åsa. Jag röstar på kvinnorna närhelst jag får chansen att rösta. Inte för att de är kvinnor, utan för att de är bäst.

I gårdagens Svd handlade hela sex sidor om hur kriminalinspektörerna får misstänkta brottslingar att erkänna (läs själva här). Jag är nog inte ensam om bilden av den plågade polisen som drämmer näven i bordet och hugger tag i den misstänktes skjortkrage, skrikandes så att spottet flyger: ”Erkänn!”. I Svd får jag veta att det är en väldigt dålig förhörsmetod.

I samband med artiklarna avslöjar kriminalinspektör Eiler Augustsson sina kriminalförfattarfavoriter. Han nämner:

* Leif GW Persson

* Michael Connelly

* Helena Von Zweigberk

* Mari Ljungstedt

Med andra ord: vill du läsa, av polisen, kvalitetsstämplade deckare, ska du välja någon av ovanstående. Det är för övrigt någonting som jag själv brukar fundera ganska mycket på. Hur många poliser känner egentligen igen sig i det som står i deckarna?

I julas läste jag Nesbö och gillade det mycket. Så därför blev jag lite extra glad häromdagen när jag hittade en oläst Nesbö i en kartong fylld med grejor från mitt gamla jobb. Härligt, härligt. Jag tycker dessutom nästan att det är den bästa Nesbön, så långt jag hittills har kommit.

”Smärtans hus” om vilken Johanna L skrivit en utmärkt Harry Hole-analys.

Läste du färdigt någon gång förresten, Lillis?

För att riktigt visa omvärlden vilken tuff kaka jag är, äter jag Jacky Chokladpudding samtidigt. Jag är en sådan hårdkokt donna. You and me Harry, you and me.

Mats har läst Åsa och tycker det är fantastico, jag läser Åsa och gråter (jag är en lipsill iofs). Fint som snus. Åsa är bra. Jajamen. Det är just karaktärsbeskrivningarna som gör att jag blir helt lipig för det är så på pricken Kiruna.

(men har inte sett filmen trots rötterna)

Just deckare är ingen genre jag läser ofta numera, min blodtörst tillfredställer jag istället med alltför många avsnitt CSI.

Däremot läste jag väldig mycket deckare som tonåring och då var det Agatha Christie, Ed McBain, Sjövall Wahlöö och Stieg Trenter som gällde. Läste nog varenda bok av dem som jag antingen köpte genom någon av de bokklubbar jag och mamma var med i, eller som Arvika Bibliotek eller Järvenskolans skolbibliotek hade tillgängliga.

På senare år har jag inte riktigt hittat någon ny riktigt bra deckare men minns att jag tyckte Stenapan av Jeffery Deaver var åtminstone spännande. Ska gå igenom de andra Bokhorornas tips på deckare för att hitta nya favoriter som kan slita mig från nedladdningens gissel.

Men så börjar jag tänka att vad är en deckare egentligen? Kännetecken? Måste det vara ett mord, räcker det med ett mysterium eller är det bara en roman som har något brott i handlingen? Det här började jag fundera över i natt, efter att jag läst färdigt Flyktingen av Olav Hergel. En F R U K T A N S V Ä R T intressant bok om ett glödhett ämne i vårt gemytliga grannland Danmark. Boken behandlar nämligen dansk flyktingpolitik. Men den boken förtjänar egen (egna?) bloggposter för den har verkligen varit i mitt huvud i allt jag diskuterat idag (tiggarfenomenet, DDR bl a).

Varför jag öht började fundera på vad som kännetecknar en deckare var för att Christel Persson i Expressen recenserade Flyktingen och skrev ”äntligen en nordisk deckare som man läser i ett sträck och utan att tråna efter John Le Carré”. Jag tycker inte att boken är en deckare om jag får spontantycka. Vet också mkt lite om JLC:s romaner, de har jag nämligen inte läst en enda en och det trots att flertalet finns i Mamma Bokhoras hyllor därhemma. De kanske liknar Flyktingen?

Så ok, Flyktingen:
1. Inget mord begås
2. Det begås ett brott, av karaktären terrorism
3. Ingen huvudperson i form av sliten poliskomissarie
4. Inga detaljer om polisiärt arbete alls
5. Men det finns grävande murvlar à la Marklund

Enligt wikipedia är deckare en roman som har som huvudtema att skildra ett svårlöst brott. Och huvudpersonerna i en deckare behöver inte vara gamla trötta polisrävar, de kan vara vilka problemlösare som helst – journalist, präst, psykolog och många flera föreslår wiki – och därmed blir det ju än mer svårt att definiera den här boken. Spontant säger jag nej, ingen deckare utan en fruktansvärt välskriven och spännande samhällsroman (jag vill inte använda ordet spänningsroman fast det ligger nära till hands, gillar inte det ordet) men det är kanske min tolkning som är för snäv? Vad säger ni andra som läst den? (alla som inte har bör givetvis göra det bums)

Bonusmaterial: Googlade Christel och Olav för att se om jag kunde få fram recensionen, men stavade fel på hennes efternamn varpå google frågade Menar du Christer Petterson Olav Hergel Expressen? Sådär apropå olösta brott tänker jag.