Jag har läst flera av de här pappaskildringarna som varit i ropet under våren. Bäst tycker jag om Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”. Jättefint och känsligt skildrat om hans pappa Olof. Olof levde isolerad i en stuga i skogen, utan kontakt med sin familj. När Olof dör börjar Erik nysta i hans liv för att försöka begripa sin far. Inte helt lätt.

Tycker det är så bra skrivet! Man känner hur Erik lyser upp när han hittar tecken på att pappan fungerade, att han kunde ha kontakt med andra människor och vara ”vanlig” ibland. Men så känner man också hur ont det måste göra när han hittar anteckningar där pappan försöker intala sig att han inte är far till Erik och hans syster.

Jag tycker det finns mycket respekt i den här pappaskildringen, trots att det är en sådan komplicerad historia. Plus att bakgrunden är spännande i sig med de här rika göteborgsfamiljerna, jag vill veta mer om flera av Eriks släktingar.

Ja, det är helt klart favoriten bland pappaskildringarna, trots att det känns som om andra pappaböcker har fått mycket mer ståhej kring sig. Pallar ni bara med en enda pappa, så välj Olof! Inte bara för att det är så välskrivet, utan också för att det är den mest intressanta historien.

Jag läste Mian Lodalen häromveckan också, för den kom i pocket nyligen. ”Dårens dotter” ni vet. Den är lite mera ”Åsa Linderborgsk” om ni förstår hur jag menar, till skillnad från Eriks bok. Eller så är det såhär – jag får mera klasskampskänsla av Mian på ett sätt som jag inte får av ”Allt vi här drömma om”. Men det är väl som det brukar med det där, att det är mycket mera arbetarklassens sätt, det här med att se till klassperspektiv i berättelsen. Det gör man inte i överklassen som ju Wijksläkten väl får räknas till. Jag tyckte om Mians bok också och henne kan man även lyssna till nu på onsdag:

Välkommen till ett samtal om tattaridentitet, utanförskap och ett barns osvikliga kärlek till sin förälder. Den kritikerrosade Dårens dotter ger oss sorg och skratt och en dos Jönköpinsk folkhemshistoria ur en skitig liten maskrosunges perspektiv. Gratis inträde, billigt fika och signeringspris på boken, som nu äntligen finns på pocket.

Tid: Onsdag 13/5 kl 19.00
Plats: Hallongrottan, Bergsundsgatan 25, T-Hornstull

Sedan tidigare har jag läst Hanna Hellquists pappabok. Nu känns det som om jag bara har Alex Schulman kvar, så har jag gjort mitt den här pappavåren.

Ni har väl inte missat att det är Fars dag idag? Vi har ju haft lite Fars dag-tema senaste dagarna här på Bokhora med pappaskildringar och what have you, och nu fortsätter vi fira far med en intervju med min käre pappa Ulf. Jag är en klassisk pappas flicka och har alltid haft en väldigt nära relation till min far, men det är först på senare år som vi börjat bonda över litteratur. När jag var liten jobbade pappa 24/7 och under många år stod kartböcker och morgontidningar för 100% av hans lektyr. För några år sedan, när han äntligen fick tid att läsa, upptäckte vi att vi har mer gemensamt än ögonfärg och en faiblesse för amerikansk countryrock och tjeckisk öl. Numera är litterära diskussioner ett vanligt inslag när vi träffas. Det är en riktig läsresa som pappa gett sig ut på de senaste fem åren – från kartböcker till Ian McEwan – och det har varit och är roligt att följa hans läsutveckling.

För två år senare intervjuade de andra bokhororna sina pappor. Deras intervjuer, och en del annat Fars dag-relaterat från tidigare år, hittar ni här.

Vad läser du just nu?

Har just avslutat ”The Given Day” av Dennis Lehane. Läser nu ”American Pastoral” av Philip Roth.

Har du alltid varit en läsare? Hur ser dina läsvanor ut?

Nej, jag har inte alltid varit en läsare. Jag har under många år jobbat väldigt mycket och inte haft ro att läsa skönlitteratur. Läsningen har därför mest handlat om arbetsrelaterad litteratur. Men … i takt med att jag de senaste åren jobbat mindre, har jag tagit upp läsandet. I år har jag hittills läst ca 30 böcker. Jag läser gärna intensivt och tar paus mellan de olika böckerna.

Vad föredrar du att läsa för slags litteratur?

Lite blandat. Bra berättelser. Bra skildringar av personer, miljöer och/eller platser. Biografier av personer som varit betydelsefulla för mig. Jag växlar gärna mellan lite mer lättlästa böcker och de som är mer krävande.

Några böcker du undviker/kategoriskt dissar?

Undviker oftast ”new age” och modern skräcklitteratur.

Favoritförfattare?

Jag kan inte säga att jag har en självskriven favoritförfattare. Nämner istället några som jag gärna läser (och faktiskt läst flertalet av deras böcker): Paul Auster, Harlan Coben, Elisabeth George, Graham Greene, Dennis Lehane, Ian McEwan, Håkan Nesser, Ian Rankin.

Skulle du säga att du är en bokhora?

Jobbar på det. Men, jag är nog inte tillräckligt ”uppslukad” av mitt läsande för att kunna svara ja.

Hur kom det sig att din dotter blev en bokhora, tror du?

Oj, det var tydligt sedan Helena var liten. Vi läste många böcker för henne innan hon själv kunde läsa. Sedan skolåldern har det inte varit mycket att tveka på … Böcker och att skriva själv har länge varit en väsentlig del av Helenas liv.

Vad tycker du om din dotters litteratursmak? Brukar ni tipsa varandra om böcker? Brukar tipsen funka?

Vi är ganska eniga för det mesta. Vi rekommenderar ofta böcker till varandra – oftast Helena som ger mig rekommendationer då hon läser så mycket mer. Om det finns någon oenighet, så finns den nog inom området modern skräcklitteratur – som jag själv undviker men som Helena gärna läser.

Vad tycker du om Bokhora.se?

En mycket bra plats att finna bra boktips. Det är alltid intressant att läsa ”bokhorornas” texter och många av de kommantarer som de får.

Har du någon bok du vill tipsa andra om, en bok som man bara måste läsa?

Min egen favorit, som jag försöker läsa en gång varje år, är nog ”Brighton Rock” av Graham Greene. Av de böcker jag läst på senare tid, kan jag varmt rekommendera ”The Given Day” av Dennis Lehane. Den handlar om Boston åren i slutet av första världskriget och en rad händelser som leder fram till polisstrejken 1919. OBS – boken är 700 sidor.

En annan bok som gav ett mycket intressant perspektiv på en historisk händelse – nämligen mordet på John F Kennedy – är ”American Tabloid” av James Ellroy. Mycket bra.

Någon sorts mysko kombination av nackspärr och ryggskott har gjort att jag varit sängliggande (och tidvis golvliggande) hela dagen. Nu försöker jag bota smärtorna (eller döva) med Dry Martini och ”Svensk Maffia”. Älskar särskilt bilden av Jokso när han spelar Tarzan i en av Carolas tidiga musikvideos.

I övrigt är jag mest sådär skrämsfascinerad av den svenska gängbrottsligheten. Jag föreställer mig att allt detta sker just nu, på stadens gator, förorternas torg, i en lägenhet i Sollentuna eller på Östermalm och det ilar än mer i min rygg. Alla dessa tonåringar. Vem borde ta hand om dem istället för att gängen plockar upp dem? Jag vet inte, men jag önskar att någon.

”Svensk maffia” är ett bra sistaminutens pocketinköp om man är på väg hem för att fira öm far imorgon. Min pappa ska däremot få en Paasilinna. Som sig bör. Han får alltid Paasilinna till jul eller Fars Dag – en högtid jag egentligen är lite emot att fira, men mina småsystrar protesterade kraftigt och sa Men nu när han har fått grejor de senaste åren så förväntar han sig ju… Vilket jag är lite osäker på. Min pappa brukar nämligen vända sig emot högtidsdagar i kommersialismens namn för att citera honom själv.

På onsdag kl 19 kommer min pappa och jag sitta bänkade på Kulturhuset och lyssna på vår gemensamma favvo Dennis Lehane, som besöker Internationell författarscen för att prata om sin nya roman ”The Given Day” (”Ett land i gryningen” på svenska). Kanske ett tips på lämplig far och telning-aktivitet så här i Fars dag-tider?

Om man inte har råd att förära fadern fina författaralster kan man alltid sätta samman sonett från sonen (eller dottern). DN har nämligen en sonettmaskin på sin site där du också kan skicka iväg sonetten till valfri mottagare. Så du hinner än! Det är inte försent. Jag har börjat ett smått deprimerande alster då jag håller min far ytterst ansvarig för min tillkomst:

Att födas. Man kan inte protestera

Man undrar vad ens hjärna kan förmå

Man skriker högt, men ingen tycks förstå

Det känns som om man skulle explodera

Trots att jag häromdagen hittade en bortglömd Alfons, blev jag ändå lite besviken att det var så dåligt med pappor i hyllan. Men desto mer om man på bokhora söker på pappa (redan innan temat alltså). Det finns massor av böcker om pappor och vi har läst en hel del av dessa, det har vi.

”Disobedience” tex, den har Johanna L läst och där är en död pappa central för berättelsen. Och inte nog med det, i Johannas egen bok är det ju faktiskt så att Gustav lever med sin pappa eftersom mamman har gått bort (precis som hos Pessl). Jag själv har ju läst Lo Kauppis ”Bergsprängardottern som exploderade” om uppväxten med en alkoholiserad pappa och Johanna K den stackaren, överdoserade BOATS när hon tog sig an ”Snälla pappa, nej” häromsistens. Vi har sju småpappor hos Pija Lindenbaum och vi har flera generationer tokiga pappor när vi kikar in hos Loranga, Masarin och Dartanjang. Papporna finns i litteraturen hurra! Bara inte i min bokhylla. Får vi väl ändra på.

Hejsan pappa!

Jag har läst Lennart Bernhardtsons ”Skallism – om kala män” som handlar om män som inte har så mycket hår på knoppen (fel av mig: män som inte har något hår på knoppen, borde det stå). Kalaskul, tycker jag. Att det fanns så mycket att säga om det döda materialet som vi har längst upp på kroppen! I ”Skallism” riktigt penetrerar Bernhardtson hårets historia och går så långt bak som till Gamla Testamentet, när han beskriver hårets betydelse i historien. Förut trodde många människor att styrkan satt i håret, exempelvis nämns gamle Simson som blev orkessvag och erövrad när hans älskarinna smygrakade honom. Mycket intressant. Nog för att jag är fåfäng med mitt hår, men inte hade jag fattat att så mycket identitet sitter i håret. Att en rakad skalle för tjugo år sedan var en indikation på att man var en våldsmakare och att mammor till glödlampshuvudena grät och vägrade befatta sig med sina sönder. Drama queens. Många av mina manliga vänner har blivit bra mycket snyggare och trivits otroligt mycket bättre med sig själva, sedan de rakade sitt huvud (å andra sidan finns det många som är himlans fina med hår också, men, precis som du brukar säga till mig; ”Man bestämmer själv!”).

Jag vet att mamma inte gillar att du använder finare och finare millimetermunstycken hos frisören och jag vet att du därför fegar med lite för långa hårstrån än du egentligen skulle önska. Efter att ha läst Bernhardtson tycker jag att du ska go for it! Be barberaren ställa in maskinen på en millimeter, nästa gång! Som Bernhardtson så riktigt påstår är ett rakat huvud den viktigaste manliga trenden på åratal och jag vet att du verkligen inte bryr dig om trender, men märkligt nog är en av 2000-talets starkaste hårtrender, inget hår alls.

Bernhardtson avslutar med:

Skallismen är en uppkäftighet revolution, ett nytt manligt handlingsalternativ. En frihet för många män. Det är snyggt att vara kal och numera ligger det många skiftande betydelser i en kal skalle, allt från naken sårbarhet till manlig stolthet och det rakade huvudets egen Wabi-Sabi.

Hade jag haft möjligheten att få uppvakta dig personligen i dag, hade jag gärna gett dig ”Skallism” i handen. Den handlar inte om 2:a världskriget och det är ingen biografi, men den är intressant och jag tror faktiskt att du skulle gilla den. Jag vågar till och med sträcka mig så långt som att säga att det är en klockren fars dag-present.

Kort sagt: läs boken och bär ditt kala huvud med stolthet! Jag hoppas slutligen att du har haft grymmaste (fars)dagen. I morgon kommer (hårt) paket med posten!

Många kramar

/Johanna

Min pappa heter Johan och är datasnubbe. Han är intresserad av alla elektroniska och mekaniska saker som ngnsin producerats, och när ngt inte funkar frågar han alltid vem som har pillat på inställningarna. Om sommaren tycker om att hänga på Öland med min mamma, resten av året är han i Sthlm där hans hobbies inkluderar besök på operan och Berwaldhallen och att ta ett glas på kvarterspubben. Hans favoritkompositörer är Beethoven, Tjajkovskij och Puccini. En av de mysigaste saker han ngnsin har gjort var att gosa med vargarna på Kolmården – han är annars inte speciellt förtjust i söta djur.

1. Hur mkt läser du i veckan / månaden, i genomsnitt?

En eller två böcker per månad, oftast koncentrerat till ledighet. Sedan lyssnar jag och Karin mycket på ljudböcker när vi kör fram och tillbaka till Öland.

2. Vilken sorts litteratur läser du?

Populärvetenskapliga böcker som tex ”Svenska kryptobedrifter” av Bengt Beckman som beskriver hur den svenske matematikern Arne Beurling spräckte tyskarnas chiffer under andra värdskriget. Jag gillar böcker där folk berättar om något de varit med om, mer BOATS än biografier, tror jag. I bilen har det blivit många deckare, tex Johan Theorins ”Skumtimmen” som ju utspelar sig på Öland, ”Isprinsessan”, ”Svart stig” och ”Linda som i Lindamordet”. Min absoluta favorit var att lyssna på Birgit Nilsson läsa sina memoarer, ”La Nilsson”. Den var intressant därför att jag är mycket förtjust i opera, och hennes liv från bondflicka till världsstjärna är en riktig success story.

3. Vilken / vilka böcker läser du just nu?

Jan Guillous ”Fienden inom oss”. Just avslutade böcker från semestern är ”Låt den rätte komma in”, ”Madame Terror” och ”Kalaharis skrivmaskinsskola för män”. Jag gillar Alexander McCall Smiths böcker om Precious Ramotswe därför att de är riktiga feelgood-böcker.

4. Skulle du säga att du är en bokhora?

Jag gillar att läsa, men jag tycker inte att jag är en bokhora.

5. Hur kom det sig att din dotter blev en bokhora, var det din förtjänst att hon blev så intresserad av att läsa?

Nej, det var Carolines mors förtjänst. Hon läste alltid högt för dotter och son när de var små.

6. Vad tycker du om din dotters litteratursmak? / Brukar ni tipsa varandra om böcker? / Brukar tipsen funka?

Jag har inga synpunkter på någons litteratursmak, eller smak över huvud taget, men det är kul att diskutera olika böcker och författare. Det är klart att jag och Caroline tipsar varandra om böcker, oftast spionböcker, ibland lånar vi varandras Guillou osv.

7. Vad tycker du om bokhoran?

Kul, men jag var först ganska oförstående till namnet. De flesta hajar till och förstår inte vad man menar om de aldrig har hört talas om siten förut – namnet skymmer företeelsen.

8. Har du en bok som du alltid tipsar andra om, ”den här bara måste du läsa”?

Nej, hittills har alla varit oförstående till att Simon Singhs ”Fermats gåta: så löstes världens svåraste matematiska problem” och ”Kodboken” verkligen är så intressanta som jag säger. Vilka bortglömda genier det finns! Det är fantastiskt att läsa om dem.

Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen” om att växa upp med en ensamstående pappa har varit en av de stora boksnackisarna sedan utgivningen i våras. Augustprisnominerad och allt. Jag har varit nyfiken ända sedan dess (precis min typ av bok, älskade ju t ex Alakoski) och nu när Fars Dag rycker allt närmare kände jag ett akut behov av att äga denna bok. Gjorde slag i saken och drämde iväg en beställning på Adlibris. Jag ser det som en farsdagspresent till mig själv.

En del pappor kanske firar fars dag för första gången i år, min har haft 31 år på sig att vänja sig, vet inte om han har blivit så mycket klokare (dock mer gråhårig). Men nyblivna pappor kan utmärkt väl få en farsdagspresent i form av ”Uppdrag: pappa” och läsa om andra pappor i samma situation. Uppdrag-böckerna får ofta klagomål om sig att vara en klubb för inbördes beundran bland mediafamiljerna i Stockholm men jag gillar dem ändå (kanske är jag inte helt fri från bias nu). Många pappor skriver här fint om papparollen, vare sig den är efterlängtad eller ovan eller både och. Det är intressant att få ta del av! Och då är jag ändå inte ens mamma, men denna finns i min bokhylla tillsammans med ”Uppdrag: Mamma” och ”Uppdrag: Familj”.