I dag är det Mors Dag! Det firar vi här på Bokhora genom att bjuda er på en intervju med min mamma Eva. Jag vågar nog förekomma fråga 5 och påstå att det är mammas förtjänst att jag blivit en bokhora. Så länge jag kan minnas har mamma uppmuntrat mitt läsande, oavsett om det handlat om högläsning, biblioteksbesök eller en förstående inställning till att mina veckopengar uteslutande gick till böcker. Hennes bokhylla har varit en liten guldgruva i tjugo år, från lågstadiets fnissiga FLN-smygläsning (fast Judith Krantz-böckerna var felbeställda från bokklubben allihop, eller hur var det nu, mamma…?) till dagens djupdykningar i Gun-Britt Sundström, Inger Alfvén och Gerda Antti. När mamma och jag träffas – och det gör vi ofta, för vi bor exakt två trappor från varandra – är läsning ett givet samtalsämne. Hon är helt enkelt den bästa bokhoremor man kan tänka sig.

Förra året intervjuade de andra bokhororna sina mammor. Deras intervjuer hittar ni här.

1. Hur mycket läser du i veckan/månaden, i genomsnitt?

Jag är periodare, ibland läser jag jättemycket, ibland nästan inget alls, men brukar ha ett par böcker på gång samtidigt. Det blir väl 2-4 böcker i månaden. Men på sommaren kan jag läsa flera böcker i veckan.

2. Vilken sorts litteratur läser du?

Mest skönlitteratur. Gärna relationsromaner. Jag gillar också historiska romaner, t ex av Philippa Gregory eller Tracy Chevalier. Tidigare läste jag mest anglosaxiskt, men de sista åren har jag med förtjusning läst alltfler svenska författare. Det finns så många bra, främst kvinnliga svenska författare. Elsie Johansson, Majgull Axelsson, Barbara Voors, Marie Hermansson, Karin Alvtegen, Bodil Malmsten. Tycker också mycket om de unga, bl a Susanna Alakoski och Mirja Unge. Sen delar jag och Helena en faiblesse för Christine Falkenland. Så måste jag erkänna att jag tidvis, främst på sommaren (såå förutsägbart!) ägnar mig helt åt att läsa deckare/kriminalromaner.

3. Vilken / vilka böcker läser du just nu?

Jag har precis avslutat en amerikansk bok, ”De tre miss Margarets” av Louise Shaffer (bra historia som utspelar sig i Georgia i slutet av 1960-talet) och Jan Lumholdts samtalsbok med Harriet Andersson (vilken häftig dam!). Håller just nu på med ”Ljus över snö” av Anita Shreve (ännu en gemensam Helena-favorit).

4. Skulle du säga att du är en bokhora?

Åhh, detta ord! Ja, när jag väl vant mig vid det och läst er förklaring, så visst, jag är nog en bokhora!

5. Hur kom det sig att din dotter blev en bokhora, var det din
förtjänst att hon blev så intresserad av att läsa?

Vet inte om det är min förtjänst, men vi läste jättemycket när Helena var liten. Började själv läsa allt jag kom över hemma i 6-årsåldern. Innan dess läste alltid min pappa på kvällarna för oss barn (det var innan TV:n gjorde intrång i vårt liv), så för mig var det naturligt att läsa för mina barn. Varje kväll ett långt kapitel eller en hel saga. Helena kunde läsa själv när hon var 5 år men ville i alla fall att jag skulle läsa för henne, mysfaktorn antagligen. Sen måste jag säga att Helenas läsning har tagit helt andra proportioner än min någonsin haft.

6. Vad tycker du om din dotters litteratursmak? / Brukar ni tipsa varandra om böcker? / Brukar tipsen funka?

Jag tycker hon har bra litterär smak, men undantag för alla dessa skräck- och vampyrromaner hon måste sätta tänderna i! Vofför gör hon på detta viset? Nåja, även solen har sina fläckar. Jag tar med förtjusning emot lästips, har de senaste månaderna läst flera bra böcker som Helena tipsat om. Själv har jag ju min gamla bokhylla med bl a 70-talslitteratur, som Helena börjat upptäcka. Det är roligt!

7. Vad tycker du om bokhoran?

Jag tycker mycket om bokhoran! Alla flickorna skriver jätteintressanta inlägg och jag älskar att följa diskussionerna de ger upphov till. Jag tycker det är bra att de skriver om olika genrer och författare och på olika sätt. På så vis blir sajten bred med något för de flesta smaker.

8. Har du en bok som du alltid tipsar andra om, “den här bara måste du läsa”?

Oh, vad svårt. Jag kommer bara på såna där klassiker som alla redan läst. Jag överlåter tipsandet till våra kära bokhoror istället. Det sköter de med den äran!

Mors dag imorgon, och jag bad min mamma sätta ihop en lista med böcker hon gillat den senaste tiden. Kanske lite presenttips till andra mödrar?

Hon tänkte till och återkom med en samling där hon insåg att det fanns ett tema. Mödrar – på ett negativt sätt. De har en dominerande, självisk roll i alla böckerna. De ljuger, håller inne sanningen, och låter barnen komma i andra hand trots att de far illa.
Böckerna å andra sidan, de är riktigt bra! Här är tipsen och motiveringarna.

”En bön för Owen Meany” – John Irving. En nordamerikansk femtiotalsidyll och en familjetragedi. En mamma dör och med henne sonens möjlighet till vetskap om sin pappa.

”Berlinerpopplarna” – Anne B Ragde. En norsk familj och vad som händer efter moderns död. Bilden av mamman var inte bra här heller. Höll inne information om pappan. Grisarna var mycket bättre, söta, intelligenta. De dominerade boken.

”Eremitkräftorna” – Anne B Ragde. Grisarna fortsatte dominansen. Dottern, pappan och bröderna fortsatte med släktgårdens framtid så gott de kunde med sina förmågor.

”Mig äger ingen” – Åsa Linderborg. Otrolig bok. Otroligt bra. En uppväxt med en pappa som beskrivs både positivt och tragiskt. Här lyser modern med sin frånvaro.

”Ur vulkanens mun” – Helena von Zweigbergk En vardaglig enormt bra bok. En familj på en resa, där alla mår dåligt Modern är skrämmande störd av situationen. Hennes själviskthet går för barnens situation trots att hon ser att de lider och är starkt påverkade sedan en lång tid.

En litteraturmamma som jag kände mer och mer för hela tiden var Bodil i Underdog, Augustprisvinnaren 2001. Hela boken är fantastisk – ett tidsdokument över en uppväxt i Sverige på 70-80talen. Allt man själv kommer ihåg från sin barndom i fråga om saker, företeelser, tankar finns med. Det är bara att läsa och bocka av!

Historien handlar om Johan, hans storasyster Monika och så deras ensamstående mamma Bodil. När boken börjar jobbar hon på en strumpfabrik. Sitter hemma på kvällarna med ond värk i axlarna, men vägrar missa en dag på jobbet hur ont hon än har. Hon bara kämpar på – med allt. Uppfostran av sina barn, sitt eget dåliga jobb, att skapa ett liv åt sin familj som duger, att skapa ett liv åt sig själv som är bättre. Detta är ju innan ”livspusslet” var uppfunnet. Det handlar inte om flashiga karriärer och att förverkliga sig själv. Det handlar bara om en vardag med det nödvändiga.
Det är inte så att Bodil genomför några storverk, hon slutar tex inte som vd på strumpfabriken, men i det lilla så är det verkligen storverk efter storverk i vardagen. Och ändå är hon bara en vanlig mamma, som gör precis vad som förväntas av vanliga mammor. Ensamstående eller inte, det är mammorna som drar lasset i Underdog. Männen kommer och går, de kan rycka in lite om och när de känner för det, men mammorna är alltid där. De försvinner aldrig. De sviker inte. De sitter inte i soffan med tidningen och tar igen sig efter middagen – som de givetvis inte heller lagat, inhandlat, kommit på.
Bodil är superbra, och man hejar på henne från sidan ett. Boken är också superbra. Läs!

En färskare mamma jag gillar massor är Sara i Bitterfittan.
Sara skulle kunna vara Bodils dotter; tids, generations och klassmässigt. Den som har fått mer möjligheter, som har fått växa upp i ett samhälle med lite mer utbildningsmöjligheter, och som har tagit till vara på dem. Som har format sin egen bild om hur ett bra liv är, hur en familj ska vara, hur rollerna ska se ut, och som bestämt sig för att de inte ska vara på samma sätt som de traditionella föräldrarnas. Mannen ska till exempel vara med. På riktigt. Punkt slut.
Men, mannen är ju fortfarande inte med, hur mycket man än tror det, och det handlar Bitterfittan om.

Bodil i Underdog kämpar på, och hon gör det bra, men hon har inte så mycket att stångas emot. Hon gör det hon måste göra, tänker inte i längre banor på kvinnor, män, utveckling och allt det där.
Sara i Bitterfittan är helt annorlunda. Hon kämpar också på med sitt jobb och sin familj, och gör det bra. Men hon är hela tiden medveten om den stora bilden, samhällsstrukturer, livspussel, och självförverkligande. Det vill säga, allt det som är normalt och vardag idag. Det som man ska tänka på – iallafall om man kommer från den bakgrund som Sara har. Det är en gåva samtidigt som det är jäkligt frustrerande, och när barnet kommer så hamnar Sara i en enorm frustration för då halkar hon tillbaka till tidigare generationers kvinno och mansroller. Hon blir den sortens mamma och hennes man blir den sortens pappa som de absolut inte skulle bli. Deras föräldrar om igen. Det som inte fick hända!

Jag tycker båda de här böckerna är otroligt bra tidsdokument, och otroligt bra kämpa-böcker. Inspirerande, upprörande, upplyftande, igenkännande. Det är så intressant när man läser dem och ser hur lite tid som gått, drygt 30 – 40 år, och så ser man vad som har hänt i Sverige på den tiden. På ett sätt är det väldigt mycket, på ett annat är det väldigt lite

En bra kombination : Mors Dag och nysläppet av alla de tidigare delarna av Marian Keyes om systrarna Walsh i storpocket. Ett passande Mors Dags-tips för mamma Walsh är ju med mer eller mindre i varenda en av böckerna!

Har man följt henne ett tag så vet man en hel del om denna påhittade mamma vid det här laget.
Hon hatar att laga mat och därför har köksskåpen fulla av snacks och godis.
Hon är bra på att både stötta och pusha på sina döttrar när de råkar ut för svårigheter. Inte bara smetigt snäll, utan med lite mer kämparanda.
Hon är rolig och omtyckt av döttrarnas vänner och pojkvänner, om än kanske lite skrämmande för en del i början.
Hon är ständigt redo för nya äventyr och intryck, och gör gärna ganska knäppa saker som att bistå i privatdetektiv-spaning och sånt.
Och, hon ger inte upp. Med tanke på allt hennes döttrar råkat ut för, som hon blivit involverad i och hjälpt dem med så får man säga att hon verkar vara en stark mamma.
Med andra ord, bra och lättsam litteratur för både mödrar och döttrar.

De som man kan välja mellan är :
Vattenmelonen. Mamma Walsh får ”besök” av sin dotter Claire som nyss blivit både dumpad och mamma för första gången. Claire är förtvivlad och flyttar hem.
Det här var den första Marian Keyes jag försökte läsa, och jag gillade den inte. Sen gjorde jag inga försök alls med henne på flera år för jag var övertygad om att hon inte var något för mig. Tänk vad man kan ändra sig. (Men jag gillar fortfarande inte Vattenmelonen.)
En oväntad semester. Mamma Walsh får lägga in sin dotter Rachel på sex veckors avgiftning.
Änglar. Den pålitliga och förnuftiga dottern i familjen, Maggie, får stora stora äktenskapsproblem. Hon misstänker att mannen är otrogen och bestämmer sig för att separera från honom. Hon flyr. Inte hem till mamma Walsh, utan till en kompis i LA. Men mamma Walsh kommer dit och hälsar på, och stöttar lite grann, och hon älskar framförallt semestern i LA!
Den här boken tycker jag om näst mest av alla dessa. Mycket tacksamt att utnyttja den galna LA-miljön. Och när jag hörde Marian Keyes prata om sin mamma och vad irländska mödrar önskar för sina döttrar, så känns det som att Maggies liv pre-separationen är ungefär perfekt. Bra jobb, man som är något chefsaktigt och har en tjänstebil, ett trevligt hus och en fin soffa med matchande gardiner. Den lyckan, den lyckan…
Är det någon där? En till dotter, Anna, kommer hem för att rehabilitera sig både fysiskt och psykiskt på soffan i finrummet. Stort arbete utförs av mamma Walsh för att få Anna på fötter igen. Och under tiden så får mamma Walsh leka lite privatdetektiv.
Min favorit nummer ett av alla. Det låter så platt att bara säga ”så bra” men, det är den. Och man kan som sagt inte avslöja för mycket utan att ruinera läsupplevelsen.

Jag har sett ett eller två avsnitt av tv-serien Gilmore Girls. Det enda jag kan säga om den är ungefär ”pratar dom inte väldigt fort, speciellt mamman?”
Nu har jag läst att det ska sluta i och med denna säsong, och jag förstår att tittare världen över är ledsna. Man känner ju en tomhet när ens bästa serier slutar (Six feet under, inte många söndagar kvar nu…)
Kanske kan denna ”Coffee at Lukes” trösta Lorelais vänner lite? Tydligen reflektioner, tankar och insikter i fenomenet Gilmore Girls. Författaren Jennifer Crusie har skrivit en okej-rolig bok och ett par inte så roliga. Men hennes stil passar säkert för detta.

För några år sen fick jag tips om en länk till dotterns (Rorys, yes?) fiktiva läslista, och det var en fin samling böcker. Tyvärr har jag tappat länken via ett par datoruppdateringar, men den kändes väldigt rätt och jag tänkte att jag säkert skulle gilla serien också. Sen var det ju bara problemet med att ha tillgång till rätt kanal. Det är fortfarande ett problem, så jag har inte kunnat bli Gilmore Girls-fan, än.

Min mamma Gun och jag. Bilden är tagen för några år sen.

Gun jobbar på en bank i Luleå. Hon är en hejare på att baka fikabröd och sy balklänningar, och hon älskar att väva trasmattor och löpare. Vävning är sen länge länge hennes roligaste och bästa fritidsintresse.

Hon brukar halvt om halvt skämta om att hon ljudar sig igenom böcker för hon tror att hon är en ovanligt långsam läsare. Det tror inte jag. Det ligger inte i hennes natur att göra någonting långsamt.
Hon gillar mycket att fynda böcker och annat på second hand-affärer. Sen imponerade hon stort på mig med att helt på egen hand upptäcka Bokbörsen och börja handla på internet när hon var på jakt efter Sven Edvin Salje-titlar!

1. Hur mkt läser du i veckan/månaden, i genomsnitt?

Cirka 3-4 böcker i månaden, men på sommaren mycket mycket mer. Då är det nästan en om dagen.

2. Vilken sorts litteratur läser du?

Romaner om relationer, just nu gärna kvinnoskildringar från 30-40-talen. Och så läser jag deckare för min man köper mycket deckare.
I somras var jag på biblioteket och skulle låna böcker och då sa jag vad jag inte ville ha; inte om krig, inte deckare, inte humor, och då blev det relationer kvar. En av böckerna dom tipsade om var Svinalängorna, och den tyckte jag om. Sen hörde jag den uppläst som följetong på P1 i våras.
Författare som jag gillar är Torgny Lindgren, John Irving, Elsie Johansson, Sven Edvin Salje, Siri Hustvedt, Paul Auster.

3. Vilken / vilka böcker läser du just nu?

Karin Thunbergs Mellan köksfönstret och evigheten och Mannen i sjön av Arnaldur Indridason.

4. Skulle du säga att du är en bokhora?

Nej, det tror jag inte. (Johanna L förklarar vad en bokhora är, att man läser allt möjligt blandat.)

5. Hur kom det sig att din dotter blev en bokhora, var det din
förtjänst att hon blev så intresserad av att läsa?

Svar nej. Det var hennes pappas, han har alltid läst mycket. Jag har börjat läsa först på äldre dagar, men hon har alltid sett honom sitta med en bok.

När Johanna var liten så läste jag varje kväll ett stycke ur en saga jag hittat i en veckotidning (minns inte vilken). Hon ville ju såklart höra mer, men det blev bara ett stycke per kväll! Jag hann helt enkelt inte läsa så mycket för henne.

Hon lärde sig läsa när hon gått exakt en vecka i skolan. Det kom ur tomma intet. Vi hade försökt träna innan, men då gick det inte. Men sen läste hon! Hon var en elev som alltid lånade väldigt mycket i skolbiblioteket.
Parallellt med att hon lärde sig läsa så började hon skriva berättelser och olika texter, och det har hon sen gjort lika mycket som att läsa.

6. Vad tycker du om din dotters litteratursmak? / Brukar ni tipsa varandra om böcker? / Brukar tipsen funka?

Min dotters smak är avancerad, lite för svår för mig i vissa delar. Fast bra, alltså. Ibland läser hon norska författare och sånt, och mycket på engelska, och det är för mig främmande språk.

Hon tipsar mig om böcker. Det funkar inte alltid. Det senaste tipset som inte funkade var Never let me go av Kazuo Ishiguro. Ett tips som verkligen fungerade var Vad jag älskade av Siri Hustvedt.
Jag brukar inte tipsa min dotter om böcker, det hinner jag inte. Om jag tipsar har hon redan läst dom ifjol.

7. Vad tycker du om bokhoran?

Jo, jag tycker väldigt bra! Det är så olika saker och den har blivit mera intensiv sista tiden med alla möjliga inlägg. Det gäller att hänga med. Jag kollar den flera gånger om dagen. Och jag gör reklam för den dagligen på jobbet.

8. Har du en bok som du alltid tipsar andra om, ”den här bara måste du läsa”?

Vad jag älskade. Utfallet har blivit väldigt varierande. En kamrat stod ut 19 sidor, en annan sa inte direkt så mycket och en kanske tyckte om den. Dom tyckte att den var djup, lite svår. Det föll inte så bra ut. Jag gillar alltihop i den, förloppet och människorna och att man anar lite hemskheter som blev ännu värre än vad man trodde.

Jag håller på att göra en pr-kampanj för En liten chock (som Johanna har skrivit) och det har gått bra. Jag har en beställningslista, min svägerska ska bla köpa tre ex av den. Fast jag har inte läst den själv än. Jag ska vänta tills den kommer ut på riktigt första veckan i juni.

Jag vet inte varför jag fortsätter läsa alla ungdomsböcker om osäkra flickor som upplever första, riktiga kärleken, för jag gillar dem sällan. Jag har nog gillat nån, någon gång, eftersom jag ju så uppenbarligen fortsätter plåga mig själv. Jag böt till mig den som inlägget handlar om, på bokbytet och det föll sig ganska naturligt att det skulle vara den första bokbytarboken som jag satte tänderna i.

Katarina Von Bredows Räcker det om jag älskar dig? handlar om Fanny, som är nitton, och snart ska ta studenten. Fanny har en snygg pojkvän, som verkar rättså dum i huvudet, men dummast i huvudet verkar Fanny eftersom hon inte lämnar honom på direkten utan kryper och krälar för kräket. Ganska symptomatiskt blir Fanny kär i sin lärare och han framställs som den fine killen, han som ger Fanny orgasm och inte bara somnar ovanpå henne efter själva akten (det är lätt att dela in killar i snälla och dumma i moderna ungdomsböcker: de snälla killarna gör det skönt för tjejen också, de dumma är egoister), i slutet av boken har Fanny vuxit, hon är mer självständig och man kan ana att den Fanny som inte klarade sig utan sin tuffare, mer utåtriktade väninna, i början av boken, nu klarar sig på egen hand när bästisen är au pair utomlands. Mina elever är naturligtvis för små för att jag någonsin skulle rekommendera boken åt dem och jag vet inte om mina kollegor på högstadiet skulle göra det heller, men vem riktar sig den här boken till då? Läser tjejer i 18-årsåldern (det vill säga i Fannys ålder) det här eller är de mer inne på, säg, Marian Keyes? Om man bortser från att jag själv slukade Sidney Sheldon i högstadiet, hade jag nog tilltalats av Fannys historia. Så vuxet liksom och så främmande min egen värld, även om Fanny verkar uppväxt i en mindre ort, precis som jag. Hade jag fått träffa mig själv som 15-åring hade jag dock slitit boken ur näven på mig själv. ”Läs den inte!”, det finns liksom gott om andra litterära figurer, som jag skulle se som mycket bättre förebilder än mesiga Fanny, hur självständig hon än blir i slutet av historien.

Det mammarelaterade i boken är dock ganska intressant, med tanke på vårt tema. Samtidigt som relationen med Johan går på tomgång, tvingas Fanny inse att hennes mamma är alkoholist och naturligtvis, jag inser ju att det är mammans kris som gör Fanny stark. Jag är dock inte särskilt imponerad av hur mammans nedgång, fall och uppgång skildras heller, det känns på något sätt lite ”tamt”, lite för skrivet enligt handboken, pedagogiskt och så realistiskt det kan bli utan snuskiga och oromantiska detaljer.

Ett plus dock för den jättefina titeln och det snygga utseendet. Man är ju en sucker för romantiska titlar.

Nämnde förresten bara författarinnan, som i förbigående. Hon har vunnit pris för bästa ungdomsroman 2004, läser jag på baksidan. Kanske ändå värd att kolla upp mer. Jag kan liksom inte sluta leta efter den perfekta ungdomsboken (sissådär tio år för sent).

Man kan skriva biografi om sin mamma också. Det har Nina Lekander gjort i boken Mest om min mamma. Gripande läsning. Jag har dessutom skrivit om boken förut här, i en annan mammarelaterad post. Nina själv säger om boken: ”Och trots att min mamma, mormor och jag föddes i olika tider och under annorlunda villkor, upptäckte jag hur likartade våra liv hade blivit. Hur lika varandra – och så bekväma – männens och makarnas leverne verkade ha varit.” Läs och bli glada/förbannade och framförallt kärleksfulla mot er egen mamma, man vet inte hur länge de är här.

Conny Palmkvists mamma är en sådan mamma som inte längre här. Det har han skrivit fint om i sin bok Hejdå, allihopa. Jag grinade som en liten älgunge som just förlorat sin mamma när jag läste den boken. Sorgliga tider. På något sätt – när mammor dör ska de vara gamla, de ska ha levt ett långt liv med stojande barnbarn och hårknut, glasögon och radion i köket på för hög volym för annars hör de inte. De ska inte lämna twentysomething söner och döttrar efter sig.

Gråter ni ofta av böcker förresten? Jag gör det, men så är jag ju också en lipsill som en gång grät till ett avsnitt av Home Improvement med Tim Allen.

Johanna Ö:s mamma tycker om att åka på långa motorcykelsemestrar runt om i Europa. Under resorna gräver hon upp exotiska växter som sedan vårdas ömt hela resan för att så småningom planteras ut i den gigantiska och mycket vackra trädgård som hon besitter hemma i Vittangi. Kom och besök! På bilden syns Johanna och mamma Mona samt familjens dåvarande hundar åkandes båt på Torneälven. Året bör vara 1977-78 så Monas glasögonmode är förlåtet.

1. Hur mycket läser du i veckan/månaden, i genomsnitt?

Jag läser ca 5 böcker i månaden i snitt. Under sommarsemester o mörkaste vinter blir det mer, nu under växthusperioden mindre.

2. Vilken sorts litteratur läser du?

Helst läser jag böcker som handlar om hur vi människor fungerar. Varför vi tänker och reagerar som vi gör, hur känslor påverkar oss på olika sätt. Ofta läser jag rena psykologiböcker och böcker om kärlek, skilsmässa, död och andra stora händelser i livet. Trädgårdsböcker är det som alltid är aktuellt, speciellt under vintern när jag bara kan fantisera om allt jag ska göra i trädgården.

3. Vilken / vilka böcker läser du just nu?

Har precis läst ut Och så log han av N French. De som ligger påbörjade är Tankar från sängkanten av Marian Keyes, Olycksfågeln av Camilla Läckberg och Den första kärleken som är en novellsamling av flera olika författare.

4. Skulle du säga att du är en bokhora?

Det kan jag nog kalla mig, eftersom jag t o m drar med mig böcker på våra MC-semestrar då man ska ha så minimal packning med sig som möjligt.

5. Hur kom det sig att din dotter blev en bokhora, var det din förtjänst att hon blev så intresserad av att läsa?

Om det var min förtjänst kan jag inte säga. Hon fick lyssna på mina vuxenböcker från det hon låg i min mage tills hon började protestera och ville höra barnsagor istället. Vi lekte mycket med bokstäver när hon var riktigt liten så hon lärde sig dem före fyllda två. Flytande läste hon när hon var tre år, då läste hon texten på TV-programmen för kompisar som inte läste själva. Alla mina döttrar läser väldigt mycket, så kanske jag har påverkat dem. ja, det är hennes förtjänst, red. anm

6. Vad tycker du om din dotters litteratursmak? / Brukar ni tipsa varandra om böcker? / Brukar tipsen funka?

Vi tipsar ofta varandra om bra böcker inom familjen och från Johanna kommer en hel del. Hon vet ungefär vilka böcker som passar mig, jag har inte lika bra koll på hennes smak. Det kan nog bero på att hon läser så mycket och så varierande slags böcker.

7. Vad tycker du om bokhoran?

Bokhoran ger bra med lästips och är kul att läsa. Kommentarerna ni får tycker jag är intressanta. Jag har kommit på mig själv med att hoppa över inlägg som är för långa, så jag har tipsat Johanna om att korta ner dem.

8. Har du en bok som du alltid tipsar andra om, “den här bara måste du läsa”?

Jag har väldigt svårt att komma ihåg boktitlar och författare så jag kan bara tipsa om dem när jag just läst dem. Det är väldigt trist tycker jag, för jag delar gärna med mig av en bok som berört mig.

Jag är inget fan av känslomässigt jobbiga relationsromaner*, och just sådana är tyvärr vad jag först tänker på när jag tänker på romaner om mödrar & deras avkommor.

Efter en stunds tänkande kommer jag iaf på att ja just det ja, Némirovskys Balen har jag ju nyss läst. Och där må mamman ha varit hemsk och dottern fått sin hämnd, men detta helt utan att varken text eller historia blev kletig eller grinmosig.

Dock! Bräcker verklighet som bekant fiktion och blev jag desto vidare & djupare känsloblodbadad (tre arsenaler globalknivar) under läsandet av Storm över Frankrikes prolog.

Tänker jag på & imponeras jag av: hur tog Némirovsky den sjuhelvetiga verkligheten och skrev till krispig hämnd utan att passera övermord.

Balen antagligen inte en roman man rosetterar & presenterar sin mor på Mors dag, men ändå: en mamma i litteraturen.

* Finns det relationsromaner som ej är jobbiga? Vore inte de rätt poänglösa?