Läste om Bernard Shaws ”Pygmalion” till Nobeltemat men hann inte skriva något om den då. Min utgåva är från 50-talet och med det där klassiska Penguinomslaget och sidorna har mörknat och pappret är sprött så jag läste den försiktigt. De flesta känner nog till historien om Eliza och Higgins, men det är nog oftast varianten från musikalen ”My Fair Lady” vilken bygger på denna pjäs. Slutet skiljer sig nämligen åt. Jag gillar att läsa pjäser och hamnar gärna i fantasier om hur jag skulle regissera en egen uppsättning… blev lite sugen på att läsa någon mer pjäs nu. Någon som har något förslag?

Vad har nu den meningen att göra med Nobelpriset – är det inte titeln på det där fantastiska reportaget som Joan Didion gjorde om hippiesarna i San Fran, ni som läst kanske minns dess braighet? Finns i ”Att lära sig själv att leva” där vi b l a får möta en femåring som får LSD. Jag undrar hur det har gått för det barnet.

Jo, det är titeln på Didions rep, men det är också titeln på en Yeatsdikt, kanske mer känd som The Second Coming:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in the sands of the desert.

A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?

Och tittar man riktigt noga hittar man faktiskt en annan JoÖ-favvis häri, nämligen Chinua Achebes ”Allt går sönder” som på engelska ju heter ”Things fall apart”. Den titeln är hämtad från en rad ur den här dikten, som är skriven i dyningarna efter första världskriget. Jag tycker hursom ganska mycket om den här dikten, framförallt de första raderna som gripit tag av någon anledning. Kanske för att jag främst sätter dem i samband med Achebes bok och gör tolkningen utifrån den. Också Achebe har förekommit i Nobelspekulationer, men ganska långt ned på listorna. Yeats fick Nobelpriset 1923.

(länge trodde jag att uttalet av Yeats rimmade med det av Keats, men no)

Nästan varje gång jag går in på Pocketshop – det är ofta – fingrar jag på Thomas Manns ”Buddenbrooks” i storpocket. Jag har faktiskt inte läst den! Trots att jag verkligen tror att jag skulle tycka mycket om. Släktsagor är min melodi, särskilt förstklassiska sådana. Och trots allt så ville ju Svenska Akademien betona att det var just för denna bok som Mann fick Nobelpriset 1929, inte för något av de andra verk han skrivit. Så den måste ju vara förstklassisk. Akademien har som bekant inte fel, varken nu eller då.

Wijkmark berättade att han regelbundet läser om en annan av Thomas Manns verk, nämligen ”Doktor Faustus”. Där finns mycket inspiration att hämta säger Wijkmark. Jag skulle nog gärna klippa den också, vore intressant att se om det går att hitta något där som Wijkmark har använt till ”Jägarna på Karinhall”. Kanske har de ironiserandet och förlöjligandet över Hitler gemensamt? Det skall gå att finna hos Mann sägs det.

Hur upptäcker man nya författarskap? För min del beror det så mycket mer ofta på slumpen än på rekommendation av vänner eller främlingar. Som ni förstår blir jag tipsad om väldigt många författare såväl i kommentarer till inlägg jag skriver som av alla belästa personer jag får möjligheten att träffa i Bokhorasammanhang. Jag följer inte ens en fjärdedel av alla rekommendationer. Detta trots att jag blir inspirerad, intresserad och tänker: Verkligen! Jag behöver ramla över dem.

Elfriede Jelinek mottog Nobelpriset i litteratur 2004. Hennes absurditet nämns i nomineringen och den kommer jag att få tillfälle att återkomma till lite senare. Alldeles friktionsfri var inte utnämningen. Knut Ahnlund valde att sluta i Svenska Akademien i protest mot att Jelinek blev belönad med priset. Många medier rapporterade om Jelinkes sociala fobi, som medförde att hon inte mottog priset i Stockholm.

Hur jag ramlade över Jelinek minns jag inte. Jag minns bara att jag plötsligt hade ”Michel. En ungdomsbok för det infantila samhället” i min hand och att jag älskade den. Vilket förvånade mig. Jag inser att jag har ett gigantisk bildningskomplex, att jag i många år skissat på bilden av Nobelpristagare som ouppnåeliga och svåra, ingenting för mig. Jag tycker inte att det är vidare konstigt att jag känner så, med tanke på exempelvis det ramaskri som Johanna Ls kommentar om Adonis häromåret utlöste. Hade jag inte gått ihop med fyra fantastiska främlingar för tre år sedan och startat Bokhora tvivlar jag på att jag hade utmanat mitt läsmod i den grad jag gör i dag. Jag må koppla av med dussindeckare och kioskvältare – kalla det min snuttefilt – när jag tar mig an författarskap från kontexter som är mig främmande eller läser böcker som de som i morgontidningarna kallar sig kultureliten koketterar med att de läser, ger jag mig in på okänd mark. Där finns ingenting som jag fick bekanta mig med under mina grundskoleår, ingenting som vi diskuterade hemma över falukorven med stuvade morötter och det är även med viss sorg som jag läser Elfriede Jelinkes ”Älskarinnorna” för jag vet att språket i den alienerar mig från middagsbordet hemma hos mina föräldrar. Jag kan inte tipsa mina föräldrar om en bok som med ursinne gör upp med de traditionella könsrollerna. Detta med ett naket, protokolliknande språk som helt saknar versaler. Det finns många som har gjort längre resor från middagsbordet än vad jag har, men när jag läser till exempelvis Elfriede Jelinek blir jag extra medveten om min.

”Älskarinnorna” har stått i min bokhylla i många månader. Det är en av bokförlaget Brombergs Nobelklassiker. Omslaget är knallrosa (och vitt), för den som i somras hävdade att det bara var chick lit i den rosa avdelningen i Johanna Ös färgsorterade bokhylla. Vi träffar Brigitte och Paula, vars enda mål i livet är att bli fruar och mödrar. Just så. Det finns nämligen ingenting i deras liv som är ens en tillstymelse lika viktigt. Något enklare är det för männen, tycker jag mig skönja. Deras mål är att lyckas i sitt arbete. Åtminstone för Brigittes tilltänkte går det riktigt bra. Berättelsen rör sig i snäva cirklar med många upprepningar (för många upprepningar). Vi får följa flickornas väg från sömmerskor till äkta makor. Även om boken kan ses som ett inlägg i samhällsdebatten, har den kritiserats för att den är så becksvart. Finns det något hopp för Brigitte och Paula? Jelinek låter oss gång på gång få veta att det verkligen inte finns någonting annat än tankar på familjeliv i deras små hjärnor. eftersom brigitte inte har så mycket hjärna är utgången oviss. Det må finnas passager i ”Älskarinnorna” som jag läser om gång på gång, men den är som en ask väldigt mörk choklad; jag klarar inte av att läsa för mycket åt gången. Det är inte gott då. Jag vill ha lite i taget, gärna med ett glas rött vin, varför inte. På så vis tycker jag att ”Michel” håller ihop bättre som en helhet. Det är för många upprepningar i ”Älskarinnorna”. Jag tycker att det blir så tjatigt med Brigittes otillräcklighet, med Heinz och med gymnasiestudenten Susi, Brigittes konkurrent om Heinzs gunst. Jag tycker om Jelinkes nattsvarta cynismer; bravo brigittekroppen. fertiliteten avgår med segern. och då särskilt livmoder och äggstockar. kanske har susi också sådana organ, men det får hon allt bevisa först, Jelinkes författarskap bekantar jag mig med andra ord gärna med. Lite i taget.

JoL skriver om Herta – jag har läst ”Hjärtdjur” som jag tyckte var bra, men inte något annat av henne – och jag tänker på det där som hon pratade om i SvD-intervjun i tisdags, om Heimat.

- Jag har ofta sagt att jag tror att Heimat är det som man inte kan uthärda och aldrig blir fri ifrån.

Den där meningen har gått och gnagt litet i mig de senaste dagarna, jag är lite inne i en period nu, där jag liksom gör upp med ursprunget på något vis. Säkert har det med graviditeten att göra, jag skall ju ge ett ursprung till mitt eget barn. Min uppväxt kräver kanske inte lika mycket blod, svett och tårar som Hertas rumänska, men jag tänker på den, jag återvänder till den, och inte så mycket familjen som orten, omgivningen, vad som där är förknippat med.

Så på det viset är Hertas iakttagelser intressanta. Ambivalensen som liksom lyser igenom för Rumänien.

På lördag är Herta på Dramaten för den delen! Jag har biljetter och skall gå, vilket jag ser mycket fram emot. Klockan 12 redan. Ses vi där?

Jag har i veckans Nobel-tema tagit mig igenom ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” av Herta Müller. Den handlar om en kvinna som är kallad till ett förhör en förmiddag, och hennes spårvagnsfärd dit under vilken tankarna glider mellan barndom, nutiden med hennes man, dåtiden med hennes förste man, hennes jobb och diverse annat. Inte minst hur det brukar gå till när hon förhörs, som hon görs ofta, och hur hon ska, eller bör, bete sig den här gången. (En vana hon har är att alltid ta på sig samma blus och äta en nöt innan hon åker iväg.)

Innan jag fick boken, det var ju 97 personer före mig i biblokön, så var jag rätt nyfiken. Müller verkade intressant, tex att hennes tonläge skulle vara högt och stressat som jag läste i någon tidning. Tänk en hel lång roman på det sättet, hur känns det?
Nu efter jag läst, nja. Den lyfte aldrig för mig. Jag blev aldrig speciellt intresserad i spårvagnsfärden, tankarna och återblickarna. Snarare var det en sån bok som jag här och där fick pressa mig igenom eftersom vi skulle ha det här temat – om inte hade jag nog bara kunnat lämna den mitt i. Vissa glimtar var bra, speciellt små vardagsdetaljer, men på det stora hela så kan jag inte säga att det var en roman i min smak.
Notera detta, jag tycker inte att den var dålig, bara för mig rätt så oengagerande. Efter div överhettade Adonis-diskussioner way back when känner jag mig också nödd och tvungen att försäkra att nej, jag hyser inte ett förakt för Akademins val bara för att jag inte uppskattade den här romanen av denna författare. Ni som gillar henne, roligt för er. Ni som inte gillar henne, precis som jag, roligt för oss också för vi har säkert andra författare vi gillar, eller hur? Alla får vara glada på sitt håll.

Och just det, det höga och stressade tonläget. Det märktes väl inte i denna i alla fall? Måste ha varit någon annan av henne.

Apropå Nobelförfattare så har jag länge gått och sneglat på José Saramagos författarskap. Tänkt att jo, det torde vara en författare i min smak men sedan råkat förpassa den tanken långt inne på de dammigaste hyllorna i minnenas bibliotek (i mitt huvud utseendemässigt identiskt med det som presenteras i Stephen Kings ”Dreamcatcher”). Nu, med filmatiseringen av ”Blindheten”, har Saramago poppat upp igen. Vid senaste biblioteksbesöket fick två Saramago, ”Blindheten” och ”Dödens nycker”, följa med mig hem. Båda är romaner med fascinerande koncept, säkert mycket bra båda två, men jag brottas med frågan om vilken jag ska börja med. Vad säger ni som läst?

1920 tilldelades den norske författaren Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur. Eftersom Hamsuns sympatier låg med Tyskland under krigen (fatta, han gav alltså sin Nobelprismedalj till Joseph Goebbles!) och det enda jag egentligen visste om honom utöver det var att Max von Sydow spelade honom i Jan Troells film ”Hamsun” så kan jag lugnt säga att han inte riktigt låg överst på min ”måste läsa”-lista. Men förra året fick jag ett exemplar av hans roman ”Svält” i mitt ägo och den följde med på en resa till Nice där jag under en vecka inte gjorde någonting annat än att läsa och jag blev helt tagen av denna romans enorma kraft och den hamnade på min egen topp-tio-lista för 2008 års läsning. Denna romans intensitet är så stark att de inre bilder jag vid läsningen framkallade blev till starka minnen som jag kan plocka fram när som helst. Det faktum att  författaren 30-40 år efter att romanen skrevs blev nazisympatisör är självklart problematiskt men ibland skapar även människor med obehagliga åsikter stor konst.

Härom dagen erkände Johanna K att hon haft fördomar om att östeuropeisk litteratur skulle vara svår. Nu är det min tur att sätta mig i biktstolen. Jag har nämligen länge närt fördomar om 1954 års nobelpristagare i litteratur, Ernest Hemingway. Mina Hemingwayrelaterade fördomar är att han a) är hopplöst macho, idel jakt och tjurfäktningar och skeva kvinnoporträtt och b) inte är särskilt läsvärd som romanförfattare. En sällsynt begåvad novellist, absolut, men de romaner jag gett mig på har lämnat en distinkt träsmak i baken. Att de romaner av Hemingway jag introducerats till varit undervisningsmaterial på högstadiet och gymnasiet spelar alldeles säkert in; fastän svenska, inte helt oväntat, var mitt älsklingsämne har jag alltid haft svårt för tvång och måsten, i synnerhet när det gäller läsning.

Så läser jag ”En fest för livet”, Hemingways starkt självbiografiska roman om åren i Paris under 20-talet, och blir helt knockad – av den lågintensiva berättarglöden, av skildringen av Paris, litteratur, skapande, kärlek och livshunger. Framför allt: jag gör en helomvändning vad gäller min uppfattning om Hemingway som person. För även om författaren i inledningen skriver att läsaren om hon så vill kan betrakta boken som skönlitteratur (med tillägget ”Men det finns alltid den möjligheten att en sådan skönlitterär bok kan kasta ett visst ljus över det som har skrivits som verklighetsskildring”) så har åtminstone jag svårt att tänka mig att berättelsens Hem, ung, fattig – men lycklig! – författare som lever tillsammans med sin fru och deras lille son i 20-talets Paris, skiljer sig alltför mycket från mannen som nästan fyrtio år senare satte sig ner för att skriva ”En fest för livet”. Sedan är jag i vanliga fall helt för att skilja på författare och privatperson, även om det ibland är svårt. Oavsett. Jag föll som en fura för Hem. Så sympatisk! Av nidbilden Hemingway, machokarlen Hemingway, stordrickaren Hemingway, kvinnokarlen Hemingway, finns inga spår; romanens Hem kokar nappflaskor och matar sin lille son, arbetar metodiskt och strukturerat och är mycket lycklig med sin lilla familj. Det skulle förstås inte vara Hemingway om inte idyllen kantades av nästintill osynliga, men likväl närvarande, mörka skuggor. Kungen av det utelämnade (engelskans omission är ett så mycket bättre ord, tycker jag), isbergsteknikens mästare, låter med små, små medel läsaren förstå att den lycka som präglar de tidiga Parisåren inte är evig. Det faktum att Hemingway skrev ”En fest för livet” kort innan självmordet ger också skildringen ett stråk av bitterljuvt.

Framför allt är ”En fest för livet” en fest för läs- och skrivhungern. Här finns flera passager om skapande som jag inte kunde låta bli att nerteckna i min anteckningsbok (ingen Moleskine, tyvärr), till exempel ”Skriv den sannaste mening du känner till”. Är man det minsta intresserad av litteraturhistoria kommer skildringarna av Gertrud Stein, James Joyce, paret Fitzgerald och Sylvia Beachs legendariska boklåda få er att gå i spinn… och utöka era ”att läsa”-listor. Själv blir jag nyfiken på en författare som Gertrud Stein tipsar Hem om, Marie Belloc Lowndes, författare till (bland annat) den Jack the Ripper-inspirerade ”Hyresgästen”.

Ja, ni ser ju: fördomen visade sig vara en villfarelse. Mea culpa. Nu är jag redo att ta mig an mer Hemingway, och tror att ”Män utan kvinnor” blir en bra utgångspunkt. Nu måste jag bara försöka blunda för det faktum att Ulf Lundell döpt en skiva efter just den boken. Fler fördomar att jobba på.

Den här veckan är det Nobel ju, mys! Förut jobbade jag vid Hötorget, precis mittemot Konserthuset så vi brukade ofta titta på när de kom, alla pristagarna och alla damerna i vackra klänningar. Och det är kul att följa även på TV tycker jag. Alltid är det någon ung kvinnlig skjutjärnstjej som får dansa med statsministern, typ Belinda Olsson eller Linda Skugge, och sedan åker den bilden runt i pressen i några år, eller så röker Kungen (inomhus!) och så blir det ett jävla liv. Fint.

Förra året var jag med i en Nobelspecial i programmet ”Vem vet mest”, jag var med som litteraturrepresentant  – de övriga två var Svante Weyler och Jan Arnald – och jag trodde då i min enfald att jag nästan bara skulle få frågor om Nobelpristagare i litteratur. Så jag pluggade in lite årtal och sådant, de sitter ganska bra nu. Och jag scannade bokhyllorna efter Nobelpristagare bara för att fräscha upp minnet. För jag har, så blond och kommersiell jag är, läst ganska många av pristagarna och har en hel del verk i min ägo.

Det gjorde jag förresten om igen för inte så länge sedan, scannade Nobelpristagare i våra hyllor. Det finns väl strax över 30 stycken, ganska skiftande sådana också. Den senaste Nobelpristagaren jag köpte var Pablo Neruda som jag varit nyfiken på ett tag, och honom skall jag hugga tag i till kvällen när jag kommit hem från London där jag befinner mig nu.

Men min favorit bland Nobelpristagarna är faktiskt en svensk! Harry Martinson. Jag är vansinnigt förälskad i den mannens böcker, och äger hans samlade romaner samt ett par av diktsamlingarna och även en riktigt fin och tjock samlingsvolym med det mesta som kommit i diktväg från honom.

Jag vet inte riktigt varför jag har fastnat så för just Harry. Tidigt läste jag – jag tror det kan ha varit redan på högstadiet faktiskt – hans ”Nässlorna blomma” och efter det var jag totalt betagen. Sedan har det bara fortsatt, självklart omfattar kärleken även hustrun Moa, jag tror jag ärligt kan säga att jag inte fastnat så för henne om det inte varit för att jag älskar Harry så mycket. Kanske är det luffarperspektivet, rotlösheten, som man ser hela tiden. Känslan av att inte höra hemma. Som tonåring finns det mycket att känna igen sig i när det handlar om sådana känslor, så det är möjligt att det var så det började. Även nu som vuxen kan jag känna av liknande känslor när jag försöker kombinera min uppväxt med det liv jag lever nu, det halkar omkring och jag får inte riktigt fäste alla de gånger jag vandrar in och ut ur olika sammanhang. Det är väl någon slags tröst och igenkänning.

Samma hittar jag i många av dikterna, även om den mest kända, ”Aniara” faktiskt mer påminner om den otroligt knasiga serien ”Red Dwarf” – eller det är väl tvärtom, RD som har hämtat sin inspiration från Harry Martinson. Kanske är det därför jag gillar ”Red Dwarf” massor också.

Ja, Harry är en av mina älsklingar, jag har a thing inte bara för tufsiga ungdomar och starka kvinnor, även de äldre männen tilltalar mitt hjärta som ni vet.

Och med det här har vi inlett Tema Nobel-veckan! Alla bokhororna kommer skriva om Nobelpristagare nämligen. Nu ska vi skaffa oss litet kultur och bildning ser ni.