Nu i helgen läste jag om Isobels ”Jag går bara ut en stund”.

Jag tycker att Isobels berättelse skär som knivar. Ibland slöa knivar, det gör ont och pågår länge,ibland som en sådan där supervass japansk kockkniv som det matlagningsintresserade paret i boken säkerligen har hemma i sitt kök. Ni vet, blixtskarp smärta som försvinner så snabbt att man inte förstår vad som hände, det är bara allt som sker efteråt som vittnar om att något gjorde väldigt ont.

Olika slags sår. De eleganta skarpa strecken, det röriga karvandet som ger upphov till stora fula kratrar inuti.

Nu ska jag läsa om ”Rosine”.

Jag noterar nöjt att dagen då jag återupptar mitt kärleksförhållande med 1900-talets kanske bästa skräckroman, Stephen Kings väldiga tusensidorsepos ”IT”, är en dallrande het dag. Kalla kårar svalkar extra skönt när fotsulor bränns i sanden och termometern klättrar sig uppåt trettiogradersstrecket. Min näst bästa skräckupplevelse någonsin (med ovan nämnda roman som etta dårå) är när jag sträckläste Peter Straubs ”Ghost Story” på en stekhet strand vid Drevviken; det var som om de fiktiva snöstormarna och min högst verkliga ståpäls intensifierades av hettan. Min femtonåriga kärleksaffär med Stephen King, som var nära att avslutas helt mellan 1999 och 2002, då jag dejtade andra och Steve led av en formsvacka som kanske eller kanske inte hade något att göra med den där bilolyckan, har alltid varit som mest passionerad i sommartider. Förutsättningarna för mitt omläsningsprojekt kunde knappast vara bättre.

Några frågor jag vill få besvarade när jag läser om en gammal älskling för första gången på tio år: Håller den fortfarande? Tilltalas 28-åriga Helena av samma saker som fjorton, femton-, och sextonåriga Helena? På vilka sätt har min läsning förändrats? Redan innan George Denbrough har påbörjat sin pappersbåtslek längs Derrys regniga gator noterar jag en sak: jag har blivit en mer uppmärksam läsare, så till den grad att jag till och med läser dedikationer och låtcitat. Alltså dröjer jag kvar vid Stephen Kings dedikation till barnen (varav mellanbarnet, tolv år vid bokens trycktid, gått och blivit skräckförfattare själv) Naomi Rachel King, Joseph Hillstrom King (aka Joe Hill) och Owen Philip King. Det är så fint!

Kids, fiction is the truth inside the lie, and the truth of this fiction is simple enough: the magic exists.

När orden kommer från King är det lätt att tro det.

Åh! Tillbringade gårdagen på en solig gräsmatta med kaffe, favoritmänniskor och -djur samt samlingsvolymen om Ture Sventon. Om jag fick göra en personlig definition av ordet ”lycka” skulle det förmodligen innefatta precis de sakerna.

Fastän det var femton (minst) år sedan jag senast hade kontakt med Drottningggatans styvaste privatdetektiv är varje mening en ljuvlig nostalgitripp. Den saffransgula villan i Lingonboda! Rotas temlor – fyllda! Kylskåpet Nordpolen! Den kameldoftande flygande mattan! Och så Ville Vessla – ständigt denne Vessla! Jag kommer på mig själv att citera hela textsjok, skratta igenkännande åt Åke Holmbergs underbara underfundigheter, och förundras över hur väl böckerna har åldrats. Visserligen finns det ett par undantag – porträttet av herr Omar är så exotifierande att man vill bussa Edward Said på Åke Holmbergs ande – men man måste ju också ta hänsyn till den allmänna tidsandan som rådde vid tillkomsten av böckerna. Jag är en sucker för nostalgi, kan till och med bli nostalgisk i samma ögonblick som jag upplever något (visst borde det finnas ett ord för det? Prematurnostalgi?) och blir alldeles varm i hjärtat av saftkalasen i de snälla fröknarna Fredrikssons berså, de lillgamla barnen och den femtiotalsaktiga språkbehandlingen.

Lämpligt nog är min favoritberättelse, ”Ture Sventon i London” (go figure), den sista berättelsen i samlingsvolymen, så jag sparade det bästa till sist.

Igår lossnade äntligen min lässvacka så jag sträckläste Fay Weldons ”The President’s Child” på gräsmattan vid Karlberg, endast med avbrott för några svalkande dopp. Var ju inte så länge sedan jag bestämde mig för omläsning av hennes böcker på engelska och för någon dag sedan hittade jag den här i ett ställ utanför ett antikvariat på Drottninggatan för 10 kr.  Jag kom inte ihåg så värst mycket av den nu vid omläsningen, men det var säkert 15 år sedan jag läste den senast.

Boken handlar om Isabel som lever i ett jämställt äktenskap med Homer. De har en son, Jason, som precis har fyllt 6 år. Men när tv-rapporterna om U.S.As presidentkandidat Dandrigde Ivel börjar bli tätare blir Isabels hemlighet om vem som egentligen är pappa till Jason  svårare att dölja…

Som vanligt i Fay Weldons romaner så är det en rolig och välkonstruerad historia med ett skönt feministiskt perspektiv. Nu vill jag läsa om ännu fler!

Vem är din favoritförfattare? Ställ frågan till en amerikansk eller brittisk romanförfattare, och chansen är stor att svaret blir ”Anne Tyler”. Roddy Doyle och Nick Hornby är bara två författare som läser allt som sextiosjuåringen från Baltimore – där även hennes böcker brukar utspela sig – ger ut. Det är lätt att förstå varför. Tylers böcker är oerhört skickligt uppbyggda, här kan man verkligen snacka om hantverk. Dessutom, det där svåra: hon lyckas roman efter roman skapa karaktärer man verkligen bryr sig om, som, trots att de är rätt extrema, känns trovärdiga även utanför sidorna. Ofta för Tylers figurer en slags skuggtillvaro mellan det verkliga, praktiskt förankrade livet utanför och sina egna skruvade tankevärldar. Särlingar och losers och agorafobiker, lyhört och ömt skildrade och – framför allt – mycket sympatiska mitt bland allt det excentriska. Som stackars olycksfågeln Barnaby Gaitlin i ”A Patchwork Planet”, resejournalisten som hatar att resa i ”The Accidental Tourist” (han borde kanske starta klubb med Jenny Diski?) och särlingen Jeffrey i boken jag ägnat de senaste tjugofyra timmarna åt, ”Segla efter stjärnorna” (”Celestial Navigation” på engelska). Jag har läst förut men blev ändå glad när jag hittade en gammal utgåva från mitt födelseår (you work it out) i moster Stinas bokhylla. Vissa författare håller för omläsningar, och Anne Tyler är en av dem.

”Segla efter stjärnorna” handlar som sagt om Jeremy, trettioåtta år i romanens början och själva uppslagsverksdefinitionen av gampojke. Han har aldrig lämnat sin gamla mamma och hennes ruffiga hus i Baltimore – de senaste tjugo åren har han inte ens lämnat kvarteret. De försörjer sig på inackorderingar, så huset är fullt av människor, unga, gamla, förbipasserande och permenentboende. Oftast är han i sin studio och skapar ”pjäser”, som han kallar sina collageartade konstverk som sätts ihop av vardagsprylar. När hans mamma dör blir hyresgästerna hans enda länk till omvärlden. Så småningom inleder han ett förhållande med en av dem, ensamstående mamman Mary.

Det här är en ganska typisk Anne Tyler. Värmen, skärpan, ömheten, det milt excentriska, allt man gillar med Anne Tyler och som får alla de där författarna att se upp till henne finns här. Den funkar för både en och två omläsningar, på svenska såväl som engelska. Glädjande nog är hon lika läsvärd idag: ”Ett amatöräktenskap”, som kom ut häromåret, är Tyler i högform och jag har hört bra saker om hennes senaste roman, ”Digging to America”, som för övrigt ligger på nattduksbordet hemma och gottar till sig.

Dagens författarskap alltså! Jag är frestad att kalla henne ”en kvinnlig John Irving”, men egentligen är hon ojämförlig. Den där varma känslan man får i maggropen av att läsa henne, I love it.

Några andra Anne Tyler-fans där ute?

Nu är ju det här omläsningstemat en baggis för mig som kör omläsning ett par tre gånger per vecka (när jag gör mina läslistor brukar jag inte ta med omläsningen av just den anledningen att det blir helt obscena mängder, folk skulle tro att jag var galen) men hursom, jag har idag klippt ”Att komma hem ska vara en schlager”. Nu är tiden då jag läser om Per Hagman tydligen. Han är en liten nostalgipåse den mannen and so am I, kan ha något med det att göra.

Det är första gången jag läser om ”Att komma hem…” och jag finner den annorlunda denna gång. Första gången tänkte jag mjaa, nu är jag nog mer välvilligt inställd till Per Hagmans minikrisande och kringflackande tillvaro. Ända fram till de sista kapitlen vari Per drabbas av Tommy Nilsson-sjukan och börjar skriva meningar som ”Jag har lyssnat till regnet innan det föll. Jag har tvättat mig i vatten som är svalt”.

Per är bättre när han letar falkenerare och svamlar hög på amfetamin än när han försöker skriva Pripps Blå-reklam.

Nå, det här var ju inte direkt den äldsta omläsningen min hylla har att erbjuda. Men intressant ändå, att jag gillade den mycket mer nu. Det kanske har att göra med att jag läser den som 30+… Inte vet jag men Per verkar ju trettioårskrisa som fan boken igenom.

Just ja, PC Jersild och ”Barnens Ö” var det.

Läser ni ofta om böcker? För oss bokhoror är det lite blandat. En del (JoÖ) gör det hela tiden och andra (JoK) gör det aldrig. Men just sommartid kanske det ändå blir lite omläsning för många. Man besöker ett sommarhus eller ett föräldrahem där det ligger en massa nostalgilitt och skräpar t ex, eller man bara botaniserar i sina egna hyllor. Därför kände vi att det passar lite extra bra med ett omläsningstema nu under varma sommarveckor. Vi kommer bjucka på en kavalkad med gamla favoriter eller sådant man kanske inte gillade då, men läser nu med nya ögon. Tiden går och vi förändras ju.

Vad har du tänkt läsa om i sommar? Ge oss tips i kommentarerna!

Jessica

Jag har redan sätt igång och läst om några barndomsfavoriter: ”Häxtävlingen” av Eva Ibbotson  och ”Äventyr i El Dorado” av Lloyd Alexander. Sen tänkte jag även läsa ”Anansi Boys” av Neil Gaiman igen.

Helena
Sommarläsning = nostalgiläsning för mig, och ingen är lika mycket ”läsa natten igenom fastän ögonen blöder”-ren läsglädje som Stephen King. Jag undersöker om ”It” är lika fantastisk idag som när jag läste den första gången. 1140 sidor nostalgiläsning med mordiska clowner, yay!

Johanna L
Jag minns ryset och pirret när jag lyssnade på sommarlovsföljetongen ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe. Den ska läsas om! Tänkte också försöka hinna med en älskad klassiker som jag läst tio gånger, minst, ”Anne på Grönkulla”.

Johanna Ö
Julen brukar vara min stora omläsningsårstid för då hinner jag med favoriterna i mammas hylla. Nu är jag inne på barn- och ungdomslitt i form av PC Jersild samt Kulla-Gulla som jag tror jag ska låna på biblio. På vuxensidan funderar jag på Fogelströms Stadsserie som jag brukar klippa under julen men inte hann med i år.