Jag vet inte vad som har hänt riktigt, men de senaste dagarna har mina skämsböcker inte haft vett att hålla sig på mattan. Vi har liksom inte stökat om under sängen på något enda vis men det är som om de inte vill hålla sig stilla. De spiller ut, rasar, Daniel snubblar över dem, jag sparkar in dem under sängen igen. nya böcker letar sig ut. Vi pustar säger till varandra att

kanske är det inte rätta stället för 47 böcker, precis under sängen kanske – kanske! – får vi föra ner dem i förrådet

Min mamma ringer.

Minns du vad den där författaren heter, som jag pratade om för ett tag sen som jag tyckte var så bra, en kvinnlig svensk? Visst borde väl hennes tredje komma nu snart?

Jag funderar lite, för mamma och jag pratar böcker inte riktigt varje gång vi pratar (dvs varje dag) men nästan närapå. Det hinner passera en del både bra och dåliga böcker på det viset.

Men till slut kommer jag fram till att det måste vara Carin Gerhardsen som mamma menar. Hon och pappa var helt fast i ljudboken ”Mamma, pappa barn” och det var t o m hot om skilsmässa inblandat för att någon hade försökt lyssna före någon annan.

Men komma ut snart? Carins böcker brukar komma på våren. Så jag förklarar för mamma att hon kommer att få vänta lite till, i april skulle jag tro.

Åh! Säger mamma. Då har jag TVÅ bra saker att se fram emot i april!

Min mamma ska nämligen bli mormor för första gången, den 8:e april nästa år. Då får Daniel och jag vår bebis. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något större än del tre i Hammarbyserien. Men vad vet man om livet egentligen?

Idag var jag på Myrorna i syfte att köpa en ny klänning till bokmässan. Det lyckades jag givetvis med, till det facila priset av 65 kronor hittade jag en svart lång sjuttiotalsklänning som nu bara saknar en snygg tygblomma vid bröstet för att vara 100% Mellanjo.

Men, det jag OCKSÅ hittade, som gav mig hjärtklappning och ilningar och gjorde mig helt febrig en liten stund, var en komplettering till min Tikkanensamling. Nu saknar jag bara den allra första boken i hans gatuserie – ”Brändövägen 8, Brändö”. Den måste givetvis vara formgiven likadant som de övriga fyra. Har du en sådan du vill sälja, eller har du sett sådana på något antikvariat, tipsa mig gärna! Jag kan gå över många lik för den.

P.S Förra lägenhetsinnehavaren hade stor schäferhanne, därför är våra trägolv sjukt rispiga, D.S

Redan när jag läste bok nummer ett om Katerinas barnmorska Cecilia Lund, så sa jag att jag ville ha mer. Nu kom så tvåan, ”Systerskap”. Den som följer Cecilia vet att hon i den första boken separerade från sin man och nu är varannanveckasförälder. Det är vad boken främst handlar om för mig, hur det är att hanskas med en separation och otrohet den första tiden. Och om man har fattat rätt beslut, eller om all ilskan och sorgen står i vägen så att man inte riktigt ser klart? Jag tycker det är intressant. Dessutom gillar jag livet från förlossningsavdelningen och personerna som finns där. Det är alltid någon som viks ut litet tydligare, birollsfigur som får glänsa lite extra. Gott så!

Tyvärr är det, precis som i Mats Strandbergs bok som jag skrev om igår, som om inte heller Katerina Janouch litar på att den historien är god nog för oss läsare. Hon lägger också till ett sidospår, med mer spänning och action där Cecilias systerdotter och hennes kamrater råkar ut för en rad brutala övergrepp och beslutar sig för att hämnas. Givetvis dras också Cecilia in i detta våldsamma scenario.

På liknande sätt fanns det en mer deckaraktig historia även i den första boken om Cecilia Lund. Jag tycker inte att det behövs! Jag tycker att Katerina skriver så bra, det är verkligen hennes styrka, om människor som drabbas av personliga kriser och hur de sedan hanterar dem. Det känns väldigt äkta och mänskligt, och räcker alldeles utmärkt för mig, om det skulle få breda ut sig och ta mer plats i böckerna. Som i den förra boken – att Cecilias man helt plötsligt fick en vuxen son på halsen, det spåret hade kunnat utvecklas mycket mer. Även nu tycker jag att Cecilias mående, osäkerhet och förändrade tillvaro går att göra större, bredare. Ta in barnen mer och ordentligt till exempel. Det antyds litet att åtminstone en av sönerna tycker att det är tufft, varför inte utveckla? Det finns ju en bra grundstory, alla böcker behöver inte innehålla action och spänning för att vi ska vilja läsa, ha mer.

Jag vill fortfarande veta hur det ska gå, vad som ska hända med Cecilia. Och jag vill fortfarande få mer stories från förlossningen. Men jag behöver inte det där andra. Berättelsen har redan gripit mig.

(Bonus: boken kommer i mjukpärm, nästan knubbisformat. Me like. Mycket sympatiskt av Katerina och Pirat!)

Så här kan jag tänka mig att Elizabeth George skriver böcker: hon kanske läser en notis i en tidning. Innan ”Stråk av rött” kanske hon läste om en klättringsolycka. Det verkar troligt. Vi har ett offer. George funderar förmodligen på vem som bragte offret livet. Hon funderar med största sannolikhet på vem offret egentligen var och om alla människor i offrets omgivning. För är det någonting som vi vet om Elizabeth Georges karaktärer, så är det att alla har mörka hemligheter. Kanske utökar George cirkeln av bekantskaper och presenterar nya karaktärer att lära känna. Någon har säkert sagt åt henne att hon kan det där med personporträtt. Många av karaktärerna är förstås biroller, men det vet vi ju inte förrän vi kommer till sista kapitlet. Förmodligen bestämmer sig George för att addera ytterligare en cirkel karaktärer till sin roman innan hon är klar och det är faktiskt det som är nackdelen med Georges romaner. Åtminstone i ”Stråk av rött”. Dels är det för många unga herrar med taskig relation till sina fäder, dels är det för många ångestfyllda tonårsflickor med lika dålig relation sina föräldrar. Jag blandar ihop Santo med Cadan, Kerra med Madlyn. Jag skulle nästan behöva rita mind maps de första 150 sidorna av boken.  Hm… vem var h o n nu igen? Blädder blädder. Att George är synnerligen förtjust i cliff hangers gör inte saken lättare. Min läsning av ”Stråk av rött” är rörig läsning, trots att jag hetsläser den under påskens två första dagar och inte hinner glömma (eller kanske på grund av…).

Och den är lång också! 700 sidor. Jag hävdar att det inte finns många historier som behöver 700 sidor för att berättas. Inte heller ”Stråk av rött” behöver det. Faktum är att ”Innan döden kom” (om man ser alla George böcker som en lång serie – vilket man kan – är ”Innan döden kom” boken innan ”Stråk av rött”) skruvade upp mina förväntningar och nu trodde jag att jag skulle ha någonting liknande framför mig, men ”Stråk av rött” är väldigt mycket tillbaka till gamla Elizabeth George. Svulstig, brittisk och väldigt många adjektiv. Herregud! Det tar 2 sidor för George att berätta om ett gammalt hus. Jag flyger obarmhärtigt över raderna, söker efter lite dialog som kan föra handlingen framåt. Just långa beskrivningar av gamla hus är sällan kriteriet för en skicklig författarinna.

På gott och ont är ”Stråk av rött” en klassisk George-roman. Ja, hon är en skicklig berätterska, hon portionerar ut små ledtrådar här och där, hon är inte rädd för att lura sina läsare, hon vet hur man får vanligtvis vettigt folk att bli galna sträckläsningsmonster (Det är ingen fara, mamma! Jag kan micra min mat sen). Men hallå! 700 sidor är ändå minst 200 för många. Den där religiösa Tammy-tjejen som bodde i en husvagn med sin pappa var fullkomligt onödig, varför sa ingen åt Elizabeth George att stryka henne?

Jag ser såklart aldrig filmerna om Thomas Lynley och Barbara Havers på tv, för i mitt huvud ser de aldrig ut så. I mitt huvud är Lynley och Havers, trots att de är sådana klichébilder av sina samhällsklasser emellanåt att jag inte kan låta bli att gäspa, mina vänner. Jag vill veta hur det ska gå för Lynley nu. Han är så olycklig i ”Stråk av rött”, förstår ni. Och Havers. Tja… hon är ju alltid Havers. Hon blir dessutom bara än mer ful för varje bok, tycks det. Har ni läst alla böcker om Thomas Lynley och Barbara Havers ska ni såklart läsa den här också. Er andra hänvisar jag såklart till ”Pappas lilla flicka”, som jag vill minnas är del 1. När det kommer till serier ska man börja från början. Själv kommer jag att fortsätta följa Lynley och Havers, som sagt. Såvida inte George spräcker 800 sidors-strecket. Där går min gräns för ”målande beskrivningar”, tror jag.

Apropå veckans fredagsfråga och veckans tema så grinade jag faktiskt några tårar till sista meningen i 8:e Sookie Stackhouseboken i eftermiddags. Längtar till 9:e delen.

Väinö Linna har en speciell betydelse för mig och allra helst hans första bok i trilogin ”Här under polstjärnan”. Min morfar citerade gärna Runebergs dikt om bonden Paavo och med åren kom det att bli ett internt skämt oss emellan. Enbart av den anledningen hittade jag sedan in i Väinö Linnas författarskap via boken ”Högt bland Saarijärvis moar” och läste sedan såväl ”Upp Trälar” som ”Söner av ett folk” – ni ser hur finurligt de är titelsatta?

Med min uppväxt i närheten av finska gränsen och allt vad det innebär ur ett samhällsperspektiv, är det intressant att läsa om Finlands historia tycker jag. Inte minst krigsåren. Och jag älskar Väinö Linna! Det tar lite tid att vänja sig vid hans sätt att behandla språket, men när man väl har gjort det är det ingenting annat än njutning.

Alfabeta har gett ut Linnas trilogi igen, i ny tappning och det är den upplagan som numera är i min ägo. Myche fint säger jag bara. Köp ni också!

P.S Gillar Eino Hanski också. D.S

Vi har diskuterat tv-serier en del hemma hos mig. Vi har diskuterat utvecklingen från fristående avsnitt till säsongssjok, där man helst måste se alla avsnitt, för om man ser ett ensamt avsnitt fattar man inte vad det handlar om; tänk ”Jack and the fatman” med en skurk per avsnitt, kontra ”Lost” med en sexsäsongersplot.

Jag blir galen när jag tittar på ”Brottskod försvunnen”: när allting måste klaras upp på 45 minuter finns det ingen tid för logik. Jag gillar när saker och ting får ta tid.

Det finns såklart mellanting, t.ex. ”Buffy the vampire slayer”, där vi får möta Buffy och hennes vänner under 7 år. Hon byter pojkvänner, frisyrer, karaktärer dör och nya kommer till, men där varje avsnitt behandlar ett separat problem som löser sig under de sista fem minutrarna av avsnittet.

Kort sagt: när det kommer till tv-serier föredrar jag ”Lost” med en handling som spänner över flera säsonger framför kriminalserierna, där mordet begås, utreds och klaras upp under en och samma sittning. Intressant då att jag är precis tvärtom när det kommer till böcker.

Visst, det kan finnas inslag i böckerna, som de trogna läsarna kan se – det välkomnar jag. Jag tänker här på hur Elizabeth George och Patricia Cornwell bygger upp sina karaktärer i flera böcker och låter dem utsättas för diverse prövningar. Jämför då med Spiderwick-böckerna där fem böcker egentligen är en. Läs enbart del 3 och du hade fått mer sammanhang av reklambladet från Lidl. Stieg Larssons två sista böcker uppvisar liknande tendenser. ”Flickan som lekte med elden” är inte på något sätt färdig efter 632 sidor. Man måste läsa ytterligare 700 sidor i en annan bok för att få reda på slutet.

Missförstå mig inte nu. Böcker kan ha ett öppet avslut. Hjälten kan få ett svärd i bröstet i den sista meningen och jag kan grubbla mig sömnlös efter upplösningen. Vet jag däremot att jag kan läsa om hur det gick i en fortsättning försvinner naturligtvis tjusningen.

I vuxen ålder är det få serier jag följer. Jag läser tidigare nämnda Elizabeth George, med något nyfunnet intresse efter Georges uppvisning i ”Innan döden kom”. Cornwell gav jag upp när hon tog livet av en karaktär. Som barn plöjde jag böckerna om systrarna Mary och Lou, Kitty, Tvillingarna i Sweet Valley, när jag var något äldre följde jag med största intresse VC Andrews pralinlitteratur. Några särskilt kvalitativa serier har jag med andra ord aldrig följt. Men det är väl också tjusningen med serier och såklart även hemligheten bakom populariteten. Med samma kulisser, samma karaktärer och nästan exakt samma story är det väldigt enkelt att producera många böcker. Det kräver minimal ansträngning av läsaren eftersom den redan har kontexten och har författaren dessutom förmågan att konstruera en giftig cliffhanger kan uppföljarna bli många.

Därmed inte sagt att alla serier är skräp. Johanna har ju till exempel skrivit om Per Anders Fogelströms stadsserie.

Men vi har vår historia, karaktärerna och jag. Vi träffas, jag blir förälskad, vi har en underbar tid tillsammans, sedan vill jag gå vidare. Jag vill inte träffas igen, jag vill inte veta vad som kunde ha hänt, när det är slut så är det slut. Det är inte de, det är jag.

När jag var elva år fick jag överta mammas flickbokssamling; flera pappkartonger fulla av Wahlströms klassiska flickböcker med röda ryggar. Kitty, Kaja, Jolly och MaryLou får ursäkta, men ingen av dem hade en chans från och med den dagen jag lärde känna Marie-Sofie Månsson, mer känd som Lotta. I Lotta fann jag, och min mamma åtskilliga decennier före mig, en bundsförvant och förebild. Medan Kitty oavsett tidsera är sval och tråkigt Syster Duktig-perfekt är Lotta befriande mänsklig. Temperamentsfull, pratig, olycksbenägen, ofta direkt pinsam – och, i alla fall i de inledande böckerna,  totalt oförmögen att leva upp till det ljuvt behärskade flickideal som pådyvlas henne. Hurra!

Merri Vik, pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren, skrev sammanlagt 47 böcker i Lottaserien under åren 1958 och 1991. Konceptet är detsamma i samtliga böcker: Lotta, Sveriges mest otursförföljda tonåring, hamnar i knipa men allt löser sig i slutändan. Ibland, som i ”Skärp dig, Lotta!” eller den mer deckarbetonade ”Fara på taket, Lotta!” får hon rentav leka hjältinna också. Upptågen varvas med skildringar av Lottas stora, högljudda familj, bästisen Giggi, lärare och klasskamrater - och så Paul, den äldre, avlägsne kusinen som i de första böckerna retar gallfeber på henne men sedan blir hennes stora, länge obesvarade kärlek.

Det är vardagsnära, humoristiskt och äppelkäckt, dock med en torrt ironisk biton som räddar böckerna från att bli för mycket. Som så ofta är fallet är de tidiga böckerna bäst – det är i 50- och 60-talsmiljöerna som Lotta och hennes vänner hör hemma. Att läsa en tidig Lottabok är att förflytta sig tillbaka till en mer oskuldsfull tid, en era av klassiska konditorier, helsvenska läskedrycker (att Merry hann sluta tillverkas långt innan jag upptäckte Lottaböckerna var en stor sorg), idylliska somrar på ”panget” och helylleintressen. En typisk lördag tillbringar tonåriga Lotta och Giggi på skogspromenad med matsäck och fotriktiga skor – gissa om det var skönt för en liten helylletjej som var hemma och läste eller umgicks med familjen medan mina jämnåriga spydde hembränt i ett dike att hitta (förvisso fiktiva) personer med ÄNNU större präktighetsstämpel! Men som sagt: det är i de tidiga böckerna som präktigheten funkar bäst. När Lotta och Giggi, nu i tjugoårsåldern, ägnar de sena åttiotalsböckerna åt att SYLTA och SAFTA (när de inte pratar heminredning och bakning) är det förtjusande arkaiska bortblåst och jag börjar muttra om förslösad kvinnokraft.

Det är också i dynamiken mellan Lotta och bästisen Giggi, snarare än i Lottas trånande efter den hopplöst träige Paul, som jag finner kärnan i Lottaserien. Tillsammans med Giggi är Lotta framåt, rolig och slagkraftig, med repliker som, om man är lite välvillig (och inte så lite anakronistisk) påminner om en folkhemssvensk lightversion av Gilmore Girls. Så här kan det låta när de är i farten:

– Himmel, klockan är halv fyra! Och jag, som lovade mamma att gå in och hämta torsken, som hon har ringt om. Vi skulle ha den till middagen.
– Du är en torsk själv, sade Giggi oberörd av mina matbekymmer, om du envist påstår, att bruna ögon är falska. Jag känner massor med brunögda människor, och de är hemskt bussiga och pålitiliga. Det andra är bara skrock och dumt prat alltsammans, och det vet du lika bra som jag. Du vill bara inte erkänna det.
(…)
– Men hej så länge i alla fall, sade Giggi. Och köp inte någon brunögd torsk, för då lurar han dig säkert. Han är säkert en förklädd abborre.

(Ur ”Skriv upp det, Lotta!”)

Här kommer vi in på en övergripande problematik när det gäller flickboksserier: så fort hjältinnan får sin drömkille blir både hon och serien trist. För visst gillade man de första Anneböckerna bättre än de senare, då hon var upptagen med att skriva brev till sin älskade Gilbert eller uppfostra barn? Lottaböckerna lider av samma syndrom. Så fort Lotta får sin Paul (och VARFÖR vill hon ha honom över huvud taget, killen får ju Daniel Westling att framstå som rena charmknutten?!) tonas hennes tokiga sidor och upptågsbenägna personlighet gradvis ner tills vi slutligen hamnar i Stepfordfrudoftande sylta- och saftaland i de avslutande böckerna. Synd på så rara ärter.

Det krävs nog ett par rejält rosaskimrande nostalgiglasögon för att kunna läsa Lottaböckerna idag, och jag är inte alls säker på hur böckerna står sig bredvid Gossip Girl, prinsessdagböckerna och de där mormonvampyrerna. Kanske är Lotta för mossig och ålderdomlig för dagens unga läsare, det skulle inte alla förvåna mig. Jag vet bara att jag – trots allt – aldrig slutat älska Lotta. Särskilt de tidiga böckerna får agera middagssällskap åt mig när jag är ensam hemma, och så fort kroppstemperaturen stiger över 37 grader tröstar jag mig med en Lottabok eller fem. Lottaböckerna är fniss, avslappning, igenkänning och nostalgitripp i bokform, och jag hoppas att mina döttrar en dag kommer att få lika mycket glädje av dem som jag haft.

Mina fem bästa Lottaböcker:

1. ”Skärp dig, Lotta!”
2. ”Det är Lotta, förstås!”
3. ”Fara på taket, Lotta!”
4. ”Skriv upp det, Lotta!”
5. ”Se dig för, Lotta!”

Matig och bra hemsida tillägnad Lottaböckerna
Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren (där jag själv är medlem)
En till Lottafrälst bokbloggare

Denise Rudberg har skrivit en serie ungdomsböcker; ”Tillsammans” och ”Tillsammans – andra boken” som handlar om tre tonåringar som bor på Djurgården i Stockholm. I maj kommer ”Tillsammans – tredje boken”. Här på bokhora är de böckerna ett litet fenomen. Recensionen av den första är nämligen ett av de inlägg som allra stadigast fortsätter få nya kommentarer. Jag skrev om den i maj 2007, och nu nästan två år senare, är vi uppe i 45 kommentarer på det inlägget. Den senaste (hittills) skrevs nu i mars. Det är ganska ovanligt! Oftast blir det många kommentarer under kort tid på ett populärt inlägg och sen försvagas intresset, men Rudbergs böcker hittar ständigt nya läsare som vill diskutera hur bra de är, eller hur snygga modellerna på omslaget är och om man kan få reda på vad de heter (och i nästa steg kontakta dem, antar jag).
Vi ställde några frågor till Denise om serien.

Hej Denise! Det är ovanligt många ungdomar som har tyckt till om ”Tillsammans”-serien hos oss.  Har du själv fått mycket respons på den? Vad säger dina läsare när de hör av sig?

Jag har fått en helt otrolig respons och en fin kontakt med läsarna. De flesta undrar hur det ska gå för karaktärerna och hoppas att det kommer fler böcker. Många berättar även att de haft liknande problem som personerna i boken och frågar om råd. Jag gör mitt bästa för att förvalta det förtroendet.

Vad tror du har gjort serien så populär?

Karaktärerna. Jag hade dem så tydligt inne i huvudet under så lång tid. Dessutom har jag inga ambitioner på att vara politisk korrekt vilket annars är så övertydligt i många ungdomsböcker. En annan starkt bidragande faktor tror jag också är att jag låter både killar och tjejer komma till tals. Det har varit väldigt viktigt för mig att ”Tillsammans”-serien ska vara könsneutral. Jag har tjatat en massa på förlaget om att ta bort rosa och små hjärtan för att placera in den i något fack. Inför slutredigering har jag också haft en kompetent lektörsgrupp i samma ålder som karaktärerna som har fått komma med åsikter. Nu inför den sista delen var de rörande eniga om att det verkligen var dags för Alexander och Theresa att gå steget längre i sin relation…vilket jag givetvis har tagit fasta på.
Jag tror också att min egen kaosartade tonårstid har hjälpt mig att ha nära till mina karaktärer. På många sätt har jag inte utvecklats nämnvärt sedan den tiden, på gott och ont.

”Tillsammans- tredje boken” som kommer nu i vår, är det en sista och avslutande eller blir det fler efter den?

Den tredje delen kommer att vara avslutande för just detta gäng. Men karaktärerna kommer att leva vidare i nästa trilogi där man kommer skymta förbi dem lite här och där.  Den nya trilogin kommer att utspela sig på gymnasiet och vara i samma stil. Men jag vill följa med mina läsare upp i åldern, det känns väldigt naturligt. Precis som i mina vuxenböcker så gillar jag att allt har ett samband och att inte behöva släppa mina karaktärer helt och hållet.

Har du tänkt fortsätta skriva för både ungdomar och vuxna?

Ja absolut. Det har blivit en självklarhet för mig eftersom jag anser att ungdomsböckerna på många sätt har utvecklat mitt övriga skrivande. Dessutom så slår jag på olika kanaler beroende på vad jag skriver vilket gör att jag känner mig stimulerad och utmanad.

Vilka bokserier tyckte du själv om som tonåring?

Jag läste allt från Erica Jong till ”Grottbjörnens folk”, Stieg Trenter, Maria Lang och Jane Austen. Jag läste om Fem-böckerna ett par gånger, men började störa mig på att det aldrig var några sexscener. Inte en endaste lilla puss. Jag läste också ”Puss!” och ”Kram!”, men hade svårt för ångesten som målades upp. Jag minns dem som rätt svarta böcker.