Skräcktemat är egentligen avslutat, men det finns ju så mycket mer bra i skräckgenren att tipsa om.

Eskapix är en tidskrift med en blanding av nyskrivna skräcknoveller, nyöversatta gamla och erotisk fantasy-konst. Bakom Eskapix står redaktören Henrik Holmström.

I det här numret har bl.a. CJ Håkansson bidragit med en ny novell: ”Skrothögens frälsare”. Liksom i hans roman ”Fjärilen från Tibet” dras vi på nytt in i en mardrömsvärld där kroppsdelar, kroppsvätskor och monstruösa varelser blandas med en superrealistisk, grå vardag. Det enda jag har att anmärka på är att jag gärna hade sett texten något hårdare redigerad.

Camilla Jönsson Johanssons ”Svart katt” ger mig mersmak och Conan barbarens skapare Robert E. Howards novell ”Häxornas by” från 1931 är också mycket trevlig läsning. Totalt sett är detta en tidskrift helt i min smak och jag ser redan fram mot nästa nummer.

Eskapix finns bland annat att köpa på SF-bokhandeln, Café Edenborg och SubDVD eller här.

Jag har sedan barnsben fascinerats av spök- och skräckhistorier. Särskilt i novellformat. Två av böckerna återkommer jag ofta till: ”Roald Dahls svarta bok” och Charles Keepings ”Klassiska spökhistorier”. Historierna i dem är fortfarande lika skrämmande nu som då. Jag är inte lika förtjust i tegelstensskräck så därför föll jag aldrig riktigt för Stephen King, även fast ”Jurtjyrkogården” är den bok som antagligen har skrämt mig allra mest. (Till saken hör att jag är uppväxt på en bondgård och nere i skogen har vi en egen liten djurkyrkogård där gårdens alla husdjur begravs… ) Nyare skräck som jag uppskattat är ”Låt den rätte komma in av” av John Ajvide Lindqvist, ”Skördedrottningen” av Andreas Marklund och ”Fjärilen från Tibet” av CJ Håkansson.

Så vad skräms Bokhoras (tävlingssugna) läsare egentligen av? Inte bara ren skräck visar det sig utan även BOATS-böcker (based on a true story) såsom ”Pojken som kallades Det” av Dave Pelzer och ”Gömda” av Liza Marklund. Men allra mest skrämmande är ändå Stephen King: ”Det”, ”Varsel”, ”Geralds lek”, ”Christine” och ”Lisey’s Story”. John Ajvide Lindqvists böcker skrämmer också många, men även barnböcker som ”Coraline” av Neil Gaiman och ”Monstret” av Åke Holmberg eller klassiker som ”Dracula”.

Oj så många det var som ville vinna Skördedrottningen! Jättekul. Här kommer de 10 vinnarna som både lyckats med att maila en fullständig postadress samt berättat vilken bok som skrämt dem mest.

Grattis till:

Maud Öquist, Öjebyn
Anna Nylén, Gävle
Linda Källquist, Lund
Liselotte Hasselskog, Alingsås
Marika Bratt, Göteborg
Annica Olddman, Skellefteå
Liselotte Melander, Lund
Vivi-Ann Johansson, Arvidsjaur
Jenny Kurki, Enskede
Clarita Mäntyniemi, Västerås

Skördedrottningen kommer snart på posten till er.

Och återigen ett stort tack till Järnringen som sponsrat denna tävling.

Nejmen har ni sett? Otäcka ”Coraline” av Neil Gaimans kastas efter oss på Adlibris jubileumsrea (29 kronor!). Dale Cooper säger att man ska ge sig en present varje dag. Det här är dagens present till mig. Happy halloween, Johanna!

Bild: The Paranormal World

Här skriver jag kärleksfullt om ”Coraline”.

Jag har precis skaffat kontor i Gamla stan och det bådar inte gott för min ekonomi. Alldeles för nära till en av mina absoluta favoritboklådor: Science Fiction bokhandeln.

När jag var där senast köpte jag H.P Lovecrafts ”The Call of Cthulhu & Other Weird Stories” (som det kommer ett inlägg om imorgon) och passade även på att fråga expediten Camilla om vilka skräckböcker hon hade att rekommendera. Hennes (långa) lista kommer här.

H.P Lovecraft - ”Call of Cthulhu”
Bentley Little - ”The Return”
Laurell K. Hamilton - ”Anita Blake: Vampire Hunter”-serien
Charlain Harris - ”Sookie Stackhouse”-serien
Carrie Vaughn - ”Kitty”-serien
Kim Harris - ”Rachel Morgan”-serien
Elizabeth Kostova - ”Historian”
Clive Barker - ”The Hellbound Heart”
Douglas Preston & Lincoln Child - ”Still Life with Crows”
Anne Rice - ”The Vampire Chronicles”-serien
Theodore Roszak – ”Flicker”
Koji Suzuki – ”Spiral”
Richard Laymon – ”Richard Laymon Collection 1-18″

Det fanns en period då jag och pojkvännen såg varenda skräckfilm som släpptes på dvd (för sällan gick de ju upp på svenska biografer). Vi såg japanska barn kravla ner för trappor, monster som letade kvinnor som kunde föra deras muterade gener vidare, leder som vreds i onaturliga vinklar, portföljnissar som badade i slaktavfall. Vi blev luttrade. Konstigt nog har jag inte läst lika många skräckisar. Kanske har jag haft svårt att hitta några riktiga favoriter? Kanske är jag mindre tolerant när det kommer till böcker (de flesta skräckfilmer jag har sett skulle jag inte beskriva som ”kvalitetsfilmer”)? Kanske har jag inte tillräckligt skruvad fantasi för att föreställa mig allt det där otäcka som författare undlåter att skriva (receptet för en spännande bok, enligt Mats Wänblad och Lena Ollmark)?

Hursomhelst: för en sisådär femton år sedan läste jag Dean R Koontz. Allt, allt, allt han gav ut och jisses! Han var otäck! Av någon anledning har jag fått för mig att Koontz är King light, en sämre kopia (mycket sämre (?), enligt Johanna Ö), men så här i efterhand, kan jag nog tycka att Koontz bär på egen hand. Många böcker är skitläskiga, även om man kan likna dem vid sega saltlakritsfiskar: en är god, men man tröttnar efter bara ett par stycken. Min otäckaste Koontz-bok är ”Väktare”, som jag aldrig vågade läsa ut och aldrig har läst om. Laboratorieodlade monster är, näst efter miniatyrmänniskor, bland det otäckaste jag kan föreställa mig att råka på. Miniatyrmänniskor förekommer i ”Spökskeppet Vallona” – världens otäckaste barnbok!

Nyckelord i inlägget: otäckast. Det finns ingen känsla som går upp mot otäcka böcker i en varm fåtölj under mörka åskkvällar. Synd bara att det åskar så sällan i november!

Kanske lite skräckpoesi i Allahelgonatider? På Hedengrens bokhandel hittade jag ett litet skräckisbord häromdagen. Förutom de förväntade Ajvide Lindkvistarna (DE är läskiga huhu) låg där också en rar liten poesibok, Poems Bewitched and Haunted.

From Homer to Horace, Pope to Poe, Randall Jarrell to James Merrill, Poems Bewitched and Haunted draws on three thousand years of poetic forays into the supernatural.

Blev sugen såklart.

Helena Dahlgren (tidigare Kilander), The Girl Least Likely To, är en sann skräckfantast.

Varför läser du skräck?

Av samma anledning som jag åker berg-och-dalbana eller ser på skräckfilm. Att bli skrämd är härligt så länge man har fiktionernas trygga filter emellan. Så här års kan jag inte komma på något mer ljuvligt än att sjunka ner i en lagom nedsutten läsfåtölj med en riktigt bra skräckberättelse och försvinna in i en annan, mer nyckfull och skrämmande värld medan höstvinden viner utanför. På baksidan till Penguin Popular Classics’ utgåva av M.R. James’ underbara spökhistorier står det att ‘the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably’. Precis så är det: en riktigt bra skräckhistoria ska få blodet att isas, men på ett vällustigt, nästintill mysigt sätt. Oavsett hur rädd jag kan bli av att läsa en riktigt gruvlig skräckroman är det alltid en trygg, njutbar form av rädsla. Jag inbillar mig att jag genom att själv aktivt söka upp det läskiga har kontroll över mina reaktioner inför det skräckartade. Om vi ska anlägga ett mer djuplodande psykologiskt perspektiv på det hela tror jag även att min konsumtion av skräck, oavsett om det gäller en Stephen King-roman eller en skräckfilm, är ett sätt att hantera den yttersta skräcken: döden. Mina älskade vampyrer, vålnader, myrlingar och barnätande clowner blir alltså ett slags momento mori, en påminnelse om min egen dödlighet.

På vilket sätt introducerades du till skräckgenren?

På samma sätt som många andra skräckaficionados, misstänker jag: genom Stephen King. Jag tror att jag var åtta eller nio år gammal när jag upptäckte Cujo i min farbrors bokhylla på landet. Inledningskapitlet, med den lille pojken som tror att det finns ett monster i garderoben, är fortfarande bland det otäckaste jag har läst i skräckväg. Det dröjde flera år innan jag återupptog kontakten med Stephen King, så jag måste ha blivit smått traumatiserad. Sommarlovet mellan sexan och sjuan köpte jag upp mig på ett tiotal Stephen King-böcker och läste, läste, läste nätterna igenom. Varenda gång jag tänker på hur min läslust väcktes på allvar tänker jag på de där ljusa sommarlovsnätterna då jag upptäckte skräckgenren på allvar. Genom Stephen Kings briljanta faktabok om skräckgeren, Danse Macabre, upptäckte jag massor av nya favoriter inom genren, bland andra H.P. Lovecraft, Peter Straub och Shirley Jackson, och sedan har det bara fortsatt.

Vilka är dina favoritskräckböcker?

Don’t get me started, höll jag på att säga. Med tanke på att mitt skräckbibliotek upptar åtskilliga hyllmetrar är det nästintill omöjligt att begränsa sig till ett par böcker. Det får bli en topp 10 i High Fidelity-anda, i ingen särskild inbördes ordning.

1. It av Stephen King. En mästerlig uppvisning i skräckens sanna natur och hur våra personliga rädslor resonerar med våra sanna jag. Dessutom en oerhört gripande coming-of-age-historia om ett gäng utstötta barn.
2. Allt av H.P. Lovecraft, särskilt Cthulhu-myten. Novellerna ‘The Dunwich Horror’ och ‘The Call of Cthulhu’ är två nyckelberättelser som ingen sann skräckfantast borde ha olästa.
3. Something Wicked This Way Comes av Ray Bradbury. En atmosfärisk och oupphörligt fängslande kort roman – eller långnovell, om man så vill – om ett cirkussällskap som kommer till en liten amerikansk småstad i slutet av oktober.
4. Ghost Story av Peter Straub. Jag vet att jag sade att jag inbillar mig att jag har kontroll över hur jag reagerar på skräcklitteratur. Well, Peter Straubs berättelse om hemskheter i en amerikansk småstad och hur de påverkar en grupp äldre män motbevisade den lilla teorin. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som när jag läste den här boken. Jag vaknade mitt i natten och gallskrek, helt övertygad om att Straubs fruktansvärda shape-shifters befann sig i sovrummet. Det här är inte något för lättskrämda.
5. Ghost Stories av M.R. James. Det här är gammaldags, mysrysiga spökhistorier i sann anglosaxisk anda. M.R. James verkade i början av 1900-talet, och hans berättelser är ett måste för alla fans av old-schoolskräck. Tänk lantliga, övergivna kyrkogårdar, dragiga herresäten och hotfullt tomma korridorer i universitet. Mmm, loves it! (För att citera Nicole Richie.)
6. The House Next Door av Anne Rivers Siddons. En sorgligt förbisedd liten pärla som jag har Stephen King att tacka för. Anne Rivers Siddons skriver i vanliga fall litterära underhållningsromaner för 40-plussare, så kallad klimakterielitt. I The House Next Door, som kom ut redan i slutet av 70-talet och nyligen gjordes till TV-film med Lara Flynn Boyle i huvudrollen, tar hon det klassiska ‘haunted house’-greppet och sätter in det i ett nytt perspektiv. Här är det nämligen ett nybyggt, arkitektritat hus i idyllisk sydstatsmiljö som står för ondskan.
7. The Turn of the Screw av Henry James. Ett lysande exempel på att även erkänt ‘fina’ författare varit verksamma inom skräckgenren. Den här täta, sällsamma spökhistorien formligen dryper av atmosfär och är allmänt ansedd som en av de bästa spökhistorier som någonsin skrivits.
8. Dracula av Bram Stoker. Den bästa vampyrromanen som skrivits. Punkt.
9. Stephenie Meyers böcker om Bella och Edward: Twilight, New Moon och Eclipse. Hennes böcker marknadsförs som ungdomsböcker men borde tilltala alla vampyrälskare. Varning: vansinnigt beroendeframkallande!
10. Haunted: Tales of the Grotesque av Joyce Carol Oates. Oates rör sig ofta i mörka vatten och flirtar hejvilt med skräckgenren, men det är sällan hon skriver uttalade skräckberättelser. Här har hon helt klart klivit över till den mörka sidan. De här berättelserna kryper in under din hud innan du hinner märka det. Suggestivt och mäktigt.

Om du bara skulle rekommendera en endaste av dina favoriter till våra läsare, vilken skulle det vara?

Hej, mission impossible. Det är så klart helt omöjligt att begränsa sig till en enda, men om vi snackar ‘kniv mot strupen’-måstebegränsasig, då får det nog bli It av Stephen King. 1140 sidor har aldrig avverkats så fort. Det är outhärdligt läskigt men samtidigt rörande och mänskligt, och jag gillar särskilt hur monstret tar sig olika skepnader och anpassar sig efter de olika romankaraktärernas djupaste personliga rädslor.

Visserligen behöver man oftast ha lampan tänd för att öht kunna läsa, helst nu i vintertider, så just den uppmaningen på baksidan till ”Väktarens lärling” är väl kanske onödig men om Tidens förlag menar att man måste sova med lampan tänd efteråt så är det alldeles korrekt. Läskigt läskigt! Om spöken och häxor och hålor under jorden. En riktig skräckis för barn i slukaråldern.

”Väktarens lärling” handlar om Tom Ward, sjunde son till en sjunde son (älskar sådana MYSTISKA saker) som får anställning hos Väktaren i trakten. Väktaren är den man kallar på om man har problem med häxor, trollkarlar och de mystiska boggartana. Just den här Väktaren är dessutom lite blödig så därför har han fjättrat den hemska häxan Mor Malkin i en håla i marken i sin trädgård istället för att ta livet av henne som man vanligtvis måste göra med häxor. Och Tom är precis lika blödig som sin läromästare, vilket gör att han faller för den lustiga lilla flickan Alices bön om att få ge kakor till Mor Malkin…

Sedan bryter skräcken och helvetet löst. Den ena läskiga händelsen efter den andra framkallar isande kårar i ryggraden på läsaren. Det är riktigt rysligt. Nu är det ju så att den här boken riktar sig till barn mellan 10-12 år och de har oftast lite mer is i magen än vi vuxna, men frågan är om inte också de blir riktigt skraja av att läsa om Tom och Väktarens äventyr? Jag blev i alla fall rädd. Boken ger en spöklik och ödslig känsla – landskapet är sådär grått och engelskt, väktaryrket är ensamt och utsatt och Mor Malkin och hennes barnbarn Beniga Lizzie är riktigt utstuderat elaka.

”Väktarens lärling” är den första boken i en planerad kvartett om Tom och nästa del ”Väktarens förbannelse” har precis släppts. Den verkar om möjligt ännu mer spännande och otäck. Då ska Tom och Väktaren försöka snärja en varelse ”så djävulsk att hela trakten är i fara”. Huvva.

Skådespelaren Jakob Eklund har läst in”Väktarens lärling” som ljudbok, det tror jag kan vara en rolig julklapp för många barn.