
Helena Dahlgren (tidigare Kilander), The Girl Least Likely To, är en sann skräckfantast.
Varför läser du skräck?
Av samma anledning som jag åker berg-och-dalbana eller ser på skräckfilm. Att bli skrämd är härligt så länge man har fiktionernas trygga filter emellan. Så här års kan jag inte komma på något mer ljuvligt än att sjunka ner i en lagom nedsutten läsfåtölj med en riktigt bra skräckberättelse och försvinna in i en annan, mer nyckfull och skrämmande värld medan höstvinden viner utanför. På baksidan till Penguin Popular Classics’ utgåva av M.R. James’ underbara spökhistorier står det att ‘the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably’. Precis så är det: en riktigt bra skräckhistoria ska få blodet att isas, men på ett vällustigt, nästintill mysigt sätt. Oavsett hur rädd jag kan bli av att läsa en riktigt gruvlig skräckroman är det alltid en trygg, njutbar form av rädsla. Jag inbillar mig att jag genom att själv aktivt söka upp det läskiga har kontroll över mina reaktioner inför det skräckartade. Om vi ska anlägga ett mer djuplodande psykologiskt perspektiv på det hela tror jag även att min konsumtion av skräck, oavsett om det gäller en Stephen King-roman eller en skräckfilm, är ett sätt att hantera den yttersta skräcken: döden. Mina älskade vampyrer, vålnader, myrlingar och barnätande clowner blir alltså ett slags momento mori, en påminnelse om min egen dödlighet.
På vilket sätt introducerades du till skräckgenren?
På samma sätt som många andra skräckaficionados, misstänker jag: genom Stephen King. Jag tror att jag var åtta eller nio år gammal när jag upptäckte Cujo i min farbrors bokhylla på landet. Inledningskapitlet, med den lille pojken som tror att det finns ett monster i garderoben, är fortfarande bland det otäckaste jag har läst i skräckväg. Det dröjde flera år innan jag återupptog kontakten med Stephen King, så jag måste ha blivit smått traumatiserad. Sommarlovet mellan sexan och sjuan köpte jag upp mig på ett tiotal Stephen King-böcker och läste, läste, läste nätterna igenom. Varenda gång jag tänker på hur min läslust väcktes på allvar tänker jag på de där ljusa sommarlovsnätterna då jag upptäckte skräckgenren på allvar. Genom Stephen Kings briljanta faktabok om skräckgeren, Danse Macabre, upptäckte jag massor av nya favoriter inom genren, bland andra H.P. Lovecraft, Peter Straub och Shirley Jackson, och sedan har det bara fortsatt.
Vilka är dina favoritskräckböcker?
Don’t get me started, höll jag på att säga. Med tanke på att mitt skräckbibliotek upptar åtskilliga hyllmetrar är det nästintill omöjligt att begränsa sig till ett par böcker. Det får bli en topp 10 i High Fidelity-anda, i ingen särskild inbördes ordning.
1. It av Stephen King. En mästerlig uppvisning i skräckens sanna natur och hur våra personliga rädslor resonerar med våra sanna jag. Dessutom en oerhört gripande coming-of-age-historia om ett gäng utstötta barn.
2. Allt av H.P. Lovecraft, särskilt Cthulhu-myten. Novellerna ‘The Dunwich Horror’ och ‘The Call of Cthulhu’ är två nyckelberättelser som ingen sann skräckfantast borde ha olästa.
3. Something Wicked This Way Comes av Ray Bradbury. En atmosfärisk och oupphörligt fängslande kort roman – eller långnovell, om man så vill – om ett cirkussällskap som kommer till en liten amerikansk småstad i slutet av oktober.
4. Ghost Story av Peter Straub. Jag vet att jag sade att jag inbillar mig att jag har kontroll över hur jag reagerar på skräcklitteratur. Well, Peter Straubs berättelse om hemskheter i en amerikansk småstad och hur de påverkar en grupp äldre män motbevisade den lilla teorin. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som när jag läste den här boken. Jag vaknade mitt i natten och gallskrek, helt övertygad om att Straubs fruktansvärda shape-shifters befann sig i sovrummet. Det här är inte något för lättskrämda.
5. Ghost Stories av M.R. James. Det här är gammaldags, mysrysiga spökhistorier i sann anglosaxisk anda. M.R. James verkade i början av 1900-talet, och hans berättelser är ett måste för alla fans av old-schoolskräck. Tänk lantliga, övergivna kyrkogårdar, dragiga herresäten och hotfullt tomma korridorer i universitet. Mmm, loves it! (För att citera Nicole Richie.)
6. The House Next Door av Anne Rivers Siddons. En sorgligt förbisedd liten pärla som jag har Stephen King att tacka för. Anne Rivers Siddons skriver i vanliga fall litterära underhållningsromaner för 40-plussare, så kallad klimakterielitt. I The House Next Door, som kom ut redan i slutet av 70-talet och nyligen gjordes till TV-film med Lara Flynn Boyle i huvudrollen, tar hon det klassiska ‘haunted house’-greppet och sätter in det i ett nytt perspektiv. Här är det nämligen ett nybyggt, arkitektritat hus i idyllisk sydstatsmiljö som står för ondskan.
7. The Turn of the Screw av Henry James. Ett lysande exempel på att även erkänt ‘fina’ författare varit verksamma inom skräckgenren. Den här täta, sällsamma spökhistorien formligen dryper av atmosfär och är allmänt ansedd som en av de bästa spökhistorier som någonsin skrivits.
8. Dracula av Bram Stoker. Den bästa vampyrromanen som skrivits. Punkt.
9. Stephenie Meyers böcker om Bella och Edward: Twilight, New Moon och Eclipse. Hennes böcker marknadsförs som ungdomsböcker men borde tilltala alla vampyrälskare. Varning: vansinnigt beroendeframkallande!
10. Haunted: Tales of the Grotesque av Joyce Carol Oates. Oates rör sig ofta i mörka vatten och flirtar hejvilt med skräckgenren, men det är sällan hon skriver uttalade skräckberättelser. Här har hon helt klart klivit över till den mörka sidan. De här berättelserna kryper in under din hud innan du hinner märka det. Suggestivt och mäktigt.
Om du bara skulle rekommendera en endaste av dina favoriter till våra läsare, vilken skulle det vara?
Hej, mission impossible. Det är så klart helt omöjligt att begränsa sig till en enda, men om vi snackar ‘kniv mot strupen’-måstebegränsasig, då får det nog bli It av Stephen King. 1140 sidor har aldrig avverkats så fort. Det är outhärdligt läskigt men samtidigt rörande och mänskligt, och jag gillar särskilt hur monstret tar sig olika skepnader och anpassar sig efter de olika romankaraktärernas djupaste personliga rädslor.