Vi har ju ägnat hela veckan till att lista 00-talet och därför tänkte jag väl att det dessutom var på sin plats att lista 00-talets bästa serier. Det här är förstås en ytterst, ytterst subjektiv lista. Well, vilken topplista är inte subjektiv, men även fast jag läser förhållandevis mycket serier så är jag väldigt medveten om att jag nog missat det mesta. Så det blir ingen 10-i-topp utan jag nöjer mig med en 4-i-topp-lista.

1.”Husfrid” – Alison Bechdel (Fun Home)



2.”Black Hole” – Charles Burns



3.”Tidigt på morgonen” – Henrik Bromander



4.”Y-the last man” -Brian Vaughan

Vilka serier utgivna på 00-talet räknar ni till de bästa?

Nu tar jag ett litet jullov med Seriesöndag och återkommer  i slutet av januari med förhoppningsvis nya krafter.

I december 1981 tiggde jag, fyra år gammal, till mig mitt första nummer Bamse på Konsum i Charlottenberg. Det är 28 år sedan och jag minns det som igår.  Lyckades dessutom övertyga mamma om att få en prenumeration på den i julklapp och fortsatte sedan prenumerera så länge på den att jag hade börjat skämmas men kunde ändå inte ge mig (gick nog i 6:an eller 7:an när jag slutade om det inte var ännu längre).

Nr 8 1981 var ett perfekt nummer att börja med eftersom det var numret där Bamse och Brummelisa gifter sig med varandra och där de tillkännager att de ska få ungar.

Jag älskade verkligen Bamse och var väldigt försiktig med mina tidningar vilket gör att jag fortfarande har kvar varenda ett i riktigt bra skick.

Är i Arvika över helgen och hemma hos mina vänner M & Z fanns det fortfarande en bunt med Larsontidningar. Det var alltid lika roligt att gå på toaletten hemma hos dem förr i världen eftersom det oftast fanns för mig olästa Larson-nummer i mängder där. Tror att jag prenumererade själv ett tag också efter att jag flyttat från Arvika, men nu var det extremt länge sedan jag köpte den senast. Kanske ska ta och köpa mig ett nummer att läsa på tåget hem. Läser ni Larson?

En av de serier som jag faktiskt då och då till och med köper lösnummer av är ”Buffy”. Men tur nog så kommer albumen ut rätt snabbt så jag försöker verkligen låta bli.

”Buffy” är alltså fortsättningen på tv-serien med samma namn och den tar vid där tv-serien slutade. Det har hittills kommit ut fem album och den är fortfarande i produktion med ett nummer i måndaden. Som stort Buffy-fan kan jag inte annat än att älska den, men har man inte sett tv-serien är den nog helt meningslös. Den är väldigt snyggt tecknad och karaktärerna är väldigt lika de skådespelare som spelade dem i tv-serien och det märks verkligen att Joss Whedon fortfarande har ett finger med i spelet.

Den här måndagen blev Måndagsmötet en lite mer vanlig intervju eftersom jag fick chansen att intervjua Joakim Pirinen live, så det blev lite längre än vanligt, men det är inte varje dag som man får chansen att intervjua en av Sveriges absolut största serietecknare genom tiderna.

Han gav ut sitt första album redan 1983 och är mannen bakom Socker-Conny som gett oss det odödliga citatet:

”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!”

Just nu är Pirinen aktuell med att hans samlade serier har kommit ut i en fantastisk fin utgåva: ”Kvarteret Kolossen”.

Foto: Jessica Björkäng

Nu har ju din karriär som serietecknare pågått i över 25 år, trodde du att du skulle fortsätta med det här yrket så länge?

Ja, det trodde jag nog fram tills 1989, då började jag tycka att det var för jobbigt så då ville jag bli författare istället, men det blev inte så. Fast jag trodde nog att jag skulle hålla på med någonting konstnärligt, antingen konstnär eller skribent eller nått. Det var det enda jag någonsin tänkt kunna  syssla seriöst med. Jag har läst filosofi på universitetet, men det var ju bara för att gå till botten med vissa frågor, få med det i allmänbildningen för att kunna tillämpa det sedan konstnärligt.

Har du någon konstnärlig utbildning?

Nej, tyvärr i och för sig. Då hade man kunnat lära sig en massa olika tekniker, det saknar jag. Jag sökte till Mejan och kom inte in. Sen sökte jag aldrig till Konstfack. Då fanns det ju inga utbildningar för serietecknare.

Tror du att man kan utbilda sig till serietecknare?

Nej, jag vet inte, det är som skrivarskolor ungefär. De skäller på skrivarskolorna ju. Vad tycker du, är dom bra?

Tja, det blir väl rätt lätt ganska så likriktat och det kanske utbildas för många…

Ja, det är ju fruktansvärt grymt på så vis.

Vilka tycker du är de mest intressanta serietecknarna?

Då blir dom arga, ifall jag glömmer nån. Men något som jag verkligen vill framhäva är ett album som heter ”Husfrid” av Alison Betchdel, har du sett det?

O, ja.

Och så tycker jag att Kollbeinn Karlssons album Trollkungen är riktigt häftigt också. Och Simon Gärdenfors ”Nybuskis”.

Vad tycker du om de självbiografiska serierna?

Några har gjort det bra: Mats Jonsson och Åsa Grennvall. Fast har lite svårt för hennes teckningar, men historierna är väldigt bra. Jag tycker det har divergerat iväg från det som jag var ute efter sådär, det är för lite självironi. Om de kunde ta och driva med sig själva istället. Det är så lite självironi i samhället överhuvudtaget. Jag är lite skeptisk till många, både svenska och utländska serier, de är så allvarliga. Min första influens var MAD, den var ju rolig på något sätt. Och sådana där underground serier, de hade ju också någon sorts humor i sig. Men nu, ibland när det är lite valhänt tecknat då skär det sig för mig: jag tycker inte synd om dom tillräckligt. Kanske lite elakt men jag har lite svårt för många serier.

Gillar du superhjälteserier då?

Nää, jag har aldrig förstått dem. När jag var liten läste och förstod ingenting. Silversurfaren åkte omkring i rymden och mådde dåligt. Jag förstod inte: vad är det med honom? Jag mår också dåligt men inte på samma sätt. Läderlappen tyckte jag var otäck. Men Stålmannen tyckte jag om när jag var lite yngre och Fantomen. Fantomenklubben är det enda sällskap jag varit med i förutom Erik Beckman-sällskapet.

När man läser dina serier så märker man verkligen hur mycket jobb du lägger ner på teckningarna. Hur lång tid tar det att göra en sida?

Man kan skissa en sida ungefär en dag och då blir man ganska trött. Jag måste få till första rutan, första figuren i första rutan, vad han gör. Det måste bara hända, att få till det, då brukar det sen bara rinna på. Men sen tar det ju minst en dag att tuscha en sida också. Det tar jättelång tid. Man kan ju tänka, en serie på sex sidor är ju lika mycket bilder som en barnbok. Ibland är det skönt också, meditativt, när man väl kommit igång är det jättehärligt. Men när det nästan är klart är det ett helvete, då är det inte kul. Sista procenten tar säkert 30 procent av tiden.

Samlingsalbumet som du nu kommit med, det är ju så imponerande stort. Hur känns det att ha så många års jobb samlat?

Det är skönt att gå och bära omkring på den. Det väger 1,3 kg. Och så blev det så bra, han som scannade in allt, han gjorde inget fel. Så underbart bra gjort. Den har faktiskt kommit ut en gång tidigare, då var den 250 sidor och hette ”Kvarteret kniven” och då var den inget bra gjord. Den var som ett sår i mig, det som var mina samlade verk då var fel. Det är som någonting som har läkt nu och det är jävligt skönt. Men samtidigt är det tråkigt att det bara är gamla grejer, jag hade gärna kommit ut med något nytt. Vore lättare att gå omkring med 400 sidor nytt.

Men 400 sidor nytt, om det tar dig två dagar per sida så är det 800 dagars jobb… det låter väldigt jobbigt.

Ja, jag skulle bli alldeles liten och förtorkad.

Håller du på med något nytt album nu?

Nä, tyvärr inte just nu. Jag håller på och skriver korta texter, har massa med sådana, och har gett mig fan på att  få ihop det till ett bokmanus. Det kommer en text om dan, bra dagar kommer det två, men alla är olika så det är liksom ett kaos.

Inga teckningar?

Jo det kanske blir det. Det är den typen av bok där man kan ha med teckningar. Annars tycker inte jag så mycket om illustrerad skönlitteratur. Det irriterar mig. Jag sprang runt länge och letade efter ”Sju bröder” av Alexis Kivi utan teckningar och till slut hittade jag en gammal, gammal utgåva bara för att slippa och få skapa bilderna själv. Men i den här boken, där kan man lägga in bilder emellan. Men jag tecknar enstaka serier, det gör jag hela tiden också.

Vad läser du för skönlitteratur?

Jag läser ganska mycket, men i somras kunde jag inte läsa någon skönlitteratur alls så jag köpte en massa fackböcker, men nu har jag kommit igång lite grann. Jag läste ut Lars Noréns dagböcker och tyckte det var fint. Sen tyckte jag att allt jag tog i bara var förljuget. Nu läser jag ”Hyresgästen” av Roland Topor, en spännande bok.

Vad har du för relation till böcker? Gillar du själva objektet bok?

Jaa, hemskt mycket. Proppar igen hela lägenheten med böcker.

Har du något system?

Nä, inte lägre. Jag drömmer om att en dag ska jag få bo större och då ska jag ha ett bibliotek och äntligen ställa alla i ordning, det är vad jag lever för nästan. Då ska jag samla alla Ryszard Kapuścińskis böcker, alla Paul Auster, alla Coetzee.

Var handlar du böcker? Försöker du stödja fysiska boklådor?

Ja det gör jag, ibland får man använda Bokus, men jag försöker verkligen att stödja dem. Den där bokhandeln på Götgatan (Söderbokhandeln), är ju så jävla fin. Där brukar jag köpa böcker. Och Rönnells förstås, där ska jag ha mitt releaseparty, så där brukar jag hänga. Antikvariat överhuvudtaget.

Vilka seriebutiker då bör man inte missa?

Jag tycker nog man kan stödja alla. Alvglans, Staffars Serier, Seriegrossisten, Comic Heaven. Och SF-bokhandeln, den måste man verkligen stödja, det är ju en fantastisk bokhandel.

Finns det någonting du inte läser?

Det finns många romaner som jag är skeptisk till. Många svenska: -gå hem och skriv om. För det gäller en sådan där grej, som jag gått och tänkt på: en roman kollapsar på sidan 123 och det krävs rätt mycket för att den ska börja leva igen. Det stämmer rätt så ofta tycker jag. En 120-150 sidor lång, svart, tunn, ondsint och desillusionerad bok det tycker jag är bra.

Sedan barnsben har Tintin varit mig en trogen följeslagare. Jag köpte en del av albumen och lånade övriga ivrigt på biblioteket även fast bibliotekarierna ibland rynkade på näsan. Största favoriterna var nog albumen ”Tintin i Tibet” och ”Blå Lotus”. När jag inte läste albumen så lyssnade jag på dem på kassett, som för mig gjorde att Tomas Bolme för evigt kommer vara förknippad med Tintin. Kassetterna har jag kvar hemma i mitt barndomshem, kanske hämtar jag dem till jul, blev faktiskt lite lyssningssugen…



När min sambo var sjuk för ett tag sedan så började han läsa om de album jag hade i bokhyllan och frågade efter några av de jag inte har. Så nu har jag precis tagit och införskaffat ”Månen tur och retur”, del 1 & 2, och imorse  läste jag ut dem. Konstigt nog var det för första gången, de flesta andra av Tintin-albumen har jag nog läst ett 20-tal gånger styck. Tidigare var dock albumen publicerade/numrerade i helt knasig ordning och den nya svenska utgåvan har därför omnumrerat albumen så att man kan följa äventyren i den tänkta ordningen. Minns att man ibland blev förvirrad när det refererades till vissa karaktärer som först dök upp långt senare.

Den här veckan blir det snack om Tove Jansson i Seriesöndag. Jag råkar komma bort lite från ämnet och passar även på att tipsa om en av Tove Janssons romaner: ”Den ärliga bedragaren”.

Hur ser ditt förhållande ut till Tove Jansson? Är det barnböckerna, Muminserierna eller hennes romaner som står dig närmast?

När jag besöker en vanlig boklåda så är det kanske maximalt 10% av böckerna som jag verkligen vill ta med mig hem. Men när det gäller seriebutiker så vill jag äga nästan varenda album och tidning. Därför så går jag omvägar förbi dem, eftersom varje besök nästan innebär minst ett inköp. Men just nu jobbar jag med en kund i Gamla Stan så jag har senaste tiden handlat rätt många album. Oftast handlar jag på Comics Heaven som har ett riktigt bra utbud eller SF-bokhandeln, som visserligen inte är en renodlad seriebutik men som ändå har de flesta av de serier jag intresserar mig för.

Var handlar ni era serier?

När det kommer till serier så är alla delarna ytterst viktiga för läsupplevelsen: orden, bilderna och även bokstävernas utformning. Till stor del sköts textningen med datorer men vissa serier handtextas fortfarande och en av de största textarna i mitt tycke är Todd Klein, som bl.a. har textat Sandman. Hans vackra textande får även pryda mina väggar här hemma. Han har nämligen gjort en serie tryck tillsammans med Alan Moore, Neil Gaiman och Alex Ross. Ett fjärde finns med J H Williams III, men nu får jag inte riktigt plats med fler.

Den här söndagen tänkte jag passa på att tipsa om det här klippet från den seriekväll Bokhora höll på Kulturhuset förra hösten med Sara Granér och Mats Jonsson. Spola fram ungefär 5 min så slipper du se oss krångla med tekniken…