Angående några av kommentarerna:
Alltså, föräldraförsäkringen är en del i ett ständigt föränderligt socialförsäkringssystem, inte en medborgerlig rättighet som någon plötsligt hotar att allvarligt försämra. Dessutom är det ett av de mest generösa systemen för föräldraledighet i världen.

Många anser att de inte klarar sig heller med nuvarande föräldraförsäkringssystem (inte minst många egna företagare). Argument av typen ”Nej! Vi skulle ju aldrig klara oss!” kommer antagligen att höras hur försäkringen än utformas.

Jag tycker inte att man ska använda begreppet kvotering. Det får det att framstå som att diskussionen handlar om att en tidigare frihet ska inskränkas. Begreppet indvidualisering är mer rättvisande.

Sverige är en liberal demokrati där lagstiftningen utgår ifrån individer. Jag kan inte se att det är värdigt ett sådant samhälle att ha en lagstiftning (kring föräldraledighet och föräldrapenning) som utgår från en så luddig kategori som familj. En individualisering är viktig både principiellt och för att nå en praktisk förändring snabbt (motsvarande skedde med sambeskattningen redan 1972).

Jag och min sambo är nu med barn nr 2 hemma samtidigt en längre period och lever på en föräldrapenning och besparingar (rätt bra tips för blivande föräldrar – på 9 månader hinner man med normala inkomster, eller som i vårt fall rentav låga, spara en hel del om man hoppar över lite av den mest onödiga konsumtionen). Vi skulle säkert också förlora pengar på en individualisering av föräldraförsäkringen, MEN – jag kan inte se hur det har med sakfrågan att göra.

Sen är det såklart tråkigt om en familj inte kan klara sig ekonomiskt om pappan är föräldraledig, men det är ju inte ett argument att inte dela föräldrapenningen på hälften. Det är ju ett argument för att höja kvinnornas löner.