Men sedan känns det som om det är taskigt också, och egentligen handlar det väl inte om huruvida tiden har sprungit ifrån henne som författare eller ej, fortsätter jag och lägger boken i den hög med böcker som ska föras tillbaka till vårt bokhorekontor. Men jag tänker ändå… Hennes överklasskildringar är liksom inte så… trovärdiga längre.

Jag har alltid varit synnerligen förtjust i Louise Boije af Gennäs författarskap. Alla hennes romaner återfinns i kategorin ”Vällästa” i min bokhylla, om jag nu skulle kategorisera dem efter något annat än färg.

Men den här comebackromanen är… Inte vad jag skulle kalla bra. Jag tycker den är lite löjlig och högtravande på sina ställen och jag skulle skämmas, rörde jag mig bland folk som för dialog på det vis som kompisgänget gör i boken. Jag tänker JA, jag har fattat, hon skriver om dåtiden, Louise behöver inte referera till Trackslistan anno 2001 på varje sida för att vi ska greppa att vi gått bakåt i tiden.

Att det sen alltid är skämmigt med människor som går omkring och uppför sig som om de är med i en musikal gör ju inte saken bättre. Eller händer det ofta i er umgängeskrets? Att när ett barn kommer till världen grips någon av er av en stark lust att hålla en Shakespearemonolog? Nu tar vi lite Romeo på den här förlossningen, någon? Det går inte att hålla tillbaka. Det bara kommer, liksom att man trollar fram ett litet sång- och dansnummer under en politisk diskussion. Själv vet jag ingen som lever som i ett avsnitt av ”Glee”, och definitivt inte här på Östermalm där jag själv bor.

Det på minussidan. På plussidan tänker jag att hon har hittat en komplex karaktär som jag tycker är intressant och som jag gärna hade sett som bokens huvudperson (i synnerhet för att slippa allt dravel från hans hustru Sanna), nämligen Victor. Jag tänker på honom som en förlängning av Lukas från ”Stjärnor utan svindel” och ytterst, förstås, någon som är löst baserad på Louises exmake Peter Voors. Victor måste man liksom tycka om, fast han är en vidrig liten smårasist och böghatare som ständigt trampar folk på tårna. Jag tror det finns många Victors i samhället och de är intressanta att skildra. Varför är vi så förlåtande mot den här typen av människor? Så är det i boken, alla förlåter honom hans mindre trevliga sidor och så är det i verkligheten också, ofta. Varför kommer vissa undan och lyckas vara charmiga böghatare och andra inte? Hade velat få mycket grävt och skrivet här.

Det är också Victor som gör att jag kommer vänta in och läsa de andra delarna i den här romanserien. Det, och framförallt hur Louise beskriver de stora, omvälvande skeendena under 2000-talet. 11 september är oerhört starkt beskrivet – här är också Victor huvudperson – och jag lever mig verkligen in i detta. Jag kommer på mig själv med att nästan längta till hur hon ska ta sig an tsunamin i Sydostasien. Det är en tragedi åtminstone jag hade närmare mig än 11 september och det ska bli intressant att se vilken roll den får i kommande böcker.

Övriga personer är stereotypa och tråkiga, jag faller inte för någon av dem. Tvärtom tycker jag att flera av dem är direkt irriterande och i vägen för det som jag någonstans inbillar mig kan vara målet med romanen – att skildra människor i stora omvälvande kriser, såväl yttre som inre.

2010 ser ut att bli Gillian Flynnhösten. Har den senaste veckan kärlekstwittrat hennes debut ”Sharp Objects”, en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller om Camille, en ung reporter som återvänder till sin hemstad för att rapportera om en flickmördare som härjar i den lilla staden. Väl hemma dras hon omedelbart in i mysteriet, samtidigt som hennes minst sagt dysfunktionella familj och otäcka omständigheter kring morden får henne att falla allt djupare ner i en spiral av självdestruktivitet. Jag ska inte avslöja mer om handlingen – ni ska helt enkelt läsa själva för det här är alldeles, alldeles underbart. Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig. Det är nästan Elizabeth Hand-klass på henne, en lika uppfuckad lillasyster till ”Generation Loss” Cass Neary. Om ni gillade ”Generation Loss” MÅSTE ni läsa ”Sharp Objects”! Det är en order. Och om ni gillar ”Twin Peaks, det hoppas jag innerligt att ni gör eftersom det är så jag delar in bra respektive dåliga människor. Det vilar helt klart en aura av Lynch över Flynns småstadsskildring, över flickornas dubbelliv, småstadslolita möter beckmörker… Åh, det är så bra! Jag märker att jag nu förvandlas till den där stjärnögt oohande och aahande bokidioten som våra belackare alltid misstar oss för, men jag har tidigare märkt att det blir mycket svårare att skriva sakligt och nyanserat när man blivit totalgolvad av en roman.

Äsch, jag har sagt för mycket; jag har inte sagt tillräckligt. Läs Gillian Flynn istället. Börja med ”Sharp Objects” och fortsätt med ”Dark Places”. Den har jag precis börjat på, så den kan jag inte säga särskilt mycket om annat än att den slår an samma mörka, suggestiva ton som föregångaren och att huvudpersonen tycks vara minst lika störd och komplex som Camille. Första meningen: ”I have a meanness inside me, real as an organ.”.

Gillian Flynnhösten har officiellt börjat! Någon som vill hänga på?

Man kan säga att den handlar om många saker men mest om den lilla orten Hagfors i Värmland. Att flytta tillbaka hem dit efter många år i Stockholm eller att ha bott kvar på hemorten hela livet. Det finns ett par brott också givetvis, men jag blir mest förtjust i Hagfors-vinkeln. Värmland är en vit fläck på min karta men det är ju lätt att byta ut Hagfors mot vilken liten småstad som helst.

En av huvudpersonerna, Magdalena Hansson, har efter en jobbig skilsmässa gjort tillbakaflytten från Stockholm. Det kändes kanske som en bra idé först, men nu på plats så tvivlar hon på hur vettigt det var. Hennes lille son ska åka fram och tillbaka på helgerna för att hälsa på sin pappa. De gamla kompisar som Magda stöter ihop med på orten ifrågasätter i de flesta fall vad hon gör här – alltså i att det inte finns så mycket i Hagfors. Och hon är ju ensam där. I ett stort hus. Eller på jobbet en pytteliten lokalredaktion. Hur ska allt funka?
Övriga huvudpersoner är två olika poliser, Petra Wilander med tonårsbarn och familj, och Christer Berglund som stannat kvar i Hagfors hela livet. Han lever ensam, är en sån ungkarl som lämnar smutstvätten till mamma varje söndag.

Brotten fokuserar på försvunna eller mördade tonårsflickor. Boken börjar med en man som halvdant gömmer en kropp, och i andra kapitlet kommer en tjej aldrig hem från sin nyårsfest.
Dessa delar av boken är de svagaste för mig. Det är habilt skildrat och ihopknutet och allt sånt, förutom ett par kursiva avsnitt där ett trafficking-offer får komma till tals som känns helt överflödiga. Det hade funkat så bra utan dem. Men brotten blir ändå lite perifera. Det är navet, men det är alla människor och deras kopplingar till varandra på orten som blir nummer ett i spänning. Ninni Schulman är skicklig på att skildra de olika förhållanden och problem de har. Helt klart en sk social deckare med mycket fluff. Jag vet inte om det är tänkt att det ska komma en fortsättning – men det vore ju konstigt om det inte gjorde det med tanke på att inga deckarförfattare i Sverige idag skriver singlar. Hursomhelst, Schulman har byggt upp ett bra persongalleri här i ”Flickan med snö i håret” och jag läser gärna mer om dem. Eller egentligen, samma åsikt som med Nesser, varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna?

Det enda som känns lite trist att de gjort en karbonkopia ”av våra Bokkollo ™ med  sina ”Readtreat”.

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.

Men det är inte bara bokhyllorna jag funderar över. Det är också innehållet. Var ska jag ha mina största samlingar med oläst? I Stockholm eller i Berlin? Klart är att vi kommer frakta böcker till Berlin, frågan är bara hur många. Igår gjorde vi i alla fall ett första inköp till Berlinhyllan. Per Anders Fogelströms stadsserie (jag är inne på den här gamla ”tavla på väggen”-idén från förra året). Kanske utkristalliserar det sig med tiden, när jag ser var och hur jag tillbringar mest tid. Jag tror jag kommer resa mer mellan de två städerna än vad Daniel och Tage gör, eftersom jag är den som arbetar och drar in pengar till hushållet. Men restid betyder lästid och jag som aldrig har pendlat till jobbet (mindre än 10 minuter mellan hem och kontor ger inte så mycket läsro) kommer nu få mycket tid till läsning. Mycket som förändras i höst med andra ord!

Ni av bokhoras läsare som testat på dubbla boenden (inte bara att man sover över hos sin partner, utan två riktiga boenden) hur har ni gjort med böckerna? Och annat med för den delen.

Men för att börja från början. Efter prat om honom i två och en halv dag var det på måndagskvällen dags för hans eget prat. Biljetterna till det evenemanget tog slut på en sekund. EN. Vi fick biljett i ett av de angränsande rummen där man fick sitta och se honom på storskärm. (I salen där han var fick det bli ståplatser eftersom det i systemkraschen sålts mer biljetter än det skulle.) Det kändes såklart lite som en besvikelse, men flyget var redan bokat och ledighet begärd. Och med övriga inramningen så är jag ändå skitglad att jag åkte dit.
Det var strikt förbjudet att fota eller ta upp ljud. Strikt. (Se vad jag menar med kontrollen.) Inga bilder på Murakami på storskärm från mig alltså.
Han började med att prata lite allmänt om hur han upplevt Oslo. Att han sprungit i Slottsparken varje dag under den fyra veckor långa vistelsen och att bara ett fåtal människor känt igen honom. Att han och hans fru åkt runt på norska landsbygden och häpnat över alla tyska campingbilar. Det fanns så många sorter! Att han verkligen gillat den svala norska sommaren i jämförelse med den japanska. Och att han njutit av vila efter att ha skrivit klart sin största roman, ”IQ84″.
Sen följde en novelluppläsning som blev otroligt bra tack vare norska skådespelerskan Gisken Armand. Hon hade sån inlevelse att författaren själv blev helt tagen vissa stunder.

Efter en liten paus kom Murakami in tillsammans med Frode Grytten. Gryttens första fråga var den han fått av norska journalister i flera år. Vad är det för speciellt med Murakami? Murakamis svar: inget alls. Iallafall inte nu när han inte skrev. När han jobbade var han kanske lite speciell, men annars bara en vanlig man. Precis som de vanliga män han gillade att skriva om, fast de sen råkar ut för mycket ovanliga händelser.

Det viktigaste för honom när han skrev var att han inte hade en plan. Han ville att det skulle vara som att drömma. I drömmar vet man aldrig vad som händer sen, och inte när man läser andras böcker heller. Den känslan eftersträvade han. Att sätta sig vid datorn och låta vad som helst komma. En sheep man. En talande katt. En brunn.
Hittills hade han aldrig råkat ut för writers block eller såna svårigheter. När han var less på att skriva själv jobbade han med översättning, och så kunde han växla tillbaka. Han kände sig som en lyckad författare i det avseendet.

Han berättade också att det mest var här i väst som folk hade så svårt att stoppa in honom i ett fack, om han var postmodernist eller något annat. I Asien diskuterade man inte lika mycket sånt, man bara läste.

Den nya romanen ”IQ84″ kallade han för sin största. Det är ett svar på Orwells ”1984″ fast Murakamis version handlar inte om framtiden. Han vill skriva om nutiden. Det var Sep 11 som gett honom idén till den här. I övrigt berättade han inte precis vad den handlade om utom att den utspelar sig i Japan, men översättningar är på gång på både norska och svenska.

En del i publiken verkade ha blivit besvikna på Frode Grytten, men jag tyckte han var helt okej som utfrågare. Det blev inte världens bästa flyt mellan dem men det såg jag mest som beroende på språkförbistringen. Murakami må vara översättare från engelska till japanska, men han var inte flytande på engelska när han pratade. Grytten fick liksom skala av alla nyanser och hålla det väldigt enkelt. Svårintervjuat då ju.

Som sammanfattning kändes det ändå så speciellt. Som han sa själv, han är inget speciell, men det är ju det man vill med Murakami. Jag hade inte väntat eller önskat mig en stor diva med stjärnkarisma – tänk en Ranelid-typ, utan bara en vanlig man. Det var ändå intressant hela tiden under de två timmarna att höra och se honom. Han var glad, stillsam, nedtonad, hade ironisk humor. Och även fast vi satt ja, trollbundna, av honom är jag rätt övertygad om att jag skulle kunna passera honom på gatan nu och inte känna igen. Och det är nog helt idealiskt för både Murakami och mig!

Eller, vänta! Det där kanske var långsökt? Men okej: jag gillar den. Det kommer ni att förstå.

Liv underhåller och undervisar underbart vasst. Mest av allt är jag så himla imponerad för att hon förklarar ganska komplexa skeenden och fenomen, som till exempel varför det är så viktigt för så många människor (däribland jag*) att vara monogama, så att det blir hur enkelt som helst att förstå. Ganska ofta sitter man med hakan nere vid knäna och tänker ”Varför har jag inte tänkt på det där?”. Ännu oftare finner man mig i ett hörn på ett fest eller en tillställning, där jag förklarar likheterna mellan ”Alla älskar Raymond”-Raymonds fru och Sisyfos (Liv är bättre på det än vad jag är – lik förbannat blir jag väldigt inspirerad att berätta om ”Prins Charles Känsla” för alla jag möter).

Jag tycker att alla som någon gång så mycket som tänkt tanken att det är lite orättvist att det anses vara ett lönekriterium att ha snopp borde läsa Livs album, för när man ser på världen ur hennes perspektiv blir den så vansinnigt sjuk. Väldigt mycket fokuserar Liv Strömquist på vad det är som gör att män och kvinnor lever ihop i monogama förhållanden. Hon utser våra allra mest älskade torskar och vinnaren i Vårda en man-VM. Hon ifrågasätter varför fyra av våra ”mest älskade” tv-komiker har kärleksrelationer med det motsatta könet överhuvudtaget när de är så livrädda för nära relationer (se bilden – man kan klicka på den!). Och jag skrattar, kokar och nickar hummande, intresserat. Och jag LÄR mig, det är en oerhört viktigt aspekt i min bästa läsning.

Jag skrev en gång att ”Prins Charles Känsla” var en av de böcker som jag såg mest fram emot att läsa i höst. Om den uppfyllde mina högt ställda förväntningar?

Ja! Och mer därtill.

Men det har ni ju redan förstått. Läs, snälla!

P.S. Bilden är publicerad med Liv Strömquists tillåtelse och får inte kopieras.

* = men trots att det Liv Strömquist säger verkar väldigt rimligt, lämnar jag det där med polygami till nästa liv.

Ett smakprov från ”Full Dark, No Stars” går att läsa här. Och när vi ändå pratar Kingnoveller: vilka är era favoriter och varför?

Det har ju varit sommar och många brukar ju läsa mer under semestern, men inte alla, hur förhåller det sig för dig? Vilken årstid är din högsäsong för läsning?

Jag läser när som helst, bara jag har tid. Just nu har jag knappt varit ledig, för jag har jobbat så mycket med mitt nya seriealbum. Då läser jag bara böcker som kan användas i serierna. Annars läser jag året runt, jag älskar att läsa.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

För några dagar sedan läste jag ut ”Yarden” av Kristian Lundberg. Det är en extremt välförtjänt hyllad bok, den är så FRUKTANSVÄRT bra. Jag var helt skakis flera dagar efteråt. Jag är väldigt jobbig när jag läser nåt jag gillar, jag pratar om det som en frikyrkopastor och tvekar inte att ta upp boken och läsa olika delar högt för den jag råkar umgås med. Min kompis Amanda ringde t ex mig för att prata om en sak som hänt på hennes jobb, men då fick hon istället en lång högläsning ur Yarden i telefonen. Så kan det gå.

Det enda som deprimerar mig med alla hyllningar till ”Yarden”, är att den berättar om något som ingen annan författare skriver om: alltså att vara längst ner i klass-samhället, med osäkra anställningar och ett vidrigt löneslaveri. Alla svenska journalister och författare är så medelklassiga att en skildring av att arbeta i hamnen är lika mycket scinece fiction för dom som att någon beskrivit miljön på Mars. Man önskar att det skulle publiceras mer samtida arbetarlitteratur, speciellt med tanke på det extrema för-ytligande av begreppet arbete som pågår i samhället, t ex med politiska kampanjer som MUF:s ”Sverige jobbar”.

Du refererar ju en hel del till böcker i dina serier – vad läser du helst när du är ledig?

Jag älskar jag de gamla vanliga husgudinnorna, Sylvia Plath, Tove Dittlevsen, Suzanne Brögger, Birgitta Stenberg, för att nämna några. Sen läser jag gärna facklitteratur och även poesi.

Det enda jag aldrig läser är deckare. Jag har bara läst en enda deckare i hela mitt liv. Det var när jag var i Mexico, och nån svensk backpacker gav mig en pocketversion av Liza Marklinds ”Sprängaren”. Sedan åkte jag ut i djungeln, och skulle vara där en månad, men hade glömt att köpa med toalettpapper från stan. Så det slutade med att jag använde hela ”Sprängaren” som toalettpapper, och när jag skulle åka därifrån eldade jag upp de sista resterna av boken, eftersom det är så man måste göra för att inte lämna efter sig sopor. Jag tyckte inte att boken var särskilt bra, men att använda hela boken som toalettpapper – och sedan anordna ett bokbål av resterna – SÅ dålig tyckte jag inte att den var.

Hur är du som bokläsare: läser du en bok i taget eller flera samtidigt? Gör du hundöron eller antecknar du i dina böcker eller är du väldigt rädd om dem?

Jag läser flera böcker samtidigt, och jag är inte rädd om dom (som man kanske förstår av svaret ovan).

Hur sorterar du din bokhylla?

Jag har faktiskt en poesihylla, en seriehylla, och sen skönlitteratur och facklitteratur på olika ställen.

Vilket är ditt önskescenario för bokens framtid? Jag ser t.ex. framför mig hur jag kopplar in typ elektroder mellan hjärnan och böcker, så att jag kan läsa flera böcker samtidigt och liksom ta in allting som jag vill läsa, medan flera andra helst vill fortsätta läsa i pappersböcker.

Jag vill fortsätta läsa pappersböcker! Jag är för paranoid för att drömma om elektroder i hjärnan.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Jag beställde precis ”Det ondas blommor” av Baudelaire på AdLibris, fick nån slags inspiration att läsa om honom. Det ser jag fram emot.

Man kan säga att en person som tömmer den blå delen i sin [färgsorterade] bokhylla för att arrangera sina favoritböcker och ett fotografi av sig själv för att ta ett foto, har alldeles för mycket tid.

Seså: säg det!

Men, jag kunde inte låta bli att göra som Johanna L. Eller snarare: som Akademiebokhandeln vid Hötorget har låtit henne göra. Jag gjorde helt enkelt Mitt livs bokhylla.

Även om det nog snarare blev de senaste årens bokhylla. Se här:

Först ut är Deborah Spungens ”Inte som andra döttrar” – som typ var den enda bok jag läste när jag pluggade – men då läste jag den flera gånger också (regelbundna besökare på Bokhora vet att jag inte är en typisk omläsare).

Sedan följer ”Extremt högt och otroligt nära” av överskattade Jonathan Safran Foer. Behövs ytterligare förklaringar? Jag håller helt enkelt bara historien om lillgamle, smådryge Oscar Schell extremt högt och otroligt nära, okej?

Därefter skådar Miranda July, pretentiös i sin egen quirkyness, och som jag älskar’t!

Torgny Lindgrens ”Till sanningens lov” blev en otroligt intetsägande film, men boken tröttnar jag aldrig på.

Johanna gillar ”Fågeln som vrider upp världen”, men jag föredrar ”Kafka på stranden”, som jag nog ändå måste tacka just JohL för att jag läste.

Saknas i hyllan gör Elizabeth George, som jag inte kan sluta läsa. Jag måste bara få veta hur det går för Lynley och Havers! Och John Saul, vars ”Det andra barnet” jag skrivit oändliga kopior av. Dessutom saknas ju den där brevbärar-ekorren som mamma och pappa högläste för mig och Tvillingarnaböckerna som jag plöjde i slukaråldern.

Johanna L har alltså skrivit om sin bokhylla här. Där eller här eller i din egen blogg kan du ju skriva om din egen också.

Tydligen är det helt andra saker jag minns och reflekterar över nuförtiden.

Well, nu är de här! Anna Gavaldas nyaste är just i det här lilla pyttisformatet. Jag har plåtat av jämte en ordinär pocket för att visa och jämföra. Kul! Få se om fler böcker kommer som mini. Just Anna Gavalda är ju inte direkt någon favorit hos mig (jag gillar inte Audrey Tautou- och Zooey Deschanel-tjejerna) men om det kommer andra böcker skulle jag kunna tänka mig att börja samla på de här småttingarna. Gavaldas bok är enligt Bonniers, en charmig kortroman. Well well.

Vet att jag tidigare har skrivit om de där minipocketarna man läser på fel ledd, men de kommer nog inte åter i bruk.