Hjärta Sigge
Alltså, igår köpte jag Sigges Det är 1988 och har precis börjat snöa (har ju kommit i pocket för en stund sedan), läste färdigt den i väntan på tunnelbanan i morse och oh my god! I loove it! Vissa bitar är smärtsam igenkänning, trots att vare sig Mor eller Far Bokhora är några narcissister att tala om (tvärtom jag som står för narcissismen i familjen). Men jag känner ändå igen, det jag främst identifierar mig med är när han i början av boken beskriver hur han söker sig till det vuxna sällskapet, bli vuxen snabbt, hur snabb var pappa med det här, jag måste vara lika snabb, lika stark, lika duktig, begåvad. Kanske har jag alltid haft någon sådan jämförelse med Mamma Bokhora, jag idoliserar henne mycket. Fantastisk människa men nu som vuxen också kunna se svagheter, brister, hon är inte mer än människa hon med. Sigge och jag är båda äldsta barn, jag tror inte det är helt betydelselöst i sammanhanget.
Självklart går det att dra paralleller till Jan Myrdals föräldrauppgörelser, självklart, men det här är bättre för Sigge som är född 1974 är därmed så gott som jämnårig med mig och delar av hans barndom var också min.
Tycker om alla bilder han ger, man känner dofter, ser människor, ljud, det är mycket lätt att framkalla bilder för sitt inre när man läser.
Sedan blir jag rädd också, jag tänker hur tar pappa Klas emot det här, det är ju så oerhört ärligt, det är ingen vacker bild av en pappa, men mot slutet man tänker, kanske ändå en pappa som försökte. Fast sen igen: De säger ju gärna det, föräldrar. ”Vi försökte, vi gjorde vårt bästa”. Ja, ni försöker, ni försökte, vi försöker allihopa och ändå är det ni som formar oss till de vuxna vi har blivit, tusen timmar i terapisoffor på grund av er i alla fall.
Ska läsa om och läsa om. Redan markeringar, favoritstycken att återvända till. Så härligt! Jag fick läslusten tillbaka helt plötsligt, den som varit borta under hela den här nerviga sensommaren och hösten.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Blir nästan lite sugen på att läsa den, en fråga bara: är den lika ordrik, i mina ögon alltså FÖR ordrik, som hans bloggtexter brukade vara? Jag började alltid tänka på annat innan han hunnit till slutet av den andra meningen, you know.
Den är ganska ordrik och lite lik vissa av hans blogginlägg men bättre – jag var aldrig något fan av sigges blogg heller men det här gillar jag :-)