”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” – Linda Olsson
Linda Olsson, författaren, bor på Nya Zeeland sen flera år tillbaka. Hon satt där och skrev om vinter och en enslig by i Dalarna, på engelska. Boken kom ut där på andra sidan jorden och blev en stor stor framgång. Sen översattes den till svenska.
Den handlar om en ung kvinna kring trettio, Veronika, som hyr en stuga ute i ingenting. Hon ska skriva en bok, och komma över en sorg. Mittemot ligger en annan liten stuga där en gammal kvinna, Astrid, bor. De närmar sig varandra, mycket sakta, och möts. Möts med stort M. Samtal och hjälp och tröst och hopp. Och så skrivande… Lite skrivande.
Jag har läst så mycket bra om den här så jag hade ärligt hoppats på mer, av allt. Blev bara halvnöjd. Dels störde jag mig på Rainman-samtalen i början (elakt); människor som förvisso sitter mittemot varandra vid ett bord, men inte kan man kalla det det har ett samtal. Snarare två självcentrerade monologer.
Sen tycker jag att berättargreppet med att dela upp det nutida i stugan med deras respektive jag-berättelser om vad som har hänt förut och vad som fört dem till dessa platser, är lite splittrande. Jag blir aldrig speciellt engagerad i dem. Det är nog mitt huvudargument. Jag borde bli engagerad i de här människorna. Boken handlar om saker som jag vanligtvis gillar, men allt känns ”light”. Inte på riktigt, inte så starkt. När jag är färdig med den och har fått höra allt om Veronikas och Astrids liv och leverne är det bara ”jaha…” som kommer. Inte ens bokskrivandet kunde få upp det.
En liten besvikelse alltså. Hoppades på stort. Blev inte riktigt så stort.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Så skönt att läsa någon som inte är lika lyrisk i sin inställning till boken, som de flesta recensioner jag läst. Jag tyckte språket var sentimental-romantiskt och att man inte fick något riktigt grepp om vare sig miljön eller personerna. De blev klichéartade. Man fick aldrig något riktigt grepp om varför Astrid var så bitter. Pappans incest, tvångsgifte, dotterns död. Eller tog Astrid livet av den lilla flickan? Hämnd? Ganska överdrivet. Och så mycket vin de drack! De måste ha länsat närmsta Systembutik!
Ja, vinet var en av de saker vi diskuterade kritiskt i bokklubben. Hur troligt är det att en kvinna i Astrids ålder, som levt så isolerad från allt och alla, börjar bälga i sig vin? Jag tänker på min mormor och farmor (motsatsen till isolerade) och bara näää!
Kändes också lite för icke-trovärdigt att Astrid levt så isolerat och bittert hela livet, precis som du säger. Nej, verkligen ingen favvobok. Hamnade på Årets-listan som en av årets besvikelser.
[...] Så nu har jag gjort det. Och jag är inte imponerad. Se vad som skrivs om den på dagens bok och Bokhora. Det är ungefär så jag känner [...]
[...] Recensionen jag tyckte om finns hos Amoroso men som alltid finns det andra åsikter som finns hos Boksidan.net och Bokhora. [...]
[...] http://www.bokhora.se/blog/recension/2006/10/nu-vill-jag-sjunga-dig-milda-sanger/ Kommentera [...]