Liten läskoma på gång här… så himla skönt att ligga på soffan och kunna läsa en hel kväll! Jag värmer upp inför jullovet (bara tre arbetsdagar kvar!!) och plöjer nya, svenska ungdomsböcker i rask fart.

En plats de kallar Lyckan av Mårten Sandén. En klassisk, klassisk historia. Pojke av fin familj, flicka av dålig, de två världarna möts. John har en överklassfamilj i gungning, föräldrarna ska skiljas, och han kan av någon anledning jag inte fattar inte åka på sin planerade språkresa till Frankrike. Istället ska han bara ta pengarna och hålla sig undan i tre veckor och bo i ett lusthus i en park. (Varför??) Helst ska ju ingen upptäcka att det tillfälligt flyttat in en person där.

Tjejen som upptäcker honom heter Mia. Hoppat av skolan efter nian, jobbar på en pizzeria, festar med sina kompisar fast hon känner sig så less på dem och det livet. Hon och John lär känna varandra under dessa tre veckor. Gillar deras jargong jättemycket, med varandra och med sina respektive kompisar. Speciellt Mia, klockrent. Gillar hennes ensamstående mamma, hennes liv, mycket bra skildrat. Mycket bra driv också, jag sträckläste och ville veta hur det skulle gå från första till sista sidan. Ja, man förstår väl det, man har ju varit med förr, men det var underhållande på vägen dit. Rekommenderas! Passande ålder är högstadiet, början av gymnasiet.

Tusen gånger starkare av Christina Herrström. En bok som känns som en viktig idé, som en diskussionsfackla. Hur skulle det bli om tjejerna började bete sig precis som killarna i en högstadieklass? Dvs, pratar rätt ut utan att ha fått ordet, stökar och stör, går utan att ha städat upp efter sig, tar för sig utan att bry sig om andra, stöttas i det av lärarna? Det försöket, eller den situationen, uppstår när en ny, stark tjej börjar i Signes klass i nian. Hon heter passande nog Saga. Från det att hon kliver in i klassrummet första gången är inget sig likt. Nothing. Intressant och tankeväckande, ja. Klart värt att läsas, ja. Kan rekommendera som brandfackla till all skolpersonal, ja.

Det är bara lite jobbigt att läsa den. Den här boken är extremt berättande. Signe berättar om allt i efterhand och det är en redogörelse, med bara ytterst lite dialog. Den här stilen gör mig rastlös för jag väntar liksom hela tiden på att det ska komma igång. När är introduktionen klar, när har vi fått veta tillräckligt mycket om hierarkierna i Signes klass, när ska det börja på allvar?? Svar : aldrig. Hela boken är berättande. Och väldigt självanalyserande. För analyserande. Det blir för heltäckande. Jag kan absolut se Signe som en mogen och smart MVG-tjej, men jag tycker tonen blir så vuxen. Gillar det inte fullt ut. Däremot, som sagt, själva idéen och ämnet, toppen. Passande för högstadiet och början av gymnasiet. Eller varför inte för alla? Det är ju inte så att det här problemet är isolerat till grundskolan.

Resan som började med ett slut av Zulmir Becevit. En debutant som skriver om ung pojke, Nino, på tolv år som lämnar Jugoslavien, Bosnien, med sina föräldrar och kommer till Sverige som flykting. Boken följer hans första år i flyktingförläggning utanför Göteborg i väntan på uppehållstillstånd. Föräldrarnas svårigheter, pappans degradering som familjeförsörjare, Ninos skola och Förberedelseklass med andra flyktingbarn där han får nya bästa kompisar, hans förälskelse i svenska Jessica. Viktigt ämne, alltid angeläget, sådär bra bok. Det blir mer av händelser staplade på varandra än en stark, sammanhängande berättelse. Ibland är den lite väl tunn och schablonig, vissa personer blir för sketchiga, och en del saker försvinner helt fast de känns viktiga när man får höra om dem första gången. Den känns lite nybörjaraktig helt enkelt.

Också lämplig för högstadiet.