Safran Foer – Extremt Högt och Otroligt Nära
Så var den utläst då, Safran Foer. Egentligen är det flera dagar sedan jag läste de sista raderna, men ibland tar det ju liksom lite tid att samla ihop ett maffigt intryck till några rader i en blogg. Jag försökte spara på de sista sidorna, så att de skulle räcka länge länge, samtidigt som jag tog alla chanser till läsning som jag kunde. Efter lunchrasten skrev jag på tavlan ”20 minuters tyst läsning”, knäppte på Múm i cd-spelaren och satte mig tillrätta i frökenstolen längst fram, vid vita tavlan. Högljudda, rastrusiga barn kom in i klassrummet, läste på tavlan, små protester, men efter några minuter lade sig lugnet och jag tänkte ”Jag älskar mina elever! Jag älskar mitt jobb! Jag älskar Múm! Jag älskar den här boken!”. Minnet av sådana stunder bleknar snabbt, liksom känslan av Extremt Högt och Otroligt Nära kommer att göra; ”jo, den var bra, någonting var fantastiskt med den, men jag kan inte längre sätta fingret på det”. Och jag kan tänka mig vitsen med att förklara för någon varför man inte riktigt gillade en bok, på vilket sätt man gillade en annan välskriven, vad man gillar hos en viss författare eller ogillar hos någon annan, men jag kan inte sätta ord på vad det var med Extremt Högt och Otroligt Nära som jag tyckte så mycket om; förmodligen var det någonting med språket (jag håller med andra ord inte med alla de, som i otaliga nätdiskussioner, skäller på översättaren), någonting med huvudpersonen Oskar Schnells egoism och korthuggna språk, sidohistorien om hans farmor och farfar, samt alla anekdoter som karaktärerna i boken spottade ur sig (sjätte distriktet, elefanter som aldrig glömmer, sängen med spikar som fungerade som både en magnet och ett räkneverk). För att omge mig med klyschor, så värmde den mitt hjärta samtidigt som den kittlade min hjärna, och sen räcker det nog med lovsånger.
(Nu har jag dessvärre svårt att hitta en bok som, redan de första tre-fyra sidorna, kan mäta sig med den förra – förslag?)
Loading ...
RSS Bokhora.se
läste den boken i somras på engelska, och jag hade samma känsla. helt underbar, men jag kan inte sätta fingret på vad. det finns en otroligt stor sorg, men ändå kunde jag inte låta bli att le när jag läste den. älskade dessutom hur själva layouten var, med alla olika färger och teckensnitt på texten. tyckte det gav en annan dimension åt boken.
förslag på annan bok… hmm, safran foer har ju skrivit en bok innan denna, everything is illuminated, som även finns filmatiserad med elijah wood, fast den kanske du redan har läst. har själv inte gjort det, men jag planerar att göra det.
Jag hade jävla problem att hitta ersättare till Extremly, men Stephen Frys ”Skriva historia” är riktigt bra!
Allt är upplyst, eller everything is illuminated i orginal, är nästan av samma kaliber. Sidohistorien är starkare än i den här.