Hm… hm… hm… Om man har läst sin Denise Rudberg (som jag har) då känns Sisela Lindbloms skamlösa människor faktiskt lite bleka i jämförelse. Skillnaden är bara att de två författarna vill så olika saker med sina böcker. Denise = underhålla. Sisela = väcka debatt och argumentera.

Jag tänkte innan att De skamlösa skulle passa mig som hand i handske och jag såg riktigt fram emot att bli provocerad och kunna sitta där för mig själv och hojta ”amen! amen!” (nu menar jag amen som i kyrkan) över allt fel och allt hemskt konsumerande. Men om sanningen nu ska fram efter genomläsning, well, jag känner mycket mer så efter Denises böcker. Där får jag min amen-längtan tillfredsställd fullt ut, och det är ju inte ens meningen. Ja, det finns ju massa pengar och fina saker och en klar livsstil hos Sisela med, men den är lite för odefinierad. Och den räcker inte för att få igång mig. Jag behöver mer än att höra om en snygg grön klänning som signalerar storstadssommar, men är anonym. Det säger mig alldeles för lite. Jag vill ha ett designernamn. Armani? Okej, jag blir chockerad. Hos Denise får jag alltid veta det.

Hos Sisela sitter de på fina, trevliga, anonyma verandor och dricker sitt glas vita. Jag gissar på Sturehof eller Riche? Hos Denise vet jag ju exakt var man ska äta lunch om man tillhör den här gruppen. För lite markörer med för lite pengar alltså!

Människorna då? Ja, de har pengar hos Sisela. Och de har glassiga jobb (journalister på damtidning, jobbar med mode och flärd) och de umgås i fina kretsar även om de inte garanterat är bjudna på Sommarens Stora Fester. Så det är rätt. Sen kommer en pojkvän in som hade tänkt åka på jorden runt-resa i ett par månader men nu pga kärlek väljer att stanna hemma och glida runt istället. Helt bekymmerslöst. Fint inredd våning har han också. Egentligen är han advokat. Alldeles rätt. Mer sånt.

Och hans flickvän, hon är född med pengar och tar dem för givet. Ser inget fel i att låta sina föräldrar hjälpa henne. Det är ju bra för alla, vaddå, liksom? Så ska det vara. Ge mig mer!

Men med tanke på allt ståhej kring den här boken så hade jag väntat mig så mycket fler chocker. Jag kanske är extrem för att jag bor i Stockholm och det bara är att gå ut på stan och se massa pengar och klasskillnader glida förbi, men Siselas bok är inte upprörande för mig på det sätt som jag gissar är meningen. Det som ska ge en dålig eftersmak, det är bara… ”jaha, jaha”. Jag, en normal Stockholmsbo i mina bästa år med en normal medelinkomst, är helt enkelt för avtrubbad! Det kan ju istället göra mig chockad…

Historien då som avslutning. Tre människor som har relationer med varandra; två väninnor och en pojkvän, och ett blivande bröllop. Det är en intressant berättad historia för perspektivet hoppar mellan personerna och man får därmed nya inblickar. (Killen får mig i vissa lägen att tänka helt och hållet på Sigge Eklund!) Tonen och dialogen känns NK-ig och pengastinn och ytlig med massa fåniga engelska uttryck som sitter som en smäck, så där klockar boken in. Men det räcker ju inte. Det kommer inget amen över mina läppar. Shame shame. Jag får hålla mig tills nästa Denise, jag.

Sisela Lindblom : De skamlösa. ISBN: 978-91-1-301659-7.