Slutrapport: ”Eremitkräftorna” – Anne B. Ragde
Jag tänker inte dissa, när allt kommer omkring sträckläste jag ”Eremitkräftorna” – ändock sitter jag här med en känsla av tomhet och besvikelse. Allt gick lite för fort: nya händelser staplades och föll, gamla händelser snabbrapades helt onödigt: efter slutläsning satte jag mig och började vrida mina händer i väntan på del tre – som jag hoppas är mer utförlig ety jag vill ha mer, mkt mer. ”Eremitkräftorna” hade lätt kunnat vara dubbelt så lång, hade kunnat vara fylligare i orden, hade kunnat proppats ytterligare pistage i rullen. Var Ragde stressad när hon skrev?
Det kan även vara så att jag är ovan vid korta och handlingseffektiva romaner, tanken har slagit mig.
En annan repriserande tanke: precis som när jag läste ”Bitterfittan” undrar jag hur man öht kan överleva när man som grisbonden Tor är så totalt genomsyrad bitterheten, är nästan lite komik i det hela – varför ställer ingen sig upp och skriker att nu fan får det vara nog? Driver han med oss? En vuxen man som surar som en tvååring? Det känns nästan overkligt. Kanske är det därför jag så saftigt biter mig fast i Köpenhamnsbroderns liv: det är överdådigt och lyckligt och levande, det är champagnerus och doft av barr, det är kaféer och byggnader och en drivkraft framåt.
Startrapport här.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Jag håller med dig. Ingen diss, då sträckläsning gjordes en eftermiddag i soffan. Samtidigt efter läsning – jaha? Är du en sådan som är nyfiken på casting kan du titta på NRK för att se hur teveserie-Erlend ser ut. Och vill du läsa 3 finns den på bokmål…
Jag kan inte annat än instämma. En sträckläsningsbok med ganska blek eftersmak. Men ändå – när jag läser njuter jag av att få lära känna de här lite udda personerna.