Jag har läst flera halvbra böcker senaste månaden. Såna som jag läser ut, men inte såna som jag bär med mig överallt för att hinna läsa varenda ledig stund. Mittemellan-böcker helt enkelt.

Mannen på Trinisla av Jerker Virdborg. En het sommar, en skärgårdsö, några olika konstellationer av människor, och så en mycket skum man på det. Gillade vissa bitar av den; hur människorna var mot varandra, deras dialoger ibland. Men sen var det den skumma personen, och hans båt, och hans handlingar. Jag fattade det inte (det var ju i och för sig nog inte meningen heller). Men jag gillade det inte heller. Det kändes bara onödigt och fel. Nej tack för mig. Och så har Virdborg återanvänt ett grepp från sin förra bok, ”Försvinnarna”, att lägga in sidor ur facktexter. Nu om denna del av Bohusläns skärgård. Kändes lite sökt och tillgjort den här gången, fyllde inte någon uppenbar funktion. Njaaa, bara.

Bikupesång av Frode Grytten. En novellsamling som skördat stora framgångar i Norge. Och JA, vissa av novellerna är helt magiskt bra. Små fantastiska stycken. Den första till exempel, om brevbäraren som är alldeles besatt av Morrissey, ser ut som han, vill vara som han. Jag blev lycklig av att läsa den! Och jag är inte ens ett Morrissey-fan. Jag vet faktiskt ingenting om karln. Ändå var novellen helt otrolig. Då förstår ni!
Platsen för allt som händer är den lilla orten Odda, samma som i Sommaren är inte att lita på. En ort som blivit fd kan man säga. Industrin håller på att gå omkull, folk tappar hopp, måste hitta något nytt att arbeta och sysselsätta sig med. Eller bara överleva i allmänhet, oavsett vad som händer i Odda. Ett par av de andra novellerna är lika bra som den första, andra lite mindre, en del inte alls bra. Det var stor variation alltså. Men jag tycker fortfarande att många, många ska upptäcka Frode Grytten. Skriv upp honom på era läslistor!

Efter attentatet av Yasmina Khadra. Det här är Israel, fiktion i Israel. Handlar om en man, Amine, en palestinier som kommit sig upp och lyckats. Han är en framgångsrik kirurg, lever i Tel Aviv i stort och fint hus med sin älskade fru, de är lyckliga och framgångsrika. Så en dag spränger en självmordsbombare sig själv och flera andra på en restaurang i stan. Det visar sig att det är Amines hustru, Sihem, som är förövaren. Amine kan inte tro det. Verkligen inte alls. Sihem är inte med i konflikten, hon är ingen fundamentalist, hon kan inte ha gjort en sådan sak. Amine börjar undersöka för att hitta misstaget som skett, någonstans, hur detta kunnat hända. Intressant och spännande. Man får mycket i en relativt tunn bok. Efter att jag hittade Edeet Ravel (”Ten thousand lovers” och ”Look for me”) för ett par år sedan är jag extra förtjust i Israel i fiktions-form. Konfliktkunskap i en historia. Och det här är för en gångs skull inte från judisk synvinkel utan från en palestinsk. Joo, den var ganska bra. Pröva!