”Plattform” – Michel Houellebecq
Tydligen undersöker Michel Houellebecq människans möjligheter att bli lycklig i sina böcker. I ”Plattform” föreslår han sex. Och, apropå omröstningen här till höger (där faktiskt nära 30 % ratar böcker pågrund av omslaget) valde jag ”Plattform” litegrand enbart pågrund av palmerna på framsidan, men också för att jag ville vara svår. Får man erkänna sånt? Jag förstår om ni alla andra bara läser böcker för att ni är genuint intresserade av språk eller berättandet eller tycker att historien är bra – det är okej, men jag läser böcker ibland för att jag vill ”hänga med”, för att jag har ett kulturellt mindrevärdskomplex och för att jag vill rabbla franska samtidsförfattare över middagsbordet när jag känner mig underlägsen och bortkommen. Hursomhelst: jag vet inte hur bra mitt senaste val var, men ”Plattform” överraskade mig ändå med sin lättillgänglighet. Även om språket inte på något sätt imponerar på mig, de långa avsnitten som handlar om huvudpersonernas karriärsutveckling är så vansinnigt tråkiga att jag bara bläddrar mig igenom dem. Det är ändå någonting med kombinationen naivt berättande och provokativt ämnesval som tilltalar mig. Jag retar mig dock på hur författare måste skriva läsarna på näsan, som om jag inte själv ägde någon som helst patos eller uppfattning om vad som är rätt eller fel, och ibland när jag gick i mellanstadiet och skrev fri skrivning brukade jag avsluta berättelserna med massmord när jag fick idétorka (”sen dog alla. Snipp snapp snut”). Litegrand så känns Houllebecqs slut. Det känns lite abrupt, ungefär som att ”okej, Michel, nu har du satt oss i den här båten, fått oss att tänka till litegrand om sexturism, nu får du faktiskt ro iland oss också”. För att läsa ”Plattform” bör du vara simkunnig. Eller kanske hoppa över de sista femtio sidorna.
Loading ...
RSS Bokhora.se
När jag läste Plattform för ett par år sedan så struntade jag i de sista 15-20 sidorna. Just för att jag kände att det spårade ur, att Houellebecq fått idétorka och drog ihop något lite snabbt på slutet.
Jag har faktiskt läst en äkta tjock roman (inte skriven av en skolelev) där författaren inte klarade att avsluta boken och till sist sprängde alla i luften. Då blir man arg.
Kul att se hur ni ikonat upp Bokus och Adlibris. Kreativt!
Vill bara ge ett tips: Adlibris-ikonen är i stort sett värdelös ur intäktssynpunkt eftersom de endast ger provision för helt nya kunders första köp. Eftersom era läsare i 9 fall av 10 allra säkert redan har ett Adlibris-login så får ni inte ett öre. Men Bokus har en helt annan approach; de belönar alla nya köp som kommer från en affiliatelänk. Även om kunden redan är kund.
GL med allt!
Håller med om att plattform är mer lättillgänlig än ngt annat hollender (förlåt houellebecq) skrivit. Boken fastnade fastän den inte var så kul, har svårt för provokationer av detta slag.
Jag var ganska besviken på Plattform efter att ha läst Elementarpartiklarna, som jag faktiskt gillade rejält, även om slutet även där, fastän det skulle vara en slags uppenbarelse, kändes lite krystat. Jag gillade den ganska nihilistiska tonen och hade egentligen inte behövt spiken i kistan i epilogen. Men men. Tematiken är ju annars ganska lika, kanske för lika? Är det någon som har läst hans Konkurrens till döds, som ska vara en ganska slagkraftig satir?
Har läst Konkurrens till döds och det är definitivt den bästa (och svartaste – tro det eller ej) av dem. Tydligast också kanske man kan säga. Det är väl egentligen nån sorts löst sammansatt triologi, idémässigt? Vidriga tycker jag, och jag önskar att jag kunde klämma till med dåliga. Men det går inte. Det är något oemotståndligt med dem. Men läs Konkurrens till döds! (Som har ett extremt fult omslag, fö.)
Tack! Och ja, omslaget är fruktansvärt. Påminde mig alltid om någon tråkig kurslitteratur i marketing eller stress relaterade sjukdomar, när jag gick och tummade på den på Akademibokhandeln.