Knappt har jag hunnit läsa första kapitlet av ”Bära bud” förrän jag kommer på mig själv med att, som vore jag en pipröksbeslöjad tweedklädd gubbe, nicka gillande och humma till på mitt mest auktoritära sätt. ”Just så! Mmm, bra där! Så ska en slipsten dras!” mumlar min inre tweedgubbe när Håkan Bravinger på lyhörd, självlysande prosa omsorgsfullt vecklar ut den åtminstone bitvis sanna historien om två bröder och deras komplicerade relation under förra seklets början. Sanna och sanna, förresten. Kanske snarare så här: Bravinger utgår, likt Joyce Carol Oates i ”Blonde”, från faktiska personer, dagböcker och brev men autenticiteten är, uppfriskande nog i dessa dokumentära tider, ingenting som understryks. Snarare rör det sig om en roman med svagt biografiska förtecken, eller en fiktionaliserad tolkning av en samling tidsdokument. Och tweedgubbe eller ej, faktum är att det här är precis vad jag saknat i svensk romankonst idag: en liksom alltigenom självklar Roman, med väl utmejslade karaktärer, fascinerande intrig och Språk & Stämning galore. En bok som får mig att glömma alla potentiella läsupplevelser som ligger och pockar på nattduksbord, i handväskor och boklådor och fokusera helt och hållet på berättelsen jag har framför mig.

”Bära bud” bör läsas långsamt och omsorgsfullt, så att språket och miljöerna kommer till sin fulla rätt. Dessutom: psykoanalys, Långholmen anno 1913, vackra Stockholmsmiljöer, sekelskiftesstämning, sexuella neuroser och inkännande personporträtt – what’s not to love? Pluspoäng för den raffinerade kapitelindelningen, där ett väl valt citat från det aktuella kapitlet lyfts fram som ett slags ledmotiv. Jag tänker, helt anakronistiskt och random med tanke på att vi befinner oss i Stockholm i början av 1900-talet och inte 80-talets New York, på ”Hannah och hennes systrar”, där Woody Allen låter axplock ur dialogen representera olika delar (kapitel?) av filmen. Fint drag, i vilket fall som helst! Jag är helt klart för omsorgsfull kapitelindelning. ”Bära bud” får alla rätt av mig, och det är min blygsamma önskan att alla med en inre tweedman – eller yttre, för den delen – ska läsa och bli upplyft av tanken att årets hitintills bästa svenska roman (jag vet, jag vet, vi är bara inne i mars månad) är kliniskt befriad påklistrade nutidsanalyser, dokusåpamentalitet och ungdomskult. Så. Nu ska tweedfarbrorn gå och fylla på sin pipa och längta efter fler besjälade sekelskiftesskildringar.