”Myrrha” – Ulrika Kärnborg
Sedan vårkatalogerna började strömma in i höstas så har Ulrika Kärnborgs ”Myrrha” varit en av de få nya svenska romaner som jag riktigt sett fram emot. En berättelse om dominans och underkastelse i det viktorianska England, baserad på de verkliga personerna Hannah Cullwick och Arthur Munby, kan man ju inte annat än bli nyfiken på.
Vi lär känna Hannah, som redan som 8-9-åring har behövt lämna sitt föräldrahem för att börja tjänstgöra som piga. Till skillnad från många andra i hennes situation är hon dock både läs- och skrivkunning. När hon möter poeten och tjänstemannen Arthur förändras båda deras liv och de inleder ett märkligt förhållande.
Själva grundhistorien är välberättad och språket är flytande men jag har svårt för hur pass distansierad jag känner mig till huvudkaraktärerna. Jag har inte egentligen lärt känna dem något närmare, varken Hannah eller Arthur har riktigt fått något kött och blod. Jag märker att jag inte sympatiserar inte med någon av dem, tycker inte ens ”synd” om Hannah när hon förfaller ner i alkoholism eller blir ens särskilt arg på Arthur när han återigen visar henne på dörren. Historien har självklart ändå sina poänger: t.ex. det komplexa maktspel de båda utför som är ytterst intressant, vem är egentligen slav och vem är herre? Arthurs fetisch för arbetarkvinnor, Hannahs ihärdiga kamp för oberoende, allt detta bygger såklart en fängslande roman och den är absolut läsvärd. Men någonstans är jag ändå lite besviken över att jag inte kom dem närmare in på (känslo)livet.
Omslaget står Lotta Külhorn för och hela formgivningen, allt från kolumnbredd till avsnittsindelning, är ypperligt gjord. Inte alls oviktigt i sammanhanget om vi får tro våra läsare.
Loading ...
RSS Bokhora.se
[...] mars 2008 vid 3:14 pm (romaner) Tags: bloggar Den viktorianska eran i all ära – men ett antal recensioner av/utlåtanden över av mig tidigare åtråddda Myrrha gör att jag inte riktigt [...]
Jag tror jag föredrar The Pearl för viktoriansk BDSM. I genren är väl ”Historien om O” fortfarande ohotad.
För övrigt så är det väl en vanlig frågeställning i S&M-skildringar vem det är som egentligen är slav och vem som är herre? Det finns en fantasyserie av Jaqueline Carey, ”Kushiel´s Legacy”, som delvis undersöker samma tema men tyvärr så förstörs hennes trilogi av för mycket ”purple prose”.
Nej, det är störigt, eller hur? Man läser +400 sidor och vet ungefär lika lite efteråt som man gjorde innan. Skönt att höra att det inte bara var jag som tyckte att den saknade något – alla andra recensioner jag har hört har gillat den rakt igenom.
http://calliope-books.blogspot.com/2008/03/smuts-viktorianer-och-saknad-nrhet.html
Calliope: det finns riktigt elaka recensioner. Kolla in denna om du vill läsa en veritabel avrättning: http://www.nt.se/kultur/artikel.aspx?articleid=3306679
Riktigt elakt tycker jag (som inte läst boken än).
Oh dear, det var elakt! Lite väl taskigt tycker jag nog, så illa var den absolut inte.
Nej, Calliope, jag tyckte inte det var så taskigt, det var värre än så. Efter att ha läst boken vet jag ingenting mera än innan jag började. Boken är grå, mork, ingenting är ljust eller klart, det händer ingenting… Uf, sämre bok har jag knappast läst någon gång. Synd att jag förlorade de timmar på sånt.