Om två och en halv timme träffas jag och alla som vill på Mosebacke och käkar brunch. Jag utlovade origami-talk, med syftning till David Levithans ”Ibland bara måste man”, som liksom alla hade talat så väldigt gott om. Jag tror att det kan ligga böcker i fatet. Om alla omkring en säger: Alltså, den här är så bra, jag dööör! vill jag ju gärna tro att jag också ska känna så. Jag vill läsa boken och stjäla känslan, automatiskt. Jag tror inte att jag kommer att gå omkring till alla mina jämnåriga vänner och säga att de måste läsa ”Ibland bara måste man”, även om det här är en bok som funkar utmärkt som vuxenläsning så väl som ungdomsläsning. För alltså: historien är så fin! Jag måste bara utveckla vad jag menar med att jag inte kommer att tipsa alla mina vänner om den, innan jag går in närmare på finheten. Jag tycker att huvudpersonen Paul är lite trist. Och snubbarna faller ju som käglor för Paul: Kyle, Noah, de vill ha honom båda två, det är liksom upp till Paul att välja och själv tycker jag inte att Paul verkar vara så värst intressant, jag blir mer irriterad på Paul, sådär som man kan bli på en bråkig lillebror som inte fattar sitt eget bästa. Paul, nu har du chansen på två kalaskillar här, nu får du liksom inte gå och sjabbla bort det! Men lyssnar Paul? Nej.  

Hursomhelst: nu skrev jag ju sådär i alla fall förresten. Att historien är så fin och den är verkligen fin. Man kan nog helt enkelt inte låta bli att uttala så fin i samband med ”Ibland bara måste man”. Det är bästa high school-romanen, helt queer, galna studentföreningar och vadslagning om förhållanden, quarter backen är förmodat superhotta transan Infinite Darlene och mitt i allt det här simmar Pauls lilla vänskapsö med Joni och Tony. Och vad jag verkligen gillar med ”Ibland bara måste man” är att själva faktumet att Paul gillar killar inte problematiseras det minsta. Paul gillar killar, Paul blir kär i Noah, Noah gillar också killar, det handlar liksom inte om att Paul och Noah måste hitta sig själva och sin sexualitet, den finns där, som en förutsättning från Levithan. Pauls bekymmer rör snarare att hans ex vill ha tillbaka honom, att hans ena bästis lämnar honom och att hans andra bästis hålls inlåst av sina föräldrar, som inte gillar att deras son är gay, men det handlar mer om att föräldrarna måste deala med det än sonen själv. Jag gillar det massor. Jag gillar att Paul inte ligger vaken om nätterna och funderar på varför det spritter i benen och kroppen när han ser en annan kille, jag gillar att hela skolan accepterar att Paul gillar killar och till och med slår vad om hur det ska gå för Paul och snubbarna och jag gillar att hela skolan är okej med att Infinite Darlene är quarter back. Fattar ni hur jag menar? Är vi inte lite trötta på böcker där hbt ses som något slags problem eller någonting som måste funderas väldigt mycket över? Det finns nog poänger med sådana böcker också, men jag vill ha båda sorterna i så fall.

Sedan tänker jag att jag kanske har förstått vad som är problemet med ”Ibland bara måste man”. Levithan har skissat upp finaste universumet och en kalasmysig omgivning för Paul och hans crew, men de där kärleksbeskrivningarna så att tårna krullas fattas. Jag vill bli pirrig i mitt eget hjärta när Pauls kärlek till Noah beskrivs. Åh, jag törstar efter vansinnigt romantiska böcker så att mitt hjärta smälter. Begär jag det omöjliga? Borde mitt hjärta ha smultit av ”Ibland bara måste man”? Får man önska, så önskar jag ännu mer stråkar, hångel i regn, sparkande i höstlöv. Jag kanske bara är kräsen som inte redan är övertygad, men jag tror på Levithan. Jag tror att han kan få mina tår att bli korkskruviga korvar. Senare i vår kommer ”Nick och Norahs fulländade låtlista” och jag tror att David Levithan är the man. Det är då det händer.

Avslutningsvis blir jag alltid lite orolig att ni inte ska ha lyckats sålla bland alla orden. Bör man läsa eller bör man inte läsa ”Ibland bara måste man”? Svar: man bör läsa ”Ibland bara måste man”. Det är en fantastisk liten vårbok, som en chokladask, och en bra inkörsport till vidare Levithan-läsning, tungt ungdomsromansmissbruk liksom.

Obs! Här är Levithans hemsida.