”SOS från mänskligheten” – Johanna Nilsson
”SOS från mänskligheten” av Johanna Nilsson är en bok som medan jag läser den tänker jag hela tiden ”gillar jag det här? vill jag fortsätta? är det jättebra? eller bara okej?”. Svårbestämd. Jag tror en anledning till det kan vara att alla personer i den är ganska typ-iga i sina problem; en är bulimiker, en letar efter sin förrymda flickvän och kan inte somna utan henne, en är överarbetad. Det här blir så stor del av deras identitet, problemen blir nästan allt de är. Och om man inte kan identifiera sig / känna igen sig i problemet så…?
Navet är Benjamin, en lyxprostituerad med en brokig samling kunder. Se de ovan, och flera till. Han älskar dem alla, på sitt sätt, och han har kroppen full av tatuerade blommor. En för varje kund som påverkat honom.
Historien hoppar mellan Benjamin och alla dessa besökare. Deras liv vävs ihop, ofta ovetande. Det är en stor och bred nutidsskildring med pedofiler, Stureplan, utbrändhet, chattforum på nätet, torgskräck, lyxlirare, bingokunder, bröstförstoringar. Väldigt många samtida symtom av olika slag. Den delen av historien gillar jag mycket, hur Johanna Nilsson får fram Sverige just nu. Olika klasser, olika typiska fenomen.
Det händer mycket också hela tiden, ganska otroliga saker i högt tempo. Ingen risk för att man ska nicka till.
Men, som sagt, karaktärerna är problemfyllda, och de är många till antalet. Säkert också en anledning till att jag inte faller pladask. Det blir för lätt och snabbt att byta del av berättelsen och hoppa över till en annan figur. Jag hade ju väntat mig mer! Ni vet, uppslukande böcker eller bara normalbra böcker, den skillnaden. Johanna Nilsson är jätteduktig på att skriva, men jag hade för höga förväntningar. Jag hade önskat mig lyft, stjärnsmällar och små explosioner av superlativ, och jag fick ”jomen, helt okej”, men inget jag minns länge efteråt eller går runt och tänker på.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Någon som läste Martina Lowdens lysande sågning av ovan nämnda bok i DN? Så klarsynt underhållande.
Jag läste den, och rös. Oh. SÅ illa och ytlig tyckte inte jag boken var.
Jag är så glad över att DN har rekryterat Lowden – problemet kan vara att hennes recensioner är mycket fyndigare än böckerna:) SvD:s uppskrivning av ovanstående verk är nästan svårare att förstå.
Så sant Inga-Lina, men dock ett lyxproblem.