Välkommen till Joyce Carol Oates-land: små döende bergsstäder i staten New York befolkade av pappas flickor, supande ordningspoliser, neurotiska mödrar och mordiska lolitor. ”Vredens änglar”, säsongens översatta Oates (”The Female of the Species” på originalspråk), är en samling lågintensiva, suggestiva noveller med skräckkänsla; min favorit-Oates. Jag sugs direkt in i den första novellen, den mästerligt uppbyggda ”Så sant mig Gud hjälpe”, och kommer inte loss förrän den sista novellen är utläst. Däremellan sträcker sig en bussresa, en Arlanda Express-påstigning och en morgonflight mellan Stockholm och Lyon med byte i Frankfurt. Allt det där är bara teknikaliteter, logistik; mentalt och själsligt lämnar jag aldrig Joyce Carol Oates-land.

Novellformen passar Oates ypperligt. Det begränsade formatet tvingar henne att strama upp språket, rationalisera bort lite av den där flödande ordrikheten som jag älskar och Lionel Shriver avskyr utan att förlora det förtätat oateska. Flera av mina favorittexter av Oates faller in i det kortare formatet, som novellsamlingarna Faithless: Tales of Trangression” och ”The Collector of Hearts: New Tales of the Grotesque” eller lysande essäboken ”On Boxing”. ”Vredens änglar” fogas samman tematiskt genom att samtliga nio berättelser handlar om kvinnor som begår desperata – men inte nödvändigtvis onda – handlingar. En liten flicka klättrar upp på taket med sin nyfödda lillebror för att få sin mammas uppmärksamhet under en trädgårdsfest. En hunsad hustru telefontrakasseras och går över gränsen. En uttråkad lyxhustru shoppar efter stängningstid i en exklusiv klädbutik – med katastrofala följder. Undergången anas men skrivs inte ut; läsaren får dra sina egna slutsatser utifrån Oates ödesmättade antydningar. Det är hotfullt, tryckande och ibland, som i hållaandanouthärdliga ”Banshee”, berättelsen om flickan med bebispojken på taket, eller närmast Bret Easton Ellis-akiga ”Madison à la Guignol”, rentav skräckartat. Splatterläskiga roadmovieberättelsen ”Doll: En romans i Mississippi” påminner lite om Oates’ i mitt tycke bästa Rosamond Smith-spänningsroman, ”Sarons Ros”. En förtätad, otäck motellberättelse med massor med blod och ond, bråd död där protagonisten är en översminkad evig elvaåring med en faiblesse för souvenirer – och då pratar jag inte om några tvålaskar från motellrummet…

Joyce Carol Oates är suggestionens mästarinna, undertexternas drottning och den tysta katastrofens sorgesångerska. Det här är The Dark Lady of American Letters i toppform och en välkommen påminnelse om varför Oates’ namn ständigt dyker upp i Nobeldiskussioner. Om jag träffar Lionel Shriver igen tänker jag hissa vit flagg och säga ”we’ll just have to agree to disagree, Lionel”.