Dubbelrecce: ”Människohamn” – John Ajvide Lindqvist
Helena: Ny John Ajvide Lindqvist! ÄNTLIGEN! Kalendrar har avbockats (tänk muck), altare har byggts, mjukis-Chtulhudjur har försetts med pompombollar. Frågan på allas läppar: lyckas Sveriges okrönta skräckkung, mannen som satte Stockholm och Blackeberg på skräckkartan, leva upp till förhandshypen?
Jessica: Nja, det här är ingen ny ”Låt den rätte komma in”, men visst leverar Ajvide en ordentligt spännande sträckläsningsskräckbok. Perfekt sommarläsning, iallafall om man inte hänger ute i skärgården…
Helena: Ja, huvva. Kan tänka mig trevligare skärgårdsläsning, faktiskt. Men om den lever upp till hypen? Den innehåller två spöken på flakmoppe som citerar The Smiths! Case closed. Du kan ju gissa hur exalterad jag var när jag fick reda på att en av mina favvoförfattare citerar mitt absoluta favoritband i sin nya roman.
Jessica: Jag borde ju vara Smithsfan jag med, men är det inte, så jag blir inte riktigt lika upphetsad över de där spökena.
Helena: Inget har förändrats, jag älskar dig fortfarande. Bara lite mindre än tidigare. (Smiths- OCH Smithsfans-på-flakmoppecitat för er oinvigda.) Anyhoo, ”Människohamn” är John Ajvide Lindqvists mest ambitiösa roman hittills. Vår dubbelkategorisering är ingen slump; här rör sig Ajvide Lindqvist lika mycket i den klassiska romankonsten som i de redan upptrampade skräckterritorierna. Jag kan inte låta bli att tänka på Stephen Kings senare, mer mogna verk, i synnerhet storslagna sorgeposet ”Bag of Bones” från 1998. Båda är romaner om sorg och saknad, båda är knutna till en specifik plats. I Kings fall en liten sommarstuga i Maine, i fallet Ajvide Lindqvist en skärgårdsö. Kanske är den verkliga huvudpersonen i ”Människohamn” inte Anders, som sörjer sin försvunna dotter, utan havet? I så fall är protagonisten och antagonisten densamma – spännande!
Jessica:Havet är för mig något enormt skrämmande, uppväxt vid insjöar som jag är. Således en perfekt antagonist i mina ögon.
Helena: Nämnde jag att det finns två genomonda Smithsciterande spöken på flakmoppe? Helt. Jävla. Briljant! Smithsfanatiker i litteraturen, unite and take over!
Jessica: Gäääsp. Jag störde mig mest på dessa trista spöken.
Helena: LALALALA, JAG HÖR INTE, JAG HÖR INTE! Men visst, du har en poäng. Detta ständiga citerande torde vara rätt obegripligt om man inte råkar vara diehardfan av The Smiths och Morrissey. Jag lämnar det spåret nu, lovar.
Jessica: Bra.
Helena: Litterärt sett är det här John Ajvide Lindqvists bästa hittills. Här finns gott om formuleringar som påminner eventuella skeptiker (finns det några fortfarande?) om att vi har att göra med ett av Sveriges mest angelägna författarskap. Alla kategorier. Språket känns mer genomarbetat och polerat än i tidigare verk, tonen episk och anspråksfull – I like! Åsikt: vi behöver mer anspråk i svensk nutidsprosa.
Jessica: Språkligt sett så har han absolut utvecklats och jag kan hålla med om att vi behöver mer anspråk i nutidsprosan.
Helena: En annan styrka med Ajvide Lindqvists författarskap är den enorma ömhet han visar för sina karaktärer. Mobbade Oskar, de omlevande i ”Hanteringen av odöda” och nu Anders, Simon och Anna-Greta, man känner verkligen för de här människorna. Det finns en scen i ”Människohamn” där gamla och skröpliga Simon och Anna-Greta ska älska med varandra. Stelheten på alla fel ställen, gamkroppens fängelse som ligger ivägen men ändå inte lyckas döda deras kärlek och lust till varandra efter 50 år tillsammans. Så vackert och ömsint skildrat att jag började gråta! John Ajvide Lindqvist är särlingarnas bäste vän och de utstöttas försvarare, och jag älskar honom för det.
Jessica: Jag hade gärna läst en hel roman med Simon och Anna-Greta-fokus. Simon är min favoritkaraktär i hela boken. Jag lyckas inte riktigt sympatisera så mycket med Anders som jag hade velat.
Helena: Håller med där – jag kände också mer sympati för Simon och Anna-Greta (och ibland till och med spökena – sorry, jag skulle ju inte…) än för Anders. Honom kunde jag nästan störa mig på ibland eftersom han kändes så patetisk och nerdekad. I och för sig rätt förståeligt med tanke på… nej, nu ska jag inte spoila.
Helena: Ni har väl fattat vid det här laget - mjukis-Cthulhus pompombollar kanske var en fingervisning – att det här är en tiopoängare. Åtminstone litterärt sett. Som skräckroman lämnar den en del att önska. Till exempel blir jag aldrig särskilt rädd, och den närmast elektriska spänningen från ”Hanteringen av odöda” och ”Låt den rätte komma in” lyser med sin frånvaro. Det gör ingenting. ”Människohamn” är, hoppahögtskräck eller ej, en milstolpe i John Ajvide Lindqvists författarkarriär och ett löfte om vad komma skall. Om han nu kan blanda det episka, höga tilltalet och de hudlösa människoporträtten med isande skräck tror jag helt ärligt att nästa logiska steg för den här killen är världsherravälde.
Jessica: På en tiogradig skala får den inte mer än 7,5 av mig, men det är inget dåligt betyg det heller. Att det inte blir högre beror mest på att slutet inte riktigt lever upp till resten av romanen. Det känns lite väl enkelt ihopsytt…
Loading ...
RSS Bokhora.se
Det är bara att hålla med. En av årets bästa böcker, och vi har inte passerat midsommar än.
OMG! För oss vanliga dödliga är det nu bara 48 minuter tills vi får den i vår hand. 47! Jag har hypat den så mycket att jag nästan går av (och har rekomenderat den till folk redan innan jag läst den, det ni) och jag veeeet att jag kommer älska alla Smiths-citat och egentligen pratar jag inte med er längre eftersom ni fick gå på rolig festen OCH ÅKA FLAKMOPPE så hej då då, hmpf. 46 minuter! Yay!
Hohoho, så roligt att läsa! Jag som varken fick/ville ligga eller diggade Morrisey/The Smiths totalälskade flakmoppespökena. DE är mina favoritkaraktärer i boken.
[...] Läs mer om boken i Svd och på Bokhora – samt inom kort lite överallt om jag gissar rätt. [...]
har läst denna och Romans nya nu och är kluven, de är verkligen olika men det är svårt att inte jämföra. Tycker Romans styrka är att den är så kompromisslös och kärv, medan Ajvide är mer romantisk och mjuk. Ajvide skriver också om saknad och sorg och mer vardagliga saker, medan Roman alltid verkar rota runt längst in i skallen där vi är som fulast och mörkast.
beror nog helt på vad man gillar. vill man ha bra bok punkt slut, rekommenderar jag ajvide. finns inget nytt här men det som finns är jättebra. vill man ha något med mer stil och som slår i magen, så rekommenderar jag roman. fast ska man kalla sig läsare, så rekommenderar jag båda och tycker att jämförelsen inte är så viktig.
vet inte, vad tycker ni?
Jag håller med om att Roman är mörkare och därför så tror jag inte han passar alla. Ibland blir det för svart helt enkelt. Jag har hört honom säga att han ibland tyckte Mörkrädd blev för otäck och att det kunde skrämma bort läsare. Efter att ha läst den, förstår jag vad han menar. Skräcken känns nästan på riktigt vilket gör boken obehaglig. Man känner sig otrygg.
Ajvide är mer en modern sagofarbror och man vet att det kommer ordna sig på ett eller annat sätt. Han berättar om snällare saker även om det händer fasansfulla ting i hans romaner också. Jag skulle säga att om han är entréporten för läsare som vill ha svensk skräck, så går man till Roman när man vill vrida upp det en nivå.
Fast hallå,
Romans senaste är väl inte SÅ välskriven?
Missade släppfesten eftersom jag var i Danmark. Jävlars.
Tycker boken är mycket bra men lite ojämn. Hade kunnat tuktas lite och kortas en aning. Väldigt mycket King och ändå självständigt. Kul att genren fått återupprättelse i Sverige. När kommer det bra svensk SF?
Välskriven schmälskriven…
Jag gillar bägge, men har faktsikt Roman i färskast minne., Hörde honom på radio härrommorgonen.
JAG VET, yta, men jag gillar hur han talar.
Jag läser mycket, men har fastnat för Roman.
Roman står för en modernare stil, alla gillar inte det och vill ha litteratur med nya inslag på gammalt sätt. Jag tycker allt med Roman är nytt. Inte säkert att det är bra för honom, man möter motstånd på många håll då, men jag gillar det och jag vet att vi blir fler och fler som gillar det.
Halloj, ska läsa Människohamn inom en snar framtid. Nu ville jag bara komplimentera för den formmässigt roliga recensionen, och undrar, skrev ni (Helena & Jessica) den via msn, eller hur gjorde ni? Nyfiken :)
Anna-Stina: tack! Dubbelreccen börjar bli något av ett begrepp här på Bokhora; tidigare har Johanna Ö och Johanna L dubbelrecenserat Blixthalka och Ur vulkanens mun. Vi brukar börja skissa våra tankar i ett gemensamt dokument, och sedan fylla på och lägga till. Fast det där med MSN var ju en jättebra idé!
Jag måste hålla med er.
Jag tycker också att Människohamn är den bästa Ajvide Lindqvist hittills. Hans språk är bättre och mycket roligare att läsa, i min mening. Fast är det bara jag som reagerade på att ordet ”mojna” användes lite väl flitigt?
Han klarar av en bra historia även om jag aldrig hoppar till men kan äcklas lite av vissa saker som beskrivs i boken. Nej, det finns ingen riktigt spänning och ryssning som i ”Hantering av de odöda.
När det gäller The Smiths vet jag inte vad jag ska säga. Jag är ett fan av bandet, men tycker att det ständiga citeradet mest är irriterade och dessa spöken stör mig mer än vad de skrämmer mig.
Jag vet inte heller om jag är så glad över slutet, men jag ser fram emot att läsa nästa bok och kommer inte alls vara förvånad om ”Människohamn” duker upp på bio inom några år.
Tack för en fin recention.
Kan bara stämma in. Bra bok, men slutet haltade lite. En kort stycke om rengöringen av en toalettstol är märkligt nog det som (tyvärr) etsade sig fast starkast hos mig.
@Jenny: På tal om ord som används väl ofta: ”frasa” förekommer säkert 25 gånger i boken. Frasigt!