”Om en flicka vill försvinna” – Mia Ajvide
Jag läser ”Om en flicka vill försvinna” på en solvarm klippa, med vågkluck och John Ajvide Lindqvists nya roman bredvid mig på klipphällen. Jag hade verkligen tänkt försöka lämna Mia Ajvides make utanför den här recensionen, men det är svårt, märker jag. Fastän Mia Ajvide ytligt sett rör sig i helt andra sfärer än sin make – hon är lyriker, han Sveriges största och bästa skräckförfattare – finns det tydliga beröringspunkter mellan de två författarskapen. Nyckelordet är vatten, vatten som förlösare och förgörare, vän och fiende. Det, och en omisskännligt skräckromantisk undertext.
Mia Ajvides debut är sparsmakad på gränsen till spartansk, 46 luftiga sidor skrivna på ett språk som känns uråldrigt och tidlöst på samma gång. Någon – flickan som vill försvinna? – ror i en eka på havet; där har vi grundförutsättningarna. Väl ute på havet följer vi med på en ömsom stillsamt reflekterande, ömsom skräckromantisk inre resa. Så här kan det låta:
De drunknade samlas i gryningen.
Då är solen närmast jorden.
För jag båten in i ljuset,
klamrar sig en död fast vid den.
Kroppen häver sig ur havet.
Den söker en levande,
En mun att andas ut det den vet i.
Det är stillsamt, vackert och rofyllt, men samtidigt djupt oroande. Att läsa ”Om en flicka vill försvinna” är på ett plan att vyssjas av vågornas stilla kluckande, det hypnotiskt sövande i att befinna sig ensam i en eka en natt. Samtidigt finns ett mörkt, hotfullt stråk, och det är tvetydigheten tillsammans med det oväntade, lätt arkaiska bildspråket som gör ”Om en flicka vill försvinna” läsvärd. Formuleringar som ”Om en pojke vill försvinna, fångar han en gris/Det blir skrik och blod i stugan/Klövarna halkar på golvet” är ”Om en flicka vill försvinna” i ett nötskal: som läsare får man känslan av att befinna sig i en annan tidsräkning, samtidigt som Ajvides drastiska, egensinniga bildspråk oroar och förtjusar på en gång. Strofer just som denna om pojken och grisen fungerar oerhört väl på ett associativt plan; Mia Ajvide planterar bilder och stämningar inuti mig som dröjer kvar långt efter det att jag vänt den sista luftiga sidan. Jag är ingen stor lyrikvän, är på tok för tjusad av invecklade intriger, stämningar och undertexter som byggs upp långsamt, suggestivt i tegelstensformat, men det här gillar jag. Vågar man hoppas på mer?
Loading ...
RSS Bokhora.se
Tack, jag har så undrat när jag sett boken om hon är beläktad med John.
[...] haffsromanskungen, eller Strändernas svall- romanernas roman? Och efter att ha läst två recensioner av boken som citeras i Människohamns sista kapitel hoppas jag kunna lägga ännu en kvinnlig [...]