”Norrlands Akvavit” – Torgny Lindgren
Från baksidestexten till ”Norrlands Akvavit”, författarens egna ord:
”För drygt elva år sen gjorde jag den här lilla noteringen i ett anteckningsblock: Måste skriva den muntra berättelsen om avkristningen och avfolkningen av inlandet.
Det har jag nu gjort. Med all den säregna och sorgsna sanningslidelse som kännetecknar oss som kommer därifrån. Därmed är egentligen allt sagt om Norrlands Akvavit.”
Lite mer info om den :
Olof Helmersson, åttiotre år gammal, återvänder till Avabäck. Före detta framgångsrik pastor på orten. Före detta. För nu har nämligen Olof Helmersson insett att det här med Jesus och religionen, det var fel. Han har ett nytt uppdrag nu. Han ska avfrälsa de själar han för länge sen fick med sig. En och en ska han söka upp dem, tala dem till rätta. Detta har han suttit nere i Umeå och tänkt ut, precis hur det ska gå till.
Problem uppstår :
Många av de frälsta är redan döda. En del som fortfarande lever, de är så envisa och vill inte ta till sig det han säger. Det har dykt upp nya människor på orten. En del så långt ifrån som Stockholm. Just de är speciellt oberäkneliga och opålitliga. Avfrälsningen förlöper inte så smidigt som den verkade i Umeå.
Jag tycker :
Torgny Lindgren gillar ju att vara säregen. Och jag tycker att han är särskilt tydlig med det här. Om ni har läst ”Mig äger ingen”, stycket där pappan kommer och är med på ett föräldramöte på dagis. Efter en inledande stor blyghet börjar han dra vitsar. De faller i god jord och han blir så glad, så han drar fler och fler. Fortsätter för länge. Jag får samma känsla nu. (Och dessutom en av att jag håller på att svära i kyrkan.) Det här är en Torgny Lindgren för de redan frälsta. Alla som gillar det säregna, by-originalen, maten, tonen, stämningen. Bingo! Och varför ska han inte få vara särskilt säregen och Avabäck-isk? Det är klart han får. Och det är klart att det är bra. Givetvis. Det är ju Torgny Lindgren! Det är bara jag som sneglar lite diskret på klockan medan jag applåderar och tänker ”hur länge till nästa punkt på programmet?”.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Det här var den sista boken jag gav till min farmor innan hon dog. Jag går och drar mig för att läsa den, för jag är så rädd att jag ska hitta något som hon kanske inte alls gillade, men som hon kanske ändå trodde att jag hade trott att hon skulle gilla. Eller kanske något som hon fann rent förolämpande. Om ni förstår vad jag menar. Men hon var i alla fall en religöst engagerad och ifrågasättande kvinna som gillade akvavit. Tja, den som läser får se, så jag får väl sätta tillit till att hon visste att jag älskade henne i alla fall, oavsett vad det står i den dumma boken.
Hon gav mig ett tips också, sista gången jag var där. Alberto Moravias ”Två kvinnor”. Det ska bli spännande att läsa den, eftersom hon tvingade mig att skriva upp namnet på den så att jag inte skulle glömma bort det. Undrar vad det står i den. Hjälp.
Hej Johanna L,
Torgny Lindgrens författarskap kan man nog inte tycka så där halvbra om. TLs skrönor går in i hjärtat eller de går inte in.
Tre tips för den som känner sig nyfiken på
Mehabs skönhet, Hummelhonung, Norrlands akvavit
eller någon annan TL bok:
1) Läs som du läste när du var barn, bestäm dig för att tro på berättaren
2) Läs inte styckevis och delt. Läs berättelsen i ett enda magiskt svep
3) Läs högt eller mumlande
Hummelhonung har många av mina studenter skrivit intressanta uppsatser om. Det är nog den TL-bok som väcker mest känslor av alla de slag.
Jag tänker själv så ofta på den historien om den kvinnliga föreläsaren som hamnar hos två gamla bröder – nästan oftare än jag önskar.
Den är förfärande!
Men jag gillar ju Torgny Lindgren! Vanligtvis!! Jag är ett Lindgren-fan, tex Hummelhonung och Pölsan. De gick rätt in i hjärtat.
Men denna, nej, not so much.
Johanna, jag håller helt med dig om den här. Allt från att svära i kyrkan och titta på klockan till ”det är klart att det är bra” … Det var så oväntat att få en jaså-upplevelse av Torgny Lindgren! Alla de andra gick ju, som sagt, in i hjärtat. Det där med skrönor är en farlig mark, även för mästarna tydligen; det är så tunn linje mellan magi och… vitsar…
Torgny Lindgren är en av mycket få romanförfattare som vinner på att avlyssnas som ljudbok. Dels är Torgny Lindgren själv mycket bra på att läsa, dels är hans böcker ganska korta och sedan är de ju naturligtvis skrivna för att läsas högt.