Kommentarer till ”Norrlands Akvavit” – Torgny Lindgren

Av: Kurt

Kurt — Wed, 11 Jun 2008 04:12:07 +0000

Torgny Lindgren är en av mycket få romanförfattare som vinner på att avlyssnas som ljudbok. Dels är Torgny Lindgren själv mycket bra på att läsa, dels är hans böcker ganska korta och sedan är de ju naturligtvis skrivna för att läsas högt.

Av: lazy

lazy — Tue, 10 Jun 2008 19:07:58 +0000

Johanna, jag håller helt med dig om den här. Allt från att svära i kyrkan och titta på klockan till ”det är klart att det är bra” … Det var så oväntat att få en jaså-upplevelse av Torgny Lindgren! Alla de andra gick ju, som sagt, in i hjärtat. Det där med skrönor är en farlig mark, även för mästarna tydligen; det är så tunn linje mellan magi och… vitsar…

Av: Johanna L

Johanna L — Tue, 10 Jun 2008 18:33:37 +0000

Men jag gillar ju Torgny Lindgren! Vanligtvis!! Jag är ett Lindgren-fan, tex Hummelhonung och Pölsan. De gick rätt in i hjärtat.
Men denna, nej, not so much.

Av: lena kjersen edman

lena kjersen edman — Tue, 10 Jun 2008 08:20:19 +0000

Hej Johanna L,

Torgny Lindgrens författarskap kan man nog inte tycka så där halvbra om. TLs skrönor går in i hjärtat eller de går inte in.

Tre tips för den som känner sig nyfiken på
Mehabs skönhet, Hummelhonung, Norrlands akvavit
eller någon annan TL bok:
1) Läs som du läste när du var barn, bestäm dig för att tro på berättaren
2) Läs inte styckevis och delt. Läs berättelsen i ett enda magiskt svep
3) Läs högt eller mumlande

Hummelhonung har många av mina studenter skrivit intressanta uppsatser om. Det är nog den TL-bok som väcker mest känslor av alla de slag.
Jag tänker själv så ofta på den historien om den kvinnliga föreläsaren som hamnar hos två gamla bröder – nästan oftare än jag önskar.
Den är förfärande!

Av: Piratdrottningen Alwilda

Piratdrottningen Alwilda — Tue, 10 Jun 2008 07:36:07 +0000

Det här var den sista boken jag gav till min farmor innan hon dog. Jag går och drar mig för att läsa den, för jag är så rädd att jag ska hitta något som hon kanske inte alls gillade, men som hon kanske ändå trodde att jag hade trott att hon skulle gilla. Eller kanske något som hon fann rent förolämpande. Om ni förstår vad jag menar. Men hon var i alla fall en religöst engagerad och ifrågasättande kvinna som gillade akvavit. Tja, den som läser får se, så jag får väl sätta tillit till att hon visste att jag älskade henne i alla fall, oavsett vad det står i den dumma boken.

Hon gav mig ett tips också, sista gången jag var där. Alberto Moravias ”Två kvinnor”. Det ska bli spännande att läsa den, eftersom hon tvingade mig att skriva upp namnet på den så att jag inte skulle glömma bort det. Undrar vad det står i den. Hjälp.