”Berättelse om herr Roos” – Håkan Nesser
Jag har gillat de två tidigare delarna om Gunnar Barbarotti, tyckte Nesser var så rolig, berättarglad och nystartad i dem. Mycket relationsfluff där också, ja, man kunde tom ifrågasätta om det ens behövdes en deckarintrig?
Trean, ”Berättelse om herr Roos”, är nästan utan sådan. Iallafall dröjer det över 250 sidor innan det brottsliga sker. Fram tills dess är det en berättelse om herr Valdemar Roos, lika kul som en gammal soffa. Han har haft samma jobb på en termosfabrik i tjugo år, är sen länge gift med Alice. Att det blev de två berodde ganska mycket på att hon var lite för överviktig och att han var lite för gammal (10 år äldre än henne). Hon har två döttrar i ett tidigare äktenskap, de tycker Valdemar är jäkligt seg. Och det tycker han med. Han är rätt less på allt. Gissa om han välkomnar den stora spelvinsten som gör det möjligt för honom att i största hemlighet sluta på jobbet och köpa ett litet torp cirka fyra mil hemifrån. Dit åker han varje dag, under kontorstid, och bara njuter av skogen, tystnaden, kravlösheten.
Ingen anar något om detta tills en dag när Valdemar kommer dit och märker att någon bott i stugan över natten. Det är en ung flicka, på rymmen.
Håkan Nesser är ju Håkan Nesser = för det mesta riktigt bra, tycker jag. Men tråkigt nog så upplever jag att den här trean är lite mer som van Veeteren-böckerna, ganska tung och sävligt smådyster, lite seg emellanåt. För mycket ”det var som det var” med folk som går omkring och suckar uppgivet. Det var ju det som kändes så spänstigt förut att han kommit ifrån. Så bra flyt och mer värme och hopp där… Och nu är det en tillbakagång. Kan det bero på att delar av handlingen här touchar Maardam? Jag blir helt enkelt inte lika road av den här boken. Välskrivet, bra hantverk, finurligt, trovärdigt, allt det där, men så alla dessa… suckar. Jag saknar verkligen berättarspänsten!
Trevligt såklart med Barbarotti (hans familjeliv kan man säga går som på räls förutom en jobbig svåger på plats) och kollegan Eva Backman, men om jag ska rangordna Barbarotti-serien så intar den här jumboplatsen för mig.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Det som gjorde mig besviken med den nya Barbarotti var att det var så lite Barbarotti. Jag gillar honom och hans kollegor, och även om jag tyckte att första halvan av boken var fin med skildringen av det omaka paret i stugan, så var det Barbarotti jag satt och väntade otåligt på. Och när brottet väl begås och han tillåts dyka upp är halva boken redan försvunnen. Lite snopet tyckte jag.
Även i de två första delarna tilläts ju förhistorierna visserligen ta rejäl plats, men känslan när jag läste ”Berättelse om herr Roos” var att den här svällde över alla bredder. Tyvärr har jag dock inte de två första delarna hemma och kan kontrollera om jag pratar i nattmössan eller inte.
När du beskriver innehållet i den här boken så får jag ”Maigretvibbar”. I Simenons novell ”Man mördar inte en fattig stackare” så är det också en äldre man som vantrivs i familjen, vinner pengar och skaffar sig ett eget hus där han njuter av tystnaden på kontorstid, eftersom han har sagt upp sig.
Har inte läst denna men tyckte rätt bra om de andra två, även om Nesser inte är landar speciellt högt på min privata tioitopplista över deckarförfattare.
Oj, vad bra ;)
Själv tycker jag Barbarotti har varit lite för hurtig och nostalgist tänkt det var bättre förr; van Veeteren (ääälskar van Veeteren & co).
Jag tycker första halvan av boken var fantastiskt bra med vemodet och melankolin som Nesser är så bra på.Jag tycker han är mycket sämre när han skriver om kärlek och lyckligt familjeliv,det blir så jolmigt och överdrivet.Jag tror boken hade blivit mycket bättre utan Barbarotti.
Van Veeteren blev också tråkig när han blev kär.
Eller också är det bara jag som gillar griniga gamla gubbar!