”Blunddockan” – Jeffery Deaver
Man ska inte underskatta värdet av en god slentrianthriller. Det låter som en oxymoron, men det är det inte. En riktigt schysst upplagd slentrianthriller är den där boken du läser/filmen du hyr när du vill stänga av den analytiska delen av hjärnan och bara bli underhållen, skrämd, kittlad. Patricia Cornwell var länge drottningen av slentrianthrillern, men när hon nu en gång för alla tycks ha gått och blivit knäpp (och låtit paranoian och ordhafseriet smitta av sig på Kay Scarpetta) är jag på jakt efter nya spänningskompisar.
Kanske kan Jeffery Deaver vara ett bra substitut? Innan jag läste ”Blunddockan” var min enda Deaverbekantskap filmatiseringen av ”The Bone Collector”, där Denzel Washington spelar Lincoln Rhyme, Deavers återkommande hjälte, och Angelina Jolie hans sidekick Amelia Sachs. Detta är Deavers första bok utan Rhyme, och fastän jag som sagt inte läst någon av Lincoln Rhyme-böckerna blev jag lite neggigt inställd när jag fick reda på att det här är början på en fristående bokserie. Jag brukar nämligen inte gilla deckar- och thrillerförfattares sidoprojekt. Patricia Cornwells Judy Hammer-serie? Sugig. Michael Connellys Mickey Hallerböcker? Helt okej, men för lite Bosch (Terry McCaleb-böckerna är av den anledningen bättre). Jonathan Kellermans skrivprojekt med frugan? Don’t get me started.
Ja, ni fattar. Min aversion mot spänningsförfattares sidoprojekt är djupgående. Nu har jag ju ingen relation till Deaver och Lincoln Rhyme sedan tidigare, så när jag väl jobbat mig igenom min principiella aversion gör det mig inget att min första Jeffery Deaver blir ett sidospår i utgivningen. Snarare känns Kathryn Dance, förhörsledare och specialagent vid Kaliforniens utredningsenhet med kroppsspråk som specialområde, som en frisk fläkt i deckarsammanhang. Varken övermänskligt stenhård egomaniac à la Scarpetta eller halvalkad ensamvarg à la… ja, större delen av den nordiska och anglosaxiska spänningslitteraturens protagonister. Kathryn bär visserligen på en stor sorg – hennes make, tillika barnens far, dog i en bilolycka – men är en överlevare. Skarp och tuff utan att bli en deckarkarikatyr, duktig på att läsa av såväl brottslingar som medarbetare. Dessutom, och det är här vi börjar bonda på riktigt, för i min värld är djurvän/musiknörd en vinnande kombo: passionerad hund- och musikälskare! På fritiden tar hon sig ett glas Pinot Grigio på terrassen och driver en hemsida där lovande folk- och bluesartister kan lägga ut sina låtar. När det gäller deckare gillar jag hjältar med specialintressen vid sidan av bovjagandet, så redan här vinner Deaver över mig.
Sympatisk protagonist, alltså; hälften vunnet. Intrigen, då? Jodå, tempot är högt upptrissat redan från första sidan. Kathryn Dance sitter i förhör med Daniel Pell, karismatisk massmördare/sektledare med Charles Manson som idol. För åtta år sedan greps han för mordet på en välbärgad kalifornisk familj och riskerar nu dödsstraff. Mitt uppe i domstolsförhandlingarna genomför Pell en spektakulär rymning, och det är här som Deaver plockar fram den tunga artilleriet med explosioner, massdöd och mördarjakt. Man sitter som klistrad i läsfåtöljen och fastän det kanske blir lite för mycket action och intrigförvecklingar- någonstans efter den tredje explosionen slutar jag räkna – kan man inte beskylla Deaver för att skriva tråkiga böcker. Spänningen till trots är det när tempot skruvas ner och Kathryn får leka med hundarna (Patsy och Dylan – jag gillar den här kvinnan!) eller hennes partner börjar prata om sin John Steinbeck-samling som jag verkligen trivs. Extrapoäng för de fina miljöerna i norra Kalifornien - jag har själv turistat på Montereyhalvön och blir vansinnigt sugen på att åka tillbaka när Deaver frossar i saltstänkta klippor, viktorianska trähus och små pittoreska fiskrestauranger. Dock känns översättningen lite osmidig emellanåt, med tvivelaktiga ordval och konstiga anglicismer; fortsättningsvis blir det originalspråk för mig. Men en fortsättning blir det, både för Deavers Kathryn Dance-serie och för mig uppblossande vänskap med de båda. Ypperlig spänningsläsning!
PS: Den 2 december släpper Patricia Cornwell sin sextonde Scarpettadeckare, den fantasifullt döpta ”Scarpetta”. Jag kommer att köpa den mot mitt bättre vetande, och sedan tråkblogga den och förbanna min dumhet.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Jag håller på med Linda Fairsteins ”Levande död” (eng. ”Entombed”) just nu; har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker om henne än men hon skulle kunna vara en lovande efterträdare till Patricia Cornwell…
”Levande död” är naturligtvis inte hennes första bok som jag först trodde, inte ens den första översatt till svenska… Första boken ”Final Jeopardy” kom 1994, och hittills verkar det finnas 10 böcker i serien (med kvinnliga åklagaren Alexandra Cooper som huvudperson).
Tack för tipset! Jag gillar verkligen Deavers böcker så jag hoppas att jag oxå ska falla för Dance..Måste säga att jag gillar ert ställe för här får jag massor med bra tips på böcker både till mig själv och mina 15-åriga tjejer.. Keep up the good work!!
//Pia
Ah, Linda Fairstein har jag varit nära att köpa något av (det kan ha varit ”Final Jeopardy”, faktiskt). Tror att det blev en Laura Lippman istället – hon är också en helt okej Cornwell-efterträdare, lite psykologisk spänning. Bäst gillar jag nog dock Tess Gerritsen (mer för intrigerna än språket) och Karin Slaughter, om vi pratar rättsmedicin/läkare i deckare.
Pia, hoppas du gillar Kathryn Dance lika mycket som Lincoln. Han dyker förresten upp jättesnabbt i Blunddockan, och tydligen är Dance med i ”Tid att dö” också. Ska nog läsa den härnäst. Och tack för berömmet, såklart! :)
Jag har läst ”The Sleeping Doll” och jag gillade den skarpt. Deaver är bra på att beskriva psykologiska krig och det får man verkligen mycket av i denna bok. En bad guy som är oerhört manipulativ ställs mot en good guy som är expert på att tolka kroppsspråk. Det blir en spännande kamp de emellan samt många vändningar i boken som jag verkligen inte hade gissat mig till (vilket tyvärr händer då och då att jag kan).
Jag rekommenderar boken till de som gillar just det ovan beskrivna, vill man ha en klassisk” bov vs. kedjerökande polis”-deckare så kanske inte denna är ultimat :)
Jag tycker att Deavers Lincoln Rhyme-böcker har blivit lite slentrianmässiga men denna bok piggade upp och jag kommer definitivt läsa nästa i serien när den kommer.
Ett annat tips på deckarförfattare är Giles Blunt, en kanadensare som på ett fantastiskt bra språk skriver historier som kan ha både vackra naturskildringar och obehagliga beskrivningar av brottsplatser i sig. Jag har tyvärr svårt för att beskriva hans böcker men jag rekommenderar dem helt klart. Det går att läsa mer om honom och böckerna här http://www.fantasticfiction.co.uk/b/giles-blunt/
..och till sist vill jag inflika att det är roligt/härligt att bokhoras inlägg nästan alltid följs av diskussioner och än fler boktips :) Det diggas :)
låter ju lovande även att han håller kvaliteten uppe. Försökte läsa en av de senare böckerna av scarpeta men gav upp efter några sidor, det var bara trist och ordbajseri…
Jag blev sugen på att läsa hennes böcker när jag läste intervjun ”Patricia Cornwell’s extraordinary life” i The Times på nätet (från april). Men jag kanske ska välja de tidigare böckerna efter vad jag förstår här.
Helena B, alla böcker pre-Blow Fly är helt okej. De tidigaste (särskilt The Body Farm, All That Remains, Cruel and Unusual och From Potter’s Field – åh, Temple Gault är en fantastisk skurk, helt genomond) är riktigt, riktigt bra i sin genre.
Och Malin, jag håller helt och hållet med om Giles Blunt, han är grym. Du har väl koll på att han släpper nytt i oktober? No Such Creature heter den: http://www.amazon.com/No-Such-Creature-Giles-Blunt/dp/0679314318/ref=sr_1_10?ie=UTF8&s=books&qid=1221547315&sr=1-10
Helena:
Jepp :) Ska försöka paxa någon ledig oktoberdag till att tillsammans med en stor kopp té sträckläsa den.
Jag rekommenderar ”Tyst gisslan” (”A Maiden’s Grave”) av Deaver. Den är fristående, den är spännande, och den ger en inblick i en form av speciella levnadsvillkor. (avslöjar inte mer).
Gunnar, spännande! Ska kolla upp den.
Jag som har läst alla Deavers böcker om Lincoln Rhyme (dom som släppts på svenska) och som jag tycker är så himla bra tycker inte denna bok kommer upp i samma höga betyg. Det är fortfarande en bra bok, den är läsvärd.
Till Gunnar Staf: Håller med dig om att Tyst Gisslan är riktigt bra.