”I döden dina män” – Niklas Ekdal
Igårmorse vaknade jag till kortversionen av ”Ring P1″. Täppas pratade med en äldre man som var upprörd över hur Estonia begravts. Det var en konspiration! Täppas blev lite less på alla gamla gubbar som ägnade sina liv åt konspirationsteorier. Mannen blev ännu mer arg då. Men du äldre man från ”Ring P1″, ta och läs Niklas Ekdals nya bok ”I döden dina män”. Du har mycket att gotta dig åt här!
Man skulle helt enkelt kunna säga att den tar ett samlat grepp på alla våra nationella trauman. Några exempel; 1697 Slottet Tre Kronor brinner, 1792 Gustav III mördas, 1986 Olof Palme mördas, 1994 Estonia sjunker. Och detta är alltså bara några exempel. Det finns mer. Mycket mer.
Nutidshistorien är denna. I Stockholm dödas flera högt uppsatta tjänstemän på obehagliga och medeltida sätt. En som tidigt anklagas och anhålls är en känd svensk muslim, Felix Martini, som var tillsammans med en av männen. Är det religiös terrorism på gång? Felix är oskyldig och lyckas fly från sin polisbevakning. Han inser att han måste hitta mördaren, annars kommer han aldrig att bli frikänd. Och han måste lösa detta på egen hand.
En som jobbar på samma spår är Johanna Tott inom polisen.
Ytterligare en reportern Kalle Holm, storfräsare på en kvällstidning. Kalle är kung på att fixa löpsedlar och leverera bra nyheter, och det här går han igång på ordentligt.
Under tiden de letar så råkar fler tjänstemän ut för omilda och dödliga behandlingar. Vad är det som händer? Det står snabbt klart att det finns förgreningar och orsaker bakåt i tiden. Och att det hela är stort.
Niklas Ekdals bok är 473 sidor lång. För att återknyta till Johanna Ks inlägg så är den proppfull av tonerkassetter. Utförliga beskrivningar av vad teveserien ”CSI” är, debatter på Pressklubben, telefonsamtal som rings, noggrant redovisade vardagar och helgdagar för alla inblandade. Allt detta är sånt som egentligen inte är viktigt för brotten, men utgör någon slags fluff. Bara mängden av det…
Om Stieg Larsson kan man ju sucka att det blev så för att han gick bort och därför inte kunde göra en ordentlig redigering. Med Niklas Ekdal? Det är så mycket fluff så jag drunknar i det. Någonstans i mitten börjar jag lessna, och efter det skummar jag ända fram till slutet.
En annan författare och bok jag tänker på är Dan Brown och ”Da Vinci-koden”. Inte bara för att det är så mycket historiska konspirationer, utan för Ekdals sätt att skriva med en saftig cliffhanger i slutet på varenda avsnitt. Det händer så mycket. Människor stöter ihop, hemliga brev hittas, folk försvinner, de blir inlåsta, de gömmer sig, de blir nerslagna, de har sex, de jobbar. Inte en lugn stund. Och här blir det samma grej som med fluffet. För mycket och för ofta. Resultatet av allt blir att jag får en slags pojkboks-äventyrskänsla. Från början är det högst realistiskt, men sen drar det iväg. Det ena mer otroliga än det andra (på alla plan liksom, det enda som egentligen saknas är väl att Graalen ska dyka upp i något källarvalv någonstans). Jag kan inte läsa utan att höja på ögonbrynen och lite matt tänka ungefär ”men det var då värst!” efter ett tag, bara för att det blir så stort. Jag vet inte om just det är meningen? Det ska ju vara spännande att få veta vem och varför, men… Jag orkar inte vada igenom allt med entusiasmen, nyfikenheten och trovärdigheten i behåll.
Om man är förtjust i Stieg Larsson och Dan Brown, då kanske man tycker att det här är toppen. Jag tycker inte det. För långt, för mycket, för otroligt. Bort med 200 sidor och skala ner lite, då kanske jag hade gillat mer.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Håller med. Det ballar ur rejält efter ungefär halva boken. Då blir det da vincikoden-ripoff så det skriker om det. Och även jag ledsnar. Det blir alldeles alldeles för mycket. Inte en ingrediens saknas och jag är inte ens nyfiken hur det ska gå när det är 50 sidor kvar. Och det känns som att det är något fel då.
Intressant dock med den hyfsat snälla recensionen i DN idag…
Håller också med! Hade varit bättre om han valt ut en eller kanske två av spåren i intrigen och hålligt sig till dem, inte försöka få med ALLT. Jag tycker dock att den flöt bra i språket även om de väl var lite väl mycket marshmallowfluff som sagt över det hela. Jag fångades av den i början men sen gick det liksom utför. Den här hade tjänat på att lyda skrivandets första regel, kill your darlings.
Den skulle jag nästan vilja läsa bara för att se om den är så överdriven… Klyschor i den allra högsta graden brukar man ha rätt roligt åt. Just nu läser jag en annan bok på samma tema (förvisso några år gammal), Labyrrinth. Enligt recensionerna skulle den vara ”som da vinci koden, fast bättre”. Och hittils är den faktiskt det. Mycket spännande.
Ifall Ekdal lyckats skriva in en konspirationsteori i det 4-5 sidor långa avsnittet om ett föräldramöte på dagis kunde boken ha blivit ens en smula intressant…
Men man kan väl ändå inte likställa Brown och Larsson! Eller jo det kan man, men det stämmer inte.
Annars håller jag med om analysen av da Vincikoden – en enda lång räcka av ospännande cliffhangers som visade sig vara nada när man väl vände blad till nästa kapitel.
Nu är jag inte alls sugen på I döden dina män längre, om jag ens var det innan.
Med att likställa Larsson och Brown menade jag så här. Larsson för detaljrikedomen. Brown för konspirationer + berättarstil. Ekdal gör en kombo av dessa i sin bok.
Svenska katastrofer, konspirationer och cliffhangers – det låter ju jättekul!
Jag tyckte da Vincikoden var riktigt underhållande, älskar historiska fakta och gillar fem böckerna. Det låter som en matinéfilm och framförallt låter det så väldigt, väldigt osvenskt. Det skrivs ju en del funderingar kring mansrollen i Ekdals bok, vad skulle du Johanna säga om den?
Skrivs det om mansrollen i hans bok?? Både män och kvinnor är ganska platta här. Det är ju inte karaktärerna som är huvudsaken utan all action. Det finns en del olika män – gay / barnslig och less hemmapappa / adlig och snobbig morfar. Fast jag har verkligen inte tänkt på något speciellt med dem… De är mest actionfigurer av olika slag. Tunna. Ointressanta. Inte nydananade eller revolutionella på ngt sätt. Hemmapappan är less på sina skrikiga barn, men det har vi väl kunnat läsa om i 25 böcker de senaste åren, så inget nytt med det.
Läste precis chatt med Ekdal på dn, och då slog det ju mig – småbarnspappan är deprimerad pga sin tillvaro. Detta kändes så i flykten för mig att jag inte ens kom ihåg det nu några dagar efter avslutad läsning… Säger ju en del om hur jag uppfattade figurerna.
[...] senaste veckan kändes också lovande, varför jag blev lite besviken och nedslagen när jag läste Bokhoras recension av boken i går morse, där den fick rätt besk kritik. Aldrig får man vara onsdagsglad, [...]
Mnjo, visserligen underhållande roman. Men varför envisas journalister med att uppgradera sig till den ”tredje statsmakten”? Såvitt jag minns av Montesqieu och dennes maktlära är de tre statsmakterna den lagstiftande, verkställande och den dömande. En fjärde skulle i modern prosa vara den ”granskande” – e.g. media.
Men om media uppgraderas till nr 3?
Vem granskar och vem dömer då?
/JE
Jag har precis läst den och även om jag tyckte att både Larson och Brown var helt okej ur underhållningssynpunkt så måste jag säga om I döden dina män: Något av det sämsta jag läst. Utan tvekan. Hade väl i och för sig högre förväntningar än jag brukar ha på deckare och kanske var det därför jag blev besviken men… Så. Jävla. Dålig.
Tycker att du ska kika på vad en vanlig bokälskare tycker. /kram
Efter att ha kikat på div tyckande på nätet så inser jag att jag s a s hamnat i bakvatten. Har nu för andra el ev tredje gången läst ”I döden…” måste jag som boslukare ge dej en eloge. Att vissa finkulturella snobbar jämför dej negativt med Brown är rent ut sagt BS. Den spänning du bygger upp och den insikt du har om svensk historia gör att man både får ståpäls och väcker ett intresse för det som hände ”innan”.
Ge mej mer …mer… mer. Brown kan nog vinna en o annan match men Du är närmare, mer skrämmande o intilligentare / keep up