”Det lengste svevet” – Thorvald Steen
Uppföljare = tricky business! I vårvintras läste jag ”Snökristallers tyngd” av Thorvald Steen. Mycket bra! Nu har han skrivit en uppföljare, som än så länge bara finns på norska men är köpt av Norstedts så den dyker väl upp i bokhandlarna här så småningom. ”Det lengste svevet”. Jag brukar ofta tycka att fler norska författare borde översättas, men med just den här kan det kvitta. Jag var helt nöjd med hur historien avslutades i ”Snökristallers tyngd”, och ”Det lengste svevet” tillför inte mycket. Kändes alltså lite överflödig för mig.
I förra boken fick man veta att huvudpersonen, en kille, hade en svår muskelsjukdom som skulle göra honom mer och mer rörelsehindrad. Nu möter man honom när han är kring trettiofem och han börjar verkligen nå det hindrade stadiet. Han sitter mest hemma och är introvert och dyster. Så kommer mitt i allt en gammal flamma, fanns med i förra boken, och vill utnyttja hans historiska ämneskunskaper om medeltiden och Konstantinopel. Hon ska göra en studieresa och ber honom följa med. Efter lite tvekan gör han det, trots sjukdomen och allt. Och nu börjas det…
Dels blir det en rätt utförlig men ack så ointressant bok-i-boken-liknande del om deras forskning. Kanske roligt för de historieintresserade (Steens specialitet), men jag skummar precis hela den resrutten.
Och dels känns det så otrovärdigt att den snygga, intressanta och mycket livliga kvinnan, Nina, såklart blir attraherad av mannen. Han är väldigt gnällig, naturligt sur och självcentrerad, och till råga på allt då introvert som få – och det inte bara pga sin sjukdom. Om man tycker att Mikael Blomqvist som Guds gåva till kvinnorna är ett long shot, så är det här tjugo gånger längre. Jag tror inte på det för en sekund.
Det fina och braiga från ”Snökristallerna” dyker upp med mycket långa mellanrum. Däremellan är det irritation, trovärdighetsproblem och en tråkig resa. Min rekommendation blir att läsa ”Snökristallerna” men skippa ”Det lengste svevet” – en åsikt som går stick i stäv med den norska kritiken som var väldigt positiv mot båda två. Men jag tycker inte att 2:an håller. Vi glömmer den och går vidare mot andra bättre, norska läsupplevelser. Det vimlar ju av såna.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Håller med. Uppföljare är ofta sämre. Ett bra exempel är Lapidus. Tror mycket handlar om att man tömmer sig vid första boken och vid andra så blir det ofta blaha då amn pressas av förlag och inte planerat boken lika tydligt som i första.. Min teori :)
Fast jag tycker ofta att en författare växer och utvecklas genom sitt författarskap och om man läser en debutbok som har passerats av kanske flera, flera romaner sen det begav sig kan man nästan uppleva den som lite amatörmässig och tafflig. Medan längre fram i utgivningen har författaren funnit sin stil och lärt sig behärska den.Men be mig inte om några exempel nu för jag är trött och måste sova.
Fast med ”uppföljare” menar jag del 2, inte bara ”ny bok”. I det här fallet fattade jag inte att det skulle bli en del 2 på Snökristallerna, och sen tyckte jag ju inte att det funkade när jag läste den.
Inte samma sak som att en författare skriver en till ny bok om ngt annat, anser jag! En ny bok kan vara jättebra, men en uppföljare måste verkligen ha en stark historia för att det ska hålla en gång till.
Annars tycker jag mest att dåliga uppföljare är mer ett filmproblem. Vi är ändå ganska besparade liknande fadäser.