Tips till Johanna K och ni andra som av någon outgrundlig anledning inte fallit i trans över Joyce Carol Oates än: läs hennes ungdomsböcker! Här finns mörker, tragik, dysfunktionella familjer, ett hänsynslöst blottläggande av Amerikas kollektiva sårskorpa av våld och förljugenhet; allt det där oateska fast i en mer koncentrerad, stilistiskt rakare form. Det bästa av två världar! Min första ungdoms-Oates, ”Vilda gröna ögon”, fint översatt av Helena Rudelberg, handlar om fjortonåriga Francesca ”Franky” Pierson som lever tillsammans med sin familj i ett välbärgat område utanför Seattle. (Bara greppet att tillfälligt släppa staten New York och byta kust känns fräscht!) Frankys pappa är berömd sportkommentator, älskad och hyllad av alla från TV-tittare till lärarna på Frankys high school. Familjen Pierson är Den Amerikanska Drömmen förkroppsligad – i alla fall utåt sett. Innanför hemmets väggar är det dock allt annat än idylliskt, och när Frankys hunsade mor försöker frigöra sig förvandlas plötsligt ”Vilda gröna ögon” till ett skräckartat relationsdrama minst lika ruggigt som många av Oates vuxenromaner. Har man läst Joyce Carol Oates förut infinner sig magontet, den där fysiskt betingade känslan av att den oundvikliga katastrofen är nära, ganska tidigt i romanen. Den som tror att ungdoms-Oates är mer tillrättalagd och snäll, mindre benägen att röra sig i mörka vatten, tror fel. Hon värjer inte för det hemska och sorgliga och är helt fenomenal på att tydliggöra maktstrukturer och föräldrars oerhörda makt över sina barn. Allt är med andra ord precis som vanligt i Joyce Carol Oates-land – åtminstone tematiskt sett.

Jag kunde inte lägga ifrån mig ”Vilda gröna ögon” utan lät mig dras allt längre in i den genialiskt konstruerade härvan av lögner och svek tills – the horror! – yttre omständigheter tvingade mig att sluta läsa och ägna mig åt vardagligt vuxenliv. Som mångårig JCO-läsare känner jag igen mig i språket och tematiken, men formatet tvingar Oates att bli tydligare, och det där riktigt svullna och utsvävande ersätts av ett direkt tilltal som verkligen känns uppfriskande.

”Vilda gröna ögon” (”Freaky Green Eyes” på engelska) är Oates andra roman riktad till ungdomar. Visserligen har hon varit inne och nosat på målgruppen tidigare, inte minst med fantastiska ”Foxfire: En tjejligas bekännelser”, men det var först 2003 som hon debuterade som defacto-ungdomsförfattare med ”Big Mouth and Ugly Girl” (”Stor i käften”). Sedan dess har det hunnit bli ytterligare fyra ungdomsböcker, varav de flesta finns översatta till svenska. Just nu är jag mest sugen på ”Efter kraschen tog jag mig samman, bredde jag ut mina vingar och flög iväg” eftersom Johanna L – generellt sett inte lika pro-Oates som jag – gillade den så mycket.

Åh, vad jag älskar att ha en favoritförfattare så produktiv att man aldrig får slut på läsmaterial från henne! Man kan liksom gotta in sig på ett litet, litet nördigt hörn av produktionen och veta att det finns tillräckligt för att ägna ett helt år enbart åt Oates om man så önskar – fast det kanske skulle bli lite väl tjatigt, så gör inte det, men möjligheten finns. Härom hösten koncentrerade jag mig på novell-Oates, en annan årstid (iskall vårvinter, vill jag minnas) på goth-Oates, och nu blir det alltså ung vuxen-Oates. Det tar aldrig slut, och jag älskar det! Älskar det! Älskar…!

Glädjedödar-Helena: Du?
Überentustiastiska fangirl-Helena: Mmm?
Glädjedödar-Helena: Jag tror att budskapet gick fram redan i början av paragrafen, faktiskt.
Überentustiastiska fangirl-Helena: Äh, tyst med dig, bitterfitta.
Glädjedödar-Helena: I’m just sayin’..
Überentusiastiska fangirl-Helena: Jaja. Prata med handen osv. ÄLSKAR! ÄLSKAR!