Christina Wahldéns ”Det dina ögon ser” handlar om Tess och Molly som går på lastbilsgymnasium. En dag i skolan, efter ett obetydligt bråk egentligen, blir Tess misshandlad av en annan tjej i klassen. Det finns flera vittnen till händelsen, däribland Molly. Tess blir riktigt skadad, och alla känner ju med henne. Men tjejen som misshandlade, hennes kille går runt och uppträder hotfullt. Och tex Mollys föräldrar, speciellt hennes pappa, är helt emot att hon ska vittna när polisen kommer till skolan och börjar utreda vad som hänt.
En klar och tydlig konflikt alltså. Ska Molly och de i klassen våga berätta allt om vad de sett, och vad kommer i såna fall att hända då?

Som vanligt när det gäller Christina Wahldén så är det ett brännande ämne i en kort och lättläst bok (här 157 sidor). Det är inte härliga och levande personporträtt, roligt fyll, extrautrustning, utan det är bara den här laddade konflikten rakt upp och ner.
Jag personligen – mja, sådär, för jag gillar ju allt det extra och det här är så avskalat och bart.
Jag med lärarglasögon – åh, nu kan vi alla läsa och diskutera! Och det är väl det som är vinsten med Wahldén. Inte en stor läsupplevelse, men en jättebra och engerande utgångspunkt för vidare arbete. (Och den kommer att gå hem, det vet jag redan.)

Måste bara påpeka en sista grej dock. Lite politisk korrekthet-överladdning när Molly går lastbilsgymnasium, polisen som utreder fallet är en ung tjej som heter Zara och bär slöja, och skolsyster heter Mats. Om två av tre hade jag nog bara tyckt okej, men tre av tre, då reagerar jag på det.

”Den femte systern” av Mårten Sandén skrev jag om kort för några veckor sen. Nu är den utläst. Trots oknytten!
Det är en svår historia att försöka återberätta, så jag säger bara att det är nutid och dåtid (en skillnad på tvåhundra år) som drabbar samman i en svår kamp mellan det goda det onda när en ung tjej, Jannike, får en praktikplats på ett museum där den höggravida Elisabeth jobbar. Det visar sig fort att Elisabeth inte är den hon alltid trott sig vara, och att Jannike kommer att ha stor nytta av de där extraförmågorna  hon försökt trycka undan hela sitt liv. Boken börjar med att Elisabeth blir anfallen av liten tomte i köket. Han är ute efter att döda henne så det är ingen jultomte precis. Jannike lyckas avvärja attacken, och få ner honom i en kylväska. Så sätter det igång. Jättar, fler tomtar, häxor och diverse andra gör snart sin entré.
Annika i kommentarerna på förra inlägget jämförde Jannike med Lisbeth Salander, och det var en jättebra beskrivning. Trubbig, problematisk uppväxt, egensinnig, litar inte på någon, och samtidigt urstark och kompetent som få.

”Den femte systern” är actionfylld och spännande. Det känns så ovanligt att läsa fantasy som utspelar sig idag på Stockholms gator och har med gamla ursvenska väsen, som tomtar tex. Inte för att jag är en fantasyläsare, men är inte det speciellt?
Hur allting hänger ihop är som sagt lite komplicerat och det gäller att ha tungan rätt i mun. Det är också det här som jag tycker känns sisådär jämfört med Sandéns tidigare böcker, ”En plats de kallar Lyckan” och ”Anna d’Arc”. I Systern är det verkligen historien som står i centrum, och det finns inte utrymme för så mycket mer. Jag läser boken, jag är nöjd med att ha kommit igenom oskadd och att det har ordnat sig, men jag går inte runt och tänker och minns efteråt. Det gjorde jag efter de två tidigare, och jag gillar de bättre. Inte bara för att de var superrealistiska!, utan för att det fanns mer av allt. ”Den femte systern” har en mycket välplanerad intrig, men jag går ju mest igång på Jannike som person, jag skulle vilja ha hennes historia bortom de elaka tomtarna.
Så i korthet, vill man ha en fartfylld fantasy, perfekt. Vill man ha detsamma som man fick i Lyckan och Anna, tyvärr.