Kommentarer till ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” – Ann Heberlein

Av: William C. Woxlin

William C. Woxlin — Fri, 30 Jul 2010 00:01:28 +0000

Jag tycker inte Ann lyckas bra; texten känns på något sätt framtvingad, kommersiell (tror tom Ann nämner något sådant själv i boken; att hon skriver den för att få mer pengar); jag blev i så fall mer berörd av Berny Pålssons – Vingklippt Ängel som spelar i lite samma liga som denna //W.C.Woxlin

Av: Li-Siri

Li-Siri — Fri, 10 Apr 2009 13:37:55 +0000

Jag tycker mycket om den här boken, för jag känner igen mig i mycket och det får mig att känna mig mindre ensam om skammen och skulden i att vara psykiskt sjuk och ha barn. Sedan tycker jag att hon har ett underbart språk som jag gärna skulle läsa i romanform.

Av: pat punkt

pat punkt — Mon, 02 Feb 2009 21:04:44 +0000

Det är bra att psykisk sjukdom förs fram då det i mångas ögon enbart är ett fenomen för utslagna och a-lagare…Jag har inte läst den boken ännu, men jag applåderar modet från Heberlein!

Grattis till priset btw

Av: Svenska Larm

Svenska Larm — Fri, 16 Jan 2009 20:40:19 +0000

Fin recension. Smidig. Men fin.

Av: Lisa

Lisa — Thu, 15 Jan 2009 22:40:04 +0000

Det viktiga är nog att inte göra detta till författarens privata story.
Psykvården går på knä, det finns inte plats för alla som skulle behöva vård, och definitivt inte för den omfattande vård som vore adekvat.

Det är få som lyckats gestalta ångest och själslig smärta. Men det är oändligt många som upplever det.

Förhoppningsvis ger detta för läsarna en helt ny dimension åt begreppet psykisk sjukdom.

Av: Nattens bibliotek

Nattens bibliotek — Thu, 15 Jan 2009 21:47:14 +0000

Modigt att du vågade följa din känsla. Respekt kallas det, tror jag. Tack.

Av: Johanna Ögren » Blog Archive » Ny trend

Johanna Ögren » Blog Archive » Ny trend — Thu, 15 Jan 2009 19:31:01 +0000

[...] på Lilla Gumman och på Bokhora tar det ganska lång tid. Igår höll jag ju på 40 minuter med min recension av Ann Heberleins nya bok. Då är den iofs ganska lång och skriven på ett annorlunda sätt. Runt 15 minuter är nog det [...]

Av: Kajsa

Kajsa — Thu, 15 Jan 2009 19:30:42 +0000

En fantastisk, outhärdlig bok skriven med en sådan närvaro, skärpa och svart humor (!) att jag är fullständigt mållös. Läs den!

Av: snowflake

snowflake — Thu, 15 Jan 2009 08:32:45 +0000

Men äldste sonen var emot det, och blev väl kanske övertalad, har jag läst. Och den sexåriga dottern är ju alldeles för liten för att begripa.
Samtidigt är det en viktig bok, en väldigt viktig bok.
Usch, det är svårt med sånt här. (Och normalt är jag skitless på alla sanna jag-historier, men den här ett större berättigande, tycker jag.)

Av: Johanna L

Johanna L — Thu, 15 Jan 2009 07:51:01 +0000

Jag blev också så berörd av det där försvinnandet för jag hade läst en (annan) recension av boken, och sen kom den nyheten.

Men apropå barnen och mannen, i en intervju i Sydsvenskan, tror jag, berättar hon hur hela familjen noga diskuterat boken, det utlämnande och vad det kan innebära, inför publiceringen.

Av: snowflake

snowflake — Thu, 15 Jan 2009 06:41:53 +0000

Jag tycker att du lyckas bra. Jag känner igen boken när jag läser vad du skriver.
Det var så otäckt, för hon var ju försvunnen i helgen. Familjen var orolig, Svante Weyler som hon skulle ha träffat var orolig… Och eftersom jag nyss läst hur hon alltid passade alla tider och möten och deadlines hur dåligt hon än mådde, och skrivit att hon inser att boken skulle sälja bättre och inbringa pengar till barnen om hon tog livet av sig… nä, fy fan, det var hemskt. Sen kom hon tillrätta, hörde av sig. Skönt. Men det blev så intensivt eftersom jag först läste om hennes ångest, sen såg att hon var borta, sen fortsatte läsa…
Sen kan man ju diskutera hur hon lämnar ut sin man och hur det känns för barnen, men inte just nu.