”Jonas Eckel” – Karin Fossum
Visst har du också sådana där författare du instinktivt VET är precis i din smak – fastän du av olika anledningar inte kommer till skott med att läsa något av dem? Karin Fossum är en sådan författare för mig. Varje gång jag läser en recension av hennes böcker tänker jag ”åh, det här låter ju som något för mig!” och gör en mental anteckning att kolla upp. Sedan arkiveras den lilla anteckningen på okänt ställe – tills jag läser en recension av nästa Fossum något år senare. Och så har det fortsatt… fram tills nu. Häromveckan fyndade jag en av Fossums fristående romaner, ”Jonas Eckel”, i en tobaksaffär på Kungsholmen, och bara sådär var den mångåriga Karin Fossum-förbannelsen lyft!
”Jonas Eckel” är närmast en kortroman, snudd på novell med sina 150 sidor, och sprängfylld med den vaga känsla av obehag och hot som jag letar efter i spänningslitteratur. Berättarjaget – ”Jonas Eckel med E” - gör skäl för sitt namn. En plågsamt korrekt och kontrollerad 38-årig man som arbetar som lagerchef i en butik utanför Oslo och aldrig har haft en kvinna tills Lillian Ask stiger in på lagret. De gifter sig efter bara några veckor och Jonas är helt inställd på att tillbringa resten av sitt liv med henne – något annat vore otänkbart i hans världssyn – men saker och ting går inte som någon av dem tänkt sig.
Karin Fossum är fantastisk på att, med små, små medel, mana fram ett krypande obehag. Redan på första sidan förstår man som läsare att detta kommer sluta katastrofalt, och man förstår också på ett ungefär hur katastrofen kommer att utkristallisera sig. Det gör absolut ingenting: det är vägen mot det oundvikliga, stämningen som förtätas alltmer för varje till synes vardaglig händelse, som är romanens styrka. Tät stämning och psykologisk skärpa – my favourite!
Nu när Karin Fossum-förbannelsen är hävd och jag fått bekräftat att hon är en Helenaförfattare är jag förstås mån om att inte låta ett så lovande författarskapa falla i glömska igen. Ni som läst mer av Fossum än vad jag har: vad ska jag läsa härnäst? Ska jag ge mig på Konrad Sejer-böckerna eller fortsätta med hennes fristående berättelser? Generellt sett brukar jag ju föredra fristående spänningsromaner framför serieböcker med återkommande huvudpersoner, så det kanske är en bra utgångspunkt även i Fossumland?
Hur som helst: jag tror att jag hittat en ny favvo i deckar/spänningsgenren. Hurra för det!
Loading ...
RSS Bokhora.se
Trots att böckerna om Sejer och Skarre har samma huvudpersoner är de ganska olika. Fokuset kan skifta, i vissa böcker har poliserna en mer framträdande roll, i andra är de bifigurer. Jag har läst dem alla och tycker att du ska läsa dem i ordning. Älskade Poona är bäst… och Fossum är, i mitt tycke, överlägsen i sin genre.
Fossum är väldigt bra ja! Och som Lyran säger kan S&S vara endast bifigurer, såsom t.ex. i den senaste boken ”Den onda viljan”. Minns att jag verkligen gillade ”Se dig inte om”, men det kan bero på att det var den första Fossum-boken jag läste
Håller med både Lyran & Magix: Även om man känner igen Sejer och Skarre, är det absolut inte för mycket ”seriekänsla” över böckerna, utan de kan läsas som fristående romaner. Och ja, ”Älskade Poona” står i en klass för sig!
Jonas Eckel var den första boken jag också läste av Fossum. Jag tyckte att den var speciell, men ingen höjdarbok. En medelmåttig bok. Efter den har jag läst ytterligare två: Den som älskar något annat och Svarta sekunder. Den förstnämnda tyckte jag var en kanonbra bok, men den andra tyckte jag inte var så speciellt bra däremot. Älskade Poona har flera tipsat om och jag har tänkt läsa den så småningom.
Kram
/Ango
Den första jag läste av Fossum var När djävulen håller ljuset och den var obehagligt bra, med betoning på obehagligt. Det finns en scen i den, ett av brotten så att säga, som inte var lämplig för mig som då var gravid att läsa. Sedan var det så många som rekommenderade Älskade Poona att jag inte kunde bli annat än besviken, men å andra sidan snubblade jJonas Eckel var en sådan bok som jag vid själva läsningen inte blev så värst imponerad av, men lustigt nog är det den berättelse som stannnat i mig längst och det händer åtminstone några gånger om året att jag funderar över scener i den lilla korta romanen.
hoppsan, hälften försvann i min kommentar ovan. Så här skrev jag i mitten från början: /—/ Älskade Poona att jag inte kunde bli annat än besviken, men å andra sidan snubblade jag över Evas öga som var otroligt bra och spännande.
Helena, det känns nästan konstigt att du hittills ”missat” Fossum! Jag har läst det mesta av henne och tycker att hon är väldigt bra. Generellt tycker jag bättre om hennes äldre böcker och jag håller med tidigare kommentarer om att man kan läsa Sejer-böckerna som fristående. Helt outstanding bland Fossums alla böcker tycker jag dock att ”De galnas hus” är. Den är på min all-time topplista!
Såg förresten att hon ska vata med på Babel imorgon – tips till alla :)
Jag rekomenderar ”Mordet på Harriet Krohn” och ”Natten till den fjärde november”. Båda böckerna är oerhört spännande, mest på det psykologiska planet.
Jag håller med Fialie – ”De galnas hus” är verkligen outstanding.
fantastiskt blogg
Håller med om De galnas hus.
De galnas hus är en fantastisk roman! Spänningslitteratur kanske den inte riktigt kan kallas dock.
Förresten Helena, jag börjar bli lite nyfiken på Jodi Picoult och har för mig att du skrivit om henne tidigare. Vad rekommenderar du att jag börjar med?
Karro – nog ingen som sagt att ”De galnas hus” är spänningslitteratur…
Jag har hittills inte läst någonting av Karin Fossum som jag inte tyckt om. Jag har läst böckerna i den ordning jag har råkat hitta dem, inte enligt någon kronologi, och det har inte varit några problem med det. De är fristående.
Jag tycker att det är intressant att även böckerna om Sejer är så olika sinsemellan. Ibland är han huvudpersonen i en rätt konventionell deckarberättelse, men andra gånger är han bara en bifigur som kommer in på slutet medan berättelsen skildrar mördaren och hans tankar och känslor. Lysande oavsett vilket!
Natt till fjärde november är helt fantastisk tycker jag. Jonas Eckel gillade jag inte, medan Älskade Poona var helt ok. Fossum är lite för ojämn som författare för att bli en av mina favoritet.
Nytt tips Helenor emellan: Janet Fitch är aktiv på sidan Goodreads.com och man kan se vilka böcker hon vill läsa, har läst och vad hon tyckte om dem. Hur kul som helst för en fan! Går att ha som Facebook-applikation också om man vill.
Oj, massa bra Fossum-tips! Jag tror helt enkelt att jag får läsa rubbet, men jag börjar nog med ”De galnas hus” eftersom flera av er talar så gott om den. Det var den roman som verkade intressantast när jag läste lite baksidestexter. Ska kolla om det inte finns några Fossumtitlar bland årets reaböcker också. :D Och eftersom jag gillade ”Jonas Eckel”. som flera av er ser som en mellanbok, kan det ju bara gå uppåt!
Fialie: Jepp, jag läser gärna Jodi Picoult (jag och JoL är Picoultfansen här på Bokhora). Tycker hon kombinerad ett bladvändarvänligt mainstreamtilltal med komplexa etiska frågor på ett spännande sätt. Testa ”Allt för min syster”, ”Den tionde kretsen” eller ”Nineteen Seconds” (hmm, den har nog också kommit på svenska nu) först. Gillar man Picoult brukar man gilla det mesta av henne; hon tenderar att återkomma till liknande teman.
Helena B: Bra tips där, ska kolla upp Goodreads.com pronto!
Se dig inte om! var jag nästan besatt av när jag läste den. Jag hade tidigare läst Evas öga, och tyckte att den var lite medelmåttlig (men berättelsen har verkligen stannat kvar hos mig trots att det var flera år sedan jag läste, så jag tror att jag undervärderade den i läsögonblicket). Det som kanske fascinerade mig allra mest i Se dig inte om! var Fossums sätt att beskriva omvärlden genom de olika personerna i boken – hur hon kombinerade person- och miljöskildring på ett alldeles superbt sätt. Och sedan var den ju grymt spännande också…
För ett par veckor sedan läste jag Den onda viljan, och den påminde mig om varför jag verkligen måste sluta läsa alla medelmåttliga deckare som slinker ner. Det är bra att jag har insett att Läckberg sannolikt inte kommer att bli någon favorit hos mig, likaså att Anna Jansson gör mig mera irriterad än inspirerad – men jag borde bli ännu bättre på att rensa bland deckjarläsningen, för jag märker att jag är ganska övermätt på genren. Karin Fossum funkar tydligen alltid, för hennes senaste bok fick mig att komma ihåg hur det kan vara att läsa en deckare som man faktiskt tycker är riktigt bra. Hon är nästan lika bra som Åsa Larsson, fast bara nästan – och på ett stillsammare sätt.
Jag har läst alla Sejer-deckare fram till Mordet på Harriet Krohn. Och den var i mitt tycke bäst! Just för att, som många skrivit, Sejer är en bifigur och inte dyker upp där som ”han som ska lösa brottet”. Jonas Eckel har jag inte läst men blir väldigt nyfiken nu, bra att du inte berättar för mycket Helena :- ) Natt till den fjärde november har jag också hört ska vara bra. Eller, har jag läst den? Blir osäker nu :-)
Men slutsatsen är; läs Fossum! Hennes böcker är inga tegelstenar så man kan klämma dom rätt fort.
Fialie: I likhet med dig har jag blivit nyfiken på Jodi Picoult och såg nu att ”Den tionde kretsen” går på bokrean (på Bokus).
Tack Emma för tipset! Ska kolla upp!
Emma och Fialie: ”Den tionde kretsen” är riktigt, riktigt bra, tror ni kommer gilla den!
Jag tycker Poonaboken är lysande liksom det mesta Karin Fossum skrivit – jag kan avvundas författaren hennes språkliga virtuositet, men jag skulle inte vilja ha hennes makabra fantasi.
”De galnas hus” låg redan innan jag läste detta överst i den hög böcker jag ska ta mig an när jag har avsluta den långsamma och njutningsfyllda omläsningen av ”Possession”.
Och så instämmer jag med Nadja Luong; fantastisk blogg!
Fossum skriver så bra att till och med jag läser deckare (jag ratar dem vanligtvis kategoriskt) utan att knorra… de känns annorlunda och oväntade på ett raffinerat sätt.
Vill tipsa alla om ”De galnas hus” som inte är en deckare
utan en fantastisk beskrivning inifrån ett mentalsjuhus.
Gillar allt annat jag läst av Fossum också, hon är suverän
på att beskriva samhället och sociala sammanhang.
Har mycket gemensamt med norska författarkollegan Anne Holt.